Kafka
V
ID TANKEN PÅ ATT SKRIVA en bok om Kafka och det kafkaeska är det svårt att inte med detsamma bli belägrad av tanken på motsättningar. Hos denne författare, en av vår tids mest berömda och egenartade, tycks det finnas dynamiska motsättningar i överflöd. Det är inte bara så, att liv och verk tillsammans bildar en bestämmande motsättning. Det finns även en unik dialektik runt ikring Kafka, i den livsmiljö han växte upp i, och gigantiska aporier i det liv han levde. Det finns även ett flertal dominanta, determinerande, unika, dynamiska, dialektiska motsättningar i hans verk. Ofta tycks dessa bilda något likt en av mörker kantad spricka, genom vilken ljus då och då sipprar. Allt detta är grundförutsättningarna för det unika hos Kafka och för det kafkaeska. Alltihop i dessa verk är kringgärdat av, och sprunget ur en unik motsättningsstruktur, och allt lever av denna. Och delvis just dessa spänningsförhållanden handlar denna bok om, i ett försök att utreda det speciella, vackra, kafkaeska hos Kafka.
Vi granskar här ett författarskap, frambragt i en omvälvande tid, 1910-1924, i Prag, i ett landområde, som låg under ett redan då antikverat habsburgskt styre, och som sedan kom att omstöpas under detta styres definitiva implosion. Detta skedde när det ”absoluta kriget” 1914 bröt in över världen. Det nya Europa bildades och med det Tjeckoslovakien. Under dessa år trädde också marxismen vidare in som en stark politisk kraft i Väst- och Centraleuropa, främst ifrån Öst. Det var även Freuds tid. Industrialism och urbanisering kom hand i hand och för statsapparaterna kom både urbaniseringen, teknikutvecklingen och de sociala åtagandena att öka mängden byråkrati och institutioner på ett accelererande sätt. Media och kommunikationer utvecklades med en enorm kraft. Moderniteten störtade i och med allt detta fram över Europa. Framtidstro och skepsis böljande fram och åter. Moderniteten, som omfattades som en slags tidens dimfigur, fick som samhälleligt och psykiskt fenomenen även egenartad konstnärlig och kulturell skugga med mängder av schatteringar i form av Modernismen. Det författarskap vi studerar, Kafkas, är frambragt i just moderniteten, men också i en liten enklav i Europas mitt, där judar levde segregerade, som en liten men vital och skapande del av denna stora modernitet. En stor del av Franz Kafkas författarskap är inte framkommet som en reaktion på Det Stora Kriget. Viktiga delar av Kafkas verk tillkom före detta krig, som t.ex. novellerna Domen och Förvandlingen, romanfragmentet Amerika, och under detsamma, romantorsot Processen. Efter kriget tillkom t.ex. Slottet samt majoriteten av novellerna. Genombrottet för Kafka, skaparmässigt, och genombrottet för det kafkaeska kom redan 1912 kanske med just Förvandlingen.
I världen har Kafka intagit sin plats. Han har till och med blivit ett "begrepp", en eponym: Ex." Det var lite ´kafka´ över det hela!"; ”Det blev ett rent kafkascenario.”; ”Helt kafkaartat!”. Publiken har gjort sitt val! Läsarna och kritikerna har myntat begreppet om verket. Kafkas verk är ”kafkaeskt”. Vi kan läsa om en empirisk undersökning av betydelsen hos begreppet ”kafkaesk”, gjord för en akademisk avhandling av Dieter Jakob. Karaktäristika för begreppet i fråga är då, enligt denne:
”Ångest, osäkerhet, frustration, förfrämligande, utlämnande till ett obegripligt öde, anonym i gestalt, byråkratiskt organiserade makter, terror, fasansfullhet, dysterhet, skuld, förtvivlan, dom, utvägs- och meningslöshet, absurditet.”
Jag försöker i denna bok förena frågan om vad det kafkaeska är, med hur Kafka skrev, och det ”kafkaeska” är avseende jag söker. Det ”kafkaeska” är dock inte stilen, ( eller genren ) vilken, eftersom adjektiviseringen av substantivet ”Kafka” nu – på grund av det aktuella historiska språkbruket - är reserverad för en upplevelseterm, mer får – med en klumpig term - kallas ”kafkastilmässig”. Så har jag åtagit mig två svåra uppgifter,
(i) vad är det ”kafkaeska”, som han skapade som upplevelsemöjlighet, och
(ii) vad är den narrativa grunden till denna, sambandet, vilket eller vilka är de tekniska greppen, finterna, som Kafka, kafkastilmässigt, använder?
Tittar man närmare på författarskapet så kan man komma att anse, att bara en del av författarskapet riktigt passar in under, eller i samband med, termen ”kafkaeskt”. Jag koncentrerar mig främst på den del, som passar in under benämningen, ty det kafkaeska är mitt huvudämne. Nu råkar det vara så, att det som är mest kafkaeskt hos Kafka, det tillhör också det, som allmänt anses som det bästa han skrev.
Om begreppet Kafkaeskt hade kunnat definieras precist, så hade det aldrig funnits! Vi har, stort sett kollektivt, med detta begrepp i viss mån skapat en extension av vår upplevelseförmåga, just i skapandet av denna term. Termen är i sig intetsägande, liknar inget, då den enbart hänvisar till upphovsmannen, eller mer exakt till dennes verk. Begreppet är i viss mån skapat i nöd. Begreppet ”kafka”, eller ”Kafka”, såväl som ”kafkaeskt” har vissa likheter med metafysiska begrepp, i det att det både är tautologt och suddigt, men att vi intuitivt inom vår kultur ändå successivt har interioriserat en allmän betydelse i den, som vi alla mer eller mindre förstår, förefaller klart. Det tycks här dock, om vi tänker på, att begreppet avser beskriva ett fiktivt universum, Kafkas, röra sig om ett begrepp som i mycket betecknar en närmast ontologisk sfär, och som om det famösa begreppet ”kafkaartat” kunde stå vid sidan om kategorier som ”övernaturligt”, ”apokalyptiskt”, ”helvetiskt”, ”paradisiskt”.
Med detsamma måste vi alltså slå fast att ingenting i den konkreta verkligheten är kafkaeskt. Det kafkaeska finns ENBART i det fiktiva universum som är skapat av Kafka. Ordet ”kafkaeskt” används alltså, när det används i överförd betydelse, aldrig precist, men alltid bildligt. Om man vill klargöra världen och söka undanröja mystifikationer, som ju står i vägen för förståelse av världen, så kan man bland annat ge sig på begreppet ”kafkaeskt” som används slarvigt: man blir ju inte mycket klokare om man står inför en samhällsföreteelse, som av någon blir benämnd ”kafkaartad”, om inte denne någon kan förklara något om ”kafkaartadheten”. Ordet ”kafkaartad” blir i det närmaste som vi sett ofta synonymt med groteskt+oförklarligt, och mystifierandet är därmed effektuerat, till nackdel för förnuftet.
Vad var det egentligen som Kafka hade för sig med orden, som skapade det kafkaeska? Det kafkaeska är det för just Kafka helt särpräglade. Det helt SPECIELLA.
Vi kan idag t.ex. på ett konstruktivt sätt - t.ex. i dagligt samtal - använda figuren Don Quixote. Det råder en viss klarhet – mitt i den ”underbara mystiken” – beträffande denne magre riddare, och beträffande ”don quixotteri”, vilket är mer än en genreterm, men som också ibland beskriver en viss avgränsad typ av ”vansinne”. Noteras kan att det är mer sällan man talar om något ”Cervanteskt”. Det är inte sannolikt att vi i Josef K. har en parallell. Det är inte sannolikt att vi med det kafkaeska har att göra med en stil eller genreterm. Jakob Schott, t.ex. påstår emellertid att så är fallet, i en avhandling, som bl.a. behandlar Marthe Robert och Blanchot:
”I ljuset av hennes [ Roberts ] kritiska verk, brukas i det andra kapitlet Roberts insikter i läsandet av två romaner som tillhör en Kafkaesque tradition. I Dans le labyrinthe och Aminadab [ verk av Maurice Blanchot ] undersöker jag genre, retorik och det problematiska tolkningssättet.”
Att dessa romaner, såsom den tidiga Thomas l´obscure, skulle tillhöra en sådan föregiven genre är, menar jag, inte upplysande, åt något håll. Man kan tvärtom, märkligt nog, hävda att ingen annan än Kafka har skrivit kafkastilmässigt.
Franz Kafkas Processen, är den då inte något av det "litterära konstruktionens", av modernismens, av det moderna experimentets klassiker, en förmodligen därjämte den litterära paradoxens klassiker, vid sidan av Swifts Gullivers resor, Lewis Carolls Alice i Underlandet och Kierkegaards Gjentagelsen, Prousts På spaning efter den tid som flytt och Samuel Becketts Molloy?
Den är den bok, som ingen läser, utan att tvingas vrida sin tanke lite ur led; en bok, som man inte, på ett vettigt sätt, alls kan redogöra för innehållet i. Men man kan inte på något sätt alls referera Processen! Inte utan att göra den stor orättvisa. Med Alice i Underlandet, till exempel, är det ju så, att den mycket bättre låter sig refereras än Processen, och att man t.ex. bättre kan göra teater av den, att den mer innehåller paradoxer, än utgörs av sådana, eller en sådan, vilket senare är en lämpligare karaktäristik av Processen. Men dock ändå inte särskilt träffande, vid närmare påseende, som vi skall se… Med Kafkas romaner är det mycket underligt, att de kunnat bli klassiker, när så många människor hävdar, att de alls inte förstår dem. ”Rena ofoget.”, tyckte den rättframme Bertolt Brecht om Kafkas böcker. Och det gällde då formen, ”form”, som Brecht såg den. "Bilderna är ju bra, men resten är rena ofoget.", sa Brecht, närmare bestämt. Jämför den sensitive Walter Benjamins essä i Illusions om Kafka. Men Brecht sökte dock sannerligen läsa Kafka, och diskuterade ingående tolkningar av Kafkas verk med Benjamin. Så avvisade alltså icke Brecht alls Kafka. En knappt läsbar bok, alltså, denna Processen. En tanke i detta sammanhang är givetvis den, att en roman som Processen kommit att stå som en av de främsta klassikerna, i kraft av sin gåtfullhet, i en värld, ”moderniteten”, som vi heller inte riktigt kunnat förstå på samma sätt, som vi tyckt oss förstå den värld, som fanns före första världskriget. Det finns ju också samtida paralleller, vad gäller gåtfullhet och strukturell komplexitet i litterära och konstnärliga riktningar, som uppkom ungefär vid samma kritiska tid som Processen tillkom. Vi alla känner till verk som är sprungna ur Expressionism, dadaism, absurdism, surrealism. Men dessa har ofta i flera av de avseenden som jag pekat på nära nog marginaliserats av Kafka. Kafka = moderniteten! Varför då?
Här följer nu, i det ni kommer att läsa, en studie som söker belysa det kafkaeska genom Kafkas tre romaner, samt Förvandlingen, lång-novellen eller kortromanen, novellerna En läkare på landet och Domen, jämte några ytterligare distinkt betydelsefulla noveller, samt diskutera något kring den unicitet, som dessa verk äger, både i samband med det kafkaeska och i sin totalitet (om nu en sådan distinktion är möjlig) utan att i onödan upprepa vad andra har uttryckt.
För somliga utgör läsandet av verk av Kafkas verk nu en explicit omöjlighet: Albert Einstein - för att ta en, i detta sammanhang, helt prestigelös läsare - lämnade tillbaka en bok, till en vän som lånat honom en bok av Kafka, med orden: "Jag har inte kunnat läsa den. Den mänskliga anden är inte nog komplicerad för att kunna förstå den.".
Man har alltså i allmänhet svårt att begripa vad hans berättelser ”handlar om”, trots att de fångar läsaren, och att de ofta är sannskyldiga ”page-turners”, och trots att man alltså faktiskt vanligen ofta läser ut de tre romanerna, fascinerad, in till sista bokstaven. Att denna fascination är svårförklarlig, ja nästan mystisk, det är understruket av många. Många är de kulturpersonligheter och tänkare som har avstått från att yttra något alls om Kafka, eller varit sparsamma med kommentarer, trots att de varit väl medvetna om Kafkas existens och betydelse. Till dem hör inte bara Einstein, men även annars flitiga kommentator av människan och människans kulturgärningar som t.ex. Freud, Sartre och Jaques Lacan.
En mindre biografi och en kort historisk bakgrund är motiverad av det skälet, att det unika i Kafkas författarskap, såväl som det kafkaeska, till stor del kan ses som av tidsbunden natur, samt sprunget ur en mycket speciell personlighet i en speciell miljö. Kafkas verk kunde inte ha skrivits på 1600-talet; inte heller år 2018. Dessa är inte bara tidsligt, men också rumsligt bundna: de kunde alltså knappast ha skrivits i New York, i Kanton, i Rio de Janeiro eller i Kista. Därav har jag dragit slutsatsen, att det är viktigt att ha med en sådan första historisk del, som är en enkel biografisk skiss.
DEL I. Kafkas liv.
I. En ung judisk man.
F
örst något om den komplicerade historiskt-sociala och historiskt-kulturella bakgrund, mot vilken Franz Kafkas verk i vilket fall som helst måste ses, sekelskiftet 1800-1900 i Prag, en provinshuvudstad i den Österrikisk - Ungerska habsburgska dubbelmonarkin. Dubbelmonarkin var stor, och omfattade år 1900 så mycket som femton, vad vi nu skulle benämna som, olika nationaliteter. Österrike och lydländerna inom imperiet styrdes ända sedan 1848 av Kejsar Franz Joseph, och denne skulle komma att i sextioåtta år styra sitt rike, som enligt bedömare hade en ”klerikal-liberal” karaktär och under vars skenbara oföränderlighets yta det kokade – kanske främst i det centrala och förmögna Wien - av allehanda idéer inom politikens, vetenskapens och kulturens område. Riket gick med honom i graven.
Prag grundades redan på 700-talet av en viss drottning Libuse och ligger på ömse sidor av Moldau, - Tch. ”Vltava” - en biflod till Elbe, på en plats i centrala Europa där Moldaus floddal är som allra bredast. Staden ligger nästan exakt mitt i det dåtida Böhmen - nuvarande Tjeckien. I en vy över Prag år1900 skulle vi kunna se följande: Åtta broar, som vackra och tunga korsar floden bland den Karlsbrücke, byggd på 1300-talet, prydd med 30 helgonstatyer, Mängder av gotiska kyrkor och större byggnader finns i staden.
På den vänstra stranden, Kleinseite, som är brantast, ligger borgen Hradschin , de böhmiska kungarnas väldiga palats, som är det dominerande blickfånget, mäktigt överskuggande staden. borgen är byggd i oregelbunden, och i vaterad stil, d.v.s. med stöttande byggnadsdelar. Denna mycket ofta, genom långliga tider tillbyggda borg har hela sjuhundraelva rum. Invid borgen. Norr om finns en ravin, Hirschgraben, och på andra sidan denna ligger slottsträdgården med Villa Belvedere, byggd på 1500-talet, alltså redan på Tycho Brahes och Kopernicus´ tid. Från borgen skjuter man enligt uråldrig sed kanonsalut för att hälsa det nya året välkommet.
På högra stranden är det flackare bebyggelse. Centrum upptar, när Kafka lever där, åtta stadsdelar, bland anda Altstadt - ”Gamla stan” -, Josephstadt ( det judiska gettot, ”Josefov”, namngiven av de judiska invånarna i tacksamhet efter Joseph II ), Neustadt, Vysurad, och Lieben. Runt om i halvmiljonersstaden ligger förstäder, och staden är den tredje största i monarkin. Altstadt är den kanske tätast bebyggda statsdelen med ett virrvarr av krokiga gränder. Mitt i detta Altstadt ligger Grosser ring, vanligen kallad Altstädter Ring, en öppen plats med en minnespelare i mitten. Vid Altstädter Ring ligger rådhuset. Tyska universitetet ligger likaså här. I Altstadts bebyggelse råder en trängsel och ett virrvarr av trånga gator och små innegårdar, täckta idylliska genomgångar genom husen, likt dem Goethe beskriver i sin självbiografiska. Runtom Altstadt ligger Josephstadt, den judiska stadsdelen, med judiska kyrkogården. Husen här är mindre. Gränderna även här trånga. Neustadt omger i sin tur dessa delar.
Staden var år 1900 etniskt komplex. Befolkningen delades språkligt i c:a 35000-40000 tysk-talande bland den stora majoriteten 400000 tjeckisktalande. Dessa två grupper levde i mångt o mycket separerade. Staden Prag var i Europa vid denna tid oförliknelig, då det levde skilda folkgrupper "med och mot varann" , tjecker och tyskar och judar, tjeckisk- resp. tysktalande, i samma stad. Dessa grupper var ju inte alls lika stora, de talade inte samma språk och de levde s.a.s. inte alls tillsammans, men segregerat. Vad gäller judarna, så betraktades de inte med samma misstro i alla tider. Utåt sett var de t.ex. år 1900 relativt integrerade i staden. Av de tysktalande i Prag var nu i sin tur i själva verket hela 2/3 judar. Totala antalet invånare i grannmetropolen Wien var ca. 1,7 miljoner, mer än 3 gånger fler än i Prag alltså. Antalet judar i Wien hade ökat från mindre än 4000 individer år 1848 till över 150000 kring 1900. Detta kan jämföras med Prags 23000 judar, varav Franz Kafka var en.
I Wien var klyftorna inte av den invecklade struktur som just i Prag. I Wien var emellertid antisemitismen konstant starkare än i Prag. Wien hade också under en tid en anti-semitisk borgmästare, den ökände Karl Lueger. Klass-skillnaderna var enormt stora i Böhmen, liksom i hela det habsburgska riket. Man hade en relativt modern författning från 1860-talet, garanterande bl.a. allas frihet och alls lika värde och rättigheter. Till stor del sköttes förvaltningen i Prag av tysktalande, medan näringsliv och kommers sköttes av tjeckisktalande, eller i alla fall på Tjeckiska.
Man gick i olika skolor, efter etnisk grupp med olika språk, och läste olika tidningar beroende på vilken grupp man tillhörde. Man arbetade ofta med distinkt olika saker i skilda yrken, gifte sig bara inom gruppen, umgicks bara inom gruppen. Man bildade här och där föreningar för försvarandet av kultur och idéer. Ju högre utbildning, desto mer föreningar!
Det judiska gettot Josephstadt var det största i sitt slag i Europa. Där hade judar bott sedan stadens tillkomst men det hade upplösts revolutionsåret 1848, samma år som Franz Josef I besteg Österrike-Ungerns tron. Judarna hade, med gettots upplösning, fått fulla medborgerliga rättigheter. Gettot återbildades sedan. Till exempel hade de nu fått rättighet att ingå äktenskap, vilket ditintills vägrats dem. Judarna i Böhmen var antingen tysk- eller tjeckisktalande. Delvis talade man dessutom i gettot jiddisch, liksom man som jude gjorde på landsbygden. Kafkas far en tjeckisktalande jude, född i södra Böhmen, och lärde sig aldrig perfekt tyska, medan t.ex. österrikaren Freuds far Jakob var tysktalande jude och född i Mähren, nuvarande Moravien. Den judiska gruppen var dock allra oftast väl sammanhållen och byggde på ett uråldrigt klan- och familjetänkande. Alla judar var läskunniga, eftersom detta låg i kraven som den religiösa tillhörigheten krävde. På landsbygden kunde man dock här och där därför också finna judar som kunde läsa, men ofta enbart hebreiska. Många Judar i Böhmen kunde använde sig flitigt av Jiddisch.
Judarnas tillvaro genom alla århundraden i Prag präglas, stort sett, av en egenartad misär, dels orsakad av egna religiösa auktoriteter; man tilläts tidvis ha eget uråldrigt rättssystem, lett av rabbiner, men också av att kungen bestämde, redan år 1551, att alla som tillhörde den judiska befolkningen i Prag, inte bara skulle bo i Gettot, men likaså bära en väl synlig gul lapp på huvudbonaden - män som kvinnor .. Denna bestämmelse som fanns, i varianter vissa tider, spridd i Mellaneuropa, behölls i århundraden. Josephstadt var, huvudsakligen som skydd mot attacker från antisemiter, låst om nätterna. Var och en av de sex, eller tidvis sju, portarna till denna stadsdel hade fyra nycklar, som var och en var deponerade hos olika statliga stadstjänstemän. Historien om detta folk, inneboende i Prag, är i mycket en berättelse om en enastående uppfinningsrikedom och om stark sammanhållning.
Att Prag, mot denna historiska bakgrund, genom diverse den historiska slumpens händelser, fått en så speciell atmosfär, undgick inte besökare men heller inte stadens egna litteratörer, vars antal växte. Tidskrifter av olika slag uppkom lika snabbt som de dog. Bland den tyskspråkiga litteratur, som inte härmade den aktade klassiska tyska litteraturen, fanns en stor genre, vars centrala tema var det mystiska och spöklika i Prag. Begynnelsen på denna genre, den mystiska, eller ”spök-litteraturen” i Prag, torde vara gammal, och spåras enligt traditionen vanligen långt, långt tillbaka till den legendariske judisk-Pragensiske rabbin Jehuda Loew , skaparen av den berömda fabeln om den egendomliga figuren Golem. Loew levde i staden kring år 1600. Golem, pastischerad åtskilligt av senare pragförfattare såsom Gustav Meyrink och Egon Erwin Kisch, var en liten gestalt av lera, som i denna berättelse i alla versioner fick liv, mystiskt, genom att en rabbi Maharal lade ett papper med det outtalbara namnet på Gud skrivet på, ( papperets namn = hebr.: ”shem” ), i munnen på figuren. .Kafka refererar troligen till legenden om Golem bl.a. när han ensam klagar, som han då och då gjorde, att han aldrig levat, i termer av att han är ett stycke lera, som aldrig fick liv.
DET FANNS dåförtiden i Prag, ett starkt socioekonomiskt band mellan de två tysktalande grupperna, de tysktalande judarna och de tysktalande katolikerna, och detta förhindrade i någon grad antisemitismen. Denna blossade ändå, då och då, upp, särskilt i dåliga tider. Man kan här tänka på den ensartade karaktär som Pragjudarna enligt många fått framåt sekelskiftet 1900, så att en teori om ”the triple-ghetto” – refererande till deras speciella situation där - föddes. Judarna i Prag, som var välutbildade, befann sig i tre avseenden klart definierade: Socialt – ( borgerligt ) -, rasmässigt ( judisktalande ) och nationellt ( tyskt ).Denna definition skilde dem från majoriteten. Härur har litteraturvetare och sociologer i många fall också ganska spekulativt sökt härleda den speciella karaktär i person, tema och miljö, som man tycker sig finna i Franz Kafkas verk. Denna vinkel är i alla hänseenden, trots at den inte ger någon huvudförklaring, onekligen viktig att ha i minnet. Prag var vid denna tid – genom sin långa historia som splittrad stad i Europas mitt – en märklig upplevelse för utifrån kommande. En bild sedd ur icke-tysk synvinkel, men ur fransk, får man i Guillaume Apollinaires lilla berättelse om ett besök i Prag år 1905, i boken L´Hérésiarque et Cie., där det berättas, felaktigt, att nästan alla som bodde i Prag endast talade tjeckiska, och att den stora majoriteten formligen hatade den tyska delen av befolkningen, som då föregavs "suga ut" landets rikedomar. Så sågs dessa tyskar kanske i mycket – och enligt novellen - som fiender. Judarna – i sin tur – sökte oftast assimilera sig i denna tysktalande aristokrati. Judarna men kom tidvis - traditionellt företagsamma som alltid - att bilda egna föreningar, hellre än att gå in i redan existerande o.s.v.. De etniska spänningarna i staden blommade upp mycket ofta, i demonstrationer och kravaller, till stort besvär för det kejserliga styret och satte periodvis sin prägel på staden. Prag fick, mycket beroende på detta, en depressiv prägel och staden kom delvis av de tyska invånarna att betraktas som en ”död stad”, dock inte av de kämpande tjeckiska nationalisterna, som snart nog skulle nå framgång, efter det stora kriget.
Länge hade juden betraktats såsom skild från det övriga samhället i majoriteten stater i bl.a. just Mellaneuropa. Juden ansågs ju inte bara speciell, men även av många såsom lägre stående än de övriga medborgarna i samhället, undantagandes här och där romen. Denna inställning visavis Juden var alltså inte bara ”gemene mans”, men omfattades även av vetenskapens, medicinens, antropologins m.m. samt filosofins män ( ty företrädarna var ju just män ) som Fichte, Schopenhauer, Nietzsche, m.fl., samt av många av skön-litteraturens o. dramats olika skapare genom århundradena.
Judens ställning – som outsider - i Österrike och Centraleuropa vid denna tid är inträngande behandlad bl.a. av Sander L. Gilman och i Sverige bl.a. av Per Martin Meyerson . Denna syn på juden, från det omgivande samhället, omfattade alla judar, vare sig de var heljudar eller uppblandade, troende eller sekulära, Ashkenazy eller sefarder. Man diskuterade ofta, särskilt under 1800-talet, judens sjukdomar, och judens särdrag. Eugenetiken var under denna tid på frammarsch i stora delar av Europa. Ofta hade juden inte fulla medborgerliga rättigheter och var, hur som helst, ofta utsatt för hån och påhopp och allt detta eskalerande till förföljelser i dåliga tider. Det drabbade då i olika grad t.ex. sådana judiska personer, som vi bl.a. möter i Sander Gilmans bok, såsom t.ex. Kafka och S. Freud. Juden tillhörde enligt den allmänna meningen en särskild ras, och denna ras var då inte bara underlägsen, men också, konkret sett, fysiologiskt annorlunda, och man var inom denna mer sjuklig än den ”vanliga”, ”ariska” rasen, oduglig till soldatyrket, m.m.,m.m. Det fördes, inte bara kring 1850- 1900, men längre tillbaka, en intensiv medicinsk debatt om judens, oftast enbart föregivna, fysiska handikapp. Man talade om judens svaghet i ben och fötter, judens plattfot, hälta, m.m.. Juden ansågs ha ett antal sjukdomar i större grad än genomsnittet av befolkningen. Bl.a. diabetes och syfilis. Västjuden ansågs av många fysiologer friskare än östjuden. Somliga knöt denna skillnad till det vanligen rikliga användandet av tobak hos östjuden. Judens självbild pendlade nu i detta läge mellan en ganska aristokratisk, och en, där man under omvärldens tryck befann sig i ett beklagligt faktiskt underläge, och i ett läge av en ständig, skiftande, osäkerhet. Det fördes också av de styrande ett maktspel med och kring juden. Vid dåliga tider kunde man skylla på juden. I tider av hög moral gjorde man insatser för denne.. Judarna i Europa tvangs ofta att byta vistelseort. Otvivelaktigt hade bl.a. den katolska kyrkan en stor skuld i förföljelserna av dem. En del Judar bytte till icke-judiska namn och sökte assimilera sig till majoritets-befolkningarna. Ofta med stor framgång.
Prags universitet, Universitas Carolinae Pragensis, hade anor från år 1348, och var grundat av Karl IV ”för att hans kungarike Böhmen också skulle smyckas med en mängd vidsynta män, och därmed trogna undersåtar, som i sin oupphörliga hunger efter vetenskapens frukter skulle finna dessa på eget matbord och betrakta det som överflödigt att vandra ut i världen, söka upp utländska folk eller tigga efter dessa.”
Universitetet hade, 1882 av den senare regenten Franz Joseph I, gjorts till ett tudelat sådant, för att tillfredsställa behov som bl.a. uppstod ur det problem, som den gedigna tvåspråkigheten utgjorde. Så uppstod ett tjeckiskt och ett tyskt universitet. Kejsaren, en för folket närapå ”osynlig” person , led av ständig, berättigad oro över att den disparat sammansatta befolkningen skulle komma i politisk oro. I det habsburgska riket förflyttades inte bara judar, men även olika andra människogrupper ganska flitigt, av politiska skäl. Man ville, i geopolitisk list, eller panik, blanda befolkningen, i en slags multikulturalism, för att kunna hålla samman det väldiga riket och undvika skapa etniskt homogena, potentiellt isolationistiska oroshärdar i enklaver.
När Einstein kom till Prag 1910, för en tjänst vid det universitet fann Einstein stämningen i staden under Hradschin-borgen ”fientlig”, och det intellektuella klimatet magert. Byråkratin föreföll honom kvävande: ”En oändlig massa skriverier för den obetydligaste förändring.”. Till slut kunde icke den annars så godmodige och chosefrie Einstein annat än utbrista: ”Die Tintenscheisserei ist endlos.” - d.v.s.:/ “Bläck-skitandet är ändlöst.“ Han klagar också t.ex. över att vattnet inte kan drickas, om det inte först kokas. Staden Prag finner han dock mycket vacker, men han märker – just som Apollinaire - en viss fiendskap mellan folkgrupperna. Med den tjeckiska delen av befolkning hade Einstein nära nog ingen kontakt, och även den tyska föreföll honom ytterst svårtillgänglig:
”Det är inga människor med naturliga känslor, glädjelösa och med en egendomlig blandning av ståndsdunkel och servilitet, utan tillstymmelse till välvilja mot sina medmänniskor. Pompös lyx bredvid skriande elände på gatorna. Tanketomt utan tro.”
Ståndsdunkel och servilitet! Skriande elände! Vi kan nog förutsätta att Albert Einsteins omdöme kommer sanningen närmare än t.ex. Max Brods. Eller så präglas Einsteins inställning av utanförskap, såsom varande icke infödd pragbo. Brod torde ändå vara att se mer som en idylliker, och part i målet, i det att vara just pragbo, och konservativ och just den typ av robust person, som man kan tänka sig – med sin relativt goda ekonomiska ställning - skulle kunna stå ut med Prag, också såsom infödd och hemmablind. Mången gång skulle Kafka och Brod dock nu enas om att de båda två vantrivdes i Prag. Ingen av dem skulle i själva verket komma att stanna kvar där. Brod flyttade till Jerusalem, Kafka till Berlin. Franz Kafka var – i motsats till Brod - en djupt sorgsen, självförebrående ung man, intuitivt upptagande samhälleliga stämningar, men som dövade oron över missförhållandena med anarkism och sedan, huvudsakligen, med litteratur och fick glädje i blotta ordvändningar, och inte minst i sina vakendrömmar, mycket mer än i det kanske något ytligare men sociala liv som Brod med sådan entusiasm lät sig tjusas av. Kafka, skrev något elakt om Brod:
”/… / men jag kan inte komma ihåg /.../ att ha fört ett stort, sammanhängande, hela mitt väsen blottande samtal med honom, såsom det självklart ändå måste ha hänt, när två människor mitt i en omgivning av egendomliga och känsliga uppfattningar och erfarenheter rådfrågar varandra. Och Maxens ( och många andras ) monologer har jag då verkligen åhört, för vilka bara den ljudliga, men för det mesta också den stumma motparten fattades."
På det tyska universitetet i staden fanns under Kafkas tid c:a 17000 livshungriga och nyfikna elever. Ävenså fanns två tyska teatrar, varav den ena var musikteater, åtskilliga kulturföreningar o.s.v. Kafka kunde på teatern se sådana verk som August Strindbergs Fröken Julie, flera av H. Ibsens dramer, samt t.ex. Shakespeares Hamlet, Nathan der Weise ( G. E. Lessings utmärkt pedagogiska upplysnings-och toleransdrama i Voltaires anda, Schillers, Goethes, Molières, G. B. Shaws pjäser, även Arthur Schnitzlers, - ett av Kafkas hatobjekt - och Kafka kan också möjligen ha besökt en föreställning av Guiseppe Verdis Rigoletto, med stjärntenoren, legenden, Enrico Caruso i huvudrollen….. Vi är inne i en tid, 1871-1914,som kallas ”Den långa fredens tid” av Svenström i Grimbergs världshistoria, på tröskeln till en oviss ny. Lite beträffande teaterkulturen, och vad FK ansåg om den, kan man följa i de, i vissa avseenden ganska utslätade, Breven till Felice. Man kan undra om Kafka alls tog till sig musiken, operorna och teaterpjäserna annat än mycket starkt censurerat som ett led i hans kamp med sig själv, och som ett led i det allt överordnade författandet. Inget talar för att Kafka riktigt kunde ta till sig varken musik eller konst på ett djupt och brett sätt. Enligt Brod, Kafkas bäste vän, som var musikkritiker och själv spelade mångsidigt och talangfullt piano, så var Kafka omusikalisk.
Den, som hävdar att staden var maktmässigt splittrad, har nog använt sig av ett allmänt omfattat s.k. sociologiskt faktum. Just Max Brod, en klart konservativ människa, betecknar alltså stämningen i Prag såsom naiv, och det var närmast som ett störande revolutionärt inslag i den bilden, när den för sionismen kämpande Martin Buber där startade sin tidning, där Kafka mer av en slump kom att bli representerad, eller när Karl Kraus, som hade grundat sin tidning Die Fackel 1899, i Wien kom därifrån till Prag för att föreläsa. ”Preussen är frikostiga med munkorgar.” menade Kraus:” Österrike är isoleringscellen, i vilken man får lov att skrika högt.”; en beskrivning från Kraus sida av den ”repressiva toleransen”, långt före Marcuses tid. Kraus talade inför entusiaster i den livaktiga studentföreningen ”Die Halle”. Den store häcklaren av både politiska och kulturella företeelser - inte minst psykoanalysen -, kom till den ändå lilla pragensiska studentföreningen hela femtio gånger från år 1910 och framåt.
Oswald Spenglers bok – första delen - om västerlandets undergång var en betydande händelse kring krigsutbrottet. Spenglers undergångsvision är ju förvisso av det suddiga och metaforiskt slaget, innehållande helt godtyckliga och svepande kategoriseringar. Boken är en grotesk. Spengler hävdade att kultur-historia var ”fysiognomik”, samt att en kultur var en organism. Kraus skulle senare polemiskt och fintligt komma att kalla Oswald Spengler för ”der Untergangster”. Om Kafka personligen lyssnade till Kraus´ föredrag är inte helt säkert, men det är högst troligt att han hörde honom flera gånger. Kraus kände till Kafka, och omnämnde honom i ett brev som Kafka, der Dichter”, och för Kraus var begreppet ”Dichter” ett honnörsord..
Ytterligare en judisk intellektuell, som, liksom Kraus hade gjort, lämnade judendomen, ty detta var då alltså inte ovanligt och rentav mode, var wienaren Ludwig Wittgenstein. Kraus var den senares favoritförfattare. LW. lät alltid eftersända Kraus tidning Die Fackel till sig, var han än befann sig, just som Strindberg gjorde.
Rabulisten Kraus, slagfärdig som en Lichtenberg, blev senare en kraftig motståndare till den moderna sionismens grundare, publicisten Theodor Herzl samt även då vapendragaren Buber, som ju Kafka alltså hade en del kontakt med. Kraus motstånd mot Buber bör ha varit än större än det mot Herzl, givet den starka dragning till mystik som finns i somliga av Bubers skrifter, som den helt groteska Gog och Magog. Kraus´ inflytande var brett: om detta vittnade både Freud och Arnold Schönberg, Schönberg, som ju senare emigrerade till USA.. Kraus är i stort sett är oöversättbar, delvis p.g.a. den språkliga virtuositeten och dubbeltydig-heterna.
För Robert Musil, som då var litteraturkritiker i Wien, var Karl Kraus otvetydigt en Freuds jämlike i samhälleligt inflytande inom Franz Josefs rike. Kraus lät tiden, och tidens ord, speglas genom en mångbottnad satir. Efter krigsslutet fortsatte Kraus med sin tidning, men reste också runt i det habsburgska riket på föreläsningsturnéer, som blev till personliga shower, nästan som ett slags stand up comedies. Han skrev senare världens längsta teaterpjäs, samt komiska och satiriska libretton till Offenbachs musik och turnerade med en föreställning, där han ensam med ett piano, sin sång och sina enastående kvicka texter ”underhöll” det av honom så föraktade etablissemanget. Karl Kraus dog år 1936.
Vikten för Prag av att Kraus besökte staden kan icke nog understrykas, just eftersom Prag alls inte då hade några stora, lysande intellektuella, som med omvälvande idéer och karisma kunde stimulera kulturlivet. I Wien fanns däremot en hel hord sådana personer. Brod skulle senare, vilket säger en del om inflytandet från Wien, karaktärisera sig själv och Kafka såsom Prag-österrikare.
Man levde i en tid främst behärskad av borgerligheten. Borgerlighet innebär dubbelmoral. Och livet i en kultur präglad av den inre spänningen mellan två moraler kom dennas konst- och kulturyttringar och filosofi att bli speciella, och präglas av en inre oro. Att spänningen - sammanflätad med upplevelsen av både kriget och Moderniteten - måste ta sig uttryck i någonting spöklikt, groteskt eller katastroflikt, var en känsla som fanns under ytan. Över denna yta härskade det skenbara lugn, som skapades av en balans upprätthållen av en klassåtskillnad, en etnisk åtskillnad, en repression av arbetare, en kamp mellan fäder och söner, och av ett centraleuropeiskt fält, där makten var en allians mellan kungahuset, kapitalet och den gamla bördsaristokratin. På vissa håll i östra Europa, liksom i hela övriga Ryssland, var inte ens slaveriet upphävt. Arbetarrörelser och strejker var nyss skapade medel för underklassen in toto för att hävda sig. Olika politiska ideologier, som anarkism, anarkosyndikalism och socialism yttrade sig i bildandet av internationaler och fackföreningar och dessa ordnade sig ibland i samfällda protester, samt ibland som spontana regelrätta upplopp, ibland förorsakade av enskilda, tragiska händelser, stora och små.
Sociologin, denna egendomlighet bland humanvetenskaper, var just officiellt uppfunnen av Durkheim i Frankrike, och den sökte explicit finna orsakerna till de samhälleliga och politiska förloppen i smått som stort. Filosofin skulle i vissa fall tvinnas samman med sociologin, såsom redan historiefilosofer innan, som t.ex. Hegel och G. Vico faktiskt gjort, och som fallet delvis var med Spengler, och skulle fortsätta att göra, om än utan att använda termen ”sociologi”. Nu tillhörde Kafka borgarskiktet under denna egenartade och sig allt snabbare omvälvande tid. Han kom som författare – inte alls mot sin vilja - att tillhöra det man kallar ”modernismen”, en riktning som framför allt, med sitt märkliga begrepp tillhör just denna tid. Som medborgare kom han aldrig att bli någon revolutionär, och hans sympatier för olika socialistiska och anarkistiska rörelser stannade vid mer eller mindre praktfullt provokativa och underhållande yttranden i privatlivet och de progressiva moderörelserna, som Hugo Balls dadaism och liknande lämnade honom fullständigt oberörd. Nu kan anarkism visserligen spåras innehållsligt i ett flertal av hans verk, men då mer i en mycket löslig form.
F
ranz Kafka föddes i Prag 1883 och döptes efter kejsaren, efter Franz-Josef. Franz var ende son till Herman Kafka, en från Böhmen 1881 invandrad bondson. Denne var av västjudiskt ursprung, och klädeshandlare. Hans fru, Julie f. Löwy, av östjudisk härkomst, var dotter till en välbärgad Pragensisk bryggare. Släkten Löwys var, med medelklassens mått, bildad. Där hade funnits en rabbi, och där fanns FKs ogifte morbror Alfred, som var statlig järnvägsdirektör i Spanien, Onkel Siegfried, halvbror till Julie, var ogift läkare i landsorten och en annan morbror, också denne ogift, Rudolf, som var bokhandlare klarade sig också väl och hade, troligen i assimileringssyfte, konverterat till katolicismen. Denne Rudolf träffade de sällan, och han betraktades som något av svart får i släkten. Rudolf tog sitt eget liv 1922 liksom Siegfried långt senare gjorde det 1942, men då för att förhindra deportering till Theresienstadt, i full visshet om vad som väntade där. Mycket stora delar av släkten Kafka kom att utplånas av Hitler.
Franz farfar, Jakob Kafka, hade varit en fattig kosher-slaktare, och dog hemma i byn Osek i Böhmen när Franz var helt liten, vid hög ålder. Apropå namnet ”Kafka” kan nämnas följande: när nämnde Josef II hade låtit assimilera judarna, så tog sig dessa, i de tjeckisktalande områdena, ofta tjeckiska djurnamn som efternamn: Kafka = Tj.: kavka = Sv. kaja. Namnet Kafka kom senare också att hindra att familjens affärslokal plundrades av den tjeckiska underklassen under de etniska oroligheter som blommade upp mellan de tjeckisktalande och de tysktalande från och till, trots att affären alltså ägdes av ganska så välbeställda tysktalande.
Herman Kafka, en stor och kraftigt byggd karl, var medlem i judiska församlingens råd, och tillhörde den enda synagoga i Prag som hade gudstjänst på Tjeckiska, vilket alltså förblev det enda språk, som han helt behärskade. Herman var även medlem i en judisk förening, - antalet föreningar i Prag var mycket stort, c:a 200 - men var för övrigt mest inriktad på sin affärsrörelse.
Det hade i Europa i århundraden funnits en spänning mellan de mer ”liberala” assimileringsinriktade västjudarna och de konservativa, mer religiösa, östjudarna. I Franz Kafkas familj fanns något av båda grenarna representerade. En konflikt fanns alltså släktmässigt inbyggd här. Någon ortodox judisk uppfostran fick inte Franz, då det inte rimmade med faderns uppfattning om juden och om judarnas framtid i Centraleuropa. Herman Kafka var framgångsrik och en prononcerat auktoritär familjefar.
Franz hade tre systrar, kallade Valli ( g.1913 ), Elli ( g.1910 ) och Ottla ( g.1920.). Två bröder dog ( den ene i mässling, den andra av en öroninfektion ) mycket tidigt,( Georg, 1885-1885 och Heinrich 1887-1888.) Vi vet att Julie tidigt tog hjälp till att ta hand om barnen och att Franz hade en fransk guvernant, Mademoiselle Bailly, från tidiga år. Han lärde sig Franska av henne, och kunde senare läsa detta språk flytande och gärna. Man hade kokerska, hembiträde, hushållerska, ett faktotum, ”Das Fräulein”, en tjeckiska, den enbart tjeckisk-talande Marie Werner(-ová) och flera guvernanter och annat tjänstefolk avlöste varann. Franz Kafka växte upp i ett tvåspråkigt hem. och han var tvåspråkig, även om han uteslutande gick i tyska skolor och den tyska delen av universitetet. Hebreiska lärde han sig p.g.a. familjens totala irreligiositet aldrig fullt ut. Familjen bodde alltid i Altstadt eller nära. Från hösten 1912 bodde man i ett hus vid Altstädter Ring, i ”Kinsky-Palatz”, där faderns butik också låg i bottenvåningen, samt där även Franz´ realskola låg. Man hade från våningen och från Franz´ rum utsikt över floden.
Anna Pouzarova, en av guvernanterna, eller eg. hembiträde, närmast barnflicka, men också lekkamrat till barnen Kafka, bara två år äldre än FK, gav långt senare, 1995, i tyska Der Spiegel en bild av den unge Franz och hans syskon:
"Jag hade hand om uppfostran av Franz Kafkas tre systrar. Det var den 15-åriga Gabriela, den 13-åriga Valerie och den 11-åriga Otylie (Ottla). Ella gick redan i privatskolan i Schönborns, och de två andra flickorna följde jag varje morgon till skolan på Fleichergasse. De två flickorna var pigga, lärde sig lätt, - den temperamentsfulla Ottla var bångstyrig, men också ett älsklingsbarn. Franz studerade juridik vid det tyska Karls-Universitetet /..../. Bredvid dörren stod skrivbordet, där det låg Römische Recht i två band. /...../ Den unge herrn var mycket flitig. När han var hemma satt han nästan alltid vid sitt skrivbord, studerade och skrev. Herr Hermann Kafka, barnen och jag åt vanligen middag utan Fru Kafkas närvaro. Denna åt först när "chefen" åter gått till affären. När Franz vid middagstid kom hem, så åt han helst tillsammans med modern.. /---/
Två gånger i veckan kom pianolärarinnan. /... /. Ottla tog en dag hem en gul kanariefågel, och Franz beundrade den, liksom de yngre systrarna gjorde. Han gav den ett namn - Karabontara -, ett namn tillräckligt komplicerat, för att flickorna måste öva sig på det, för att inte bryta tungan av sig, som Franz uttryckte det. Efter ett tag hade det lilla flygfät vant sig vid det namn som Franz bestämt. Kanariefågeln flög på mornarna, när vi öppnade buren, omkring i vardagsrummet, där man sällan var. Om det var ledig tid för lek, så gick Valerie (/Valli/) in i rummet, sträckte ut sin hand och ropade: "Karabontara!". Kanariefågeln kom flygande, satte sig på Valeries hand och lät sig bäras till buren. Uppenbarligen hade Franz tränat den under sina lediga stunder. Snart efter kanariefågeln kom ytterligare ett "djur" in i familjen, när flickorna någonstans funnit en liten hund - en Fox terrier: "Men vem skall sköta om hunden, när ni är i skolan? Självfallet hembiträdet !". Och så var det alltså nödvändigt att föda upp hunden, som inte kunde äta själv än, och vi måste mata den först med flaska med mjölk och sedan med mjölkskål.
När Franz kom in till oss i köket, blev jag och kokerskan Fanny alltid glada. Den unge herrn var ingen vän av billiga skämt och skoj. Även hans muntra blick var på ett sätt samtidigt allvarlig. Han frågade om hur vi mådde och om vi hade mycket att göra. /..... /.
Franz Kafkas mor, Fru Julie Kafka, tyckte jag mycket bra om ända från första ögonblicket. Hon var sysselsatt alla vardagar i affären och även söndagsförmiddagarna, men trots det aktiv i hushållet och vänlig mot alla.
Under mitt år som anställd hos familjen Kafka blev inte en enda gång någon sjuk, - alla tycktes ha järnhälsa. /....... /
Inför loven kom Franz, uppklädd till gala, in i köket med ett kaffekannslock på huvudet, och med ett skärp över bröstet, gjorde honnör, för att sen avlägsna sig. Kanske hade han klarat något prov. Snart efter for vi på ferier till Zalezly ( Sallesel ) i närheten av Usti nad Labem ( Aussig, vid Elbe ). Vi badade ofta och länge i Elbe och solade oss på stranden, alltid avskilt och utan baddräkter, för att känna oss som en del av naturen, och för att njuta av solen och sommaren. Franz åkte till Dresden, men kom snart tillbaka. Det gjorde honom gott att vara på landet. Han cyklade mycket och spelade tennis med en vacker flicka. Efter återkomsten till Prag skrev han en längre dikt - "Stella". Så hette nämligen flickan.” ( A.P. Der Spiegel, 1995.)
Att Franz var mycket förtjust i Anna P. förmodas av Gerhard Rieck, som anför belägg för denna tes. Men Rieck hävdar inte bara detta, men att hela författarskapet är determinerat av denna tredubbelt förbjudna kärlek, och redogör så för alla transformationer, som denna kärlek i FKs verk föregivet genomgår. Den av AP nämnda dikten, ”Stella”, tycks vara den enda kärleksdikt som Kafka skrev under hela sitt liv. Tilläggas kan att kanariefåglar, icke bara Karabontara, alltid förekom i hemmet. Man hade också två katter. Man kan konstatera att barnen tilläts lära sig spela piano. Så gick detta praktiskt för sig, eftersom paret Kafka båda två inte var hemma om vardagarna, men arbetade. Kafka tycks dock aldrig ha bemästrat något pianospel.
Mycket tidigt kom Franz i konflikt med fadern. Han blev en gång i tidiga år, som kanske 4-5-åring, utelåst på balkongen , som straff för en mindre förseelse. Bl.a. just Rieck fäster ( liksom ju FK själv i sitt brev till fadern … ) stor betydelse vid denna händelse. R. kallar den för grundtraumat hos Kafka. Sonen hade, som han själv beskriver det i Brevet till fadern, gått upp på natten,"inte på grund av törst, men dels för att förarga, dels för att underhålla" och bett föräldrarna om ett glas vatten. Fadern hade blivit arg, och hade burit ut honom på balkongen och reglat dörren, och så lämnat Franz i bara nattskjortan därute i kylan. Denna händelse, menar Rieck, skulle ha understrukit faderns makt, och hos FK traumatiskt, i denna form bevarat, förstärkt ett Oidipuskomplex hos honom, något som Kafka aldrig nånsin skulle komma över eller förbi. Så menar också R., att denna händelse är - eller kan vara - ett s.k. "täckminne" för hela situationen, för Oidipussituationen, för Franz förhållande till den "brutale" fadern, - och för ett sexualtabu, i enlighet med Freuds teorier om Oidipuskomplexets betydelse. Julie skulle här ställt sig som stödjande av tabut. Andra menar att denna händelse är – medvetet eller omedvetet - uppförstorad av Kafka. Av ett brev, det fyra sidor långa brevet till Max Brod, - skrivet 4 dec. 1917, där FK avslöjar sin oerhörda skräck för råttor ( det s.k. ”råttbrevet”! ), kan man dra en del slutsatser, då kanske särskilt om man har Freuds essä om Råttmannen in mente: nämligen att Kafka hade, vad man skulle kunna kalla, en form av solid tvångssyndrom, och de hos honom frekventa straffantasierna är troligen tätt förknippade med ett helt kluster av ångest, tvång och kastrationsskräck, med rötter i den låsta oidipala situationen. Många kafkaberättelser har skuld och straff som tema. Att Kafka som vuxen hade masochistiska sexuella böjelser, och att han berättade om dem, det har Brod avslöjat. Angående Råttmannen, så hade denne Freuds patient läst om kinesisk råttortyr i samma bok som Kafka, d.v.s. i Octave Mirbeaus Le jardin des supplices, sv. Lidandets lustgård, Ll, s.180f., vilken ibland generellt nämns som ”förlagan” till Kafkas I straffkolonin.
På grund av att den unge Franz aldrig visade något intresse för klädaffären, ”galanterivaru”-butiken, eller affärer i allmänhet, men hellre för konst, litteratur o.s.v., så brukade fadern under F.K.s gymnasieår i frustration reta Franz, och han använde då gärna vass oförblommerad ironi, kallade sonen för "Herrn Kafka". Med anklagande indignation visa Herman upp de frostskador på händer och fötter, som han som barn hade fått vid arbete med att på lervägar med skottkärra frakta fläsk i alla väder och alla årstider för sin far, Jakob Kafka, i byn på den sydböhmiska landsbygden. Dock hjälpte unge Franz till i butiken då och då och talade där då, givetvis, både tyska och tjeckiska. Detta inträffade mest när föräldrarna åkt på semester. Vanligen arbetade Herman hela dagarna i butiken, Julie kanske halva, medan Ottla, den yngsta systern, nio år yngre än FK, arbetade där nästan lika mycket som fadern. Centrum för familjen var affären, och, eftersom utbudet i affären inte var nödvändighetsartiklar, men små lyxartiklar, såsom schalar, spatserkäppar, paraplyer, muffar, underkläder, o.s.v., så var denna ytterst konjunkturkänslig.
Julie nämns knappt i dagböckerna, medan fadern ofta är närvarande i dessa, samt – nödtorftigt maskerad – i verken.
Franz kände sig bl.a. fysiskt underlägsen fadern, och i samband med den känsla av oduglighet, som i många avseenden präglade F.K., kom fadern att stå i centrum för de livsdugliga, till vilka F.K. alltså kände sig stå i - alltmer växande - motsatsförhållande till. Konflikten mellan fadern och sonen kom att bestå i hela FKs liv. Fadern förekommer, ofta karikerad, ibland mer som en dunkel makt i flera av FKs noveller och romaner. När Franz kom med en av sina små böcker och nyutgivna novellsamlingar och stolt gav dem till fadern, sade denne alltid: ”Lägg den på nattduksbordet !” Det lär så småningom ha blivit som en rit dem emellan, en betydelsediger sådan. Herman Kafka yttrade, såvitt vi vet, aldrig ett enda ord om innehållet i sonens noveller. Troligt är dock att han läste dem. Kanske utan att begripa någonting. Kanske föresvävade honom dunkelt något i paritet med vad Freuds fru Martha ansåg om sin mans sysslor, nämligen att denne ”sysslade med någon slags pornografi”. Martha Bernays hade väl här inte helt fel. Att FKs böcker ofta i vissa avseenden hade med fadern Herman att göra, det är nog något, som han förmodligen insåg, men aldrig kommenterade. Samtidigt måste man ju inse svårigheten som erbjöds av existensen av den klyfta som fanns mellan å ena sidan fadern, som praktiskt taget vuxit upp i en potatisåker, och å den andra sonen, som med doktorsgrad, i urbant välstånd, skapat av fadern, skrev banbrytande, högmodernistisk prosa.
Franz var under uppväxt- och studieåren pojkaktig och hjälpsam, skriver hembiträdet Anna Pouzarová – trovärdigt - i sina hågkomster. FKs systrar syns ha varit sinsemellan mycket olika. Elli och Valli flickaktiga, Elli mycket tyst. Ottla var självständig och stark, och avgjort mer frihetstörstande än de båda andra. Franz och Ottla synts ha varit i somt lika, och de hade livet igenom hemligheter ihop. De bodde ju också senare i livet, under FKs sjukdom, på landet tillsammans i flera månader. Ottla är onekligen i FKs brev och enligt foton och vittnesmål en karismatisk och intagande figur.
Om Franz Kafkas barndom vet vi annars inte mycket. Han tycks som yngling ha varit lugn, vänlig och välorganiserad. Liksom han förblev hela livet, om än kanske oron steg, och han företedde autistiska drag, eller drag av Aspergers. Dessa har förmodligen sällan med barndomsupplevelser att göra. Jämför dock t.ex.: psykoanalytikern Alice Miller, Du sollst nicht merken, där Miller gör en psykobiografisk analys av FK utifrån perspektivet: den ”frånvarande modern/skräcken för den dominante fadern”. Som Miller menar, så har modern, Julie Kafka, som i 3-årsåldern förlorade sin mor, kanske själv inte varit helt kapabel att ge kärlek.
Sammanfattningsvis kan man säga, att utifrån de källor till familjelivet hos Kafkas som finns, så tonar fram en bild av en familj, där det, känslomässigt, var varken särskilt varmt eller kallt. Dans och musik förekom sparsamt i familjen. Det kortspel fadern ägnade sig åt med vänner på kvällarna, var ett enkelt kortspel, föraktat av FK, och när vänner inte fanns till hands, så spelade modern ensam kort med Herman. Denne tycks ha levt för arbete och familj. Det tjeckiska tjänstefolket utmålas i brev och dokument som ärligt och tillgivet. Franz själv tycks inte varit något ”klängigt” barn. Att han skulle ha saknat omvårdnad och ömhet finns inga direkta belägg för. Men det kan också ha dolts. Fadern hade en klar bild av hur han ville att hans familj skulle vara, och han hade klara, rationella, bestämda planer för sina barn. Ekonomin i familjen, och släkten i övrigt, verkar varit ordnad, om Kafkas än inte var exceptionellt rika. Man råkade alla så småningom in i ekonomiskt svåra tider i början av 1920-talet. Syskonen tycks ha hållit sams, olika som de var, och man hjälpte varann, som vanligt inom judiska familjer, om än delvis på order från familjeöverhuvudet.
Hur familjesituationen och förhållandet till fadern kom att sätta prägel på en stor del av hans sinne har utretts av många. Familjen var en trygghet för honom och i sitt författarskap kom han ofta som vuxen – så vuxen han blev - att lätt maskerad skildra hela denna familj, och märkligt är att familjemedlemmarna inte protesterade mot detta, men mer var roade av det, särskilt systrarna.
Under gymnasietiden iakttog den unge tystlåtne unge Franz en avvisande attityd mot den då florerande romantiska versen. FK rentav demonstrativt avvisade den och skrev nästan enbart, men mycket gärna, prosa. Hela romaner, som inte är bevarade. Han utmärkte sig i en diskussion med en klasskamrat, Hugo Bergmann, sedermera Teologie Dr. o. professor i filosofi i Jerusalem, genom att energiskt hävda socialistiska åsikter, samt debatterade gärna med denne om allt.
Någon speciellt duktig skolelev var Kafka inte. Han hade svårt för matematik o liknande, men låg dock annars betygsmässigt något över genomsnittet i alla ämnen och lyckades, efter de för den känslige gymnasisten dåförtiden alltför vanliga åren av vånda, med att avlägga sin studentexamen 1901. Han var hela skoltiden igenom livrädd för att inte klara av studierna. Kafka skrev in sig vid Ferdinand-Karls-Universitetet för juridik-studier efter en ansats till studier i kemi samt en termins studier i humaniora. Han hade egentligen inte alls något intresse för ämnet juridik. Han ämnade skaffa sig en anställning, behaglig och inkomstbringande nog att tillåta honom att författa halvtid, eller om nätterna. Ty för skrivandet hade han tidigt fått en het passion.
En nästan jämnårig kamrat, den redan nämnde Max Brod, en lätt kutryggig, kortväxt pojke, höll ett föredrag om Arthur Schopenhauer, och dennes syn på ödet och framtiden, på studentklubben den 23 Oktober 1902. Eftersom Brod i sitt föredrag gick till angrepp mot Friedrich Nietzsche och kallade rentav denne ”svindlare” - och eftersom Kafka i motsats till Brod uppskattade N., så sökte FK upp Brod efter föredraget, och man diskuterade livligt, under stark positionering. En vänskap startade dock här, som skulle vara livet ut,
På sommarloven under sina studieår skrev Kafka brev till kamrater, Oscar Pollak, Baum, Kisch och Max Brod, och berättar om sin omfattande litteraturkonsumtion, ofta i extatisk tillägnelse, men ger också uttryck för sin känsla av skönheten omkring honom, i husen och i landskapen. Sådan känsla inför naturens skönhet skulle senare komma lysa helt med sin frånvaro hos Kafka. Ibland kom breven från München, ibland från morbror Siegfried Löwys hus på landet i det lilla idylliska Triesch norr om Prag.
Brevet till Fadern, en hel ”liten bok”, publicerad som sådan nuförtiden …, - av många, naturligtvis felaktigt, sedd såsom en liten självbiografi, bör läsas ”med försiktighet”. Här anklagar Kafka fadern för sin ”olycka”. Den är alltså ingen bok, men ett brev. Dessutom kallar han detta - i ett brev till Milena Jesenská ( där han bifogar en avskrift av det förstnämnda ) - för ett "advokatbrev", med "advokatknep" i.
Brevet, som Kafka skrev, och av någon anledning lämnade till sin mor Julie, för vidare befordran till adressaten, blev de facto ett brev som modern, i svek mot sonen och i sin livslånga solidaritet med maken, väl läste, men aldrig lämnade fram. Av vikt för förståelsen av brevet är att veta, att det är skrivet just i November 1919, då FK var 36 år gammal, och redan skrivit sitt Processen-manus. Han hade blivit sjuk i tbc, passerat förlovningarna med Felice, försökt gifta sig med Julie Wohryzec men fått nej av fadern. Vid skrivandet av brevet befann han sig inte i Prag, i det lilla genomgångsrummet i föräldrahemmet , men sjukskriven på landsbygden, i böhmiska Schelesen.
Fadern, Herman, hade, enligt sonen, helt enkelt varit alltför stark och egentligen mer stark än grym. Brevet är författat på ett pensionat och renskrivet på maskin, 44 sidor långt. Gilles Deleuze, känd för sin Nietzsche, och Félix Guattari ( Anti-Oidipe ), skrev tillsammans en bok, Pour une littérature mineure (1975), där de två fransmännen hävdar, att F.K. befann sig i en språklig fyrkant : mellan pragtyska- tyska- jiddisch och hebreiska, och där D/G lägger de en av tyngdpunkterna på, hur Kafkas oidipus-situation präglat hans verk. Hur klarade Kafka av förhållandet till sin far? Guattari/Deleuze menar, att han upphävde den oidipala situationen på två olika sätt – och de sätter (del-)rubriken: En alltför stor Oidipus. Det första av dessa upphävanden har enligt författarna, sin grund i olika treställiga relationer, främst den ( pragensiska ) samhälleliga trekanten, där F.K. upplever sin far såsom en förrädare gentemot det lantligt ( böhmiskt)-judiska arvet, i det fadern underställer sig den tjeckiska byråkratin, men Franz kan bevara sin aktning och sin kärlek till fadern, bara för att sonen känner, att fadern är lika förtryckt som han själv är. Själv tycker jag att det - i grunden - verkar som F.K. inte har någon aktning kvar, för sin fader, - denne framstår som urtypen för en tyrann. Det andra upphävandet, enl. D/G, sker genom det ständiga, i berättelserna återkommande, Kafkas förvandlande av ”sig själv” till ett djur. t.ex. hunden = ”Schizodjuret par preference”, enligt G/D. Kafka söker inte frihet, men en utväg, och han finner denna i icke-mänskligheten: att bli skalbagge. Jämför här raden av andra djurgestalter: apa, jättemullvad, grävling, råtta, hund. Vi återkommer nedan till Kafkas bruk av djuret som berättarjag, som hjälte – subjektfigur (S) - i noveller. Att det här är fråga om en ensamhetssymbol, en markering av en plågsam radikal ensamhet och en utanförposition, det är nog ställt utom allt tvivel. Guattari/Deleuze menar att det är ett mycket intrikat och intressant brev: Kafka menar i detta att både han själv och fadern båda är oskyldiga ( att de är offer ), samt att de båda också är skyldiga. Man – d.v.s. jag - kan inte komma undan intrycket att det faktiskt är en jurist som skriver en inlaga av dubbel karaktär, mer än det är en son till sin far. G/D noterar att Kafka vill ”förhålla sig fri ” och citerar Dagboken, 29 jan, 1922: ” Men också min världs dragningskraft är stor; de, som älskar mig, älskar mig för att jag är ”övergiven”, /… / för att de känner att jag, som här fullständigt saknar rörelsefrihet, i lyckliga tider har det på andra plan.”. Eftersom Kafka också har medkänsla med fadern ( i brevet, men är denna uppriktig? ) är de båda fransmännens omdöme om F.K., att denne är en ”pervers Oidipus”. Själva idén om perversiteten såsom räddande, härrör kanske från den då inflytelserike psykoanalysfilosofen Jacques Lacan och de Sade. Vi är här i ett slags utvecklande, kanske, av Flauberts rabulism. Flaubert var ju inte främmande för att – så gott det gick – strö in anspelningar åt det perversa hållet, samt excellerade ibland i groteska scener.
Förhållandet till fadern Herman kan - om man så vill - uppdelas efter tre eller fyra mer eller mindre tydliga plan [ i.] Det rent känslomässiga. Där kan vi konstatera, att Kafka hyste mycket varma känslor för sin far, och att det i grunden var ömsesidigt, även om fadern gentemot den unge FK demonstrerat sitt överläge.( balkongutsättningen, o.s.v. ). FK hyste även direkt beundran för sin far. [ ii.] Faderns krav på att Kafka skulle ta över hans affärsrörelse, alternativt skaffa en ansedd och välbetald position i samhället ( asbestfabriken ), där man kan konstatera - utan större svårighet - , detta krav beredde Kafka stora bekymmer, p.g.a. att FK själv helst av allt ville bli författare på heltid. [ iii.] Faderns krav på Kafka, - i linje med moderns önskan - att denne skulle gifta sig och bilda familj, skaffa barn och så vidare .... Detta krav var likaså en belastning för Kafka, som i mycket - eller faktiskt rentav helt - ansåg sitt skrivande vara oförenligt med äktenskap. Vi kan kanske tillägga en punkt [ iv.] : Faderns ensidiga strävan efter assimi-lering i Habsburgska Kejsardömet, eller vilken stat det än nu varit… och dennes kallsinne visavis judendomen, bidrog till en ”flytande ” tillhörighet på detta plan. Assimileringen av judar var visserligen i Franz Josefs rike relativt stabil, men sattes periodvis att fråga. Herman Kafka var själva urtypen för en social klättrare och opportunist. Här skulle Kafka ibland undra över detta val, och lida av den rotlöshet i ett samhälle där antisemitiska strömningar kom och gick. Kafka önskade flytta till Berlin, och gjorde – som vi nämnt – så småningom just det, för att där bl.a. bli fri skriftställare. Berlin var vid denna tid 1910-talewt mer harmoniskt än Prag. När Kafka kom dit, 1923, rådde hyperinflation, och staden var allt annat än välmående.
Det förekom alltså skuldkänslor hos FK gentemot fadern, för att han, FK, så icke uppfyllde kravet på att "realisera det allmänna" ( för att använda Kierkegaards terminologi ) och vi kan , mot bakgrund av det, kanske, till en del förstå , varför Kafka vid ett tillfälle planerade en liten prosavolym, som skulle heta "Strafen" ( /Straff/ ) och innehålla Förvandlingen, Domen och I straffkolonien. Fadern arbetade hårt och målmedvetet hela sitt liv för att skapa en god social ställning för sig och sin familj. Just denna arbetsiver hos fadern gjorde givetvis FKs skuldkänslor än starkare. Man kan ana, att kraven på äktenskap kulminerade kring 1912, detta ödesdigra år, då han både debuterade, ( Betrachtung ), träffade Felice och skrev några av sina bästa noveller. Nu kan ju straffantasierna även ha en annan etiologi. Att där ligger ett sexuellt element i dessa berättelser är många av de, som tolkat dessa berättelser, praktiskt taget eniga om. Man kan tänka sig en tidigt anlagd dragning till undergivenhet, till masochism, hos Kafka. Masochismen bör nog betraktas som en slags dubbelrörelse, just så som t.ex. Žižek ser den, som en blandning av utövare-offer-positionering. Ett antal berättelser och passager i romanerna har ett tema, som anspelar på masochism. Uppror och dominans var ingenting som han själv omedelbart stod för. Antydningar om "sexuell avvikelse" i denna riktning saknas helt. Kafka beklagar sig mest över de - "sina" - tjeckiska prostituerades brist på medkänsla. Hans samhällskritik är - när den kan spåras - av ett indirekt slag, ofta inlindad i ironi, eller försvagad av pessimism. Likaså hans livsinställning. Kafka döljer inte det sexuella elementet i sin diktning, men anspelar ofta på både det, - ofta lekfullt och groteskt - utvecklar det både direkt och symboliskt, samt ofta det i detta ingående Oidipuskomplexet. Han befinner sig i ett tabu. Nu kan man, - som vi skall se -, betrakta mycket av hans författeri som ett "lekande" - i vid mening, med allt detta, och att Franz Kafka, s.a.s. håller sig nära "retningslinjen" för det hos honom känsliga, förbjudna, ja rent av plågsamma, och plågsamt lustfyllda men också det lustfyllt plågsamma och det plågsamt komiska. Och i slutändan är han ibland nära det existentiellt livshotande. På gränsen till vad han – förmodligen - själv känslomässigt står ut med. Jfr. dock den mästerliga, tidiga novellen Unglücklichsein. - Att vara olycklig, - vacker så som en tavla av Kandinsky. Kafkas hjältar är i överväldigande grad utsatta, hotade, i svåra lägen; de är på det ena eller andra sättet plågade, och söker – ofta bara halvt dock (!) – en utväg ur sådana situationer. De önskar sig alltså ofta undergången. Och uppnår den ofta.
Belysande för förhållandet till fadern, kan man se i brevet till denne, Brief an den Vater, hur han mitt i anklagandet nästan "utber" sig en framtid av denne. Man kan säga att alla de självbiografiska, psykografiska, stora förenklingar, som före-kommer i brevet, är atypiska för Kafkas förvisso mycket nyanserade intellekt. Hur mycket ville han få med i brevet? Hur mycket syftade det faktiskt till? Att använda brevet komparativt med den banbrytande berättelsen Domen låter sig göras, men man kommer inte till någon större insikt, genom användande av en sådan metod. Allt tycks mer då bara bli trivialt, och att ta ett steg tillbaka. Varför syssla med det ursprungsmaterialet, när man analyserar en av världens mest beundrade noveller ? ). Att däremot se brevet som verkligt är ju en helt annan sak. Det är ett typiskt brev, och det är likaså klart ambivalent, samtidigt som det är fullt av överdrifter. Betydelsefullt och även signifikativt – för läget och stämningen i familjen - är att brevet aldrig överlämnades. Då någon uppgörelse dem emellan inte ( så sent i livet ) kan komma till stånd söker FK komma runt, och igenom problemet med far-son genom att skriva detta brev och söka , som G/D skriver, vända på kausalräckan oidipussituation-neuros till neuros-oidipussituation, och mena att oidipussituationen har sina orsaker i samhälleliga förhållanden. Det är ju, menar jag, inte uteslutet att Julie Kafka, vid genomläsningen av brevet, ansåg att det innehöll avancerat och pinsamt … strunt, och att hon bedömde, att fadern skulle tycka samma och att brevet, p.g.a. det, i realiteten skulle ytterligare försämra förhållandet far-son. Brevet kunde ju ändå – hur nu än Kafka här krumbuktar sig – inte ändra på något i det ganska tydliga läge ur vilken FK till dels sökte ”författa sig ur”. Inlagan kunde knappast ha någon frigörande verkan på någon alls. Det kunde däremot – i så fall - själva författandet av berättelserna ( och kanske också det ceremoniella överlämnandet av exemplar av böckerna till fadern.
”Någon slags aning om det som jag vill säga, det har du märkvärdigt nog. Så sade du t.ex. för en kort tid sedan:´ Jag har ju alltid tyckt om dig, om jag nu än inte i yttre avseende var mot dig som andra fäder brukar vara, just för att jag inte – som andra – kan förställa mig.´”
Resonemang om skuld och straff är ju hos Kafka i romaner och noveller legio. Saul Friedländers i dennes bok om FK menar att Franz hatade sin far. Det tror jag inte på. Det jag själv också förmodar, det är, att FK kände sig så främmande i tillvaron, och led så av denna utanförposition, att han såg det som gav honom en liten, liten känsla av samhörighet med världen, nämligen gemenskapen med sin familj, som något han aldrig nånsin kunde göra sig av med. Detta inkluderade då att han faktiskt inte kunde ”göra upp” med fadern, på ett sådant sätt att han gjorde sig urarva. Och det kan också ha gjort flera andra ställningstaganden omöjliga för FK.
=======================
Kafka tyckts ha varit ”född med” en enkel o flytande stil. Redan tidigt förhäxad av orden. Jfr. här vad Sartre kom fram till om Flaubert. Vad betyder en "förhäxelse av ord"? Man ser i dagböckerna, att F.K. skrev mycket, och gärna , på ett vackert, spänstigt, otvunget o. detaljrikt sätt. Dagböckerna är behagligare och intressantare att läsa, än de många breven, där Kafka ofta är omständlig, givetvis mindre öppen och tycks där rentav ofta manipulativ. Han är dock inte histrionisk som personlighetstyp. Han är noggrann och eftertänksam, logiskt klar och låter sig sällan ryckas med av känslor. Vissa brev, som de till sina överordnade, är mästerstycken av takt och finess. Nästan lustfyllt eleganta och korrekta. Så kom orden, för FK, - troligen - att stå lite ”i vägen” t.ex. för en omedelbar naturupplevelse, och måhända för en naturlig människo- och livsupplevelse. Eller kanske förhöll sig det hela tvärtom, orsaksmässigt. Kafka skulle senare många, många gånger under sitt liv i brev och dagböcker, måhända också i berättelserna själva, understryka, att litteratur var det enda som betydde något för honom.
Kafka fann sin favoritlektyr för resten av livet: memoarer och biografier. Kafka läste rikligt med böcker och tidskrifter av alla slag livet ut. Troligen dagligen, bl.a.: Bohemia, Deutsche Arbeit, Der Jude, Der Prager Tageblatt, Hyperion, Wir Vännerna Max och Franz läste sedan åtskilligt litteratur tillsammans, bl.a. både Platon och Flaubert, båda på originalspråken! Flaubert kom att bli Kafkas stora förebild. Man hade högläsningar av Flaubert hemma hos varandra. Det hände att Kafka, excentriskt, inte alls dök upptill sammankomsterna, om han inte visste, att han fick lov att läsa Flaubert högt.
Senare kom FK att något umgås med Franz Werfel, poet och teaterrecensent m.m.. Werfel var i sin tur en av Kafkas mest fränt kritiska läsare. Denne konkurrent var charmig, extrovert o. mångbeläst, yngre än Kafka, och hävdade om Kafkas debutsamling Betrachtung: "Den där blir aldrig läst utanför Böhmen!". Han kom att få rejält fel. En av de andra senare mer kända författare som Kafka något lite kom att känna var Robert Musil, som, ostentativt begåvad, först studerade filosofi i Berlin, blev officer, och sen sent slog sig ned i Wien, som tidningsredaktör, varifrån han flydde först 1933, för att, ruinerad efter hyperinflationen i hemlandet på 20-talet, nära nog utfattig leva, som gift dock, ett skrivarliv i Schweiz. FK var inte imponerad av Franz Werfels prosa. Werfel gjorde emellertid stor succé med sitt författarskap. Kafka sökte inspiration på annat håll. Det verkade i stort svårt att imponera på Kafka. Han tycks ha varit enormt kräsen när det gällde litteratur. Intressant tycks mig också det vara att de två vännerna, Franz och Max tillsammans roade sig med att översatta Platon. Den stil i vilken dialogerna är författade, främst de tidiga, liknar i mycket vissa diskussioner som förekommer i Kafkas romaner och noveller: ett nära nog rabbinskt hårklyveri som plötsligt avbryts av något drastiskt inhopp, som förändrar diskussionen totalt. Ibland kan ju Platon också strö in bilder av mytologiskt eller metafysiskt slag, där han använder ett nyskapande, poetiskt språk, som i Staten, Timaios. För övrigt så kan man ju se hela Kafkas författarskap som en gigantisk polemik mot just Platon och dennes filosofiska idealism. Kafka ju tillhörde världs-litteraturens mest gedigna och skarpsinniga skeptiker. Så måtte översättandet av Platon ha varit en ganska roande och lärorik syssla för den unge man, som redan stiftat bekantskap med Nietzsche och som, i motsats till Brod, tagit till sig dennes idéer i riklig grad, med stor entusiasm och stort allvar och som senare skulle bli något av en expert på att skriva dialog.
Kafka besökte tillsammans med Brod Paris, Europas kulturhuvudstad, två gånger. När Max Brod då gick på opera, valde Kafka istället att besöka en galoppbana. Man besökte också ett konstmuséum, och Kafka föll i hänryckning över en litografi föreställande Voltaire, troligen mest i förtjusning över själva objektet. Kafkas intresse för bildkonst och musik var inte särskilt djupt. Det tycks, som om Kafkas resor till världsmetropolen Paris (1910 och 1911.) blev ganska misslyckade. Under den ena resan blev FK sjuk i en inflammation.
Kanske att det också var mötet med denna stad, som då, under ett 15-tal år, obestridligen var centrum för ”Modernismens födelse”, kom honom att s.a.s. ”i stormens öga” både tappa andan och gripas av ångest. Under övriga resor besökte han Norditalien med Lugano och Venedig samt Tyskland, Hamburg, Helgoland och Rügen, Wien i Österrike och även Marienlyst i Danmark på badsemester, men aldrig Sverige. Han tillbragte under senare delen av sitt liv mycket tid på sanatorier för sin tbc. Dessa sanatorier låg på landsbygden, och för luftens skull ibland högt belägna i det centraleuropeiska bergsmassivet.
Kafka, Brod och dennes bror Otto besökte en flyguppvisning utanför orten Brescia. Brod och Kafka hade bestämt sig för att inbördes tävla om vem som skrev det bästa referatet av denna tillställning, som i själva verket var en tävling, där också den berömde franske prisflygaren Blériot deltog. Detta referat kom att bli FKs publicistiska debut. I dagstidningen Bohemia kunde man 28/9 1909 läsa Die Aeropläne in Brescia. I artikeln finns bl.a. omnämnandet av den närvarande kompositören Puccinis röda "trinkernase" också i artikeln en betraktelse över tävling, perfektion och mod. Vad man slås av när man läst Kafkas dagböcker, - i Originalfassung, och det material av litterära skisser och annat, som är bevarat och sammanställt av Brod i volymen Hochzeitsvorbereitungen auf dem Lande, är den precision i tanke och uttryck , som Kafka besatt. Här finns stort sett inte en endaste slapp, ologisk eller oprecis formulering, men allt, även i de tröttaste stunder, tycks vara hämtat inifrån ett osedvanligt klart, logiskt och balanserat och musikaliskt (!) intellekt.
Kafka var alltså både assimilerad och irreligiös. Det tycks som om han ibland stöttade en sekulär sionism, mer än att han nånsin omfattade en verklig sådan. Max Brod propagerade livslångt för sionismen. Kafka själv gick ju aldrig att helt vinna över till den sionistiska åskådningen. Saul Friedländer: ”Kafka var aldrig sionist.” Kafkas intresse för den judiska identiteten ökade helt visst med åren, kanske i takt med hans inre desperation - detta sammanföll också med hans sjukdom och den med åtföljande isolering och eftertanke, kanske i takt med att hans omgivning, den krets av judiska intellektuella, som han alltmer kom att tillhöra, drogs till diskussioner om den judiska gruppens isolering i Prag, samt kom mer och mer fundera kring ett idealsamhälle i Palestina. Hans studier i hebreiska språket blev mot slutet mer intensiva. Han studerade detta språk i själva verket i minst två omgångar, en period i 25-årsåldern, samt även under den period när han var dödssjuk. Det är svårt att påvisa, att detta studium hade någon inverkan på författarskapet. B. Becker har i avhandling undersökt föregivna kabbalistiska influenser i FKs författar-skap.FK var individualist; aldrig kollektivist. Han uttalade sig aldrig offentligt, vare sig i tal eller skrift, om politik eller om judiska frågor i politiska ordalag.
Christian Schärf hävdar i sin monografi, icke originellt, att Kafka är ”en skapelse av Max Brod ”. Man talar bland kafkaister om den ”brodske” Kafka, som den som folk i allmänhet kännertill. Schärf syftar naturligtvis här på Brods publicerande av de efterlämnade pappren. Men han bortser bl.a. ifrån att Kafka på egen hand publicerade prosasamlingar bl.a. Förvandlingen, En läkare på landet, I straffkolonin, där Brods inflytande är försumbart, men där ibland Kurt Wolff, förläggaren på Rowohlts, och ibland Kafka själv är drivande. Men såtillvida har Schärf rätt som att vad gäller de efter FKs död publicerade berättelserna och dagböckerna, så gjorde sig Max Brod skyldig till ett redigeringsarbete, som var av så grundlig omfattning, att man ofta här talar om ren ”förfalskning”. Det är därför, om man är intresserad av Kafka som person, viktigt att gå till de nu existerande textkritiska utgåvorna av t.ex. dagböckerna. Även beträffande romanerna Processen, Slottet och Amerika och rubriksättningen av vissa noveller måste man komma ihåg att se efter vad som ”är” Brod och vad som ”är” Kafka.
Franz Kafkas var från början, som nämnt, negativt inställd till romantiken. Detta gällde främst romantisk vers. Romantiken, som attityd, var honom som helhet främmande, men dess stilmedel, främst den tyska romantiska novellens form, dess berättandes formsfär, var han alltid mycket attraherad av. Kafka läste ibland reseskildringar, och exotiska skildringar, såsom t.ex. dansken Joh. V. Jensens böcker. Ofta tog Kafka – i sin rotlöshet och osäkerhet - sig i yngre år an diverse självbildningsprojekt, men brukade då ofta dela dessa med någon annan, Brod, Dora eller Ottla, t.ex..
Kafka avlade 1906 examen, som avslutades med tre muntliga tentamina, rigorosum I, II och III inför 4 eller 5 censorer, såsom Fil. Dr. i Juridik dock med enbart Godkänt i betyg. Demonstrativt måttlig ansträngning av Kafka? Denna doktorsexamen var dåförtiden en jämförelsevis enkel examen om man t.ex. ser på som krävdes i Tyskland under denna tid. Någon avhandling att försvara krävdes t.ex. egentligen inte av FK, men han skrev ändå en mindre sådan, betitlad: ”Tysk och Österrikisk statlig lag, allmän lag och politisk ekonomi”, skriven under handledning av Max Webers bror, nationalekonomen Alfred Weber. Efter att ha gjort sin rättspraktik, Rechtspraxis, en förutsättning för arbete inom den statliga förvaltningen och en nio månaders anställning hos en italiensk försäkringsfirma Assuracioni Genereali, en firma med huvudkontor i det då habsburgska Trieste, vid adriatiska havet, blev FK, efter intensivt sökande efter en för honom själv mer lämplig anställning, så anställd som utredare vid den stora halvstatliga Arbeiter-Unfall-Versicherungs-Anstalt i Prag. Dessförinnan hade FK också, allt enligt praxis, sökt och fått intyg om att han var "oförvitlig medborgare". Ett sådant krävdes också av den Öst-österrikiska staten för statlig tjänst. I Trieste var arbetsbördan mycket stor, liksom andan var kvävande, och Kafka vantrivdes med sitt arbete. FK studerade dock ett slag Italienska under denna tid. I Prag var nu fördelarna många: han var närmare sin familj och han fick en drägligare arbetsbörda. Försäkringssystemet i Böhmen var omfattande; över 200,000 entreprenörer och c:a tre miljoner arbetare var anslutna. Tjänstemännens antal var på denna arbetsplats inte mindre än 250 stycken. Endast ett fåtal av dessa var judar, vilket inom förvaltning och liknande var ovanligt.
Tid för författandet skulle nu efter examen skapas. Från 22.30 till 02.00 eller 03.00 skrev Kafka under dennes "blomstringstid", alltså under åren 1912-1917 alltifrån den formidabla natten 1912 då Domen koncipierades. Så skedde, detta skrivande om nätterna, åtminstone periodvis, ungefär halvårsvis, när omständigheterna var gynnsamma. Han tycks - som vi skall se praktiskt taget ha skrivit i stället för att sova. Franz skrev från 1909 dagbok, på den viljestarke och ständigt företagsamme vännen Max Brods uppmaning. Det är en sporadisk dagbok. Litterära skisser/utkast är här blandade med anteckningar om hälsotillstånd och praktiska ting, om själstillståndet samt notiser om familjen. Vissa år förde dock Kafka ingen dagbok alls. FK bodde oftast hos familjen, i olika inte exceptionellt stora lägenheter i centrala Prag. Ibland i ett genomgångsrum.
Behandlade fall - akter - från hans tid på försäkrings-kontoret, där han arbetade större delen av sin aktiva tid som jurist, finns bevarade, i vilka man kan studera hans ytterst noggranna och effektiva arbetssätt. ( Amtlische Schriften. ). Han var en ambitiös, energisk, fyndig, omtänksam – och uppskattad tjänsteman.
Kafka läste mycket tidningar och rörde sig relativt mycket ute. Han var också i tjänsten mycket ofta på resande fot i hela Böhmen. Kanske var det så att Kafka beslöt sig för att endast notera sådant, som mer direkt var av vikt för författarskapet.
Arbetet på försäkringsanstalten innebar en myckenhet av skrivande, och skrivandet av den typ som där krävdes främjade en exakt formuleringskonst, en konst som FK redan då behärskade väl. Kafka författade mängder av rapporter om arbetsfallsolyckor och arbetsskador, samt rapporter om besök på arbetsplatser, årsredovisningar o.s.v., och alla dessa krävde en minutiös noggrannhet, och det är sannolikt, t.o.m. mycket sannolikt - enligt flera - att det sättet att skriva, där missförstånd beträffande det åsyftade noggrant undveks, och där den logiska följden i argumentationen var av högsta vikt, kom att påverka Kafkas litterära stil. Nyckelord här är : logik, rapp beskrivning – men med noggrannhet, och ofta en skarp distinktion , och till dem återkommer vi. Att Kafkas stil, t.ex. en del resonemang i Processen, skulle vara påverkade av rabbinsk tradition är mindre troligt. Många anser dock att samtalet mellan prästen och Josef K. i Processen i Im Dom-kapitlet just är typiskt för judisk teologisk dispyt. . Kafka var dock väldigt lite intresserad och som västjude och son till den pragmatiske Herman föga insatt i sådant som rabbinsk sofistik.
De unga männen i FKs överklassbekantskapskrets besökte prostituerade. De prostituerade var vanligen etniskt tjeckiska, fattiga flickor, vanligen inte unga judinnor. Det fanns ungefär 20 bordeller i staden, och kanske så många som ett par tusen prostituerade åren kring 1915-1920. Men unga judar gifte sig dock nästan uteslutande med judinnor. Samhället tycks ha varit ganska strängt, främst informellt, segregerat mellan tjeckisktalande, lågutbildade, och tysktalande högutbildade. Kafkas vänner var i hög grad unga judiska män och kvinnor. Alla hans fästmör var judinnor. I Wien kämpade Karl Kraus en ojämn kamp för att krossa prostitutionen, men denna visade sig vara inbyggd i det liberala systemet. Om Kafkas sexuella läggning finns mängder av spekulationer. Man har förvånats över hans avslöjande i brev, som tyder på någon form av sexualskräck, sett prov på vad som kan vara homosexuella böjelser, tyckt sig se en sadomasochistisk läggning. Att Kafka hade stora livslånga problem på sexuallivets område är ganska uppenbart.
Kafka var, sägs det, också av honom själv, nästan enbart intresserad av litteratur, - ” Jag är inget annat än litteratur.” - och litteraturen stod i centrum för hans intresse hela livet alltifrån de tidiga tonåren till hans död. Kanske var annat han gjorde bortsett från arbetet som jurist nte mer än utbrytningsförsök ur litteraturen.
”Hos mig kan nog märkas en koncentration på skrivandet . När min organism blev klar över att skrivande var mitt väsens huvudsakliga inriktning, trängdes allt annat bort, som hade med sexuallivets njutningar att göra , som riktade sig mot ätandets, drickandets, den filosofiska spekulationens, och främst musikens nöjen. Jag magrade av i alla de riktningarna. Det var nödvändigt, eftersom mina sammantagna krafter var så ringa, att de sammantagna bara kunde räcka till skrivandet.”
Han tyckte om att gå på bio. Han fotograferade dock inte. Under en period i livet övade han flitigt fiolspel, men tycks inte ha varit så särskilt genuint intresserad av musik eller ofta sökt sig till den, i realiteten uppskattat den. Han nämner emellertid mycket ofta musiken som något i sig eftersträvansvärt, idealt och mystiskt, nära nog såsom något absolut gott i sig. Musiken har alltså rangen av metafysiskt begrepp hos Kafka. Han teoretiserar dock aldrig explicit över den. Begreppet är sig självt nog. Den har dock en klar roll i Förvandlingen, Slottet, och – kanske främst – i Den sanningsökande hunden och Josefin, sångerskan eller musfolket
Över huvud taget önskade sig Kafka ofta – mindre originellt… - vara något helt annat än han var, än jurist, istället t.ex. idrottsman, - han var ju god simmare, samt kunde, trots sin klena konstitution, hantera en häst i terräng- ,tecknare eller trädgårdsmästare. Under sina konvalescenser ägnade han mycket tid till just trädgårdsarbete. Han vårdade sig strikt om sin hälsa på kuranstalter. Kafka var fascinerad av kroppsarbete, och även av vackra nakna kroppar, han sökte sig till nudistläger, t.ex. vid Östersjön och vid hälsoanstalter ( Jungborn ) o.s.v.. Han var ofta påfallande tunnklädd; samma slags kläder året runt. Kostym, en tunn, mycket rymlig, överrock och hatt.
Kafka hade, enligt många, mycket vackra ögon, blå eller gröna, och en intensiv blick. Hans hud var ovanligt mörk för en europé och liknade enligt många huden hos en indier. Kafka tycks aldrig ha fäst sig speciellt vid ägodelar, sådant som möbler, kläder, foton, eller ens böcker. Han var dock ytterligt noggrann i sitt skrivande, och med sina manuskript. Undantag finns från detta, när han låter Brod helt bestämma. Noggrannhet var en hos honom medveten dygd. Ibland kunde denna övergå i, eller sammansmälta med, tvångsmässighet. Han hade asketiska ideal, och han ansåg att det fanns en enda huvudsynd, som varje människa borde träna sig i att undvika: otålighet. Kafka var vänsterhänt.
Att Kafka alltid behöll sin själsliga balans, sin klara logik, sin medmänsklighet och sitt handlag i praktiska ärenden – det kan vi bland annat se i breven till systern Ottla. Med noggrannhet och pregnans diskuterar Kafka där alla olika utvägar för systern att realisera sina drömmar om utbildning och om självständighet. Han erbjuder konkret hjälp. Han skriver brev till vänner och myndigheter för att hjälpa henne, och är – alltså även i praktiskt avseende – till stor hjälp för sin ”älsklingssyster”.
Kafka skaffade egentligen aldrig något eget hem, någon egen lägenhet, annat än tillfälligt. Kafka bodde nära nog hela sitt liv, antingen hos föräldrarna, i genomgångsrum, eller i hyrda rum, eller på pensionat eller sanatorier. Undantag är likaså den mycket korta tid, då han tillsammans med Julie Wohryzek hyrde en liten lägenhet i Prag, och den tid han bodde med Dora Dymant i Berlin under sin sista vinter…
Kafka var även, på faderns order, engagerad som delägare i en asbestfabrik, vilket vållade honom en hel del arbete, sömnlöshet och bekymmer. Efter kriget kom han också att hjälpa de krigsskadade - förmodligen delvis i ruelse över att själv blivit frikallad från militärtjänst- och därför starta ett uppskattat, och uppmärksammat, konvalescenthem för dessa. Han stödde också ekonomiskt ett judiskt barnhem i Nordtyskland, som det verkar ända till sin död.
Kafka och Brod arbetade ett slag gemensamt på en roman, kallad Richard und Samuel, två alias´ - men denna blev inte mer än ett utkast, om än ett ganska vidlyftigt. ( Brod tycktes – som antytt - ha en ( naturlig ) djup fascination över Prag, samtidigt som han, redan tidigt, ville flytta därifrån.). Vad Brod senare kom att skriva om Kafka tycks många som såsom delar av en "hagiografi". Oavsett detta var han en vän, som aldrig svek. Kanske var romansamarbetet till dels ett tecken på – från Kafkas sida – ett sökande efter gemenskap, från Brods ett tecken på både ambition och vänskap. Brod var i det närmaste outtröttlig – både i med och motgång - med råd och dåd.
Kafka hade som ung en liten men solid vänkrets, bestående av personer varav de flesta var sådana han mött antingen genom Brod eller på Ferdinand-Karls-Universitetet. De bestod av Oscar Pollak, Oscar Baum, Max och Otto Brod, Felix Weltsch och ibland även Franz Werfel. Vännerna betydde mycket för Kafka. Viktigt var förmodligen att många av dem också kom från familjer, som var mer väl etablerade sedan generationer, och hade en längre "bildningstradition" än familjen Kafka. Franz Kafka kom aldrig att bli en riktigt djupt humanistiskt boklärd människa, vilket flera av hans vänner faktiskt ganska snabbt blev, men han fick genom vännerna ändå mod att drömma om att vara med om att starta en kulturtidskrift. Det låg inte för Kafka att skaffa en encyklopedisk lärdom. Brod var då troligen mer intresserad av detta, att bli en ”bildningsgigant” eller kritiker. Kafka var helt inriktad på att skapa ett konstnärskap. En klar överblick över tidens kulturella strömningar hade han dock mycket medvetet av intresse skaffat sig.
Man träffades antingen på ett av de talrika caféerna i Prag, Arco, Café Louvre, Savoy, Imperial, Concordia, och andra …eller hemma hos den blinde Baum, som var den förste av vännerna som gifte sig och skaffade en egen lägenhet. ( Baum hade som pojke förlorat synen i ett slagsmål mellan olika skolor på en gata i Prag. Sådana var ganska vanliga, och var generellt baserad på olikheter i etnicitet. Baum var ju också han jude.)
Prag hade ett rikt kabarétliv. Detta följde Kafka också. Efter arbetet var besök på kaféer, teatrar och kabaréer något som tillhörde vardagen för den priviligierade klass som FK tillhörde.
Kafka tycks ha haft en fast rotad tro på nyttan av ett sunt leverne, och detta låg även i tiden, och Kafka simmade - invid Moldau fanns flera badanläggningar och simsällskap …. – gymnastiserade, rodde och levde ett hälsosamt liv, skyende läkare, som han i allmänhet såg som "atomister" i sin metod. Han rökte inte, drack varken alkohol, kaffe eller té. FK hade en egen liten roddbåt på Moldau, Vltava, där han rodde uppströms och sedan lade sig på botten av båten och lät sig själv, iklädd sin vanliga kostym, och båten glida nedströms inunder den berömda Karlsbrücke, och alla de andra 8 broarna, broar, där man faktiskt vid denna tid tog betalt i tull vid passage över dem. Han överlevde en attack av spanska sjukan, denna influensa som tog så många liv i Europa. Kafka var tidvis nästan osannolikt mager även innan tbc-sjukdomen - en magerhet som plågade honom. Han var i mycket pedant. Kafka hade en djup barytonstämma, trots sin spensliga kroppsbyggnad, en stämma, som bl.a. var tjänlig vid hans högläsningar hos vännerna, och som kan ha fullbordat hans tjuskraft hos många kvinnor av en viss typ.
K
afka hade från början intresse för filosofi, men ingen särskild förmåga eller fallenhet. Inte för den analytiska, systematiska filosofin, eller ens för den romantisk-idealistiska. Ett existentialfilosofiskt intresse för Kierkegaard, Nietzsche, Dostojevskij och Tolstoy och liknande fanns dock, jämte till viss del för estetisk-filosofiska spekulationer, båda ofta strikt knutna till hans egen, som han uppfattade det, livet igenom helt formidabla personliga utanförställning och unicitet. Kafka skrev också en existensfilosfisk aforsmsamling i utkast.
Även om Kafka nu, som det allmänt anses bland kafkaister, inte hade någon fallenhet för filosofi, så fanns det ändå hos honom ett stort mått av skarpsinne, och trots att han inte alls kunde behärska t.ex. matematik ett sinne för logik och konsekvens, och ett gediget och effektivt sinne för skepticism.
Han ägde själv mycket få böcker i psykologi och i ren filosofi. Men han läste mycket, troligen snabbt. Inte minst då han var sjuk och sängliggande men även under sin vanliga sömnlöshet. På Prags universitets-bibliotek finns det faktiskt kvar en anteckning om att Kafka där lånade upp till läsesalen ett exemplar av Hegels klassiska Phänomenologie des Geistes, en väldig bok och en erkänt invecklad, som man knappast kan lyckas vettigt konsumera på några dagar i en läsesal.
Det är känt att Kafka ägde en bok av Fichte, förmodligen Människans bestämmelse. Kanske fler. Denna bok var heller ingen ovanlig volym i de bildade klassernas bokhyllor under denna tid. I själva verket är den en mycket pedagogisk och välformulerad populär-framställning av Fichtes filosofi, och samtidigt av hela den filosofiska idealismen i en av dess mer tydligaste former. Kafka studerade också, tillsammans med den vakna och vetgiriga Ottla, Schopenhauer. FK bör ha uppskattat den antiauktoritäre Schopenhauer, samt uppskattat dennes hänvisningar till skepticismen. Kafka högläste vid dessa tillfällen. Högläsning var alltid en del av Kafkas intresse för litteratur. Han läste bl.a. också Kierkegaards dagböcker, samt SKs två tidiga verk, Enten-Eller och Frygt og Baeven. Kafka kände igen sig i Kierkegaards funderingar över sig själv.
Kafka ägde vad vi vet minst en bok av Marx: dennes Zur Judenfrage, där frågan om judisk emancipation tas upp till kritisk granskning. Denna lilla bok, på c:a 88 sidor, innehåller en i förhållande till bokens omfång förvånansvärt bred diskussion om makt, om ”massan”, om politik och om europeiska förhållanden ställda mot amerikanska, och om religion och mänskliga rättigheter. Det är en bok som än idag har filosofiskt värde, och är extremt välskriven. Där pekar Marx, själv ju av judisk familj, bl.a. på den inneboende motsättningen i religionsfrihet och mänskliga rättigheter vilka senare till dels – som de senare blev bekanta för envar - redan fanns skisserade i Frankrike av G. de Beaumont. Bruno Bauer, till vilken boken i mycket är riktad, hävdar att ingen emancipation är möjlig så länge det finns religioner. Marx å sin sida hävdar, att ingen emancipation är möjlig för judar innan alla människor är socialt emanciperade. Boken, som är skriven redan 1844 – Nietzsches födelseår - nämner nu inget om något proletariat eller någon revolution. Marx´ idéer kom ju senare, i och med 1848 års revolution, att förändras i radikal riksting. År 1844 var ju också året när Balzac gav upp försöket att fullborda sin samhällskritiska roman Bönderna, eftersom han fick problem med dess publicering som följetong i en tidning. Romanen – den ofärdiga - kom senare att, med entusiasm, kommenteras av Karl Marx i Das Kapital III.
En av Kafkas lärare på gymnasiet, Dr. Gottwald, kom att spela en liten roll i Kafkas utveckling, i det att denne G. i sin undervisning satte i förgrunden den då, både i Wien och Prag, moderne Franz Brentanos filosofi . En klasskamrat till Franz Kafka, den nära vännen Oskar Pollak, blev däremot senare filosof, - liksom skolkamraten Hugo Bergmann - och Pollak kom även att bli utgivare av Franz Brentanos samlade verk. Bergmann skulle senare – som professor - publicera sig i ämnet ”Brentano”. Med Pollak, som stupade som frivillig i första världskriget, hade FK en nära och intensiv brevväxling. Kafka skonades i övrigt under detta gräsliga krig, om man ser till förluster av nära och kära.
På Carolinum, i Prag hade man, som på många europeiska universitet under denna tid, förnuftigt nog, en inledande del som bestod av obligatorisk undervisning i filosofi. Kafka deltog i en kurs i praktisk filosofi under vintern 1901/1902, en kurs om estetiken i det musikaliska dramat, och en som handlade om grundfrågor i den deskriptiva psykologin. De båda första leddes av prof. von Ehrenfels, den senare av A. Marty. Dessa ledde även bl.a. den pragensiska s.k. Brentanocirkeln. Marty läste där högt ur Franz Brentanos verk för Kafka, och dennes vänner Bergmann, Pollak och Emil Utitz m.fl.. Utitz, som också han varit skolkamrat med Kafka, skrev långt senare ett brev till Wagenbach, innehållande bl.a. den målande och tänkvärda beskrivningen av FK: ”Om jag skulle säga något karaktäristiskt om Kafka, så skulle det vara det, att det inte var något särskilt alls med honom.” Detta är ju både målande och talande. Även Max Brod var ett tag med i cirkeln, men publicerade i pressen en elak karikatyr av gruppen, och uteslöts därför, givetvis. Brod hade föga intresse för filosofi, åtminstone av det mer systematiska och analytiska slag som bedrevs i Brentanozirkel, och hade massor av umgängeskretsar ändå.
Barry Smith hävdar, i essän Brentano and Kafka, att Kafka syns ha besökt denna diskussionsklubb ganska ofta, och att han var mycket intresserad av vad som pågick där, och att man alltså också kan följa en del teman från vad som togs upp där i FKs prosaverk. Smith understryker, att intresset för Brentano var tidstypiskt. Det såg likadant ut i Wien som i Prag på det stora hela. Man vände sig från politik och mot filosofi, psykologi och individualism. Även Freud hade varit en av Brentanos elever, liksom även Husserl samt Thomas Masaryk, republiken Tjeckoslovakiens förste president. Smith tycker sig, för det första, kunna spåra Brentanos inflytande på två områden: dels i uppfattningen om medvetandet, om upplevelsens och medvetandet om upplevelsens sanning i jämförelse med den undflyende omvärlden, dels i frågan om grundvalarna i etiken. Jämför även Hans Blomqvists diskussioner i denna fråga.
D
et kan tyckas aningen absurt, att jag här nu tar upp Brentanos medvetandefilosofi, efter det att jag slagit fast att jag misstänker att Kafka inte kunde tillgodogöra sig systematisk filosofi. Men några tankar i denna medvetandefilosofi kan ha påverkat Kafka, tror jag, och vi har i det följande att göra med diverse resonemang om medvetande, i anknytning till Kafkas texter, som kan ha en viss affinitet i förhållande till en del av idéerna hos Brentano. Och Kafka kan ha tillgodogjort sig idéerna, om inte annat, så intuitivt. Därför finner jag det befogat att ändå delge ett litet referat främst av B.s idéer om medvetandet.
Brentano hävdar nämligen högst originellt, att man alltid har en självreflexion som är samtidig med upplevelsen av tingen. Detta är en del av grunden i hans fenomenologi. Man bör här se som väsentligt, att Brentano här agerar, liksom W. Dilthey, i reaktion, och kontraposition, mot den gamla romantiska idealistiska filosofin, som Fichtes, som i grunden var av konservativt slag och indirekt stödde den mitteuropeiska centralmakten: i Preussen den en makt i förbund med kyrkan, i Österrike: Kejsaren. Fichte hade ju redan anfallits på sin tid av Hegel. Samtidigt söker Brentano et consortes finna på en väg, där filosoferna inte ”tävlar med” naturvetenskaperna, denna väldiga kraft som nu kring 1900 seglar upp såsom framtidens kunskapskälla och frälsningslära. Fenomenologin skulle senare, kan man säga, kulminera i de resonemang som kom till ytan 1927 hos Heidegger – i dennes kryptiska Sein und Zeit - och lite senare, hos Sartre och sedan originellt hos Merleau-Ponty, samt Lévinas, i vars verk ju viss judisk filosofi ingår.
Kafka syns ha, eller kan ha, varit mottaglig för bl.a. den slags iakttagelser kring medvetande-omvärld, som Brentano och som den deskriptiva psykologin sysslade med, samt för den etik och metaetik, som finns i Brentanos verk. Det är påfallande hur det finns idéer lika Brentanos grundprinciper beträffande psykisk erfarenhet hos Kafka, såväl i Beskrivning av en kamp ( 1909 ) som i Dagboken t.ex. 1913.
Till exempel finner Barry Smith ( liksom även Judith Ryan ) stöd för en viss påverkan från FB i en passage i den tidiga Kafkas Beschreibung eines Kampfes:
"Jag vandrade vidare ostört. Men eftersom jag som fotgängare fruktade ansträngningen att klättra uppför den bergiga vägen, lät jag den gradvis bli jämnare, lät den slutta ned mot en dal i fjärran. Stenarna försvann enligt min vilja och vinden upphörde att blåsa.
Jag vandrade i rask takt och eftersom jag var på väg neråt, så lyfte jag mitt huvud, sträckte på mig och korsade mina armar bakom mitt huvud. Eftersom jag tycker om granskogar, så gick jag genom skogar av den sorten, och eftersom jag tycker om att tyst stirra upp mot stjärnorna, så uppenbarade sig stjärnorna sakta på himlen, som de brukar. Jag såg bara några få lätta moln, som en vind, som blåste just på deras höjd, sköt genom luften, till glädje för fotgängaren.
På andra sidan, på något avstånd från min väg, antagligen åtskild från denna av en flod också, såg jag till att resa ett enormt högt berg vars högplatå, övervuxen med buskar, nuddade skyn, Jag kunde tydligt se konturerna av de högsta grenarna och deras rörelser. Denna syn, hur vanlig den nu än må vara, gjorde mig så lycklig att jag, som en liten fågel på en kvist på dessa avlägsna buskar, glömde att låta månen stiga upp. Den fanns förmodligen redan bakom bergen, arg över förseningen."
Detta stycke finner B. Smith anmärkningsvärt, i det att det hela tiden är byggt på berättarens ”inre liv”, alltså berättarens - hjältens - fantasier och önskningar, infall . Skrivandet av en passage som den nu citerade innebär ju, menar jag, att Kafka här drar ut konsekvenserna av Brentanos filosofi så till den grad, att han helt avviker från denna, i det han här skapar en sagovärld med en önskande ( omnipotent – likt Ida i Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa”…) hjälte. Brentano inskränkte sig till att skilja perceptionen från objektet, samt att påpeka att vi alltid på något sätt var hänvisade till vår upplevelse, vilken vi samtidigt som vi hade denna, var medvetna ( id est: "på något sätt" ) på samma gång, ”oblikt” om denna medvetandegöring, och skillnaden mellan denna upplevelse och vad som faktiskt "fanns" i världen. ”Inbillning” var för t.ex. Brentano en chimär. Man kan förmoda, att en så extremt fantasifull människa – på gränsen till fantastisk - som Kafka utan svårighet kunde komma på en sådan här ( Idas sommarvise-)-vinkling helt utan Brentano, men jag tror visst ändå att Smith har rätt.
Vi kan här - kort - nämna om Brentano, som alltså torde vara den enda filosof, som Kafka mer grundligt, aktivt, kom i kontakt med, - vid sidan då av Nietzsche och Platon, att denne levde mellan 1838 och 1917. Brentano utbildade sig till präst i katolska kyrkan men lämnade, i samband med besluten under första vatikankonciliet 1869-70, - tillkomsten av dogmen om påvens ofelbarhet- , sitt ämbete och blev så småningom professor i Würzburg, senare detsamma i Wien och därefter välkänd privatdocent i staden. Brentanos idéer om en beskrivande psykologi skiljer sig markant ifrån den experimentella psykologins idéer. Man har bl.a. frågat sig om B.s psykologi trots allt inte kan innebära, att denne – medvetet eller omedvetet - antog ett medvetet omedvetet, d.v.s. två medvetna sfärer. Detta problem uppstår ju även i fallet med Freud, där Censorn tycks vara medveten om allt.
Den andra influensen från Brentano på Kafkas reflexion är Brentanos etik, enligt både Barry Smith och P. Neesen, en metaetik, i vilken Brentano hävdar att det i princip går att finna ut en objektiv giltig grund för en sådan, men att denna etik, som man i princip då kan finna, i praktiken står i konflikt med moralen. Brentano företräder en värdesubjektivism, som Hägerström senare, men en, i nyckelverket Vom Ursprung sittlicher Erkenntnis från 1889, ( endast 47 sidor långt ), mycket komplicerad sådan, som har kärleksbegreppet såsom grundläggande för begreppet ”rätt”. B. bygger där på insikter som senare utförligare framförs i det postuma verket Wahrheit und Evidenz, där B. utreder och särskiljer omdömen om upplevelser å ena sidan, och förnuftsomdömen å den andra. Detta verk har även analytiska filosofer, bl.a. moderna anglosaxiska, haft nytta av. Det har bäring på kunskapsteori, men även på etik och på rättsfilosofi.
Något större betydelse för Kafka har troligen just inte denna etik haft, och jag utelämnar därför här en diskussion om denna.
Kafka skriver inget alls om Brentano i sina papper, och det kan nog inte ses som troligt att Brentano varit av avgörande betydelse för Kafkas litterära utveckling. Blomqvist anser i sina böcker om Kafka, att inflytandet från Brentano torde varit större än inflytandet från Freud ”som han var ointresserad av ” . Freud tjänade, menar däremot jag, som en viktig influens och förutsättning för FK, lika viktig som romantikerna, även om FK inte alls höll med denne! Kafka var nog hela livet oerhört intresserad, ja besatt av, Freud. Kafka kan i studiet av Brentano, liksom av övrig rättsfilosofi, ha skaffat sig en inblick i problematiken kring denna och de enorma svårigheterna kring etiken i allmänhet och fått en viss vana att mer professionellt, resonemangsvis, handha dessas frågor, vilka verkligen ”blommar” i hans verk, inte minst i Processen. Kafka tycks i förhållande till filosofi främst haft en nykter, aktiv och sund skepsis, inhämtad i filosofisk form främst från och inspirerad av Schopenhauer, som han delvis kände till, och Nietzsche. Denna skepsis tycks för mig genomlysa även hans estetik och författarskapet i sin helhet. Kafka tog förmodligen till sig filosofiska idéer ganska oprecist och brett, och det är inte vanligt att han ägnar sig åt inträngande filosofiska spörsmål på ett annat än metaforiskt sätt. Kafkas intresse var inte filosofin, men var det konstnärliga uttrycket och den estetiska njutningen.
Att Kafka heller inte alls dolde sin relativa okunskap i fackfilosofi ser vi i ett brev, det sista, till Felice, där han helt enkelt skriver :"Kant känner jag inte till.", medan hon tycks vara något bekant med Kants skrifter, som hon citerar ur. Kafkas ord här behöver inte nödvändigtvis här ses som 100%-igt trovärdiga, delvis p.g.a. att de är del av ett mindre, finalt gräl. I umgänget med den intellektuella Hedwig Weiler kände Kafka sig än mer okunnig inom ämnet och tycks närmast ha skämts ordentligt.
A
potekarfrun Berta Fanta - efternamnet är judiskt -, hade fått dispens för att läsa på Praguniversitetet. Detta var officiellt bara öppet för män. Hon skapade också viljestarkt i sitt hem ett kulturellt centrum, och ryktet om detta spred sig i staden. Till föredrag o. fester i detta, för det dåtida Prag udda högst intellektuella och vidsynta eldorado, kallat Fantahuset, kom bl.a. matematikern Kowalewski och höll ett föredrag om Georg Cantors transfinita tal. Läraren vid stadens universitet, Albert Einstein, kom dit - svulten på kultur - och både spelade fiol, en violinsonat av Mozart, ackompanjerad på piano av Max Brod, och höll föredrag om relativitetsteorin. Einstein – som man, om man läser dennes artiklar i olika ämnen utanför fysiken, i politik och annat, finner mycket mångsidig och ytterst balanserad och verklighetsnära - diskuterade sedan Kants filosofi med de närvarande. Albert Einstein hade en lärartjänst i Prag år 1912 och bodde i staden med fru Mileva och barn.
Förutom Kant läste man i ”fantahuset”- dit Kafka då och då sökte sig - Fichte. Max Planck kom också på besök och man diskuterade likaså mystik,- Madame Blavatsky kom på besök - , samt naturligtvis psykoanalysen, som var starkt på modet dessa år strax innan kriget, och efter. Ja, just ett mode var nu detta. Som sällskapslek tydde man ofta på caféer och i salonger varandras drömmar, i Freuds ”anda”. Och Sigmund Freud kom förmodligen alltså att betyda en hel del för Kafka. C:a 1904 bör Kafka ha varit medveten om Freuds existens. 1910 inhandlade han och läste Freuds Leonardo da Vinci - ett barndomsminne, där Freud första gången använder begreppet ”narcissism” och även resonerar kring begreppet ”sublimering” centralt i Tre uppsatser i sexualteori. Kafka läste senare Freuds essä om Michelangelos Moses-staty. I december 1913 besökte Kafka ett föredrag om "Moses och samtiden", och intresset för Moses fortlevde dessutom hos FK, och han lär ha kommenterat, i närvaro av den unge studenten Janouch, en bild av den berömda Moses-statyn med orden: "´Det där är ingen ledare.´ sade han.´ Det är en domare. En sträng domare.´" Sådan var ju inte Freuds syn på Moses. Freud såg i Der Moses des Michelangelo, genom statyn, Moses som en tragisk hjälte, en ensam historisk hero, som sammanbiten bar sin besvikelse över det judiska folket. Man kan här spekulera över vilken ”mytologi” som ligger bakom Kafkas tankevärld, i lika stor utsträckning som man spekulerar över vilken ”mytologi” som ligger bakom Freuds. I Kafkas fall kan ju svaret faktiskt just som jag redan antytt till en del vara…: Freud. I Freuds fall finns en dragning till meta-mytologi, religion, m.m.. Vad man då avser med begreppet ”mytologi” kan ju då vara personliga symbolsystem av djupt liggande art. Det är osannolikt, att Kafka någon gång på allvar skulle ha reflekterat över, att själv t.ex. gå i psykoanalys, för att bli kvitt några av sina problem.
”Jag /…/ ser i den terapeutiska delen av psykoanalysen ett ohjälpligt fel.”
( F. Kafka )
Freuds idéer var betydelsefulla för Kafka, liksom för alla Centraleuropas intellektuella under tidigt 1900-tal. Vi vet inte bestämt om Kafka nånsin läste mycket mer av Freud än två essäer, nämligen: Leonardo da Vinci - ett barndomsminne , samt essän om Mosesstatyn av Michelangelo, Mosesstatyn, ett konstverk som Freud aldrig tröttnade på. Essän fanns ursprungligen i tidskriften Imago, grundad 1912, som "Zeitschrift für Anwendung der Psychoanalyse auf die Geisteswissenschaften“. Detta var en tidskrift som Kafka brukade läsa. Vi känner inte heller till innehållet i de i kafkalitteraturen ofta omnämnda samtal mellan kirurgen, psykoanalytikern m.m. Otto Gross och Kafka, där Gross klargjorde, diskuterade och måhända reviderade Freuds idéer år 1917 ( alltså långt efter det FK skrivit t.ex. Domen och Förvandlingen ….) Så blir det gissningar både angående måttet av det intresse för Freud som fanns hos Kafka, och måttet av kunskap om denne hos honom. Vi bör dock tala något om själva substansen i det som Kafka rimligen kan ha hört under sina skapande år angående Freud. För Freud-receptionen i Prag spelade för Kafka säkerligen den nämnde Kraus redan tidigt en speciell och stor roll. Kraus hade en instinktivt skeptisk inställning, vilket man kan karaktärisera Kafkas egen som, likaså. Kafka tillhörde ingalunda de lättfrälsta eller lättövertygade, vad gällde idéer om Människan. Det fanns tvärtom en allmän, livslång, skepsis mot både vetenskap och mystik hos Kafka. Kafka var intresserad av psykoanalysen, men tycks dock helt avfärdat dess praktiska värde som terapi. Detta kan ha varit en Kafkas försvarsreaktion, men kan också ha varit en integrerad del i hans livsprojekt, där litteraturen av ett slags nödtvång intog en allt överskuggande plats.
Den 23 september 1912 redan, efter det Kafka fullbordat berättelsen Domen, är det som den berömda anteckningen i Dagboken kommer till: ”Tankar på Freud, naturligtvis.”. Under Oktober-November 1912 skrivs Kap.1 av Amerika i ett svart skrivhäfte, - det prosastycke , som inom kort skulle publiceras fristående som novell i en tidskrift under namnet "Der Heizer" ( Eldaren ).
När äktenskapet mellan Elli Kafka - den extremt tystlåtna - och Karl Hermann planerades, - FK var då i trettioårsåldern - , så planerades även – kan vi sluta oss till - , av Herman Kafka, Franz framtid. Karl Hermann hade nämligen i sinnet att starta en asbestfabrik, och till detta behövdes pengar : hemgiften. Herman Kafka gick med på detta, men rådslog med sin son ( … juristen ) om saken, och fick denne att lova att inte bara ingå i företagets styrelse, men också delta i skötseln av denna fabrik med ett tjugotal anställda. På så sätt sökte alltså FKs far på ett förslaget sätt ”tvinga in ” sonen till en framtid som … fabrikör. Äktenskapet och bildandet av fabriken - verkstaden - genomfördes, och Kafka deltog till en börja med något vid uppställande av dokument och dylikt, besökte fabriken, som sköttes av en inhyrd ingenjör, som förstod sig på asbest. Det dröjde emellertid inte länge förrän Franz mer och mer drog sig undan denna faderns ”fälla”, som ju hotade att ta hela hans återstående tid i anspråk, ( utanför försäkringsanstalten ) och - vad som för honom var huvudsaken - : som därmed hotade att hindra honom från att skriva. Det var just i denna situation - när han verkligen ”hatade sin familj” – som Stanley Corngold skrive , och detta förmodligen för första och kanske enda gången i sitt liv ….– som han skrev Förvandlingen. Han hade då också träffat Felice Bauer och växlat några brev med henne, antagligen tyst besluten att gifta sig med henne, pliktskyldigast. Intressant är ju att läsa Förvandlingen mot denna bakgrund. Det är svårt att tänka sig att Kafka såg det som en maktkamp mellan sig själv och fadern, men vad som vid denna tid mer och mer dyker upp i anteckningsböckerna - dagboken -, är fantasier om straff, om att ställas inför en stor … domstol. Här kan man tyda det som om FK kände att han svek sin familj ( asbestfabriken gick också sedan nästan hela tiden sämre och sämre och kom successivt att kosta Herman Kafka en smärre förmögenhet…. ), och han kände sig fångad, även om han i det vardagliga undvek sysslandet ( både närvaro och planerande ) med fabriken, som han de facto var delägare i. Franz kände sig förmodligen, som så ofta, skyldig, ty han hade (!) gett sitt ord på att hjälpa till. Om asbestens radikala fördärvlighet för lungor vid inandning kände man då inget till. Dammet yrde i denna lilla fabriksbyggnad och man borstade av sig asbestdamm med en tagelborste, och flickorna, de anställda, alla unga etniska tjeckiskor, ruskade snabbt dammet ur håret med några viftningar när de lämnade maskiner och lokal för dagen.
Prag hade, apropos teknik, från 1890-talet flera elverk, och hade elgatubelysning från 1894. Mellan 1891 och 1903 tillkom i tur och ordning elektrifierade spårvagnar och tåg till och från Prag. FK var hänförd av den nya tekniken, ( t.ex. flyget,- Jfr. Die Aeropläne in Brescia, samt Amerikaintresset. ) och insåg kanske inte med detsamma, såsom den av honom tidigt beundrade Nietzsche gjorde, den oundvikliga faran. Vi återfinner spår av denna fascination i vissa kapitel i Amerika. I vissa avseenden drabbas naturligtvis tekniken här, i detta romanfragment från 1912, av en intensiv ironi.
I romanerna kan man tydligast finna civilisationskritiken i Processen och Amerika. I Amerika - en Dickenspastisch, enl. F.K. - är det detaljerna, som här mest fascinerar, och hur Kafka föregriper George Orwells roman 1984 i några passager. Orwell var likaså han en stor Dickens-beundrare. Den ”oväntade detaljen” är ett stilgrepp, som går igen inte bara hos Dickens, men även hos t.ex. H.C. Andersen, i dennes sagor, och blir föremål för en beramad kritik av Kierkegaard, då denne finner, att den typen av avvikelse, då benämnd ”den onödiga detaljen”, hos Andersen endast naivt och självupptaget, som allt hos denne - mynnar i Intet. I nyare tid har ämnet med detaljen behandlats bl.a. i en bok om realismen och om Proust av damen med knytrosetten, Sara Danius.
Man kan fråga sig vad karaktären hos denna Kafkas reaktion var. Var den rebellisk, var den nostalgisk eller var den direkt subversiv? Att den på något sätt hade att göra med det tidiga 1900-talet, speciellt med stämningen efter Det Stora Kriget och med det politiska och kulturellt-samhälleliga klimatet, kan man förmoda. Om Amerika hade FK bland annat läst hos Marx. Men han hade även kunskap från tidskrifter och film. Han hade även släktingar i U.S.A.. Här fanns i Europa en rotlöshet, och nu i tiden ett latent ”andligt” tomrum. Alla kände det. Det kändes i luften. Något som senare – efter två världskrig - skulle formuleras av sådana som Lavelles, Maritain, Mounier, & Sartre. Paul Foulquié skriver:
”Den existentialistiska rörelsen var en reaktion mot denna torra och oförsonliga intellektualism men var ännu mer ett uppvaknande för hur moralens förvärldsligande hade fört mänskligheten till en återvändsgränd: omöjligheten att fastställa en levnadsregel.”
Än så länge – under Kafkas tid - var dessa tankar inte explicit formulerade. Man hade Kierkegaards och Nietzsches formuleringar i ämnet att tillgå, men dessa var både skäligen svåra att handskas med, då de var insnärjda i respektive filosofers övriga – bitvis personliga – tematik, och svårförståeliga exegeser. Existentialismen skulle komma att formuleras av Sartre et consortes. Att man, som just existen-tialist, då kom att tänka på Kafka som en av sina mer klarsynta föregångare, en mästerlig speglare av existensens villkor, det kräver en utläggning för sig, som alltså bara antydes här.
Kafka var, apropos filmen, ett av modernitetens nya media, en mycket flitig och entusiastisk biobesökare. År 1907 startades den stora biografen Ponrepo i Prag. Troliget var att Kafka inte såg film som en konstart, men fann den roande. Ibland önskade han att man hade kunnat stanna filmen, för att kunna bättre studera någon speciell bildruta. Kanske det skulle bli mer spännande om man kombinerade film och stereoskop, menade Kafka. Han önskade sig alltså 3D-film. För Kafka var alltså film mer ett spektakel. Bland filmer han såg fanns skandinavisk film. Vi vet inte om han såg några av Buster Keatons eller Charlie Chaplins filmer.
II. Ottla Kafka.
I
novellen Förvandlingen, där modern och systern, Grete, söker utrymma Gregors rum för att låta denne vara skalbagge, men Gregor vägrar skiljas från porträttet med damen i päls . Systern blir – enligt Guattari/Deleuze – den, som dömer honom till döden. Här spelade biografiskt den händelse in, där FKs syster Ottla i slutet av 1912 tog faderns parti, i dennes krav på FK att denne skulle ägna tid till den krisdrabbade asbestfabriken, och sluta med middags-slumrandet, och lägga undan det nattliga författandet. Denna kris mellan de två syskonen var dock övergående. Bandet dem emellan var starkt. Häpnadsväckande är hur Kafka dock använder sig oförblommerat, kanske i raseri, av familjehändelserna i sina berättelser, där nu familje-medlemmarna lätt kunde känna igen sig i figurerna, vilket de förmodligen gjorde och även givetvis kännas igen av familjens bekanta.
Ottla Kafka intog en särställning i Franz liv.
Ottilie Kafka, alltid kallad Ottla, föddes den 29 Oktober 1892 i Prag, och var Franz´ yngsta syster, och det sista barnet. Hon gick ut en flickskola och en fortbildningsskola, och arbetade sedan i faderns affär, - ofta tolv timmar om dagen, och var den som öppnade för personalen på morgonen.
Hon var inte bara charmig favoritsyster, men stod Franz allra närmast, genom hela hans liv, av alla människor. Hon hade samma egenartat mörka hy som Franz. Hon blev - kanske genom FK - intresserad av den blomstrande sionismen, och gick entusiastiskt med i en klubb för judiska flickor och kvinnor. Hon tyckts ha varit det gladaste ( och argaste ) av syskonen. Hon beslöt sig under första världskriget att ta över ett litet gods i västböhmiska Zürau, norr om Prag, som tillhörde systern Elli Kafkas man Karl Hermann, understödd av Franz. Saken motarbetade av fadern. Från mitten av April 1917 till hösten 1918 skötte hon dock detta gods. Från November 1918 gick hon en lantbruksutbildning i Friedland. I mars 1919 återvände hon till Prag. Försök att finna arbete inom lantbruksnäringen misslyckades dock, trots Ottlas och Franz gemensamma ansträngningar. Den 15 Juli 1920 gifte hon sig – mot Herman Kafkas vilja - med den katolske tjecken Josef David. Förhållandet hade börjat långt innan kriget. Föräldrarna fick reda på det först efter det Josef D. lämnat militärtjänsten. Så kom födseln av döttrarna Vera, 1921, och Helene, 1923, och Franz var mycket förtjust i dem, lekte med barnen, och tyckte även om maken.
Under sommaren 1922 tillbringade Franz med familjen David tre månader i Planá vid Lužnicí. Ottla Davidová och Josef David hade inget lyckligt äktenskap. Hon var också mycket självständig, till skillnad mot sina båda systrar, vilket kan ha bidragit till spänningar. I Oktober 1943 följde hon med, som hjälpare, en barntransport till Auschwitz , och kort därefter mördades hon av nazisterna där. Hennes döttrar Véra och Helene undkom, då Ottla frivilligt – skyddande den icke-judiske maken - separerade sig från sin familj.
Franz och Ottla läste ibland böcker tillsammans. Som Platons Symposion, denna klassiska tragikomiska politiska fars, Arthur Schopenhauer, m.m.. De hade livet igenom, från tidig barndom ända till Franz´ död en tät kontakt, och förde långa hemliga samtal, vilka utspelade sig främst på två platser, nämligen i husets badrum och i en speciell park i centrala Prag. I breven till henne - nu på Bodleian Library i London - framstår Franz som snabbtänkt, som vanligt, minnesgod, praktisk, avslappnad och naturlig. Betecknande är att Kafka hellre läste filosofi med Ottla, än med Max Brod. Denne hade en dragning till metafysik och mystik som med största sannolikhet radikalt ”avskräckte” Kafka. Brod hade mycket litet av den gedigna skepsis, som var utmärkande för Kafkas tanke. Då fanns det t.ex. hos kamraterna Baum, Oscar Pollak och Weltsch mer sådan. Orsakerna till att vänskapen mellan Brod och Kafka ändå blev livslång är troligen fler, och det skulle bli spekulation att ge sig in på dessa. Ottlas betydelse för Franz kan ha varit mycket större än vad alla i allmänhet anat. Det syns – utifrån sett, efter man tagit del av existerande dokument ….- som om deras intima samtal var det mest nära och varma som Kafka upplevde under hela sitt liv.
Ottla var efter Franz´ död helt emot att man publicerade Kafkas efterlämnade romanfragment och annat. H. Zylberberg, som kände Ottla, skriver:
”Hon accepterade aldrig det faktum att Kafkas verk hade publicerats som resultat av någons indiskretion. Franz hade lämnat ett testamente, och hans djupaste och heligaste önskan, att allt han hade skrivit skulle brännas, borde ha åtlytts. På grund av detta var hon mycket arg på Max Brod.”
III. Romanser och för-
hållanden.
Sommaren 1907 befann sig Kafka hos släktingar i Triesh på tjeckiska landsbygden, hos sin morbror läkaren Siegfried Löwy; han badar och åker motorcykel och har där en romans med den unga 19-åriga judinnan Hedwig Weiler. Det är Aug. 1907. och Kafka är 25 år gammal.
I ett raljant brev till Brod beskriver Kafka henne som : "mycket ful, liten och tjock, röda kinder med två stora framtänder, som inte ryms i munnen". Man kan jämföra FKs hjärtlösa beskrivning av Hedwig med den aningen senare gjorda av Felice – likaså i ett brev - där FK tycker att denna ser ut "som om hon har en bruten näsa". FK tycks alltså ha excellerat i att beskriva fulhet hos flickor, som han ( faktiskt? ) dras till. Vi bör här komma ihåg, att det för Kafka var en plikt gentemot familjen att söka sig en hustru. Det är alltså mycket det som det handlar om här.
Hedwig och hennes syster Agathe var socialdemokrater. H. Weiler var född i Wien 1888. Hon läste romansk filologi och filosofi, blev Fil. Dr. 1914, gifte sig 1917, ( g. Hertzka ) och engagerade sig bl.a. periodvis i judiska föreningar. Att hon - som en av de få, undkom nazisternas förföljelser, förmodas ha berott på inflytande från ”mäktiga beskyddare” i Wien. Hon dog där 1953. ).Breven till Hedwig i Wien ( H.W.s brev är inte bevarade. Hon begärde - och fick dem tillbaka. ), elva stycken under en halvårsperiod, är skrivna i Prag, där FK. då arbetade heltid som försäkringsjurist för ett italienskt försäkringsbolag. Breven är inte särskilt varken intima eller hjärtliga, men har en närmast spefull ton. Kanske avsåg Kafka att anta en skämtsam attityd, men breven är alls inte någon rolig läsning. Det ansåg, i likhet med mig , uppenbarligen också den verkliga adressaten, Hedwig, som förebrådde Kafka för den "ironiska" tonen i dem. ( Detta vet, vi, då Kafka intensivt replikerar på anklagelsen. Kafka kunde sällan vara rolig i brev, annat än då han återger episoder från livet. Kafka syns egentligen inte intresserad av någon närmare bekantskap, och man får intrycket att han blir nervös av henne, och samtidigt framträder en bild av, att FK vid denna tid var solitt deprimerad. )
Hedwig kallar honom likaså för: lögnare, och Kafka försöker intensivt få detta till något intressant. Just dessa FKs brev till henne brev är tillgjorda, och det är ett intryck man sällan får när man läser något av Kafkas hand. Förhållandet medförde att han sände den egenartade lilla novellen Die Abweisung ( Avvisandet ) till henne, i ett anfall av svartsjuka och publicerad utan titel i tidskriften Hyperion 1908 - kanske, också den, en av Kafkas ... sämsta, vilket han uppenbarligen också anser själv, då han också direkt benämner den så, ("schlecht"). Denna novell handlar i pessimistiska - men samtidigt raljanta - ordalag om kärlek, längtan, ensamhet och stolthet. ( Den halvsideslånga novellen slutar med, att berättaren uppmanar sig själv och flickan ( i berättelsen ) att var och en gå hem till sitt, då ingen av dem uppfattar att den andre uppfyller förväntningarna på en idealpartner. ( "Tonen" i denna novell är icke alls typisk för FK. Den äger för mig en – nästan artificiell – tillkämpad distansering, något lik … Hjalmar Bergmans Kanariehunden. ). Breven något tidigare till t.ex. Oscar Baum, är annorlunda än de till Hedwig. Där uppenbaras istället mycket förtvivlan. Det, som FK benämner ”förtvivlan” är återkommande i hans dagböcker, och det är svårt att veta vad det egentligen beskriver för slags känslor. Kafka lär aldrig ha glömt HW, och ännu 1917 finns en anteckning: "Hertzka", på ett pappersark. En destruktiv stämning ligger mellan raderna och lurar i breven till Hedwig Weiler. Där finns också en egenartad förströddhet och en brist på inkännande … och sans ( kanske fientlighet? ), som man också mycket sällan möter hos Kafka. Så måtte dessa två verkligen inte alls ha passat för varann. Förmodligen kände sig Kafka intellektuellt och emotionellt m.m. underlägsen Hedwig. Denna tycktes ha haft en mycket bred och säker intelligens, mod och viljestyrka. Om så nu var fallet, - att han kände sig i underläge - så kan detta förhållande i viss mån ha bidragit till Kafkas rädsla för att alls i fortsättningen ha nära, långvariga förhållanden med kvinnor. Särskilt starka sådana.
Det mest märkliga och mest betydelsefulla och intensiva förhållande, som Kafka nånsin hade, och det, under vilket Kafka skrev sina kanske bästa litterära alster, var dock det till berlinskan Felice Bauer.
=========================================
F
ranz Kafka kom hem till Brods en kväll i Augusti 1912. Max Brod hade just gift sig med Elsa Taussig, och Max och Franz var nu oftare hänvisade till att träffas i större sällskap. ”En gift vän är ingen riktig vän.” skrev Kafka svartsjukt i ett brev till Brod. När han denna kväll, först såg Felice Bauer satt hon vid ett bord, och han trodde att hon tillhörde tjänstefolket. ( Jfr. t.ex. Haymans och Stachs biografier.). Mötet präglades av missförstånd och förvirring. Kafka skulle denna kväll egentligen redigera sin samling kortprosa, Betrachtung, - den första boken - för Rowohlts Verlag, vilket nu istället överläts helt till Brod. ( Kafka hade tidigare enbart publicerat sig i tidskrifter.). Kafka följde Felice till hennes hotell, gav henne - av misstag - sin adress, och skrev någon vecka senare, från arbetet ett maskinskrivet brev till henne, på försäkringsbolagets brevpapper. Så inleddes ett brevförhållande, - man har benämnt det ett ”utnyttjande”, en vampyrism, faustiskt, o.s.v. - som tillhör de mest groteska i ”världshistorien”. Kafka och Felice umgicks mest, ja nästan uteslutande, per brev. Kafka sände sina brev, och krävde uppfordrande utförliga svar – två om dagen – från Felice. Kafka är i relationen vampyren, som livnär sig på Felices liv och under denna tid skriver han några av sina bäst sammanhållna verk. Allt händer här som i en het fruktan för giftermålet, och mitt i en process med/mot honom själv om detta. E. Krause-Jensen, efter att ha läst Deleuze/Guattaris ”schizo-analys” av Kafka och förhållandet…:
”Mellan 1912 0ch 1917 skriver han oavbrutet till henne och understundom dementerar han efter eget gottfinnande de rader han just sänt iväg, men han ålägger henne likväl att svara två gånger om dagen. Han ersätter äktenskapskontraktet med en diabolisk pakt, ett slags ”vampyrverksamhet per korrespondens”, som Deleuze och Guattari uttrycker det, en verksamhet som Kafka behöver för att arbeta. ´Orörlig´ vid sitt existensbord suger Kafka Felices blod liksom en spindel, och väver sina garn // för att fasthålla bytet //. Den enda fruktan han glimtvis och skräckslagen förnimmer genom sin hudlöst känsliga intuition är att han skall förgås i sin egen ordväv , och att ”utvägarna” skall visa sig vara återvändsgränder. Därför skriver han samtidigt noveller kring temat att långsamt förvandlas till ett djur. /…./.”
Ur ett brev från Oktober 1912 om det första mötet med Felice:
”Ärade Fröken! ( Gnädiges Fräulein ! )
Så var det nu åter en sömnlös natt, under vilken man just innan morgonen, de sista två timmarna, drog ihop sig till en påtvungen, planerad sömn, i vilken drömmarna icke längre är drömmar och sömnen icke någon riktig sömn. Och dessutom har jag idag utanför porten sprungit ihop med slaktarns springpojke och hans låda, så att jag har fått ett jack över vänstra ögat.
Säkerligen blir jag genom en sådan början inte i bästa tillstånd för att övervinna de svårigheter som det innebär att skriva till Er och som jag i natt lät genomlöpa mitt huvud i ständigt nya former. Det innebär inte att jag inte kan skriva det jag vill skriva, det är ju de allra enklaste saker, men det är så många, att jag inte kan få dem att rymmas i tid och rum. Ibland tänker jag, särskilt på natten, att låta allt bli liggande i minnet, att ingenting mer skriva och att hellre gå under av att inte skriva än av att skriva.
Ni skriver till mig om Edra teaterbesök och det intresserar mig mycket, ty för det första sitter Ni där i Berlin vid källan för alla teaterhändelser, för det andra väljer Ni ut Edra teaterbesök mycket väl ( ända tills Monopolteatern, där jag också var, med en min hela varelses gäspning, större än hela scenrummet ) och för det tredje så vet jag inte det minsta om teater. Men vad hjälper mig då kännedomen om Edra teaterbesök, om jag inte visste allt som föregick dem och vad som följde på dem, om jag inte visste vad ni hade på Er, vilken dag i veckan det var, hur vädret hade varit, om ni hade ätit supé före eller efter besöket, vilken plats ni hade, i vilken och hur begrundande stämning Ni var och så vidare, så långt man nu kan tänka sig. Naturligtvis är det omöjligt att beskriva allt det för mig, men så är också allting omöjligt.
Fru Sophies födelsedag – för att nu skriva något enkelt och fullständigt meddelbart – är först den 18 mars, och när är Er, för att ställa en rak fråga ?
Det är inte bara oro, som den på kontoret, som leder mitt skrivande hit och dit, så att jag nu åter frågar något helt annat: Jag har ständigt allt det i minne, som Ni sade den där kvällen i Prag, så långt man nu kan lita på sådana övertygelser, men ett är mig fullt klart, när jag läser Ert brev, och det vill jag att Ni utvecklar vidare för mig.
När vi gick ifrån lägenheten tillsammans med Hr. Direktör Brod till hotellet, så var jag, för att säga sanningen, förvirrad, ouppmärksam och uttråkad, utan att, åtminstone medvetet, närvaron av Hr. Direktören var skuld till detta. Tvärtemot, jag var förhållandevis nöjd med att känna mig fri. Det var då också tal om, att Ni skulle komma rakt in i rusningstrafiken i centrum på kvällen, och också att Ni då vid återkomsten hem skulle göra Er mor uppmärksam på Er närvaro genom att klappa i händerna på ett särskilt sätt, så att hon skulle släppa in Er genom porten. Finns det i detta något anmärkningsvärt viktigt ? Och berodde uraktlåtenheten att ta med nyckeln vid Monopolteaterbesöket bara på den sena återkomsten ? Är det skrattretande frågor ? Mitt ansikte är alldeles allvarligt, och om Ni skrattar, så ber jag Er att skratta vänligt och svara noggrant.
Till våren senast utkommer på Rowohlts i Leipzig en ”Jahrbuch fur Dichtkunst”, redigerad av Max. I denna kommer att finnas en liten historia av mig: ”Domen”, som kommer att bära en tillägnan: ” Fr. Felice B.”. Är det att handskas för bryskt med Era rättigheter ? Särskilt då denna tillägnan redan står skriven på historien sedan en månad tillbaka och manuset inte längre är i min besittning ? Är det kanske en ursäkt, som man kan låta gälla, att jag har tvingat mig att ta bort tillägget ( till ”Till Fr. Felice Bauer.” ) ”för att hon inte alltid bara skall få presenter av andra”? I övrigt kan jag inte se att berättelsen, i sitt väsen, har det ringaste att göra med Er, förutom att en flyktigt uppdykande flicka bär namnet Frieda Brandenfeld, alltså, som jag efteråt märkte, har begynnelsebokstäverna i sitt namn gemensamt med Edra. /…../.”
( Br. 1900-1912, s.186f.; Kafkas femte brev till Felice, 24/10 1912.)
Sedan följde alltså en otrolig skaparperiod – under det Kafkas ”fäste i vardagligheten” var breven till Felice. Franz Kafka förlovade sig dock med henne först den 1 juni 1914. Kafka levde som nämnt under konstant tryck från familjen att gifta sig. Kafkas giftermålsskräck kan, enligt flera, ha haft sin botten i sexualskräck, eller än mer i en generell känsla av att inte räcka till. Hur komplicerat detta nu faktiskt var lär vi aldrig komma att få veta. Säkert är det inte, att ens FK själv visste hur det låg till.
Kafka skrev den banbrytande Domen, Eldaren och snart också Förvandlingen, bara inom loppet av ett antal veckor hösten 1912. I ett svep skrev Kafka mästerverket, novellen Domen, - novellen om Georg Bendemann och dennes fader -, natten 22-23 September 1912, en novell som han dedikerade till henne. ( Jfr. brevet ovan.). Han uppfattade denna som sitt första mogna verk, och läste det högt för sina vänner, samt för allmänheten på en uppläsningsafton strax efter författandet . I November och December detta år skrev han så på två dagar ( nätter ) Förvandlingen - en av världens mest lästa noveller. Denna explosion av kreativitet – s.a.s. ”under galgen” - kom aldrig att överträffas av Kafka, och den kunde kanske aldrig ägt rum utan det egendomliga grepp han höll över sig och över Felice med alla breven till henne. Kafka led alltså av stark ångest inför tanken på äktenskap, och han klagade över att han så fort han började tänka på denna sak, inte alls kunde sova om nätterna. ( Samtidigt skrev Max Brod sin bok Judinnen, innehållande bl.a. en novell om hur en judisk mor söker en lämplig äkta man till sin dotter.). Inte långt efter författandet av Domen, efter en kort depression, kom nästa eruption i berättande: Förvandlingen.
Situationen hemma hos Kafkas fick tjäna som material och modell, som den redan gjort i Betrachtung och i Domen. Efter färdigställandet av Förvandlingen i årsskiftet 1912/13 kom Kafka plötsligt in i en skrivförlamning. Denna skulle nu inte brytas förrän Kafka förlovade sig med Felice över ett år senare. Under denna ”latenstid” visste Kafka med sig att han kunde skriva : de två ( redan ansedda ) mästerverken Domen och Förvandlingen var nu sannerligen utåt och inåt förpliktande. Hur Kafka nu innerst inne resonerade kan vi inte veta, men i breven till Felice kan man följa hans besvikelse över sakernas tillstånd, liksom i de korta breven till Kurt Wolff - på Rowohlts -, där han antyder skrivtorka – men i ytterst formell ton.
Kafka skrev c:a 200 brev till Felice, självupptagna sådana. En gedigen tystnad, dränkt i ord, alltså. Han tycks här ha varit i en slags konstant kris och var i breven full av självömkan och självförebråelser. Breven saknar i grunden väsentliga resonemang. Under det första halvåret av bekantskapen med den ytterst tålmodiga F. utkommer Betrachtung, som bok, samtidigt som han skriver sina nya mästerverk. Betrachtung uppskattades inte märkbart av Felice. Hur som helst: utan Felice, - ingen Domen, ingen Förvandlingen. Eller Amerika. Eller senare Processen. ( Vad Felice tyckte spelade för FK ingen roll.)
Att nu dessa båda första behandlar en familjekonflikt är just typiskt för förhållandet med Felice, där FKs far hela tiden finns i bakgrunden, som den som främst kräver ett giftermål, med bibehållande av anställningen som jurist för FKs del. Själv ville Kafka helst bosätta sig någon annan stans än i Prag som fri skriftställare.
Det katastrofala i Kafkas predikament, och i förhållandet till Felice, som själv hade det besvärligt nog i sin egen familj, kan illustreras med återgivandet av utdrag ur ytterligare brev ur korrespondensen. Vad som ibland kallas ”hundbrevet”- ett brev till Felice - tillkom i April 1913:
”Min egentliga skräck – det kan väl inte sägas eller höras något värre – är den, att jag aldrig någonsin kommer att kunna äga dig. Att jag i det mest gynnsamma fall skulle vara begränsad till att, som en herrelös trogen hund kyssa din till mig förstrött överräckta hand, vilket inte skulle vara ett tecken på kärlek, utan bara ett tecken på förtvivlan hos det till stumhet och förtvivlan evigt dömda djuret. Att jag skulle sitta bredvid dig och som det redan skett känna din kropps andning och liv vid min sida och i grunden vara mer skild från dig än nu , i mitt rum. Att jag aldrig skulle vara istånd till att locka din blick, och att det för mig verkligen skulle vara förlorat, när du såg ut genom fönstret eller när du lade ditt ansikte i händerna. Att jag skenbart är i förbund med dig, färdandes över hela världen, hand i hand, och att inget av detta är sant. Kort sagt, att jag för alltid förblir utesluten från dig, även om du skulle så mycket undertryckt ge dig hän åt mig, att det skulle bringa dig i fara.”
Hundtemat skall han många gånger återkomma till. Kafka faller alltså undan från rollen som kapabel författare till den som misslyckad friare, och till den som främling i tillvaron. Till ett djur i flykt. ( Ännu i Slottet åratal senare finns en passage där lantmätare K. beskrivs så.). Det s.k. ”friarbrevet” ( kommenterat som centralt, och som unikt, av Elias Canetti i dennes stora essä om FK..). FK.:
”Du känner redan till mitt egenartade predikament. Mellan mig och dig står, om man bortser från allt annat, läkaren. Vad denne säger bör ställas ifråga. Vid sådana beslut är inte medicinska diagnoser avgörande. Om det vore så, så skulle jag ju inte tveka att ta dem i anspråk. Jag var – som sagt – egentligen inte sjuk, … men jag är det ändå. Det är möjligt att andra levnadsomständigheter skulle göra mig frisk, men det är omöjligt att skapa dessa andra levnadsomständigheter. Den medicinska bedömningen ( som, som jag redan sagt, inte för mig obetingat är riktig ) förblir av karaktären : den främmande läkarens bedömning. Min husläkare , till exempel, skulle i sin stupida oansvarighet inte se det minsta hinder, tvärtom ; en annan , bättre , läkare skulle kanske ( / förtvivlat / KG. ) slagit sina händer samman över sitt huvud.
Betänk, Felice: med hänsyn till denna osäkerhet kan svårligen detta nu sägas, och det måtte låta underligt. Det är just nu alltför tidigt att tala om det. Senare skulle det emellertid vara för sent, skulle det inte längre vara tid att tala om sådana saker, just som du säger i ditt brev. Men det är inte längre tid för någon längre tvekan, åtminstone känner jag det så , och jag frågar dig alltså: Vill du, under den ovan tyvärr inte särskilt djupt skisserade förutsättningen, tänka över, om du vill bli min fru ? Vill du det ?”
( 8 och 16 Juni, 1913: Briefe 1913-14, s. 208. – Brevet i sin helhet är flera sidor långt.)
Harry Järv skriver:
”Handlingen i Processen utspelas mellan den 3 juli 1913, Kafkas 30-årsdag, då Felice Bauer i ett telegram accepterar att gifta sig med honom, vilket i romanen Processen innebär att han är häktad och den 2 juli 1914, då han fattar beslutet att bryta förlovningen.”
Förlovningen, den första, mellan Franz Kafka och Felice varade mellan 1/6 1914 -12/7 1914, alltså bara fem veckor. FK tycks ha ångrat sig – och hamnat i svår ångest - medsamma förlovningen var ingången. Kafka hade omedelbart efter förlovningen, i ett brev till Felices väninna Grete Bloch ( obetänksamt eller omtänksamt ? ), avslöjat att han fann hela förlovningen vara ett misstag… :Upplösningen skedde i Berlin på ett hotell, Askanischer Hof , i närvaro av medlemmar från de både berörda familjerna, och upplevdes såsom en rättegång av Kafka. ( Dagboken, 23 Juli,1914:” Der Gerichthof im Hotel.”(/ Inför skranket på hotellet /). Den 29 Juli 1914 börjar Kafka skriva Processen, gissningsvis för att bearbeta denna händelse/händelsekedja. FKs ekonomi var inte stabil nog att bära en familj, ståndsmässigt. Han skulle tvingas avstå från sin viktigaste syssla, att skriva! Bland de delar av FKs liv, som är riktigt sorgliga, måste vi lägga in tiden för förhållandet med Felice. Franz Kafka behövde henne, Felice, men henne enbart på avstånd, för att kunna skriva, det är ju något man tycker sig begripa vid genomläsningen av breven. Franz och Felice träffades IRL enbart ett fåtal tillfällen, och då bara kort, en dag eller ett par.
De båda förlovade sig efter en gemensam resa på nytt i juli 1917, strax före FK katastrofalt insjuknade i tbc.
Förhållandet, den andra förlovningen, med Felice bröts julen 1917 av FK p.g.a. dennes sjukdom. Felice gifte sig 1919 med bankmannen Moritz Marasse, fick barn 1920, medan FK kände sig ”friskriven”, och senare barnbarn. Felice dog i New York 1960, efter att ha sålt alla 200 brev hon fick från Franz, för att betala sina läkare.
=========================================
E
n augustinatt 1917 vaknade Kafka av att han hade hostat blod.
"Det finns bara en sjukdom, varken mer eller mindre, och denna enda sjukdom jagar läkarvetenskapen blint liksom man jagar ett djur genom ändlösa skogar."
Kafkas tbc skulle, som är vanligt med sjukdomen, i stort sett obehandlad, komma att bölja fram och åter, ibland tvinga honom febrig i säng, ibland nästan helt klinga av, ibland ge hopp om att försvinna, ibland åter ge förtvivlan vid försämring. I brev till Milena Jesenská - tre år senare - skulle han mer raljant tala om sjukdomen och sjukdomsutbrottet. Han blev, enligt vad han uppger, mest förvånad, och sen glad (!!) – trots blodpölar på golvet – ,eftersom han visste att han åtminstone skulle få sova efter denna blodstörtning. Han gick till arbetet som vanligt morgonen därpå, efter det hans tjeckiska tjänsteflicka, förskräckt vid åsynen av det blodfläckade golvet i lägenheten, utropat: ”Stackars Herr Doktor, med er är det snart ute !”.Först på eftermiddagen samma dag gick han till sin läkare. Man kan tänka sig svårigheten att, i läget som sedan uppstod, att med en tbc med återkommande skov och med feber ägna sig med hela sin själ åt ett så avancerat författarskap som FKs. Kanske vävde han därför in en del av sitt förhållande till sjukdomen i det skrivna. Man kan likaså spekulera över vad Kafkas tbc direkt hade för inverkan, psykiskt, på Kafka. Dels över chocken att få sjukdomen, han var vid tillfället 34 år gammal, och för denna sjukdom fanns 1917 ingen egentlig bot, dels över de psykiska verkningar, som denna sjukdom ibland konkret kan ha. Tbc var en förhållandevis vanlig i Europa, och en svårbotbar sjukdom under denna tid. Man kunde här och där, i fridfulla miljöer i Alperna, men också i badorter, som i Skälderviken i Sverige, stöta på sanatorier, i nästan alla länder. Det var ofta endast frisk luft som ordinerades som bot. ( "Luftbad."). Talrika är beskrivningarna av, och bilderna för, och funderingarna över och spekulationerna kring denna sjukdomen i Kafkas brev och anteckningar.
En del av vad vi vet om Kafka vet vi genom hans dagböcker och brev. Kafkas dagbok är en egenartad ”bok”, en samling papper, med kortfattade notiser, utkast till noveller, m.m., men mest om hans egen dåliga hälsa , som en ”sjukjournal” , brukar man säga, och om hur väldigt lite han uträttar som författare. De flesta anteckningarna är liksom dessa: ”1. juni. Inget skrivet.”; ”13.juni. Hela dagen i sängen.”, ”15.juni. Hela dagen i sängen.”, o.s.v. Bl.a. om huvudvärken, som enl. T. Ekbom lär ha varit en speciellt plågsam "Hortons huvudvärk" .Kafka led ofta av huvudvärk, samt tillbringade mycket tid av sitt liv, särskilt senare liv – efter lungblödningen, sjukdomsutbrottet - i sängen. Lika ofta – eller oftare - klagar han också över sömnlöshet. Samtidigt tycks sömnlösheten stå i förbindelse med förmågan att skriva. När han sov gott , skrev han helt enkelt inte ! Sömnlösheten – och sömnen - ställer Kafka själv i förhållande till sanning i brevväxlingen med Milena. Sömnen är – så skymtar det fram – ofta något av det högsta, och halvslummern lika ofta i kontrast något (själv-)bedrägligt ( så som i Bürgelepisoden i Slottet. ), något ofta – i verken - markant styrt av det omedvetna.
Det är fullt klart, att han tycks ha ansett, att tbc:ns utbrott hade att göra med den psykiska kamp, som pågick inom honom: Gifta sig … eller skriva. Han skrev en lång pro et contra-lista i sin dagbok. Han kunde t.o.m. skriva till Felice Bauer att:
"Inom mig har jag alltid haft - och har fortfarande - två själar, som strider med varandra. Den ena är i stort sett som du vill ha honom. (...). Den andre däremot tänker bara på sitt arbete."
Och om tbc:n: "Blodet kommer inte från lungan, utan från ett välriktat hugg, som en av de stridande utdelat." ( Brev till FB. ). Han skrev också i Dagboken om hur "hjärnan slutit förbund med lungan bakom hans rygg"…
=========================================
K
afka kände sig inte alls strikt bunden av trohetslöfte till Felice under förlovningstiden( trol. ett tidsfenomen… ), men träffade andra kvinnor. Under en resa till Italien, ( Riva), då han kände sig i behov av vila och ombyte, mötte han där en 18-årig Schweizisk icke-judisk flicka, Gerti Wasner, som han omedelbart tyckte om. De hade roligt, ( "på kafka-vis" …d.v.s. ”under lek” ), och han diktade sagor till henne om kvällarna, som han läste upp för henne vid frukosten. De umgicks bara några dar, men sådana affärer gjorde djupt intryck på Kafka. Som alltid tycks Kafka undvika en ”like” i styrka, - han söker sig antingen till unga flickor, eller till mer omhändertagande. I dagboken beskriver han ofta mycket unga flickors – ibland unga pojkars - skönhet. En bok om pedasteri som Brod lånade honom fick honom helt ur sinnesjämvikt. Han jämförde då läsningen av sådan litteratur, något förvånande, - men även upplysande - med läsningen av … psykoanalytiska skrifter (!), vilka alltså synts ha påverkat honom – i överkänslighet - på ett liknande sätt. FK kan heller inte låta bli att nämna om mötet med schweiziskan i ett brev till Felice. Kanske upplevde FK vissa ”höjdpunkter” i tillfälliga ibland helt asexuella (!) närmanden; han var hämmad i sin sexualitet, och fann ibland mer nöje i att ha sina förhållanden i formen lekkamrat-lekkamrat. Och kanske var det så att han fantiserade över sådana förhållanden. FK drogs till många väldigt unga flickor, ofta 17-18-åriga. Han var dessutom den sorts man, som alltifrån unga år knöt täta vänskapsband med män, band som - ofta - varade livet ut. Han vårdade dessa kontakter ganska väl, samt var förmodligen själv lätt att tycka om. Ofta föll han mitt i sina romanser in i djup melankoli, och ville dö, vilket man kan se som tecken på en livslång depression. Så tycks han också – troligen omedvetet, och kanske av skräck - förflyttat mycket av den sexuella laddningen någon annanstans. Det är ju allmänt uppfattat så, inte minst efter Freud, hur den sexuella läggning är determinerande för det intellektuella livet. Nu har det framlagts en hypotes av S. Friedländer, om att Kafka skulle varit i det närmaste totalt ointresserad av kvinnor, och att Kafka skulle istället haft en dragning till barn, av båda könen. Skulden (!) – det genomgående draget, motivet, i Kafkas diktning och skammen- är härigenom s.a.s. ”given”, enligt Friedländer. Detta öppnar för ett, plausibelt, perspektiv av tidigare, för de flesta, oanad tragik kring ”fallet Franz Kafka”. Det är inte ägnat att upplysa oss om verkens värde eller struktur, men de bidrar till en möjlig förståelse av en förutsättning för dem. Vissa motiv kan härmed upplysas, t.ex. den rika förekomsten av ”halvfärdiga” varelser i Kafkas texter, hjälpredor, unga pojkar och bråkiga flickor o.s.v.. Man kan tänka sig, att Kafka hade en förkärlek för det icke-vuxna, det evigt tonåriga, liksom han själv, enligt utomstående, t.ex. förläggaren Wolff, påminde om en evig tonåring. Till Kafkas biografi bidrar denna, Friedländers, teori givetvis med åtskilliga tolkningsmöjligheter. Nu har Friedländers bok ännu mest ställts i kontrast till Brods beskrivning av Kafka. Det är troligt att Kafka, oavsett sin innersta sexuella böjelse, i en blandning av pansexualitet och sublimering, närmast ägnade sig åt, vad Flaubert burdust kallade, att ”knulla sitt bläckhorn”.
Ofta undrade Kafka, liksom Kierkegaard gjorde i sina Papirer, om han alls var människa. Detta kan man ju se som en den yttersta isolering, kanske frukten av en livsdepression, el. dyl.. Att ”icke vara en människa”, det innebär ju ingen tillhörighet någonstans överhuvudtaget.
J
ulie Wohryzek var judinna, född i Prag 1891 och kom från en köpmansfamilj, - fadern hade en livsmedelsbutik och var Kustos ( d.v.s. ordningsman ) i synagogan i kvarteret Weinberge, en förort till Prag. Modern var från Ungern. Julie var liksom Felice kontorist. En beskrivning av Julie finns i ett brev till Max Brod, där Kafka beskriver henne som förtjust i vackra kläder och operetter, som obildad och ”mer lustig än sorgsen”. Han understryker att hon ”icke är utan skönhet”, men skriver också att hon bäst – som typ – kan beskrivas såsom … servitris . De två hade mötts i Januari 1919 på ett - nästan tomt - pensionat i Zürau under en av Kafkas första konvalescenser, då han var tämligen dålig, men de båda tycks ha haft god emotionell kontakt, i motsats till vad som tycks ha varit fallet i Fks förhållande Kafka med Felice. Om kärlek talade Kafka aldrig när det gällde sina förhållanden. Och det handlade nog inte om det heller. Han var närmast helt oromantisk. Kanske var detta delvis tids- /mode- /miljö-bundet.
Övriga upplysningar om förhållandet finns i ett brev till Julies syster Käthe, som FK mött i sällskap med Julie i Schelesen. Kafka anförtrodde sig till Käthe på samma sätt som han gjort till Grete Bloch tidigare.
I detta brev förklarar FK hur nära Julie och han själv kommit varann. - Där beskrivs mötet i Schelesen men också om möte i Prag, där de gick tillsammans och badade, och åter talade om giftermål. Här framställs hans önskan, och syn på, giftermålet, på det väsentliga i att ha en familj med barn, men också synen på honom själv som en lungsjuk tjänsteman, vars högsta intresse är… litteratur. Han förklarar omständligt sina val i förhållande till Julie för dennas syster, Käthe, ( Kafka tycks , när det gäller avgörande beslut, av någon anledning, alltid vilja ha någon förtrogen som är något lite kontroversiellt lätt inblandad, vid sidan av …) och förklarar för henne, att det finns två möjligheter för honom själv, dels att han och Julie skiljs, eller att de träffas utan tanke på äktenskap, och att de, i detta senare alternativ, lämnar saken öppen….
Franz Kafka tycks, som nämnt, i enlighet med det traditionellt judiska – och faderns vilja -, inställd på att välja en hustru med judiska rötter. Något annat syns faktiskt inte alls ha funnits i hans ( anarkistens ) tankevärld här. Julie W. tyckts inte ha framställt några tydliga krav, och inga av hennes åsikter finns redovisade av Kafka själv, eller hänvisade till.
Franz Kafka och Julie förlovade sig ändå. Det till November 1919 planerade bröllopet motarbetades starkt av F.K.s föräldrar, mest av Herman, kanske p.g.a. rykten om Julies sexuella ”frigjordhet”. Det tyckts också ha spelat stor roll för Herman Kafka, att Julies far kom från det ”lägre” skiktet av judar, och HK förolämpade sin son grovt med ord som att ”en flicka behöver bara vifta med blusen”, för att sonen skulle falla för henne, och rådde honom … att gå på bordell istället. Julies far var också han emot förhållandet, och hotade att emigrera. Rieck hävdar, att förhållandet mellan Julie W. och Kafka var präglat av, att Julie var den mest älskande i detta. Själv skrev Kafka till Brod att det var ett normalt ”förnuftsäktenskap” han planerade. Liknande beskriver han sina planer i Brevet till fadern. I Juli 1920 upplöste F.K. kyligt förlovningen med ( en helt förtvivlad ) Julie W. i samband med hans allt närmare bekantskap med den, i jämförelse med J.W. närmast vulkaniska, studentskan Milena Jesenská. 1921 gifte Julie W. sig med bankmannen Josef Werner, som hon levde med i Bukarest och Prag. Hon blev deporterad till Auschwitz och dog där förmodligen i Augusti 1944.
Kafka uppmuntrades ständigt genom alla dessa år i sina litterära ambitioner av vännen Max Brod, som redan var en ganska (er-)känd författare genom bl.a. boken, Tot des Toten och novellen Ein Dienstmädchen, och hade kontakter inom tidnings- och förlagsvärlden, bl.a. med Rowohlts förlag i Leipzig, som senare blev Kafkas främsta port mot offentligheten. ( Vi återkommer till Brod.) . Kafka skrev då och då – mest efter 1917 - anteckningar som var av icke-fiktionskaraktär, och det syns som om han planerade en samling aforismer. Han nådde en viss framgång med sina noveller och skaffade sig inom en viss krets i Mellaneuropa ett mindre rykte om sig som fin stilist. Kafka blev recenserad i Tjeckisk och tysk press av ansedda kritiker, och Kurt Wolff på Rowohlts förlag var stolta över att ha hans verk att publicera. Det är omvittnat hur starkt intryck t.ex. Förvandlingen gjorde på flera – senare välkända - författare redan under 10- och tidigt 20-tal, t.ex. på J.L. Borges.
”Visserligen ligger saken så till, att vi alla ögonskenligen har förmågan att leva, för att vi någon gång har flytt in i lögn, i blindhet, i entusiasm, i optimism, i en övertygelse i pessimism eller något annat. Men han / Franz / har aldrig flytt in i någon skyddande fristad, inte i någon. Han är helt ur stånd att ljuga, liksom han är ur stånd att dricka sig berusad. Han är utan varje tillflykt, utan hem. Därigenom är utsatt för allt, som vi andra är skyddade emot. Han är som en naken bland påklädda. Det är inte ens sanning, det som han säger, det som han är och lever. Han är ett så determinerat vara alldeles för sig, utan alla tillbehör som skulle kunna hjälpa honom att rusta in livet – i skönhet eller elände, vilket som. Och hans askes är alltigenom oheroisk – och just därigenom så mycket större och högre. All ´heroism´ är lögn och feghet.
Han är inte en människa, som konstruerar en askes som medel att nå ett visst mål, han är en människa som genom sin fruktansvärda klarsyn, sin renhet och oförmåga till kompromisser, är tvingad till askes.”
( ur brev från Milena Jesenská till M. Brod,
i: Brod, 1969, s.225,. Brevet skrivet omkr. 1920.).
H
arry Järv har redogjort för en av denne förmodad koppling mellan romanen Slottet och förälskelsen i Milena Jesenská. Jag citerar Harry Järv :
”Slottet skrevs åren 1921-22 och är en analys i konstnärlig form av Kafkas och Milenas omöjliga kärlek : manuskriptet fanns hos henne när Kafka dog. Romanens Frieda ger en förvanskad bild av Milena, Klamm är hennes man Ernst Pollak, Olga är Kafkas dåvarande fästmö Julie Wohryzek, de två medhjälparna är personifikationer av sexualiteten, K:s testiklar; att K. har användning för dem om dagen, inte om natten, innebär att han vill sublimera sin sexualdrift enligt de mönster som psykoanalytikerna på den tiden ofta talade om. K., Kafka själv i denna konstellation, når aldrig fram till slottet, han får aldrig tillträda befattningen som lantmätare, dvs han når aldrig fram till en normal tillvaro, ett normalt sexualliv, lika lite som Josef K. i Processen lyckas bli frikänd från det han anklagas för eller mannen från landet vågar sig in genom den öppna dörren som leder till lagen.
Kafkas brev till Milena kan läsas som en kommentar till Slottet. /…./.”
Tjeckiskan Milena Jesenská föddes 1896 som dotter till en berömd läkare i Wien. Hon var mångsidigt begåvad och hade släktingar, som bl.a. var läkare och författare. Hennes far, Jan Jesenský, var läkare, specialist på käkrekonstruktioner. Enligt Pawel i dennes biografi över FK. var fadern radikalnationalist och antisemit. Hon engagerade sig som ung i radikala vänsterkretsar och blev politiskt komprometterad. Milena kom in i avantgardecirklar, som experimenterade med droger och excellerade med nya chockerande moden, - började studera medicin, - något fadern hade tagit för givet, då hon redan tidigt hade fått assistera honom vid operationer o dyl.. Hon gifte sig med en jet-set litteratör, amatörfilosof, förförare och bankman, Ernst Pollak, vän till Franz Werfel och "lebemannen" Max Brod. Pollak ansågs vara något av en ”sexuell atlet” . Han var av judisk härkomst, Milena var icke-judinna, ung och rebellisk, och allt sammantaget i Milenas göranden ( så tycks det ) föranledde fadern, Jan Jesenský, att helt kallt låta spärra in dottern ( modern hade dessförinnan dött ) på Veleslavins mentalsjukhus i nio månader i Juni 1917. Hon lyckades slippa ut – varpå fadern bröt all kontakt och strök henne ur testamentet. Hon följde E. Pollak, med vilken hon gift sig 1918, till Wien, där denne välklädde man - kallad ”Der Kenner”- sökte medlemskap i den berömda filosofihistoriska ”Wien-cirkeln”, under ledning av de numera klassiska positivistiskt inriktade professorerna Moritz Schlick och Rudolph Carnap .Ernst Pollak – maken - vägrade kategoriskt att ge Milena Polaková några pengar. Just efter kriget var det kaos i Wien, och det var särskilt svårt för en tjeckiska som Milena att få arbete där. Milena övervägde rent av ett slag att prostituera sig. Hon led av undernäring och sökte febrilt efter arbete. Hon hade börjat hosta blod, och sökte nu översättningsarbeten, främst översättningar från Tyska till Tjeckiska. På grund av detta, och genom en slump på ett kafé i Prag, träffade hon Franz Kafka. Dennes Tjeckiska var - som nämnts - inte nog bra för att han själv, med stilistisk säkerhet, skulle vilja översätta sina alster till det böhmiska majoritetsspråket.
Milena skrev – 23 år gammal - ett brev till FK. i oktober 1919 från Wien och uttryckte sin stora beundran för hans noveller. Hon bad att få översätta några till tjeckiska ( bl.a. I straffkolonin. ). Kafka visade – stolt - brevet för sin dåvarande fästmö, Julie W, och bad ("sin") förläggare Kurt Wolff, att sända till Fru Polaková exemplar av alla sina böcker. Hon skulle bl.a. komma att översätta Domen - Kafkas egen favoritnovell - liksom Eldaren till Tjeckiska. Förhållandet med den kraftfulla Milena blev det allra stormigaste av alla Kafkas förhållanden. Han skulle, i relationen till henne, förstärkas i sin natur ( och i sin självbild ) av "quasimodo". De träffades enbart ett par gånger. Kafka bad Milena flytta till Prag. Milena ville att Kafka skulle komma till Wien. Till slut blev förhållandet fullt av slitningar, och så vägrade Kafka, nu full av ångest, och sexuellt hämmad som han var, att träffa Milena, och den fortsatta brevväxlingen emellan dem blev … en bisarr kamp. Det var nu inte längre en daglig ”envägsterror” som det i grunden var i förhållandet till Felice. Kafka stod inte ut. . FK till Milena:
”/…/ Men det är dock inte höjdpunkten i det förvånande. Denna består i att du, när du ville komma till mig, när du, musikaliskt sett – ville uppge hela världen, för att komma ner till mig, så djupt, att man från din sida sett inte bara skulle se litet, men överhuvudtaget ingenting längre. Du, skulle i denna avsikt – märkligt, märkligt nog ! – inte bara nedstiga, men också på ett övermänskligt sätt måste gripa högt över dig, så mycket, att du kanske därvid måste slitas sönder, störta, försvinna ( och också jag med dig ), och detta, för att komma till en ort till vilken inget lockar, där jag sitter utan lycka eller olycka, utan förtjänst eller skuld, sitter där bara för att man satt mig där.”
Både FK och Milena var då sjuka. Kafka hade försämrats i sin tbc, - något han dock inte ville inse, men tvangs att inse, bl.a. av systern Ottla. Milena hade tydligen också fått en släng av tbc, - hennes far lät henne ett slag till och med komma under vård på ett vanligt sjukhus ett slag för detta ... - och hennes man, hade också blivit sjuk, och hon menade i breven till Kafka, att hon var tvungen, också ville, ta hand om sin man. ( Milena var dock också periodvis morfinist och kokainist. ). Under tiden gifte sig Kafkas syster Valli, vilket närmast chockade Kafka, som alltid var extremt känslig för förändringar. Milena ville inte lämna sin sjuke man och deras brevförhållande tog slut i November 1920. Från dec.1920 till aug. 1921 vistades Kafka i Tatrabergen på sanatoriet Matliary. I April –Maj 1922 besökte Milena Kafka i Prag ett par gånger.
I Milena ser FK den, som är starkare och mer insiktsfull än han själv, en kvinna som kan leva (!) , och vars omdöme han sätter så stor tilltro till, att han i nästan varje brev påpekar, att hon … har ”missförstått honom”. ( Det skriver han aldrig till Felice. Tvärtom. ). Milena och han har ju också litteraturen gemensam: dels är hon hans översättare till Tjeckiska , dels är hon rikligt beläst, skriver själv bra ( ibland under pseudonym, t.ex. ”A.X. Nessey” i pragtidningen Tribuna. ), rör sig i intellektuella kretsar, ( Felice B. var visserligen beläst, ambitiös och klok, men ingalunda en person som rörde sig i en intellektuell miljö … ) har moderna värderingar och en kraftfull, oblygt visad och frigjort använd begåvning.
Somliga menar att Slottet, FKs roman, hade med Milena att göra. Kafka började skriva på romanen Slottet ganska sent i sitt liv, 1922 . Att denna roman är oavslutad kan alltså möjligen – ”teoretiskt sett” - bero på brist på tid. Att de övriga är oavslutade kan bero på, - vilket vi återkommer till - att Kafka stod i konflikt med dessa verk, som verk, eller att de - närmare bestämt - givet sin struktur, var omöjliga att färdigställa: och han tyckte vad vi kan utläsa inte särskilt om dem! De var inte värda att bevara. Att Slottet bitvis inte riktigt liknar Processen och Amerika, - om det nu är så i väsentligt avseende -, har det med Milena att göra ? Byter Kafka verkligen fokus ? Blanchot ifrågasätter – med fog tycker jag – de mångas antagande, att det skulle finnas något ”Milenaporträtt” i Slottet. Fastmer finns där naturligtvis ett gigantiskt självporträtt, som Kafka nu utmejslar på ett aldrig förut så tydligt sätt i bilden av den irrande lantmätare K.. .Under tiden med Milena tycktes Kafka lida mycket av depressioner och huvudvärk, och hans allmäntillstånd försämrades. Ofta var han nu, den sjuke vegetarianen, oerhört mager. Han skriver i dagboken en del om en av de ”huvuddygder” som han uppställt: tålamod. Till stor del tycks han övertygad om att tålamodet är allt som behövs, för att det för honom skall lyckas att skriva: sant. Kafka drog sig ifrån Milena i ett undandragandeförlopp man delvis kan följa i breven. Milena skilde sig först 1925 från Pollak. Hon blev 1939 motståndskämpe mot nazisterna och mördades av dem i koncentrationslägret Ravensbrück 17 Maj 1944. Hennes liv är ingående beskrivet i en bok av Margarete Buber-Neuman . Breven från Kafka till Milena finns alla bevarade och utgivna, även på svenska.
K
afka träffade i Juli 1923 Dora Dymant, närapå bara en flicka i förhållande till den då 40-årige Kafka, på en resa med Valli, som då fått två barn, vid Östersjön i Baltikum. Dora låtsades vid första kontakten vara 17, men var dock 25 år. Dora Diamant, föddes 1898 och levde till 1952. Hon kom från Pabiance i Polen, och var dotter till en affärsman och judisk-ortodox chassidist. Modern dog 1912. Dora sändes till Krakow för småskollärarinnestudier, ( hon hade själv 10 syskon ...), men gav sig snart av till Berlin, där hon arbetade i den judiska församlingen som lärare och sömmerska på ett barnhem. Där ändrade hon sitt efternamn till Diamant. Hon tycks i själva verket ha rymt (!) från en av henne starkt fruktad tillvaro inom den ortodoxa judendomen samt från en med denna förknippad ( begränsad ) tillvaro som moder, hustru och ”husfru”. I juli 1923, när hon arbetade som volontär , och bl.a. arbetade i köket i en semesterby i Müritz vid Östersjön mötte hon alltså den vackre Franz, en man med kvinnotycke. De blev med detsamma mycket förälskade, tillbringade tre veckor tillsammans, och planerade att sedan leva tillsammans i Berlin, vilket en kort tid sedan verkligen blev av. Dora stannade hos honom, där de bodde, ganska enkelt, rentav fattigt, - Kafka hade ju tagit avsked som jurist, och uppbar alltså ingen lön längre. Dora berättade senare, att hon under vintern 1923-24 under en kväll "hjälpte" Kafka att bränna massor av manus, ( en ofta återkommande mening i Kafkas dagböcker är denna : ”Har idag bränt en mängd avskyvärda sidor.” ) och FK ville lägga det gamla bakom sig. Hon var också lärare åt Kafka i Hebreiska, ett språk han länge ägnat mycket tid åt att lära sig. Dora ”avlöste” här i själva verket en annan ung flicka, den 19-åriga Puah Ben-Tovim, en i Prag matematikstuderande judisk flicka, som försvann från honom 1923, och glömde bort honom ... . Tidvis funderade FK, med viss entusiasm, på att lämna Europa för Palestina.
Dora höll ofta fredagspredikan vid barnhemmet där hon arbetade, och vid ett av Franz och Doras första möten läste hon hela GTs Jesaja på Hebreiska högt för Kafka, som vid detta tillfälle påstod, att hon besatt en stor skådespelartalang som han ansåg att hon borde utveckla. Senare, från ett sjukhus i Wien, skrev Kafka till Doras far, och bad om Doras hand. Fadern gick då till närmaste rabbin med Kafkas brev och rådfrågade devot denne. Kruxet här var ju, att Kafka inte alls var någon ortodox troende jude, vilket han också meddelade i brevet. Rabbinens svar blev ett enstavigt "Nej". Doras far skrev och meddelade detta.
Med boendet i denna lägenhet i Berlin var det praktiskt taget enda gången, som Kafka hade en egen lägenhet - sedan den i Prag han hade vid sjukdomsutbrottet, även den , vintertid, iskall. Nu var det första gången, som han kände sig som om han hade en liten familj . Han och Dora lekte ofta lekar, skuggspel på väggen och annat. Det var en stor skillnad på deras (ut-)bildning och allmänbildning. Medan Dora var något insatt i judisk bildning och tradition ( t.ex. vissa kunskaper i Kabbalah ), var hon å andra sidan inte alls boklärd vad gällde den västeuropeiska världsliga kulturen. Tvärtom var det ju med Kafka, vars insikter i religionen var små, men intresset för det gamla judiska språket hade ju med åren dock vaknat. Dora tycks ha varit en klartänkt, empatisk och viljestark ung kvinna, och hon tycks också medvetet dels ha understött – och beundrat - det "friska", och inte minst det manliga, hos Kafka, samt uppmuntrat till en förändring till en mer naturlig inställning till livet hos honom.
Franz hoppades in i det sista, 1924, att kunna skriva något, som i hans egna ögon var ännu bättre, verkligt stort, författa en stor roman eller rentav flera sådana. Någon roman hade han ju inte publicerat och han hade ingen sådan färdigskriven i sina byrålådor. Han hade inte en aning om, att det som fanns i dessa byrålådor, och hos vänner, skulle bli publicerat en dag, och göra honom till en av världens mest lästa och beundrade författare.
Tillsammans med sin sista kärlek, den unga judinnan Dora, brände han också under vintern i Berlin 1923/24 massor av vad han skrivit – ty han skrev nästan varje dag. Han brände dessa utkast i en kakelugnunder den vinter som blev hans sista.
Småningom tvingade Kafkas tbc honom iväg under våren 1924 till ett sanatorium utanför Wien. Sanatoriet Kierling, i utkanten av Wien, var litet och lugnt, i motsats till det sjukhus, där han legat på allmän sal, bland döende. Till Kierling följde Dora med och stannade med honom. Tillsammans med Kafkas uppskattade läkare och vän Robert Klopstock, var hon med honom hela den sista tiden och till sist även när han stum, eftersom tbc:n angripit struphuvudet, dog.
Dora har gett denna ytterligt fint utmejslade, varma beskrivning av Franz Kafka:
”Han var lång och smärt med mjuk, elastisk gång, vilket först kom mig att tro att han var ett halvblod, och inte europé. Jag fäste mig vid att han höll huvudet litet på sned. Detta var ett mycket karaktäristiskt drag hos honom. Han förde sig som en ensam man, som alltid står i kontakt med någonting utom sig själv. I hans hållning låg det något lyssnande, men med en tillsats av älskvärdhet och godhet. Jag skulle vilja definiera det som ett behov av gemenskap med omvärlden, eller annorlunda uttryckt ungefär detta: Ensam betyder jag ingenting. Bara när jag når förbindelse med ett som är omkring mig, kan jag uträtta något. /…./. Det mest framträdande i hans utseende, både när han talade och när han lyssnade, var hans stora, ofta uppspärrade ögon. Inte så att de skulle ha vidgats av skräck ( som det har sagts om honom ), snarare då av förvåning. De var bruna – och skygga. När han talade lyste de upp. Det låg humor i dem, inte så mycket ironi, utan snarare en viss illmarighet – som om han visste något som ingen annan kände till. Posör var han minst av allt. Han talade livligt och gärna. Han utvecklade då samma rikedom på bilder som då han skrev. Man fick ofta ett intryck av , att han kände en nästan hantverksmässig tillfredsställelse, när han lyckats uttrycka sig väl.”
Dora studerade sedan under det sena 20-talet – efter Kafkas död - teater – just som FK uppmuntrat henne till - och arbetade ett slag som skådespelerska. Hon gifte sig med L. Lask, redaktör för en vänstertidning, och fick 1934 med denne en dotter, Franziska Marianne Lask. De flyttade till Sovjet, men mannen arresterades där och Dora flydde med dottern till England, där hon blev internerad – såsom varande säkerhetsrisk - 1940. Hon besökte Israel 1950 och dog i London 1952. Dora Dymant behöll och förvarade vissa delar av Kafkas manus, - vad jag förstått emot hans vilja - , tills de konfiskerades och förstördes av Gestapo 1933. Nyligen kom det ut en roman om förhållandet mellan D. och FK..
Kafka läste – som nämnt - alltid mycket och ännu sent i livet, i December 1923 i Berlin, beställde den läshungrige Kafka böcker från Rowohlts- hans eget förlags - sortiment. Listan förtjänar att återges: Hölderlin, Gedichte; Hölty, Gedichte; Eichendorff, Gedichte; Bachhofen, Japanischer Holzschnitt; Fischer, Chinesischer Landschaft; Simmel, Rembrandt; Gauguin, Vorher und Nachher; Chamisso, Schlemiehl; Bürger, Münchausen; Ein Brief von Hamsun.
IV. Max Brod.
”En hel radda av tolkare tycks i sina huvuden ha
föresatt sig att feltolka honom.”
( M. Brod )
M
ax Brod ( 1884-1968 ) var född i Prag i en högborgerlig judisk familj. Fadern var bankman. Brod studerade juridik och tog sin examen 1907. På universitetet träffade han FK. Han gifte sig 1913 och arbetade på postverket till 1924, FKs dödsår. 1910 blev Brod aktiv i den sionistiska rörelsen och grundade Judiska Nationella Rådet i Tjeckoslovakien in 1918. Mellan 1918 och 1929 arbetade han som statlig press- och informationstjänsteman. Den receptive och energiske Brod blev senare litteraturkritiker vid Prager Tageblatt. Han var också länge musikkritiker. 1939 emigrerade Brod med sin fru till Palestina. Brod återvände inte till Prag förrän 1964. Han dog i Tel Aviv 1968.
I sina böcker var han starkt influerad av en slags dekadens på modet, den s.k. ”indifferentismen”, i t.ex. Tod den Toten! (1906) och Schloss Nornepygge (1919). Brods tidiga verk handlar ofta om kulturkrockar mellan judar och kristna i tidigt 1900-tal, som Jüdinnen (1911) and Arnold Beer: Das Schicksal eines Juden (1912). Senare återspeglas Brods intresse för sionismen bland annat i romanerna Das grosse Wagnis (1919), Zauberreich der Liebe (1928), Die Frau, die nicht enttäuscht (1933). Brod skrev tidigt historiska romaner, - redan under Kafkas tidiga år och sedan framöver - Tycho Brahes Weg zu Gott (1916), Rëubeni, Fürst der Juden (1925), and Galilei in Gefangenschaft (1948). Bland B.s mer populära verk, som nådde en relativt stor upplaga, är den erotiskt laddade Die Frau, nach der man sich sehnt ( 1927). Brod hade också publicerat sig, bl.a. i den erotiska tidskriften Amethyst, utgiven av jugendlitteratören Franz Blei, en tidskrift som Kafka också prenumererade på, med den tidstrogna berättelsen Das tschechische Dienstmädchen Jfr. O. Mirbeaus populära En kammarjungfrus upplevelser, från år 1900. Bland hans mest kända böcker finns också Heidentum, Christentum, Judentum (1921). Kafka var kritiskt inställd till inte bara Arnold Beer. Men vänner förblev de två dock alltid. Utan tvekan ville eller önskade Brod vara en slags Louis Bouilhet för Kafka.
I sin biografi om FK lägger Brod tonvikten på Kafka som en person med en särpräglad begåvning, stor skygghet och gåtfullhet, men också som en djärv och fysiskt dristig person I sin analys av Kafkas verk ( i den långt senare skrivna Franz Kafkas Glauben und Lehre ) står en religiös aspekt i centrum, som man med tiden allmänt kommit att stå allt mer främmande för. I denna Brods bok framhålls dock också t.ex. Flauberts inflytande, men inriktar sig mest på att ur FKs aforismer utkristallisera en lära om människolivets ”oförstör-barhet”, och om hur det endast gives ett andligt liv. Kafka visade inte något som helst intresse för traditionell religion …. Så kan man beträffande ämnet religion också se Walter Ongs teistiska läsning ”Kafkas Castle in the West”, i den ansedda analytisk-filosofiska tidskriften Thought, såsom tjugo sidor genuint fri spekulation.
Brod bearbetade även Kafkas Slottet för teater, och pjäsen uruppfördes 1953 på Berliner Schlossparktheater, och den gavs sedan ut av Fischer Verlag. ( Pjäsen är egenartad, då Brod bl.a. här även här högst ”fritt” inkorporerat berättelsen Inför lagen. Väktaren spelas här i en tablå av en svartklädd Barnabas. K. dör på slutet, och har fått ”uppehållstillstånd i graven” enligt Ka´s - K. kallas så i denna pjäs - väninna Amalia. )
Det sätt, på vilket Brod handskats med Kafkas kvarlåtenskap, har i mycket varit inriktat på att skydda den bild av Kafka som Brod själv velat framställa alltifrån tiden för Kafkas bortgång. Att i sin ägo kvarhålla och inom sin närmaste krets testamentera som han - Brod - själv fann för gott, har ställt till det för alla dem, som velat tolka Kafkas verk under årens lopp, efter 1924. Man har endast haft tillgång till en fragmentarisk bild, och – som många framhållit – just en ”brodsk” bild av Kafka. Detta är eklatant ett klandervärt beteende av Brod. Något färre hade kunnat s.a.s. ”föresätta sig att feltolka Kafka” om alla papper kommit ”på bordet” tidigt. Kafkas ”testamente” som denne lämnat bland sina papper till Brod, löd:
”Käraste Max,
kanske kommer jag denna gång inte på benen igen, /…/
I detta fall, alltså, min sista vilja gällande allt vad jag har skrivit :
Av allt som jag har skrivit gäller enbart böckerna: Domen, Eldaren, Förvandlingen, I straffkolonin, En läkare på landet och berättelsen En svältkonstnär. ( De få exemplar av ”Betraktelse” kan få finnas kvar...) När jag säger att dessa fem böcker och denna berättelse gäller, så menar jag med det inte, att jag har den önskan att de skall nytryckas och föras vidare till kommande tider, tvärtom, om de helt skulle gå förlorade, så skulle det motsvara min egentliga önskan. Nu hindrar jag ingen, när de nu en gång finns, att behålla dem, om de har lust med det.
Däremot skall allting som annars finns av min hand ( tryckt i tidskrifter, i manuskript och i brev ) undantagslöst, helst oläst ( dock protesterar jag icke mot att du ser igenom dem, men helst att du inte gjorde det, i alla fall inte låter någon annan se dem ) allt detta undantagslöst brännas, och det så snart som möjligt, det ber dig
Franz.”
Någon avundsjuka från Max Brods sida gentemot Kafka och dennes, av Brod väl insedda, genialitet kan man inte se, vare sig i böcker eller korrespondens.
DEL II. Kafka och skrivandet. – En studie i trance.
V. Kafka och psykoanalysen.
„Han var en drömmare, och hans diktverk är ofta koncipierade och gestaltade i drömmens form; de efterhärmar skrattretande nära det alogiska och beklämmande som är drömmens narrspel, detta underliga livets skuggspel.“ ( Thomas Mann )
”Jag vill skriva med en ständig darrning i pannloben
/ einem ständigen Zittern auf der Stirn /.” ( F. Kafka )
”Språket är makt därför att det tvingar oss att användai förväg redan förefintliga stereotyper, bland annat själva orden, och det är så fatalt strukturerat att vi är slavar inuti det och kan inte befria oss och ta oss ur det, ty utanför språket finns ingenting. Hur skall man då ta sig ur språket, som Barthes med Sartres ord kallar en huis clos / stängd dörr / ? Genom att fuska. Man kan nämligen fuska med språket. Detta oärliga,sunda och befriande trick kallas litteratur.”
( U. Eco, Vad kostar ett mästerverk?,s.264.)
W
illiam James, bror till författaren Henry James, skapade 1892 – just innan modernismen föddes - uttrycket "Stream of consciousness" för en ny litteraturgenre. Kafka skrev nu aldrig ”stream of consciousness”-litteratur. Denna skillnad härrör till en del från det närapå obestridliga faktum att Kafka så radikalt splittrade sig, när han skrev. Han försatte sig delvis i en variant av ett slags stream of the unconscious. Skrivandet skedde alltid i ett särskilt halvdvaletillstånd. Något sådant har vi inte anledning att tro om vare sig om James eller Joyce.
Tidigt i livet lockade honom författandet. Kafka började att skriva redan som pojke, men vi kan bara följa vad han skrivit från omkring 1910, först i korta prosastycken. Han slängde,- brände – alltihop av det han skrev i riktigt unga år. En mycket förtätad stil i långa komplicerade, men musikaliskt klingande, meningar, är utmärkande för dessa små arbeten från 1910-talet. De är av typen miniatyrer, eller baudelairsk prosalyrik, om man vill. Anteckningar i Dagboken är ofta inkörsporten till berättelserna, och blev så livet igenom. Vanligen börjar Kafkas noveller med en motsättning, en nästan ”elektriskt laddad” fras, ur vilken berättelsen sedan kastar sig fram och behåller kraften ur, på ett förbluffande – och logiskt - sätt. ”Början av varje berättelse är nästan skrattretande.”, skriver han i sin dagbok i december 1914. Han hade svårt att skriva långa texter, och sökte hela sitt liv envist att ”förbättra” sin förmåga på detta område. Han lyckades väl aldrig med detta.
Kafka upptäckte tidigt sin förmåga att försätta sig i ett halvdvaletillstånd under skrivandet. Utan denna förmåga hade det – vad det verkar - varit omöjligt för honom att skriva något i närheten av vad han gjorde.
Han försatte sig i ett tillstånd av ”trance”. Oftast var det nattetid. Kafka led i hela sitt vuxna liv av sömnsvårigheter. Senare av huvudvärk. Halvdvaletillstånd tycks också ha något slags samband med oro och kontrollerad extas, ty Kafka skriver också: "Men mitt förskräckliga lugn, som stör fantasin." Så tycks han alltså ha utnyttjat ett halvt patologiskt tillstånd, för att kunna skriva på det sätt han önskade. Eller på det enda sätt han kunde. Om detta tillstånd var hypnagogi eller inte gick så långt, eller gick längre, om det var helt unikt, det kan vi inte veta. Vad man kan utläsa ur hans biografi är att skaparperioder sammanfaller med perioder av sömnlöshet. När han sov bra, skrev han inte något alls. Huvudvärken lättade när han släppte projekt som tycktes honom svåra att utföra, t.ex. fullbordandet av Amerika. Detta förhållande självt måste i sin tur ha varit en egen-domlighet för honom. Det tycks ha stått klart för honom själv att sömnlösheten och huvudvärken hade att göra med de stora projekten.
Kafka utvecklade ett mycket klart språk. Jag finner språket lysande, nästan ”självlysande”. Marcuse finner i detsamma en kritisk mimesis, en ”hård”:”Kritisk mimesis finner sitt utryck i många former./…./.Anklagelserna finns lika mycket i det sinnliga emotionella språket i Der junge Werther och Les fleurs du mal, som i hårdheten hos Stendahl och Kafka.”
Han tycks ha levat med ett inre spänningsfält, i en motsättning, som faktiskt aldrig gav med sig. Han kanske också med flit sökte behålla detta spänningsfält, utöka dessa kraft, söka sig nära ett estetiskt/psykosexuellt "retningsfält", en "retningslinje", en slags ”irritation”. Utvecklingen av detta fält kan man följa, eller tro sig följa, genom att vi har flera manus i original, i handskrift, som Amerika , Processen och Slottet, i vilka vi kan se vad Kafka strukit och ersatt i sin text: vi har på detta vis möjlighet att kunna ”skugga honom” i hans estetiska tänkande. Det är förmodligen så med Kafka, att denne inte tyckte det var värt besväret att skriva anågot, som inte med detsamma framställde sigh självt i två korrsponderande skikt, där spänningen mellan dessa på något sätt kunde karaktäriseras som ironi. Man kan i studiet av spänningsfältet jämföra hur en ironi stegras, eller ändrar karaktär, hos en ironiker. Kafka var ju, som människa, vad man vanligen kallar just ironiker. Han skrev i romantikens efterföljd, och det var en form av utökad ironi han sökte, också det i romantikernas efterföljd. Ty den romantiska ironien sporrar hela tiden till en städigt utökad form. Den fann nu Kafka.
Han var den slags ironiker, där ironin vuxit fram tillsammans med en solid skepsis, en skepsis som vid sidan av den litterära talangen kanske är hans mest framträdande drag. Han hade, som människa och som författare, ett stort mått psykisk energi, även om han själv ständigt klagade över motsatsen. Man förvånas över den absoluta frånvaron av slappa formuleringar i alla texter från hans hand, och avundas honom utan vidare denna formuleringsförmåga. Det finns alltid en ganska munter, drivande kraft framåt i Kafkas texter, som hos varje god författare. Det är själva grundkvalitén hos honom. Han ägde från början den extremt gode författarens signum. Men han skulle komma att s.a.s. ”transcendera alltihop” i flera avseenden. Med ”alltihop” menar jag här: ”all samtida litteratur”.
Vi vet alltså inte detta, och på sådana frågor ges ju sällan riktiga och användbara svar. Vad som är rent tekniskt att se, det kan vi däremot – hur svårt nu än detta i sig är, metodologiskt - försöksvis påpeka - i en slags ”modell”.
==================================
Kafka var känd och beundrad av en liten krets intellektuella i Prag, ofta unga människor, som hade läst en eller två noveller, eller en novellsamling av mannen med det underliga namnet, bl.a. av den unge Gustav Janouch, som berättar hur han under en promenad frågar Kafka om denne känner sig ensam. Kafka svarade , enligt Janouch: ”Jag är lika ensam som Franz Kafka.” .
Kafka förebådar här i detta ”bredvid sig själv stående” ,”begreppet kafka”- omedvetet. Det tycktes nära nog förfalla så att det fäll sig naturligt för Kafka – liksom för Dostojevskij, att, narcissistiskt, dela upp personligheten i två identiska personer. En slags manipulativt metodisk ”Ich-Spaltung”. Menade han, att han var den person, som talade, och den man läste ? Eller menade han, att han är/var detta drömartade tillstånd, exakt den person, som är den som hyser det drömartade tillstånd, som skriver små böcker under namnet Franz Kafka, och som just då tyckte att det kändes rätt ( på något sätt rätt ) att säga: ”Jag är lika ensam som Franz Kafka.” Här gör sig Kafka själv ominöst till ”begrepp”, till beteckning, till skylt. FK hade ju på ett sätt i och med detta generaliserat sin person, typbestämt sig, gjort sig själv till en klass som inrymde sig själv, samtidigt som han ställde sig utanför den, och upplevde sig stå i en likhetsrelation till denna.....
Ofta nog tycks Kafka ha skrivit lika mycket i upprymd trance (?) – så att benen somnade – som han skrev i livssorg, i djup förtvivlan:
”Hopplös for i en liten båt runt Godahoppsudden. Det var tidigt på morgonen, en kraftig vind blåste. Hopplös satte upp ett litet segel och lutade sig fridsamt tillbaka. Vad skulle han frukta i sin lilla båt, som med sitt ynkliga djupgående med vanan hos ett levande väsen gled över alla rev i dessa farliga vatten.”
Här framkommer denna djupa förtvivlan. Han läste Kierkegaard, Enten - eller, Gjentagelsen samt ett utdrag ur S.K.s Papirer. Och han kände igen sig – främst kanske i den extrema skuldproblematiken, revolten, och i den kierkegaardska ångesten för att vara helt allena.
Vi har att göra med en skrivande komplexitet, som går utöver liknelsens eller vid sidan av den. Liknelsen själv som form är skäligen enkel. Liksom allegorins. Nu var det nog tvetydigheten, diskrepansen, det ekivoka , det svävande, som gav den spänning i själen, som bidrog till det tillstånd hos honom, ur vilket allt detta väl sovrade och extremt väl formulerade berättande flödade. Det gäller nu bara för oss att mer specifikt bestämma dessa tvetydigheter. Och det tycks som om det var formen, mer än innehållet, som var det viktiga för Kafka.
M
en denna "trance", vad är nu den? Vad är alls en "trance", - om icke ett dubbeltillstånd. Man är både vaken och sover, eller man använder, s.a.s. två "sinnen". ”A stream of UN-consciousness”? Det är såsom resultat den kommer till, av det som driver fram synestesier. Det har förmodligen inte med begreppet "flow" att göra! Ett hypnagogt tillstånd? Ett medvetet sätt att likt det svenska snillet Emmanuel Swedenborg se syner genom att hålla andan? Eller att på något annat sätt ” berusa sig”, á la Baudelaire; gå in en slags självhypnos, som Rimbaud , eller en självsuggestion …
”Don Quixotes värsta fiende var
inte hans fantasi, men Sancho Pansa.”
Vad ansåg han själv om denna trance, och om att använda den som ”medium” ? Svaret på dessa två frågor är svåra att ge; man måste då gissa sig fram genom att läsa dagböckerna och breven till Felice och Milena. Det hela är ett intrikat psykologiskt – ganska klassiskt – pussel : vad är Kafkas yttersta mål ? ( Att skriva sant ?....). Kan man lita på, att vad Kafka bedömer som den högsta lyckan, utåt, och det rena ( en passion hos honom … ) och sanna, också var det som han innerst inne ansåg såsom varande den högsta lyckan ? Vi kan konstatera att han värderade skrivandet ( i ”trance” ) mycket högt, men ibland, ofta, tvivlade på sin förmåga att skriva, på det sättet. Och det var det enda sättet han kunde skriva ( bra ) på. Det är ganska väl belagt att många historier skrivna av Kafka handlar ( ”manifest” ) om skrivandet, och att man här möter skrivandet inte bara som förevändning ( ett använt tema ), men i ett begärssammanhang, närmare bestämt : i ett erotiskt sammanhang, som en erotisk handling. Kafka har också bilder för detta. Man har särskilt sett detta samlingen En läkare på landet, - publ.1916 - där Kafka använder bilderna av ridande för skrivande ( ridande på pennan ) , och ( föregivet ) benämner berättelserna ”hästar”.
Har denna trance något att göra med Freud och psykoanalysen?
Kafka kunde skriva. Detta är kanske det mest väsentliga att betona i en bok om Kafka. Han tillhörde dem som har förmågan. Och han hade fullständig, intuitiv, kontroll över sin stil. Ett ”absolut litterärt gehör” som frasen lyder. Han hade också ett sanningskrav, som gjorde att han enbart skrev såsom hans själ själv ville. Hallucinationen omfamnar s.a.s. sina offer….
Hans Hiebel skriver om detta i sin bok Franz Kafka, Form und Bedeutung . Hiebel är – och han är sannerligen inte ensam – dock skeptisk till det, att psykoanalysera en fiktion, ( ”Psykoanalysens metod låter sig visserligen användas på varje patient, men inte på varje estetisk text, i alla fall inte utan att den estetiska intentionen tydligt räknas in.”, - men har åtskilligt att säga om närvaron av element med traditionell psykoanalytisk färg i flera av Kafkas verk.
Hiebel menar att man bör skilja på de texter som har en struktur liknande drömmens, en drömmens hieroglyfiska struktur, mekanik, som En läkare på landet, och de verk, som t.ex. Processen, där det finns åtskilliga typiska drömelement , bilder, som tycks hämtade från erfarenhetssfären ( av drömmen ) med hjälp av Freuds drömteorier. Att Kafka inte anslöt sig till det psykoanalytiska tänkandet, men snarare – i någon form av protest - skapade en egen ”konkurrerande” ”teori” är likaså Hiebels uppfattning här. I det tycker jag man kan instämma.
Denna Kafkas ”teori” var dock – troligen – inte alls utmejslad i detaljer, men tjänade uppenbarligen till skrivandet, - samt till bearbetandet av livsproblem. Det handlar hos Kafka, i Kafkas texter inte om drömmar, men om ”simuleringar av drömmar” menar Hiebel. Och fortsätter :”/…../ och dessa åter är inte menade såsom drömmar, utan som realiteter, som är strukturerade som drömmar.”. Hiebel skriver:
”Det är tydligt, att Kafka känner till psykoanalysens modell och i viss mening accepterar denna, men ser den som blotta ´modelleringar´, bilder, sinnebilder, myter, berättelser och fråntar den varje förklarings- och terapivärde. Ur hans explicita yttranden framgår att Kafka besitter sin egen psykologiska teori, och i konkurrens med samtida psykoanalys förkastar densamma. Denna teorikonkurrens är emellertid speciell för hans egna litterära verk, i vilka just denna hans psykologi kommer till uttryck. Detta sker, vilket flera gånger betonats, på ett medvetet sätt, så att det inte går att använda psykoanalysen som ”metod” på Kafkas texter och Kafkas person.”
Det är dock en märklig slutsats att dra, att Kafka inte kan ses genom psykoanalysen för att han själv skapade en ”konkurrerande teori”. Hiebel menar, t.ex., att analyser gjorda av Kaiser och Mecke rörande psykopatologiska problem ( presumtiv schizoiditet, infantilitet, sexualskräck, homosexualitet, o.s.v. ) hos Kafka själv, sedda genom dennes berättelser, är absurda. Detta är från H.s sida att gå för långt. Jag håller med Hiebel om att FK skapade en slags ”teori”, men hur utarbetad denna nu var, det vet vi ju inte alls. Man ser dock ett intressant resultat av Kafkas skrivmetod, eller sätt att skriva, som måhända kan sägas vara en variant av psykoanalys, alternativt en drift med psykoanalysen eller likn.. I övrigt har jag dock oftast inget att direkt invända mot Hiebels resonemang. Hiebel menar – likaså rimligt nog - att det gäller, att för Kafkas verk den psykoanalytiska mytologin bara ger ett skikt inom en omfattande bildligt mytisk tolkning. Bl.a. koncentrerar sig Hiebel på novellen Styrmannen – skriven av Kafka hösten 1920, med titel satt av Brod, och studerar Styrmannen i anslutning till en analys skriven av Albert M. Reh.
” Styrmannen.
”Är jag inte styrman?", ropade jag. "Du," frågade en högväxt mörk man och drog handen över ögonen, som om han strök bort en dröm. Jag hade stått vid rodret i den mörka natten, med en svagt brinnande lanterna över mitt huvud, och nu hade den här mannen kommit och ville skjuta undan mig. Och eftersom jag inte vek undan, satte han min fot på hans bröstkorg och pressade sakta ner mig, medan jag fortfarande hängde på rorkulten, och när jag föll drog jag den runt helt. Men mannen fattade rodret och vred det rätt, men knuffade bort mig. Jag besinnade mig snart, sprang till luckan som ledde till kajutan och ropade, "Manskap! Kamrater! Kom fort! En främling har tagit över rodret! ". Långsamt kom de uppför kajuttrappan, vajande trötta mäktiga gestalter. ”Är jag styrman?" frågade jag. De nickade, men hade bara ögon för främlingen. De stod i en halvcirkel runt honom, och när han befallande sa: "Stör mig inte.", samlade de sig, nickade åt mig och drog sig ner för trappan igen. Vad är detta för människor! Tänker de alls, eller släpar de sig bara fram över jordens yta? ””
( Kafkas Styrmannen, in extenso.)
Vanligast är att man ser denna berättelse i ljuset av politisk teori, men man kan också se den psykoanalytiskt, som bloggaren ”Cyklamen” gör, där hon ansluter sig till ett, av den freudska metapsykologin inspirerat resonemang, om Jaget, överjaget och Detet i anslutning till Freuds andra topik.
Här tolkar nu också i denna anda A.M. Reh, efter denna Freuds andra topik, som Kafka här ju var för tidigt ute för att känna till, in i figurerna: styrmannen, främlingen och manskapet såsom Överjaget, Jaget och Detet. Man kan försöksvis notera, att huvudpersonen här står och blickar ut i vad som kan vara i ett Intet, och då griper Främlingen in, - främlingen, som, till det yttre, liknar vakten i Vor dem Gesetz - men denna främling tycker sig förskräckt - ett förskräckt överjag ..... - nästan stå inför en dröm, ty han söker för sig själv stryka bort den från sin syn, just som en ovälkommen drömsyn. Så leker här alltså – enligt Reh - Kafka med olika nivåer, samt kanske med en förväntan på en ”freudiansk historia”. Främlingen, som tar över, tar över från ett svagt Jag, och Jaget går under medan överjaget som i en dröm tar över, efter att hjälten ”hade stått vid rodret i den mörka natten”: alltså erkänner sig jaget besegrat av, det grymma, överjaget mitt i det Detets, manskapets, likgiltighet. Det hela kan ses som en straffantasi, en av otaliga i Kafkas författarskap.
Hjälten är ensam, och han går under. Det handlar om makt, som så ofta.
Reh menar att man bör tolka berättelsen psykoanalytiskt, och i enlighet med Freuds recept, liksom man tolkar en dröm, och att här det av mig och ”Cyklamens” ovan skisserade scenariot föreligger. Reh blandar alltså inte in vad vi vet om Kafka som person. Reh anser dock, utöver det psykoanalytiskt nära nog uppenbara, att det finns en politisk mening, en analys och kritik av Makten i novellen. Främlingen är den politiska makten.
Så resonerar också Hiebel, och att vi här kan ha att göra med auktoriteter generellt, och att det inte är en ren allegori, men att bilderna får eget liv, och att delarna stiger fram som helheter. Frågan ”Är jag icke styrman?” är ju intressant i sig, psykoanalytiskt, som parallell till Freuds uttalande om ”herre i eget hus”. ( Kafka återkommer till denna fras i En läkare på landet, som vi skall se.). Sammanfattningsvis kan man om Hiebels tolkning säga, att denne mer lutar åt, att det finns ett psykoanalytiskt innehåll i Kafkas texter, mer än att den lämpar sig för att utsättas för en sådan! I detta instämmer jag. Jag håller dock inte HELT med honom, som kommer att framgå av min text i övrigt, i ”simuleringsteorin”. Det handlar om något än mer komplext.
”Denna oerhörda värld jag har i mitt huvud. Men
hur befria mig, och befria den, utan att slitas i stycken.
Och tusen gånger hellre slitas i stycken än att hålla
tillbaka och begrava den. Därför är jag ju här, det är
jag helt på det klara med.”
När Franz Kafka i en anteckning i Dagboken efter det nattliga författandet av berättelsen Domen, i ett svep i september 1912, en av de berättelser Kafka var helt nöjd med, implicit tackar Freud: ”Gedanken an Freud natürlich”, så kan vi inte veta exakt vad han tänker på, vad han här refererar till ….. Han säger själv, att han inte mycket känner till Freud, men väl dennes efterföljare. Centralt är detta yttrande, skrivet efter en av hans livs viktigaste nätter.
Det som sker i Kafkas romaner och noveller har egentligen redan hänt. Vad vi följer i romanerna är dock icke en epilog, det är en skentillvaro, ett sken-spel. En teater utanför tiden. En elaborering. En ”tredje sfär”. Deleuze/Guattari använder detta senare uttryck utan närmare bestämning, faktiskt, om FKs fiktion. En fiktiv fiktion.
Vi har icke en fantastik, och vi har ingen nyckel given, som den, som Cervantes ger åt läsaren i sin bok om Don Quixote: Det som Don Quixote "/…/ tänkte, såg och inbillade sig, så skedde det, i enlighet med vad han hade läst /..../."
Patrick Glen skriver kryptiskt om Kafka:
”Kanske finns det en väg ut ur det virrvarr av mening som Kafka skapat, en förbisedd dörr, som förblir stängd, men bakom vilken gömmer sig den nyckel som vill leda en till svar. I typisk postmodern anda är det, emellertid, mycket troligt att rummet bakom denna dörr kommer att vara tomt, och att en dörr på bortre väggen av detta rum vill locka den individ, som är så säker på att nå framgång i dessa tumultartade och förvirrade omgivningar.”
Vi ser i Slottet, där det saknas ett slut, så är vi - ganska - säkra på, att lantmätaren aldrig får sin fasta anställning, aldrig får träffa greve West-West. I Amerika, så kommer Karl Rossmann, den unge hjälten, ”/…/ att föras åt sidan med mild hand ”, som Kafka vid ett tillfälle avslöjade för Brod, beträffande hur denna roman skulle komma att sluta. Men i avgörande mening har allt redan hänt innan berättelsen börjar.
Vi har samma uppbyggnad i Förvandlingen, där ”det obönhörliga” finns än mer organiskt, där kompositionen behärskas av en tidslighet i skalbaggens överlevnadsmöjlighet som skalbagge, på ett sätt som visar sig omöjligt att realisera i de tre romanerna.
Så kommer vi upprepa som ett mantra beskrivande en grundläggande förutsättning för kafkaberättelsen den måladnde satsen/ poemet/ liknelsen: ”Tåget har startat. Resan är slut.” .
Det jag vill betona är alltså, att något inför berättelsernas början har tagit slut, har gått itu. Förutsättningen för berättelserna är, att en irreversibel splittring åstadkommits. Det gives ingen väg tillbaka; men en rörelse finnes i en önskan om detta, bland andra rörelser i verket. Det definitiva i det givna slutet och denna dubbelexponering har gett författaren en ram, en ram som gett en viss kompositionell frihet i sammanhang och samtidigt en möjlighet att utnyttja den ”gratis” dynamik, som leken med det obönhörliga alltid ger, såsom i en grekisk tragedi, där dramatikern bl.a. kan utnyttja den dramatiska ironien, på olika sätt, med en likaså inbyggd suggestiv kraft, som dess struktur automatiskt ger upphov till. Så är det ju uppenbart, rent praktiskt, hur Kafka kunde, som vi lätt ser, stoppa in nya kapitel i sina tre romaner, alternativt flytta ut sådana kapitel, som just inte uppfyllde de krav som ramen för texten ställde.
Ingen av hjältarna i Kafkas romaner drömmer något. ( De somnar däremot titt och tätt och lätt. Eller är på insomnandets rand. Liksom t.ex. Josef K. bara vill se tankspritt ut genom fönstret när farbrodern frågar honom om processen.
Kafkas hjältar har, såsom Theodor Adorno skriver i sin träffsäkert inkännande, på impressioner och reflexioner nästan överrika, essä i Prisms,: Anteckningar om Kafka,: som figurer instrueras att ”lämna sitt psyke vid dörren”.
Vi har alltså ingen riktig riktning i dessa romaner, annat än riktningen mot ett slut vars innehåll vi redan anar, ty allt är ett tal utifrån en punkt, punkten: ATT, att allt är avgjort på förhand. Något har inte bara hänt. Det har redan hänt. Attet placerar jag här. Ty berättandet är ju, kompositoriskt, ”oändligt”. Attet är infinit. Utmärkande för FKs texter är deras yttre statiskhet. Någon estetisk teori fanns inte hos Kafka, men dock ( givetvis ) mängder av idéer och ideal, samt en praxis. FK skriver till Felice:
”/…./ Därför kan man inte vara nog ensam när man skriver ( // apropos tanken att Felice, som hon önskar, skulle vara hos honom medan han skrev, något han här avvisar. ). Natten är ännu för lite natt, därför kan inte nog tid stå till förfogande, ty vägen är lång och man råkar lätt vilse, man får ofta ångest och har snart utan tvång och lockelse lust att vända om och gå tillbaka ( en senare strängt bestraffad lust ), som precis när man oförkänt fått en kyss från kärestans mun ! Ofta nog har jag tänkt, att det bästa livssättet för mig vore att befinna mig, försedd med penna och papper och en lampa, i en vidsträckt låst källare. Maten skulle man skicka till mig och ställa långt ifrån mig bakom den innersta dörren till källaren. Vägen till maten, iförd nattrock, genom alla källarvalv, skulle vara min enda promenad. Sedan tillbaka till skrivbordet, skulle långsamt och eftertänksamt äta och sedan åter gripa mig an med skrivandet. Vad jag då skulle skriva ? Ur vilka djup jag skulle hämta det ? Utan ansträngning ! Ty : ytterata koncentration kräver ingen ansträngning.”
Mycket här påminner- märkligt nog - om Markis de Sades önskningar, och dennes faktiska, historiska situation såsom långvarig bastiljfånge. Kafka kände mycket väl till de Sade och dennes verk.
Franz Kafka lägger till något helt personligt, och fastmer något nytt, till litteraturen, och han kan genom sin speciella teknik skapa en konstgjord, en tredje sfär, en fiktion i fiktionen, en fiktiv fiktion, från vilken han kan avskjuta sin pilar mot det kända, verkliga och invanda, likaväl som mot det anade och mytiska, för att ställa allt ifråga, i tjänst hos den stora och viktiga för huanismen allt överskuggande frågan: vad är en människa?.
Kafka är också en kommentar till Freud. Man kan inte se att Kafka skulle stå emot Freud, men definitivt pekar Kafka på, att den klyfta som Freud allra främst belyste med sitt arbete var en klyfta, som människan skulle fortsätta att leva med även efter psykoanalysens inbrytning, såväl som efter modernismen. Kafkas modernism var inte släkt med dadaisternas eller surrealisternas visioner. Kafka är inte modernist i den meningen. Han friar inte till det Moderna. Det finns ingen populism i hans sätt att, till synes, ställa saker på huvudet. Han river inte omkull vare sig psykoanalysen eller traditionen, raserar inte bilden av människan för att bygga en ny. Kafka mystifierar inte ! Han ironiserar ju – i sitt ”andeskådande” ( sin egen ande ) - över mystiken! Mystifierandets fest har Kafkas kommentatorer däremot alltför ofta grundligt ställt till med. Kafka står axel mot axel, sida vid sida med Freud, som under den senare halvan av sitt liv ju aldrig trodde att Människan kunde ihopspikas till någon enhet, där inte det Medvetna och Censorn skulle fortsätta att ständigt bekriga varann. Det finns således hos Kafka en måtta, som elegant, och till synes utan ansträngning, överskrider de övriga modernisterna. Många av dessa med Kafka samtida modernister blev som dagsländor, medan Kafkas verk, oberört och som i ett jubel, överlevde dem in i 2000-talet.
I den begränsning som hjälten, subjektet (S), nu företer, är det lätt att jämföra Kafkas hjälte, ( en Josef K., Gregor Samsa, lantmätare K. eller Karl Rossmann ) med en Buster Keatonsk figur. Man kan hos Buster Keatons gestalter finna en hänvisning till något utanför gestalten, till en sällsam makt i det keatonska verkuniversumet. En sådan hänvisning saknas t.ex. hos Chaplins figurer, där det enbart hänvisas till den chaplinska figuren själv. Chaplin är överallt en sin egen hjälte. Keaton alltid en antihjälte. Chaplins figur har ofta ett sätt att komma i överläge på zenbuddist-vis, eller på den judiska humorns vis, som aldrig förekommer hos Keaton. Keatons figur är totalt utlämnad åt en helt outgrundlig värld. Chaplins värld är högst igenkännelig. Keatonesque och kafkaesque är annars inte så olika. Det rör sig i båda fallen om en slags förlust av skugga. Skugga i betydelse: själ. Somliga finner Chaplins film The kid vara ganska så kafkaesque….. Hela detta resonemang är dock bara ett tillnärmande. Film och litterär fiktion är också ytterligt svårt att jämföra.
VI. Berättarens roll.
D
et är vanskligt att påstå att det FATTAS en berättare i ett litterärt verk. Ofta finner man en sådan, mer eller mindre implicit, efter ett tag. I de flesta texter. I sin i många avseenden banbrytande avhandling om Franz Kafka, Beschreibung einer Form, förklarar Martin Walser, att berättaren fattas, och att därmed distanseringen mellan det som händer, och den som berättar,( som alltså inte finns ) fattas, vilket i sin tur innebär att det fattas den för epiken fundamentala tidsliga distanseringen.:
Men är detta nu helt sant? Det är ett våghalsigt yttrande från Walser, ty vem bestämmer här? Varför kan man inte som läsare höra en berättare, om man vill? Med en tillräckligt väl utvecklad misstänksamhet kan man säkert göra det. Och är följdsatsen riktig i sig, att distanseringen alls fattas? Man kan i själva verket tillägga existensen av en berättares tvivel, uppskattning, distans o.s.v. till nästan vilken text som helst, och det kan skapas en distansering på många sätt. Att nu tiden inte distanseras hos FK är tydligt, men kan bero på ett samspel av orsaker andra än närvaro eller frånvaro av berättarröst.
Det blir ju överhuvudtaget ganska intressant, och allt får en extra botten, om man från en berättelses början även misstror självaste berättaren. Paradoxalt nog så blir alltså berätelsen mer trovärdig, om man misstror berättaren! Ju mer man har anledning att misstro berättaren, desto mer får denne gestalt. Och ju mer man misstror berättaren, desto mer tror man ju på sig själv. Vilket alltid är behagligt. Initialt. Och man kan förhålla sig till berättaren. Och man anser, i förbifarten, att trovärdiga berättare måste vara något naivt, något som inte finns. Att förhålla sig till det normala, till någon som ljuger, eller till någon som inte vet, vad hen säger, det känns tryggt. Häri ligger måhända också en del av det "moderna projektet", en del av det moderna i Kafkas projekt, det "nietzscheanska", det nietzscheanskt revolutionära, och i kafka-tekniken, att framställa varje tanke såsom osäker, undanglidande, som något, som oupphörligen förvränger det, som den innerst inne vill, eller snarare kan, säga.
Berättarperspektiv, vilket ibland kan urskiljas såsom en del av det som författaren tillgriper, i det han sätter i en text en röst mellan sig och sin läsare, kan beskrivas otillfredsställande på flera sätt. En del skiljer på objektivt och subjektivt berättarperspektiv. Det första är då det, där berättaren inte är inblandad, inte kommenterar, skeendet. Ett sådant helt objektivt berättarperspektiv är, enligt narratologerna, i princip omöjligt att tala om. Det skulle då inte finnas någon berättarröst alls, men man kan ändå heuristiskt bruka denna term. Detta perspektiv kan ofta preciseras genom termen ”auktoral”: den personligt närvarande, neutrale, allvetande berättaren.
Berättaren är nämligen icke identisk med författaren. Det är i själva verket mycket sällsynt att författaren är berättare. Det sker nästan bara i dokumentära verk. Den auktorala berättelsen kan vara en Jag-berättelse.
Nu invänder den uppmärksamme och eftertänksamme att detta med objektiva berättarperspektiv låter som en orimlighet. Man kan alltid spåra en berättare mellan författaren och texten, hos vilken man kan urskilja värderingar. Var är då objektiviteten. Och vad är alls objektivitet?
Det subjektiva berättarperspektivet tillåter ofta berättaren att vara huvudperson, och han är således högst inblandad i berättelsen. Det subjektiva perspektivet kan ofta sägas vara ” personalt”; verkligheten speglar sig i, bryts genom en huvudpersons medvetandes prisma.
Allt detta är högst förenklat, och kan kompletteras – i evighet – och ifrågasättas. Men det duger för mitt syfte i den följande diskussionen.
Hjälten hos Kafka är, enligt Martin Walser, centrum för all aktivitet. Den neutrale, eller ”reellt objektive”, berättaren blandar sig inte alls i de litterära figurernas värld, men berättar strikt utifrån, griper inte in i skeendet, som berättarpersonlighet, och väljer inte att se skeendet utifrån någon figurs perspektiv. I jag-formen däremot deltar berättaren såsom ett ”Jag”, och denne skiljer på upplevande och berättande Jag. Franz Kafka använde denna form i vissa noveller. T.ex. i ”djurnovellerna”: Rapport avlagd inför en akademi. Boet, samt i första utkastet till Slottet, och vid några mer tillfällen.
En mängd narratologer har engagerat sig i ett sökande de ”grepp” som Kafka använder sig av i sina klassiska berättelser för att nå de mål, som man förutsätter att han intuitivt eftersträvar. Kafkas berättargrepp är, i merparten av texterna från hans hand, byggt på vad man brukar kalla ”style indirecte libre”. Fritt indirekt tal. Denna stil, style indirect libre, (som vi i fortsättningen förkortar SIL) – som är en berättarstil i 3dje person - är rikligt använd av bl.a. Flaubert – innebär en mixning mellan att å ena sidan hjälten och å den andra berättaren ( objektivt ) leder berättelsen. Denna berättarform är väl lämpad för att inskjuta en ironisk distans mellan berättaren och hjälten. Jämför Flauberts Madame Bovary. Man kan här även jämföra med berättaren i den klassiska tyska novellen, och Märchen-traditionen, där t.ex. Goethes Wahlverwandschaften har en berättare, som framställer sin historia med en halvt förvånad, halvt knipslug, distans, samt Austens ironi..
Tveklöst har Kafka låtit sig imponeras storligen av Goethe samt av andra romantiker. Berättaren hos FK är närmast ”lierad med” ”hjälten”, hjältefiguren, och tycks veta vad denne tänker, medan berättaren inte känner till vad bipersoner, t.ex. prästen i domkyrkan i Processen, eller vad väktarna Franz och Willem, tänker. ”Style indirecte libre” syftar alltså på en stil, där berättaren ser allt i stort sett ur Hjältens synvinkel, utan att vara i ”jag-form”, och en stil som dessutom lämnar rum för yttre påpekanden om Hjälten. Man har även kallat detta för ”monoperspektiv”. Friedrich Beissner har sökt reda ut detta i sin Der Erzähler Franz Kafka innan Walser, och det är även senare, under innevarande sekel, kommenterat t.ex. av Hans Blomquist, i dennes bok Den oerhörda värld jag har i mitt huvud, och med avseende på Slottet, och av M. Müller och åtskilliga andra.
Martin Walser hävdar, gentemot detta, alltså, att berättarens röst aldrig hörs. Det finns s.a.s. ingen berättare, i och med att denne är neutral. Det finns bara en författare. Det är då ingen SIL, ingen ”style indirect libre”, enl. W..
Beissner beskriver Kafkas berättande som ”einsinniges Erzählen” ( .. ”einsinnig” är ett uttryck skapat av filosofen Otto Weininger, oöversättligt, - dock ungefär: ”smart”…. ): Berättaren har förvandlat sig till huvudpersonen ( t.ex. Georg i Domen ) och: ”är den ende personen i denna egentligen monologiska berättelse..” Här bör man inte uppfatta Beissner, såsom uttryckande en logisk slutledning, men mer framföra en rad separata åsikter.
Berättarperspektivet har i sig, menar jag, inte den avgörande och helt unika verkan som många tror. Och även om berättarperspektivet är viktigt, så kan man snarare säga att det är en följd av en annan konstruktion hos kafkaverket, som bör utredas först. När denna konstruktion r påvisad, så följer detta perspektiv som en naturlig del. Över huvudtaget så är alla studier om berättarperspektiv i konventionell narratologisk mening inte studier som ger nyckeln till vad som gör Kafka unik. Man får här ofta intrycket av en ihärdig oändlig fåfäng trevan efter något avgörande i de yttre stilmedlen. På fel ställe alltså. F.K. Stanzel skriver i sin - allmänna - narratologi, att FK använder ett ”Innenperspektive” i Processen.
”/…./så blir inte en historia berättad, så som den infinner sig i fantasin eller inbillningen hos en personlig, d.v.s. en av subjektiva impulser bestämd berättare, utan en verklighet framställd, sceniskt framförd, eller en romangestalts medvetande blir speglat.”
Man kan se det som att det förs en inre monolog i Processen. Att så är fallet, är närmare en tolkning, än det är en beskrivning av ett berättargrepp. Man har pekat på att Josef. K. i Processen utmålas på ett speciellt sätt, med ett mycket insnävat perceptionsfält, med ett ointresse för omgivningen. Så tycks Josef K. ha ett avgränsat medvetandefält, vad gäller det egna tänkandet och handlandet. Vissa utsagor ger intrycket att handlingarna stammar ur ett begränsat medvetandefält, i vilket bestämda, ganska inskränkta värderingsmåttstockar är representerade för dessa.
Samtidigt ger ju sådana passager, där handlingar saknar grund, en ironisk effekt, som man kan jämföra med Flaubert och style indirecte libre i förhållande till Emma Bovary.
Vi noterar vad till exempel C. Perruchot skriver om denna typ av återgivande hos Flaubert: ”Det som skönjs där … det är deliriets kontur, rationaliseringens, det omedvetnas diskurs.”
Hos Kafka signaleras också – i en ironisk SIL - avståndet till livs- och handlingssfären med uttryck som ” utan att vilja det ”,” han visste inte själv ”, ” utan att märka det ”, ”omedvetet”, ”utan att veta det”, samt ” som det tycktes” (/ ”wahrscheinlich”/ ) och ”uppenbart” - vilket ofta skall tydas tvärtom -, samt ”skenbart”, - vilket skall tydas extremt bokstavligt. Berättandet, oavsett VEM det är som berättar, är alltså fullt av reservationer och skenbara förnekanden, vilka alla dirigerar läsaren till ett distanserat läsande.
Josef K. i Processen tycks ha en minst sagt ”egendomlig skygglappsblick”. Det är en underdrift, kan man hävda. Man bör ha i minnet, att alla de förbehåll, som finns beträffande Josef K.s verklighets-uppfattning i Processen, inte egentligen är några yttre påklistrade stilmedel, men naturligtvis härrör ur en underliggande struktur. De är ytfunktioner av en bestämmande djupstruktur. Det är denna struktur vi söker.
Att nu berättarens röst hos Kafka främst i romanerna tycks så egendomlig, detta har t.o.m. föranlett spekulationer om ett berättande i ”fjärde person” . Här tänker man då på hur t.ex. Josef K. tycks tätt, tätt avlyssna sitt auditorium och anpassa sig till detta. Allt detta är ju var för sig intressant. Men mina invändningar blir, som ni förstår, desamma.
Det finns t.ex. tusen skäl att – intressant - misstro berättaren i Processen när denne i inledningsmeningen förklarar: ”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han hade gjort något ont blev han en morgon anhållen.”Utan att ha gjort något ont?” Vem i alla sin dar har inte gjort något ont? Ett den dunkla misstrons frö är effektivt sått, och det bär riklig frukt romanen igenom.
Vår rikaste kunskap om komplicerade berättelseformer, försedda med flera skiktade plan, kan vi kanske uppnå genom studiet av just den tyska romantiken. Vi behöver här alls inte postulera något påverkningssamband mellan de tyska romantikerna ( Ludwig Tieck o. andra. ) och Kafka för att kunna diskutera i termer av ”romantisk ironi” och ”svävning”. Men dessa kan inte uteslutas heller. Dessa grepp är troligen universella, de finns nog lite här och där i världslitteraturen, men utbildades till en viss form av fulländning kring år 1800 i det tyska språkområdet av kretsen kring Schleglarna.
Berättelserna är hos FK alltså oftast skrivna i tredje person, SIL. Det finns ingen framträdande, supplikerande, berättare, som det ibland finns i romaner, t.ex. hos Sterne, en av FKs favoritförfattare. Intet försiggår i Kafkas romaner, där inte hjälten är närvarande. Detta är inget ovanligt. Samma förhållande har vi hos Jane Austen och otaliga andra författare. Detta bestämmer nu till viss del rummet, rymden i berättelserna.
Egendomlig för Kafkas teknik är också den okroppslighet som hjältarna har. Man hör sällan talas om deras kroppar - händer ben, o.s.v. - eller kläder. De är oftast ”ren tanke och tal”. Intressant är därför – kan vi genast påpeka - t.ex. vad som händer i Förvandlingen efter det hjälten Gregor dött. Vad i all sin dar har nu den redliga familjen Samsa ( vad som är kvar av denna, Herr, Fru och dotter…. ) för bild av vad som hänt? Här går ju Kafka helt utöver vad t.ex. Tieck et consortes gör i sin fantastik, men rör det sig mer om den som finns hos Novalis i t.ex. Hyazint und Rosenblüthe? Grete ”vrider vällustigt sin kropp” på sista sidan i Förvandlingen. ”Mardrömmen” är slut. Gregor är död. Livet kan börja. Men hur i all sin dar kan något ta vid - i en annan historia? - … efter en historia som nu tagit slut. En sån historia ! Familjen har i själva verket ”särat på” Gregor och skalbaggen. Som i en förnekelse. Här är åter lite av den tyska romantiska Kunstmärchen, ty familjen har ju upplevt Gregor som skalbagge. På sätt och vis börjar därför i slutet av Förvandlingen i alla fall en alldeles ny historia, och det är som ett skikt är borta. Svävningen är försvunnen. Så finner vi en viss form av ”yrsel” i detta slut, slutet som bedövar med sin nykterhet och spänningslöshet.
Vi återkommer till detta i kapitlet om Förvandlingen.
Det är rent av inte omöjligt att se en ”nyckel” till legenden Inför lagen i bruket av SIL. Hela Lagen, som sådan, denna väldiga institution ( om vi ser den så ) kan ses, genom namns nämnande, som en skapelse av berättaren. Mannen från landet nämner inte ordet ”lag”. Vakten gör det heller inte. Berättaren gör det. Vi är av berättaren - och inte av författaren - uppmanade till att uppfatta Lagen som ett slags oomtvistligt absolut och evigt Något. Och det är berättaren som står rätt nära oss själva, som vi alltid är satta av SIL att ifrågasätta. Den nödvändiga förutsättningen, men inte tillräckliga, för Kafkas stil är i de kafkaeska verken alltid ”style indirect libre”.
Så är vi nu någorlunda insatta i Kafkas berättarperspektiv.
VII. Symbol, liknelse, allegori, parabel.
"Det är egentligen inga liknelser."
( Kafka, i brev till M. Buber, om sina djurnoveller.)
K
ulturhistorikern och kritikern K. Edschmidt skrev om Kafkas noveller omedelbart efter de kommit ut – och Kafka läste också detta, med intresse:
"Romantiska sagodiktare som Arnim, Chamisso eller Hoffmann leder långsamt in sina läsare i inledningen till det mirakulösa. /.../. Kafka kastar med den första meningen in läsaren in i det mirakulösa :"När Gregor en morgon vaknade ur oroliga drömmar, fann han sig i sängen vara förvandlad till en jättelik skalbagge." Emellertid, när, när väl det otroliga har krävts ( av oss ), att en människa i en handvändning förvandlas till skalbagge, tar Kafka för den fortsatta berättelsen inget mer under i anspråk. Det är som om hela hans berättelse bara var försinnligandet av en logisk slutledning, vars första betingelse lyder: om det vore tänkbart, att en människa förvandlas till en skalbagge /..../."
Jämför Kafkas egen berömda, klassiska dagboksanteckning:"Början på varje novell nästan skrattretande." . Som en begåvad fransk litteratör nånstans skrivit: ”Tåget har startat. Resan är slut.”. Detta skulle man kunna sätta som hjälprubrik över mången kafkatext.
En flerfaldig, spretig reaktion på Kafkas verk är inte sällsynt. Vi tycks, när det gäller Kafkas verk, kunna utesluta den biografiska såsom mest väsentlig och allena ”saliggörande”. Helt visst kan man säga att en biografisk tolkning av Kafka är både möjlig och väsentlig, men endast i medelbart sammanhang. Den biografiska tolkningen kan användas inuti tolkningen av en svävningsaspekt, om den sammanställs med en struktur som tar hänsyn till det material som är kopplat till Kafkas inställning till Freud. Vi återkommer till detta.
Den lika vanliga tolkningen som den biografiska, är den allegoriska:
Roman Karst skriver:
"Hur som helst har alla försök till allegorisk tolkning av Kafkas bilder misslyckats och detta huvudsakligen på grund av två orsaker: 1. ) I allegorin kan man uttrycka en och samma idé, alltid enligt samma konvention, på olika sätt; - hos Kafka är denna slags utväxling otänkbar. 2. ) Den allegoriska bilden, om den än är mer eller mindre gåtfull, är alltid entydig, medan Kafkas bilder är flertydiga och tillåter flera tolkningsmöjligheter, något som den oerhörda mängden av kommentatorer har bevisat."
Så uttrycker Karst också ännu ett tvivel, som jag i mycket delar:
"Allvarliga betänkligheter väcker också den symboliska tolkningen, till vilkens anhängare Norbert Fürst hör. Symbolen förfogar självklart över betydligt större möjligheter än allegorin. Bilden har i allegorin en underordnad funktion, man kan beteckna den som etikett för det allmänna begreppet; hos symbolen däremot bevarar denna en viss autonomi och är likaställt med begreppet. Allegorin är en gåta som bara har en lösning. Symbolen låter sig kommenteras på olika sätt. Den förenar bilden och begreppet till en dynamisk enhet. Liksom i de stora avantgardistiska verken i den moderna litteraturen, så upphör också hos Kafka den traditionella epikens och symbolens liv. Den symbolikiska tolkningen med sin mikroskopiska metod för här ut på irrfärder. Det har redan Norbert Fürsts bok bevisat."
W. Emrich menar, kryptiskt, i sin bok Franz Kafka, att vi hos FK befinner oss "på andra sidan allegori och symbol":
”/Parabler/ är inströdda i de större berättelserna”, skriver E. , men de är icke entydiga, menar han-: de kan måhända tydas med hjälp av de olika figurernas relationer till varandra: "Och just vid dessa frågor / om de agerande i verken handlar rätt eller orätt. KG. / besvaras på ett motsägelsefullt sätt; a l l a möjligheter för tydning lämnas öppna; ingen är entydigt säker. D.v.s. denna föregivna parabel / Inför lagen. / upprepar enbart i diktad form samma problem, förlopp, motsägelser, osäkerheter, som den stora romanen Processen framställer."; ”/…./ ordet ´symbol´ förlorar sin innebörd /…./.” .
Bilderna och utsagorna i Kafkas verk är "det egentliga själv"; skriver Emrich: de "menar" sig själva. Nu uttalade sig Kafka också själv, som svar till litteraturforskaren Kasimir Edschmid, bl.a. också förf. till en spridd bok om expressionismen, som menade att Kafka lade in under(-verk) i vanliga händelseförlopp : "Jag har bara lagt lite extra ljus över scenen." Analogt med O. Walzels resonemang. Jämför likaså W. Sokel, som talar om Kafkas ”berättarmässiga magnetism ”.
I en bred, utvidgad betydelse behandlas Kafkas förhållande till parabeln av den sensible H. Meschonnic . Hela Meschonnics kafkasyn är en sådan, som endast den kan ha, som s.a.s. ”interioriserat” sin läsning av Kafka. Det är s.a.s. en kafkasyn för den meditative, för den ”metaspråklige”, eller för den poetiska läsningens och kanske för den romantiska ”svävningsestetikens” människor. Sådana läsningar är ju också bevisligen fullt möjliga. Och kanske i verkligheten mycket mer vanliga än man i förstone tänker sig, både beträffande sig själv och andra. Hans teori om poesi såsom rytm är intressant. Kafka är för Meschonnic såsom en ständig Moses:” då hans / Mose / liv ju var ett mänskligt liv ” som det också står i Bibeln, Moses, som aldrig kommer in i Kanaans land, - där den explicita meningen finns. Men ”metaspråksskribenten” – i Meschonnic - håller sig lättjefullt svävande i den av honom skapade metaforiska rymden, och kan göra det i evighet, och undkommer så frågor av mer substantiell och mindre subjektiv natur. Ty denne skribent är ju helt subjektiv, själv en poet. Helt visst spanar han ut över kulturens fält, och söker i stora drag sammanfatta sina fynd, men förblir ofta ändå gåtfull, förklarande gåtor med andra gåtor. D.v.s. svävar vidare i det skenbaras rymd.
Harry Järv kallar ju det för pseudotolkningar, om man skulle mena att ”Kafka inte har tänkt på något särskilt”. Petr Rákos ser till möjligheten att betrakta mångtydigheten i sig, att betrakta motsägelsefullheten per se, och inte fråga sig vad Kafka menade! Man undviker en ”vulgarisering” av meningen med FKs verk, om man håller mångtydigheten i minne, enligt denne. Henri Meschonnic betraktar Kafkas verk såsom endast åtkomliga på ett metaplan, som metafabler:
”Detta / Kafkas / språk är en andlig oro, denna minutiösa pointillism där överdriften av ”realism”, närvaron av ting inte bara blir fabel, men så att säga fabulös fabel.” .-----.
Är det inte ändå fråga om parabler? Så kan man också fråga. Den judiska parabeln är ju klassisk. När Kafka, genom M. Buber, lät publicera två berättelser i en tidskrift, undanbad han sig den föreslagna titeln: "Två parabler." och ville i stället ha överskriften:" Två djurhistorier.". Det viktiga här är - kanske - att notera Franz Kafkas estetiska medvetenhet och bestämdhet. Dessa två historier hade dessutom djuret i tredje person. Kanske har Kafka skrivit endast en (!) parabel: Inför Lagen? Eller är det kanske en anti-parabel? I vilket förhållande står Kafka till parabeln? Om vi ser till författarskapet in toto, och till hans yttranden om sina texter? Vi skall se på detta längre fram.
"Såsom det sägs åt människan i Guds lag, skulle hon, som en gång drivits ut i landsflykten, i sin förlamning och kalla okänslighet inte kunna fatta vad hon hörde. Det är därför, som det gudomliga ordet når den förlamade och kalla själen genom gåtfulla tecken. På ett hemlighetsfullt sätt, genom förmedling av ting som hon känner, låter det henne känna den kärlek som hon inte känner. För själen, som befinner sig långt borta från Gud, är sålunda allegorin ett slags hissverk, varmed den lyfts upp till Gud. I den allegoriska framställningsformen ingår gåtfulla uttryck. I dem känner människan igen något, som är välbekant för henne, men samtidigt lär hon sig genom dem att förstå något, som är henne obekant; med hjälp av jordiska ord förs hon bort från jorden Därigenom att hon inte låter sig förskräckas av det kända, lär hon känna något som tillhör det okända."
Detta utmärkta avsnitt om allegorin som genre-medel handlar inte om något kafkaverk. Det behandlar Höga Visan i GT, ”Sångernas sång”, och är författat av Pater ecclesias Gregorius den store (540-604), i Commentaire sur Le Cantique de Cantiques (1984). Men orden om allegorin som hissverk kan man utan vidare använda än idag, ty de utgör en förträfflig bild av allegorins verkningssätt. Begreppet "allegori" kommer från latinets allegoría, som härstammar från grekiskans agoreuein, att tala offentligt, på torget på agoran + allas, som innebär att tala om något annat, med ord, som inte är de egentliga.
Ä
r Kafkas en allegori över det judiska folket? Över juden? Det är ju faktiskt, som bekant, omöjligt att bevisa att en berättelse inte är en allegori över något annat än den manifest hävdar.Många talar och skriver om Kafka, i perspektiv såsom ensamhet, utsatthet och judiskhet. Vi kan naturligtvis aldrig dra några mer omfattande slutsatser om sambandet mellan miljö och skapande, och det är ingenting vi önskar heller. Familjen Kafka var inte religiöst strikt utövande judar. Man var i familjen uppdelad, - : fadern var västjude, sekulär , en ”viertagejude” – d.v.s. besökte synagogan de fyra obligatoriska gångerna per år - medan modern kom från en östjudisk sfär, med en för dessa typiskt mer troende inriktning. Hon, Julie, hade flera syskon, välutbildade, varav en, Franz´ av honom beundrade morbror Siegfried Löwy , var läkare - ... på landet, i Triesh, en annan morbror lyckad köpman i Madrid ). Jag har varit mindre alert att följa det eventuella spår, som skulle leda från Toran , från den ofrånkomliga - den var det då , mer eller mindre, - judiskheten, - som Kafka dock själv i samtal och brev ofta framhäver - fram till Kafkas "andliga grund". Detta är en viss brist. - Det finns dock avgjort det , som är mer uppenbart i det som är unikt hos F. Kafka än det speciellt judiska ! Torsten Ekbom påstår , att det är omöjligt att skriva en Kafkamonografi utan att beröra den judiska problematiken, och det är tycks mig självklart riktigt.
Kafka hade upplevt – om än inte personligen – förföljelser och trakasserier av judar i Prag. Att detta satte spår är fullt klart. Han kunde från ett fönster se upplopp riktade mot judar, kunde läsa om rättegångar mot människor som mördat judar. Kafka kunde ju – liksom hela samtiden, direkt eller indirekt blev - inte ha undgått att bli påverkad av antijudiska rättegångar som Dreyfus-processen. Han nämner denna dock bara vid något enstaka tillfälle i ett brev. Mer upprörd blev han över några andra processer med judar som huvudpersoner, bl.a. den ytterligt tragiska Tisza-affären och den s.k. Hilsner-rättegången, som rörde ritualmordet i FKs eget land 1899 på en kristen kvinna, Agnes Hurza. Båda dessa rättegångar berörde Kafka omvittnat mycket starkt. Någon påverkanslinje från dessa rättegångar till exempelvis FKs Processen är dock svårt att finna, liksom från rättegången mot vännen Hans Gross. Många tankar hos honom rörde utan tvivel just det faktum att han var just jude. Av mycket stor betydelse var det också i detta sammanhang för skapande av en apori, att hans uppfostran och skolgång och umgänge var präglat av tysk borgerlighet och en sekulär tysk klassisk tradition. Man kan även tänka sig, att det finns något av ett typiskt ” judiskt” hemlöshetssyndrom, en rotlöshetskänsla återspeglad i verken. Man kan ibland läsa om den fördel det kan innebära att vara utanförstående, som när J. Svennungsson reflekterar kring W. Benjamin. Mången sociologiskt inriktad forskare har tagit som utgångspunkt denna vinkel, men den kan – som man snabbt inser – bara förklara en liten del av en intellektuell och konstnärlig prestation. Det kan inte uteslutas dock att det har varit en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning för många av Europas betydelsefulla nydanare, att de tillhört en – traditionellt välutbildad – ( och ibland utsatt ) minoritet.
Men lika självklart är alltså, när det gäller det judiska, att man kan påstå, att judiskheten inte var determinanten – i.e. det huvudsakligen bestämmande - gällande det unika i Kafkas verk. Kafka skriver, argumenterar ofta , i breven med hjälp av liknelser och bilder. Det tycks vara hos honom något naturligt. Ibland är dessa liknelser mindre lyckade, men det är alltså ... en vana han har. ( Ibland är hans liknelser – om de är sådana - nästan väl "sökta" , " skruvade", som i Von den Gleichnissen, ( Om liknelserna.) och Die Bäume. Dessa finner jag omöjliga att alls tolka, på grund av vad man uppfattar som den, för Kafka ovanliga, logiska oklarheten i dess strukturer. Ligger nu träden i Die Bäume alldeles icke skenbart lösa under snön? …). Vi kan koppla den vanan till en tradition.
Man kan spåra det rabbinska i vad som faktiskt tycks vara parodier på rabbinska itereringar i Kafkas tänkande, i hans brev, samt i passager här och där i författarskapet.
Kafkas förhållande till det judiska var - var man utifrån kan bedöma - dock ganska distanserat, rent av lättfärdigt s, kanske djupt ambivalent alltid med skepsis, åt alla håll. Han höll t.ex. 1912 ett föredrag, Rede über die Jiddische Sprache i judiska rådhuset i Prag, som inledning till ett framträdande av en judisk skådespelartrupp, en skara under ledning av en Jizach Löwy, ( icke släkt med FK.s mor ), som spelade teater på jiddisch, och kontentan av det ( i tryck ) fyra sidor långa föredraget är egentligen bara den, att : om man slappnar av och inte tänker på saken, så förstår man jiddisch alldeles utan vidare ! Kafka var motsatsen till sekterist, och dessutom var han en icke-vetenskapsman. Åhörarna måtte ha blivit - milt sagt - förvånade. Själva skissen till föredraget är bevarat, och vi kan i den följa FKs ganska spefulla tanke.
Man hänvisar ganska ofta till likheten mellan Kafkas korta berättelser och den judiska berättartraditionen. Och sant är, att det i Kafkas huvud tycks ha vimlat av liknelser av det slag man ofta finner i judisk tradition och judiskt skriftställeri. Hans inställning till denna tradition ( ibland talar man här om chassidismen, och han själv gör det likaså ) tycks dock ha varit komplicerad. Jämför här Judith Butler. JB har i seminarier både yttrat sig om Kafka som parabeldiktare och om förhållandet mellan Kafka och messianismen o. eskatologi. R. Stach menar även han - distinkt - att judiskheten knappast kan vara determinant för detta författarskap, som skakat en hel värld. Att det judiska spelar in , kan man naturligtvis inte undgå att tro.
Jag ansluter mig till H.D. Zimmermanns högst rimliga slutsats/bedömning beträffande Kafkas förhållande till det judiska:
”Kafka är en heretiker, som Scholem skriver, en kättare, som inte ansluter sig till någon troslära: han är en individualist, som utbildar sina egna föreställningar.”
Kafkas kunskaper om den judiska religiösa traditionen och mystiken ( Talmud, o.s.v. ) var mycket begränsade. Han var inte någon ”lärd mystiker”. Minst av allt, - det vågar jag påstå. Zimmermann slår också – liksom många andra - fast det mycket välunderbyggda faktum, att Kafka inte var någon sionist. Dock menar Z. att man emellertid inte på grund av detta kan säga, att Kafka inte var en judisk författare. Vad nu en ”judisk författare” är, lämnas dock därhän till vidare tolkning. Zimmermann är mycket skeptisk till Brods försök att göra Kafka till en religiös skriftställare, men kommer ändå – också helt rimligt - fram till att FK är något av en mystiker. Franz Kafka var ju i grunden som vi sagt – nära nog konstitutionell - skeptiker. Han var aldrig någonsin en explicit politisk författare. Att Kafka då och då tycks skildra det judiska folket innebär inte, att det judiska är förutsättningen för hans unicitet. Det innebär heller inte, att han främst av allt skulle definieras, insnävande, som en ”judisk författare”, i den meningen att vad han skriver framför allt bör ses i ljuset av den judiska traditionen eller ”den judiska saken”. Historien har visat att Kafka uppskattas av en majoritet av all världens läsare. Inkluderande bl.a. arabvärlden. Kafka och många andra judar i Prag vid denna tid hade blivit för assimilerade för att känna sig som mest hemmahörande i judendomen. De fann ingen tillhörighet någonstans. Att vara en del av en minoritet, och på detta sätt, det präglade dem otvivelaktigt. Och man kan se i Kafkas verk, att det judiska – som problematik – tas upp i vissa noveller. Det går utan vidare, att använda vissa av dessa berättelser, som mer eller mindre handlar om en minoritet, och låta den belysa minoritetens och gruppens, tillhörighetens problem. Så låter Zadie Smith till exempel skalbaggen Gregor, vars framben hjälplöst fladdrar framför hans ögon, illustrera hjälplösheten inför frågor som: ”Vad är en jude? Vad är en polack ? Vad är en arab?”. Det låter sig naturligtvis göras. Så kan man tveklöst ta en metafor ut ur sitt sammanhang ( ty det huvudsakliga sammanhanget kan nog, i Gregors säng, inte vara detta, men nog något mer personligt… ) - och klatschigt men även meningsfullt använda den som Smith gör.
Martin Buber menar i Skuld och skuldkänsla att Processen bl.a. har att göra med 82:dra Psalmen i Psaltaren, om stjärnandarna - änglarna - som missköter sitt juridiska ämbete vid utsållandet av vem som skall få inträde till himmelriket. Kafka skulle, enligt Buber, ha frågat honom om denna psalm. Torsten Ekbom reserverar sig i sin monografi mot detta tolkningsförslag, och refererar till Kafkas anteckning av den 15 sept. 1915: ” /…/ framför mig fladdrar inga bibelblad.” Det gjorde det sannerligen sällan, och när de fladdrade de där, så var det inför ögonen på en genuin skeptiker.
Det har framhållits av många olika kommentatorer, att Kafka skulle ha använt sig av ”freudianska drömsymboler” i sin diktning. Bland dem som, originellt nog, protesterar mot detta kan vi nämna Selma Fraiberg.:
”Om hans berättelse uppnår effekten av satir och social karikatyr, så är det på grund av att drömmen i sig själv är en karikatyr av livet. ”, skriver F.,;”drömmen är själv i någon mening en allegori /…../ ”. Fraiberg nämner så också, att Neider menar att det hos Kafka handlar om ”freudianska allegorier”. Selma Fraiberg: ”Vidare, så måste vi medge att till och med de symboler, som korrekt kalls ”universella” i sig själva är material för kreativt arbete. Symboler är i sig själva sterila ting.”. De fordrar personlig erfarenhet. ”Det tycks mig såsom lika ofruktbart att försöka förstå Kafka och hans verk i termer av ”freudianska symboler”, som att försöka förstå en dröm åtskild från drömmarens associationer.”
Att Kafka använde ”drömmens språk” och symboler, som av någon anledning är frekventa i drömmen, det är ju ganska uppenbart. Att påstå något sådant är inte att förklara något. Frågan är vad som händer med detta ”språk” hos FK och dessa symboler, och om de är freudianska, vilket man faktiskt misstänker att de är, i vilket syfte är de där, och vilken funktion de har, där de står? Kafka har en helt säkert en autonom position i förhållande till Freud, men Freuds ”närvaro” i de verk vi diskuterar kan man knappast betvivla.
Kafka är – i en djup mening - en kommentar till Freud. Utan Freud fungerar Kafkas texter annorlunda.
Som nu dessa symboler, i det fall de är freudianska, är till för att både dölja och uppenbara, och som nu detta ställer en inför svårigheter, svårigheter som är av en sådan art att man behöver, enligt Freud, en diskussion om den i en interaktion, så kommer man här att inse, att symboler i en litterär text faller utanför den freudianska metodiken, eftersom här inte kan komma till stånd någon diskussion i ett interaktivt levande fält, när man läser mellan andra än en själv. Psykoanalysens metod vilar på kommunikation, över en klyfta, mellan analytiker och analysand. Denna kan bara i bästa fall komma till stånd i verkligheten, i det ömsesidiga sanna mötet.
Alltså är Kafkas bruk av symbolerna inte ett freudianskt bruk, men det är ett kafkas bruk av freudianska symboler.
========================================
Nu hävdar somliga, att man kan tyda allt Kafka skrev såsom parabler. Kafka experimenterade med olika former, och det finns inslag av poesi, parabel, och både symboliskt berättande i hans produktion. Vissa berättelser är säkerligen skrivna för att avnjutas för sin blotta ”poetiska” skönhets skull.
Det är onekligen uppenbart inte minst hos Kafka, att litteraturen ofta går utöver den enkla tolkningen. Modernismen är dock generellt: det att vara medveten om detta. Modernismen är: att upptäcka en parallell till upptäckten att jorden inte är universums medelpunkt. Modernismen är sålunda ”vetenskapligt revolutionär”. Innehållet, det ”är något mycket litet”, som Sartre sagt. Man kan till och med, som t.ex. Chr. Schärf, mena – i fallet Kafka - , att dennes verk saknar en strikt betydelse, en semantisk sådan.
Vad vi här, just nu, när vi talar om symboler, inte talar om, det är den effekt som Kafkas text uppnår, utan att man alls använder sig av någon tydning eller explikation, och utan att nämna att just "läsbarheten" är ett däri ingående problem. Det är väsentligt, att man håller isär dessa plan: symbolisk och läsbar. Det är överhuvudtaget slående hur många av interpreterna, som påstår, att det beträffande Kafkas verk förhåller sig så, att ”alla tolkningsmöjligheter står öppna”, och att de då alltså är många. Exempel på detta skulle kunna fylla halva denna min bok. Särskilt upplysande är inte detta. Man undrar ju nämligen varför.
Vad vi kan vara mest benägna att se som parabler - oavsett vad nu Kafka ansåg …..- är ju små berättelser som Inför lagen, och En svältkonstnär. Dessa tycks bemängda med ett djupt filosofiskt existentiellt innehåll och vara i uttrycket lika den underfundiga judiska liknelsen och dess tradition. Så vi kan, utan tvivel, som kafkaläsare, och som kafkaporträttörer, ägna en hel del tid åt att, med visst nöje, söka sätta oss in i dem och deras tolkningsmöjligheter i just den traditionen, med det stora förbehållet, att det kan röra sig om en metaposition ifrån Kafkas sida. Eller handla om något helt annat.
Det, som också är viktigt att då hålla i minnet, är ju det, att vi här har en del av Kafkas produktion. Bara en del. Och vad vi ser av det hela, så är det nog inte den delen som Kafka satte störst värde på, var mest fäst vid. Bilder och liknelser tycks ha varit en andra själslig andning för honom, ett tänkande för sig. Den absoluta kärnan i författarskapet ligger inte i de s.k. parablerna och den filosofiska eller metafysiska spekulation som eventuellt ligger bakom det eller dessa, och de spekulationer och tolkningar som de alla erbjuder. Jag vill fortsätta påstå, att kärnan i författarskapet INTE är i de s.k. parablerna, men … någon annanstans.
Jag anser således t.ex. inte att kärnan i utkastet Processen är "parabeln" ( … legenden, som Kafka kallade den ) Inför lagen. Denna berättelse, i berättelsen, ( av prästen, domkaplanen… ) är en kraftfull del, men den är ju inte huvudsaken. ( Den är inte ens en bisak.) . Den är problematisk i sig, som vi skall försöka visa. Jag kan inte föreställa mig sättet, på vilken denna berättelse är huvudsak. Jag återkommer till detta när vi kommer till kapitlet om Processen. Jag tänker här på detta, delvis i ljuset av vad som skrivits om denna parabel ( om den är en sån ) av olika författare, där man är skäligen eniga om, att denna parabel är lika sluten som det den ( kanske!) handlar om. Inför lagen "puts a constraint on speculation" ( / sätter vissa gränser för spekulation / ) som filosofen och samhällskritikern och antisionisten Judith Butler uttrycker saken i ett - å YouTube tillgängligt långt seminarium. Överhuvudtaget kan man säga, att den likhetsrelation som allegorin som genre sorterar under, liksom den närbesläktade metaforen, som är central för Freud, båda används av Kafka, i sönderhuggen form. Den omvandlingsaspekt som också finns hos Freud, och som är metonymisk/synekdokisk, finns även hos Kafka, i sin tur genom dess inplacering i en större struktur, som vi skall se, omvandlad.
”Paradiset var den ort, där man visste allt, men
ingenting förklarade. Världen före syndafallet,
före Kommentaren …”
Inför lagen har nu ändå, gäckande, gett upphov till mängder av tolkningar, och detta är ju, vad litteratur delvis är till för. Att denna berättelse rätt väl ”står emot” tolkningar, samtidigt som den gör ett djupt intryck, är väl omvittnat i kring litteraturen. Den bär mycket väl sin hemlighet, förmodligen intill ”Tidens ände”.
”Jag är inte införd i livet av den så tungt sig
nedsänkande kristendomens hand som Kierkegaard
blev, och har inte fångat den yttersta fliken av den
bortsvävande bönemanteln, som sionisterna har. Jag
är slutet eller början.”
( Franz Kafka )
Vad som är utmärkande för Kafkas sätt att skriva och presentera parabler eller parabellika berättelser, är väl det, att han utgår från den judiska parabeltraditionen, men i sin behandling av den, nästan trakasserar dess essens. Den judiska parabeln används ju av auktoriteten – i kommentarens form, som sedan kräver, repressivt, ytterligare en kommentar, vilket är vitsen med det hela, och där Auktoriteten med stort ”A” kommer till synes. Ofta kräver Auktoriteten kommentarer i all oändlighet, vilket kraftigt förstärker Auktoritetens makt - för att belysa en fråga eller ett förhållande. När Kafka använder parabeln kan man alltså se det som att han just förlöjligar dessa Auktoriteters bruk av parabeln, och implicit deras pretenderande på att kunna via denna - eller överhuvudtaget - kunna förmedla en "sanning" eller ”rätt” till ”sanning”- d.v.s. tolkningsföreträde. Han förlöjligar parabeln, helt enkelt. Vi tänker här på Montaignes klassiska kommentar om kommentarer, samt t.ex. Kafkas behandling av Prometheus-myten och de kommentarer, som denna ”lätta” mytförvanskning åstadkommit. Mytförvanskningen kan lätta upp den makt som myten implicit pretenderar på. En sådan är således ett led i det antiauktoritära stråket i Kafkas värld, det som framkommer inte bara i relation till dennes far, men till samhället i stort och till religion och filosofi.
Kafka har eg. inte många tydliga åsikter ( politiska, filosofiska, religiösa o.s.v. ) men han tycks förvissad om att just kommentaren tillhör det bedrägliga här i världen. ( En doldis inom maktens sfär.).
Angående det antiauktoritära draget, så finns det visserligen ett starkt sådant drag inom judisk humor, där det skämtas ordentligt med t.ex. rabbinen, denne, som har en unik maktställning inom judendomen, och där man t.o.m. kan skämta om Jahve. Samtidigt kan man understryka att den judiska humorn i likhet med de s.k. ”zenmästarna” strävar att få grepp om sin ”motståndare”, och alltså är en ren maktteknik. Den judiska humorn är ett maktspråk, en fint, en undanmanöver, liksom ironin ibland är en fint, där ingenting egentligen förändras. Man blottar en svaghet, ser igenom någonting, men låter allt vara som det är, kanske med en egen fördel i insikt. Så kan det nu inte uteslutas att den i Processen insatta parabeln, förmedlad av prästen, bara är ännu en bild av maktens förvillande grepp. Jag finner det själv oemotståndligt att betrakta den just så, som en bisujett, och just en djupt förvillande berättelse! Det väsentliga i Processen upplyses inte av Inför lagen, men man hänskjuts alltmer av denna lilla berättelse åter till den ”verklighet”, som processen i Processen utgör. Sammanfattningsvis kan om den judiska humorn alltså sägas, att den är maskerat auktoritär.
Zadie Smith om Kafka
Z
adie Smith, kanske mest känd kanske för den tidiga romanen Vita tänder, har skrivit två provokativa tidskriftsessäer om Kafka , där hon i den ena, den första, tar upp en del problem, beträffande Kafkas verk, utifrån en läsning, som jag finner begränsande. Jag vill ändå här kommentera något av hennes resonemang, även om jag återkommer till frågeställningarna, som inte är unika. Smith är nämligen också upplysande. Hon finner att Kafka eg. inte skriver några romaner i konventionell mening, men hon ”fruktar” honom ändå.
Hon slår, i The limited circle is pure, 2003, fast det kompletta ointresset från Kafkas sida för beskrivning av psykologiska skeenden, för byggandet av ett Själv och för samspelet mellan människor, något som hon ser som romanens primära uppgift att belysa och menar att hela författarskapet istället behandlar frågan: om det alls är möjligt att leva. Även Theodor Adorno tvekar i frågan om att alls kalla Kafkas Amerika, Processen och Slottet för romaner.
Zadie Smith menar att Kafka arbetar med religiösa strukturer men på ett allmänt plan. Bibelns Job är hos Kafka en världslig Job, menar hon. Det Kierkegaardska ”språng” ut i det okända, som, i Kierkegaards tolkning av den groteska offerhistorien, för Abraham är en religiös handling, hos S.K. är betecknad som tro, en tertulliansk paradoxtro, är hos Kafka en inställning till världen. Kafkas paradoxtro tycks ibland vara en tro på litteraturen, men för övrigt ett rent nihilistiskt språng, en ironisk-absurd livshållning.
Smith är väl inläst på Kafka, och i modern litteratur som helhet, men tycks vara okänslig för det spel med nivåer som Kafka utnyttjar, för ironien. Hon är inte ensam om att läsa Kafka endimensionellt, och det är av intresse att se hur en sådan läsning, en modern sådan från vårt sekel, genom sin ytterliga förenkling enbart bidrar till att grumla bilden. Smith hänvisar bl.a. till ett citat av Walter Benjamin: ”För att göra rättvisa till fenomenet Kafka i dess renhet och speciella skönhet, krävs att man aldrig förlorar ur sikte denna enda sak: det är en skönhet och renhet komna ur ett nederlag.”. I samband med detta menar Smith, att Kafka ju de facto misslyckades med att skriva färdigt romanerna, och att det är själva kravet på en roman, att den har en slutförd, konsekvent, narrativ linje. Ett krav som Kafka inte uppfyller. Detta behöver dock – även om det som ZS skriver om romanen skulle vara sant – inte vara innebörden av WBs rader ovan. Så menar ZS också att det rör sig om ett misslyckande från FKs sida med att skriva om vad romanförfattare brukar skriva, men slår samtidigt fast, att det Kafka skriver om, det är något lika så viktigt som det är svårgripbart, och för var och en privat. Och då rör det sig, ju, inte om något explicit misslyckande. Om nu Kafka i sin dagbok skrev nedsättande om romanskrivandet, så innebär det ju ingenting definitivt rörande hans faktiska förmåga att skriva, eller om vad det nu än var han skrev, och heller egentligen ingenting väsentligt om hans faktiska inställning till vad han ville skriva. Man får ju dock se till helheten.
Så berör nu i den aktuella essän Zadie Smith två fält där Kafka, enligt henne, arbetar, nämligen på [ a.] tidens och [ b.] etikens.
Det är, enl. ZS., inte ”korridorerna som är långa” hos Kafka, det är ”tiden, som nästan står still”. Ändå benämner ZS tiden i Kafkas verk som byråkratisk, hon förvånar sig över att karaktärerna i romanerna alla underkastar sig denna tid, som ju – då den inte framställs realistiskt – både tycks stå still och, därmed, vara evig. Hon sammankopplar detta med ett slags tonårsaktig trotsighet, och blandar här samman litterär teknik med Kafkas personliga mogenhetsgrad.
”För Kafka är vårt sociala livs tid osann.”, skriver Smith. I Kafkas verk tycks det inte röra sig någonting framåt mot ett slut, i temporal mening. . Det finns inget ”sedan”. Smith frågar sig nu om detta är ”judisk tid”, och drar fram en hassidisk parabel som Kafka tyckte om, en parabel med en innebörd som är i stil med den svenska ordleken ” och så bidde det bara en tumme”. Endast en del korta noveller av Kafka rymmer en viss förändring. I övrigt råder ett slags evighet, en tidsstilla. Detta tycks Smith anse är fel:
”I romaner är det tid att leva. Romaner är våra nödvändiga liv, våra resor som skall leda någonstans.”
Inför lagen anser hon, i likhet med mig, är en pseudohassidisk allegori. Smith menar att Kafka var rädd för människor som var fulla av liv. Alternativt för alla människor. I en senare artikel - Zadie Smith on Kafka, anknyter hon till Louis Begleys bok om Kafka, som delvis är en kritik av ”a Brodly reading of Kafka”, d.v.s. då, som en ”pun”,: en kritik av en läsning präglad av Brods redigeringar, och dennes olika lanserings- och propageringsmetoder med religiöst judiska övertoner, och denna Smithska artikel är mer koncentrerad på människan Kafka, som fullständig outsider, och som en slags förlorare i livets spel, snarare än författaren. Hon tar här upp utanförställningen och Kafkas många livsproblem, men det viktigaste och mest slående för artikeln är kanske, att hon här koncentrerar sig på den akuta betydelse Kafka kan ha för dagens människor, främst för den unga generationen, och detta globalt, i fråga om identitet och grupp:
”Ty det är i ett avseende så, att Kafkas judiska fråga - ”Vad har jag för gemensamt med judarna?” - har blivit allas fråga, att den judiska alienationen blivit ett mönster för alla våra tvivel.”
För fortsättningen, köp boken!!! Kafka och det kafkaeska (2018)
here