Free CSS Layouts

Content here.

Kafka och det kafkaeska



KAFKA OCH DET KAFKAESKA


DET DUBBLA OMEDVETNA


Kaj Bernhard Genell


2018



Copyright © Kaj Bernhard Genell 2018.
© 2018 Kaj B. Genell


INNEHÅLL


Inledning. Den unike Kafka. s. 1 DEL. I. Kafkas liv. I. En ung judisk man. s. 7. II. Ottla Kafka. s. 58. III. Romanser och förhållanden s. 61. IV. Max Brod. s. 85. DEL. II. Kafka och skrivandet : en studie i trance. V. Kafka och psykoanalysen. s. 88. VI. Berättarens roll. s. 102. VII. Symbol, liknelse, allegori, parabel. s. 109. VIII. Kafkaeffekten. s. 126. IX. Processen. s. 158. X. Förvandlingen s. 200. XI. En läkare på landet. s. 215. XII. Domen. s. 227. XIII. Slottet. s. 234. XIV. Några svar. s. 256. XV. Sammanfattning. s. 275.


Litteraturförteckning. Noter.


I texten använda förkortningar: P. = Processen.- / Der Prozeß, Nördlingen, 1990 PApp.= Processen.- / Der Prozeß. Apparatband. Nördlingen, 1990. S.= Slottet.- / Das Schloß. Frankfurt am Main, 2008. SApp.= Das Schloß. Frankf. am Main, 1983, Apparatband. A.= Amerika.- / Der Verschollene, Fr. am Main, 2013. SErz.= Sämtliche Erzåhlungen. Fr. am Main, 1987. F.= Förvandlingen. i : Sämtliche Erzählungen. ss. 56-100. HadL.= Högtidförberedelser på landet. - / Hochzietzvorbe- reitungen aud dem Lande und andere Prosa aus dem Nachlass, Hamb., 1980 BeK.= Beskrivning av en kamp. / Beschreibung eines Kampfes und andere Prosa aus dem Nachlass. In der Fassung der Handschrift. Fr. am Main, 1993. BraM.= Briefe an Milena. Frankfurt am Main, 2004. BradV.= Brief an den Vater. ( 1932 ).( i : Hochzeitsvorberei Tunge auf dem Lande und andere Prosa aus dem Nachlass. Fr. am Main.2004. ss.119-163. ) T.= Tagebücher, Band I-III. Frankfurt am Main, 2008. Br. I-IV.= Briefe. I-IV. Frankfurt am Main, 1999.


Denna bok tillägnas minnet av min moster Kaja Danvik och min morbor Sven Danvik, för deras kärlek och mod.


Inledning: Den unike Kafka.


V ID TANKEN PÅ ATT SKRIVA en bok om Kafka och det kafkaeska, är det svårt att inte med detsamma bli belägrad av tanken på motsättningar. Hos denne författare, en av vår tids mest berömda och egenartade, tycks det finnas dynamiska motsättningar i överflöd. Det är inte bara så att liv och verk tillsammans bildar en bestämmande motsättning. Det finns även en unik dialektik runt ikring Kafka, i den livsmiljö han växte upp i, och gigantiska aporier i det liv han levde. Det finns även ett flertal dominanta, determinerande, unika, dynamiska, dialektiska motsättningar i hans verk. Ofta tycks dessa bilda något likt en av mörker kantad spricka, genom vilken ljus då och då sipprar. Allt detta är grundförutsättningarna för det unika hos Kafka och för det kafkaeska. Alltihop i dessa verk är kringgärdat av, och sprunget ur en unik motsättningsstruktur, och allt lever av denna. Och delvis just dessa spänningsförhållanden handlar denna bok om, i ett försök att utreda det speciella, vackra, kafkaeska hos Kafka. Vi granskar här ett författarskap, frambragt i en omvälvande tid, 1910-1924, i Prag, i ett landområde, som låg under ett redan då antikverat habsburgskt styre, och som sedan kom att omstöpas under detta styres definitiva implosion. Detta skedde när det ”absoluta kriget” 1914 bröt in över världen. Det nya Europa bildades och med det Tjeckoslovakien. Under dessa år trädde också marxismen vidare in som en stark politisk kraft i Väst- och Centraleuropa, främst ifrån Öst. Det var även Freuds tid. Industrialism och urbanisering kom hand i hand och för statsapparaterna kom både urbaniseringen, teknikutvecklingen och de sociala åtagandena att öka mängden byråkrati och institutioner på ett accelererande sätt. Media och kommunikationer utvecklades med en enorm kraft. Moderniteten störtade i och med allt detta fram över Europa. Framtidstro och skepsis böljande fram och åter. Moderniteten, som omfattades som en slags tidens dimfigur, fick som samhälleligt och psykiskt fenomenen även egenartad konstnärlig och kulturell skugga med mängder av schatteringar i form av Modernismen. Det författarskap vi studerar, Kafkas, är frambragt i just moderniteten, men också i en liten enklav i Europas mitt, där judar levde segregerade, som en liten men vital och skapande del av denna stora modernitet. En stor del av Franz Kafkas författarskap är inte framkommet som en reaktion på Det Stora Kriget. Viktiga delar av Kafkas verk tillkom före detta krig, som t.ex. novellerna Domen och Förvandlingen, romanfragmentet Amerika, och under detsamma, romantorsot Processen. Efter kriget tillkom t.ex. Slottet samt majoriteten av novellerna. Genombrottet för Kafka, skaparmässigt, och genombrottet för det kafkaeska kom redan 1912 kanske med just Förvandlingen. I världen har Kafka intagit sin plats. Han har till och med blivit ett "begrepp", en eponym: Ex." Det var lite ´kafka´ över det hela!"; ”Det blev ett rent kafkascenario.”; ”Helt kafkaartat!”. Publiken har gjort sitt val! Läsarna och kritikerna har myntat begreppet om verket. Kafkas verk är ”kafkaeskt”. Vi kan läsa om en empirisk undersökning av betydelsen hos begreppet ”kafkaesk”, gjord för en akademisk avhandling av Dieter Jakob. Karaktäristika för begreppet i fråga är då, enligt denne: ”Ångest, osäkerhet, frustration, förfrämligande, utlämnande till ett obegripligt öde, anonym i gestalt, byråkratiskt organiserade makter, terror, fasansfullhet, dysterhet, skuld, förtvivlan, dom, utvägs- och meningslöshet, absurditet.” Jag försöker i denna bok förena frågan om vad det kafkaeska är, med hur Kafka skrev, och det ”kafkaeska” är avseende jag söker. Det ”kafkaeska” är dock inte stilen, ( eller genren ) vilken, eftersom adjektiviseringen av substantivet ”Kafka” nu – på grund av det aktuella historiska språkbruket - är reserverad för en upplevelseterm, mer får – med en klumpig term - kallas ”kafkastilmässig”. Så har jag åtagit mig två svåra uppgifter, (i) vad är det ”kafkaeska”, som han skapade som upplevelsemöjlighet, och (ii) vad är den narrativa grunden till denna, sambandet, vilket eller vilka är de tekniska greppen, finterna, som Kafka, kafkastilmässigt, använder? Tittar man närmare på författarskapet så kan man komma att anse, att bara en del av författarskapet riktigt passar in under, eller i samband med, termen ”kafkaeskt”. Jag koncentrerar mig främst på den del, som passar in under benämningen, ty det kafkaeska är mitt huvudämne. Nu råkar det vara så, att det som är mest kafkaeskt hos Kafka, det tillhör också det, som allmänt anses som det bästa han skrev. Om begreppet Kafkaeskt hade kunnat definieras precist, så hade det aldrig funnits! Vi har, stort sett kollektivt, med detta begrepp i viss mån skapat en extension av vår upplevelseförmåga, just i skapandet av denna term. Termen är i sig intetsägande, liknar inget, då den enbart hänvisar till upphovsmannen, eller mer exakt till dennes verk. Begreppet är i viss mån skapat i nöd. Begreppet ”kafka”, eller ”Kafka”, såväl som ”kafkaeskt” har vissa likheter med metafysiska begrepp, i det att det både är tautologt och suddigt, men att vi intuitivt inom vår kultur ändå successivt har interioriserat en allmän betydelse i den, som vi alla mer eller mindre förstår, förefaller klart. Det tycks här dock, om vi tänker på, att begreppet avser beskriva ett fiktivt universum, Kafkas, röra sig om ett begrepp som i mycket betecknar en närmast ontologisk sfär, och som om det famösa begreppet ”kafkaartat” kunde stå vid sidan om kategorier som ”övernaturligt”, ”apokalyptiskt”, ”helvetiskt”, ”paradisiskt”. Med detsamma måste vi alltså slå fast att ingenting i den konkreta verkligheten är kafkaeskt. Det kafkaeska finns ENBART i det fiktiva universum som är skapat av Kafka. Ordet ”kafkaeskt” används alltså, när det används i överförd betydelse, aldrig precist, men alltid bildligt. Om man vill klargöra världen och söka undanröja mystifikationer, som ju står i vägen för förståelse av världen, så kan man bland annat ge sig på begreppet ”kafkaeskt” som används slarvigt: man blir ju inte mycket klokare om man står inför en samhällsföreteelse, som av någon blir benämnd ”kafkaartad”, om inte denne någon kan förklara något om ”kafkaartadheten”. Ordet ”kafkaartad” blir i det närmaste som vi sett ofta synonymt med groteskt+oförklarligt, och mystifierandet är därmed effektuerat, till nackdel för förnuftet. Vad var det egentligen som Kafka hade för sig med orden, som skapade det kafkaeska? Det kafkaeska är det för just Kafka helt särpräglade. Det helt SPECIELLA. Vi kan idag t.ex. på ett konstruktivt sätt - t.ex. i dagligt samtal - använda figuren Don Quixote. Det råder en viss klarhet – mitt i den ”underbara mystiken” – beträffande denne magre riddare, och beträffande ”don quixotteri”, vilket är mer än en genreterm, men som också ibland beskriver en viss avgränsad typ av ”vansinne”. Noteras kan att det är mer sällan man talar om något ”Cervanteskt”. Det är inte sannolikt att vi i Josef K. har en parallell. Det är inte sannolikt att vi med det kafkaeska har att göra med en stil eller genreterm. Jakob Schott, t.ex. påstår emellertid att så är fallet, i en avhandling, som bl.a. behandlar Marthe Robert och Blanchot: ”I ljuset av hennes [ Roberts ] kritiska verk, brukas i det andra kapitlet Roberts insikter i läsandet av två romaner som tillhör en Kafkaesque tradition. I Dans le labyrinthe och Aminadab [ verk av Maurice Blanchot ] undersöker jag genre, retorik och det problematiska tolkningssättet.” Att dessa romaner, såsom den tidiga Thomas l´obscure, skulle tillhöra en sådan föregiven genre är, menar jag, inte upplysande, åt något håll. Man kan tvärtom, märkligt nog, hävda att ingen annan än Kafka har skrivit kafkastilmässigt. Franz Kafkas Processen, är den då inte något av det "litterära konstruktionens", av modernismens, av det moderna experimentets klassiker, en förmodligen därjämte den litterära paradoxens klassiker, vid sidan av Swifts Gullivers resor, Lewis Carolls Alice i Underlandet och Kierkegaards Gjentagelsen, Prousts På spaning efter den tid som flytt och Samuel Becketts Molloy? Den är den bok, som ingen läser, utan att tvingas vrida sin tanke lite ur led; en bok, som man inte, på ett vettigt sätt, alls kan redogöra för innehållet i. Men man kan inte på något sätt alls referera Processen! Inte utan att göra den stor orättvisa. Med Alice i Underlandet, till exempel, är det ju så, att den mycket bättre låter sig refereras än Processen, och att man t.ex. bättre kan göra teater av den, att den mer innehåller paradoxer, än utgörs av sådana, eller en sådan, vilket senare är en lämpligare karaktäristik av Processen. Men dock ändå inte särskilt träffande, vid närmare påseende, som vi skall se… Med Kafkas romaner är det mycket underligt, att de kunnat bli klassiker, när så många människor hävdar, att de alls inte förstår dem. ”Rena ofoget.”, tyckte den rättframme Bertolt Brecht om Kafkas böcker. Och det gällde då formen, ”form”, som Brecht såg den. "Bilderna är ju bra, men resten är rena ofoget.", sa Brecht, närmare bestämt. Jämför den sensitive Walter Benjamins essä i Illusions om Kafka. Men Brecht sökte dock sannerligen läsa Kafka, och diskuterade ingående tolkningar av Kafkas verk med Benjamin. Så avvisade alltså icke Brecht alls Kafka. En knappt läsbar bok, alltså, denna Processen. En tanke i detta sammanhang är givetvis den, att en roman som Processen kommit att stå som en av de främsta klassikerna, i kraft av sin gåtfullhet, i en värld, ”moderniteten”, som vi heller inte riktigt kunnat förstå på samma sätt, som vi tyckt oss förstå den värld, som fanns före första världskriget. Det finns ju också samtida paralleller, vad gäller gåtfullhet och strukturell komplexitet i litterära och konstnärliga riktningar, som uppkom ungefär vid samma kritiska tid som Processen tillkom. Vi alla känner till verk som är sprungna ur Expressionism, dadaism, absurdism, surrealism. Men dessa har ofta i flera av de avseenden som jag pekat på nära nog marginaliserats av Kafka. Kafka = moderniteten! Varför då? Här följer nu, i det ni kommer att läsa, en studie som söker belysa det kafkaeska genom Kafkas tre romaner, samt Förvandlingen, lång-novellen eller kortromanen, novellerna En läkare på landet och Domen, jämte några ytterligare distinkt betydelsefulla noveller, samt diskutera något kring den unicitet, som dessa verk äger, både i samband med det kafkaeska och i sin totalitet (om nu en sådan distinktion är möjlig) utan att i onödan upprepa vad andra har uttryckt. För somliga utgör läsandet av verk av Kafkas verk nu en explicit omöjlighet: Albert Einstein - för att ta en, i detta sammanhang, helt prestigelös läsare - lämnade tillbaka en bok, till en vän som lånat honom en bok av Kafka, med orden: "Jag har inte kunnat läsa den. Den mänskliga anden är inte nog komplicerad för att kunna förstå den.". Man har alltså i allmänhet svårt att begripa vad hans berättelser ”handlar om”, trots att de fångar läsaren, och att de ofta är sannskyldiga ”page-turners”, och trots att man alltså faktiskt vanligen ofta läser ut de tre romanerna, fascinerad, in till sista bokstaven. Att denna fascination är svårförklarlig, ja nästan mystisk, det är understruket av många. Många är de kulturpersonligheter och tänkare som har avstått från att yttra något alls om Kafka, eller varit sparsamma med kommentarer, trots att de varit väl medvetna om Kafkas existens och betydelse. Till dem hör inte bara Einstein, men även annars flitiga kommentator av människan och människans kulturgärningar som t.ex. Freud, Sartre och Jaques Lacan. En mindre biografi och en kort historisk bakgrund är motiverad av det skälet, att det unika i Kafkas författarskap, såväl som det kafkaeska, till stor del kan ses som av tidsbunden natur, samt sprunget ur en mycket speciell personlighet i en speciell miljö. Kafkas verk kunde inte ha skrivits på 1600-talet; inte heller år 2018. Dessa är inte bara tidsligt, men också rumsligt bundna: de kunde alltså knappast ha skrivits i New York, i Kanton, i Rio de Janeiro eller i Kista. Därav har jag dragit slutsatsen, att det är viktigt att ha med en sådan första historisk del, som är en enkel biografisk skiss.


DEL I. Kafkas liv.


I. En ung judisk man.


F örst något om den komplicerade historiskt-sociala och historiskt-kulturella bakgrund, mot vilken Franz Kafkas verk i vilket fall som helst måste ses, sekelskiftet 1800-1900 i Prag, en provinshuvudstad i den Österrikisk - Ungerska habsburgska dubbelmonarkin. Dubbelmonarkin var stor, och omfattade år 1900 så mycket som femton, vad vi nu skulle benämna som, olika nationaliteter. Österrike och lydländerna inom imperiet styrdes ända sedan 1848 av Kejsar Franz Joseph, och denne skulle komma att i sextioåtta år styra sitt rike, som enligt bedömare hade en ”klerikal-liberal” karaktär och under vars skenbara oföränderlighets yta det kokade – kanske främst i det centrala och förmögna Wien - av allehanda idéer inom politikens, vetenskapens och kulturens område. Riket gick med honom i graven. Prag grundades redan på 700-talet av en viss drottning Libuse och ligger på ömse sidor av Moldau, - Tch. ”Vltava” - en biflod till Elbe, på en plats i centrala Europa där Moldaus floddal är som allra bredast. Staden ligger nästan exakt mitt i det dåtida Böhmen - nuvarande Tjeckien. I en vy över Prag år1900 skulle vi kunna se följande: Åtta broar, som vackra och tunga korsar floden bland den Karlsbrücke, byggd på 1300-talet, prydd med 30 helgonstatyer, Mängder av gotiska kyrkor och större byggnader finns i staden. På den vänstra stranden, Kleinseite, som är brantast, ligger borgen Hradschin , de böhmiska kungarnas väldiga palats, som är det dominerande blickfånget, mäktigt överskuggande staden. borgen är byggd i oregelbunden, och i vaterad stil, d.v.s. med stöttande byggnadsdelar. Denna mycket ofta, genom långliga tider tillbyggda borg har hela sjuhundraelva rum. Invid borgen. Norr om finns en ravin, Hirschgraben, och på andra sidan denna ligger slottsträdgården med Villa Belvedere, byggd på 1500-talet, alltså redan på Tycho Brahes och Kopernicus´ tid. Från borgen skjuter man enligt uråldrig sed kanonsalut för att hälsa det nya året välkommet. På högra stranden är det flackare bebyggelse. Centrum upptar, när Kafka lever där, åtta stadsdelar, bland anda Altstadt - ”Gamla stan” -, Josephstadt ( det judiska gettot, ”Josefov”, namngiven av de judiska invånarna i tacksamhet efter Joseph II ), Neustadt, Vysurad, och Lieben. Runt om i halvmiljonersstaden ligger förstäder, och staden är den tredje största i monarkin. Altstadt är den kanske tätast bebyggda statsdelen med ett virrvarr av krokiga gränder. Mitt i detta Altstadt ligger Grosser ring, vanligen kallad Altstädter Ring, en öppen plats med en minnespelare i mitten. Vid Altstädter Ring ligger rådhuset. Tyska universitetet ligger likaså här. I Altstadts bebyggelse råder en trängsel och ett virrvarr av trånga gator och små innegårdar, täckta idylliska genomgångar genom husen, likt dem Goethe beskriver i sin självbiografiska. Runtom Altstadt ligger Josephstadt, den judiska stadsdelen, med judiska kyrkogården. Husen här är mindre. Gränderna även här trånga. Neustadt omger i sin tur dessa delar. Staden var år 1900 etniskt komplex. Befolkningen delades språkligt i c:a 35000-40000 tysk-talande bland den stora majoriteten 400000 tjeckisktalande. Dessa två grupper levde i mångt o mycket separerade. Staden Prag var i Europa vid denna tid oförliknelig, då det levde skilda folkgrupper "med och mot varann" , tjecker och tyskar och judar, tjeckisk- resp. tysktalande, i samma stad. Dessa grupper var ju inte alls lika stora, de talade inte samma språk och de levde s.a.s. inte alls tillsammans, men segregerat. Vad gäller judarna, så betraktades de inte med samma misstro i alla tider. Utåt sett var de t.ex. år 1900 relativt integrerade i staden. Av de tysktalande i Prag var nu i sin tur i själva verket hela 2/3 judar. Totala antalet invånare i grannmetropolen Wien var ca. 1,7 miljoner, mer än 3 gånger fler än i Prag alltså. Antalet judar i Wien hade ökat från mindre än 4000 individer år 1848 till över 150000 kring 1900. Detta kan jämföras med Prags 23000 judar, varav Franz Kafka var en. I Wien var klyftorna inte av den invecklade struktur som just i Prag. I Wien var emellertid antisemitismen konstant starkare än i Prag. Wien hade också under en tid en anti-semitisk borgmästare, den ökände Karl Lueger. Klass-skillnaderna var enormt stora i Böhmen, liksom i hela det habsburgska riket. Man hade en relativt modern författning från 1860-talet, garanterande bl.a. allas frihet och alls lika värde och rättigheter. Till stor del sköttes förvaltningen i Prag av tysktalande, medan näringsliv och kommers sköttes av tjeckisktalande, eller i alla fall på Tjeckiska. Man gick i olika skolor, efter etnisk grupp med olika språk, och läste olika tidningar beroende på vilken grupp man tillhörde. Man arbetade ofta med distinkt olika saker i skilda yrken, gifte sig bara inom gruppen, umgicks bara inom gruppen. Man bildade här och där föreningar för försvarandet av kultur och idéer. Ju högre utbildning, desto mer föreningar! Det judiska gettot Josephstadt var det största i sitt slag i Europa. Där hade judar bott sedan stadens tillkomst men det hade upplösts revolutionsåret 1848, samma år som Franz Josef I besteg Österrike-Ungerns tron. Judarna hade, med gettots upplösning, fått fulla medborgerliga rättigheter. Gettot återbildades sedan. Till exempel hade de nu fått rättighet att ingå äktenskap, vilket ditintills vägrats dem. Judarna i Böhmen var antingen tysk- eller tjeckisktalande. Delvis talade man dessutom i gettot jiddisch, liksom man som jude gjorde på landsbygden. Kafkas far en tjeckisktalande jude, född i södra Böhmen, och lärde sig aldrig perfekt tyska, medan t.ex. österrikaren Freuds far Jakob var tysktalande jude och född i Mähren, nuvarande Moravien. Den judiska gruppen var dock allra oftast väl sammanhållen och byggde på ett uråldrigt klan- och familjetänkande. Alla judar var läskunniga, eftersom detta låg i kraven som den religiösa tillhörigheten krävde. På landsbygden kunde man dock här och där därför också finna judar som kunde läsa, men ofta enbart hebreiska. Många Judar i Böhmen kunde använde sig flitigt av Jiddisch. Judarnas tillvaro genom alla århundraden i Prag präglas, stort sett, av en egenartad misär, dels orsakad av egna religiösa auktoriteter; man tilläts tidvis ha eget uråldrigt rättssystem, lett av rabbiner, men också av att kungen bestämde, redan år 1551, att alla som tillhörde den judiska befolkningen i Prag, inte bara skulle bo i Gettot, men likaså bära en väl synlig gul lapp på huvudbonaden - män som kvinnor .. Denna bestämmelse som fanns, i varianter vissa tider, spridd i Mellaneuropa, behölls i århundraden. Josephstadt var, huvudsakligen som skydd mot attacker från antisemiter, låst om nätterna. Var och en av de sex, eller tidvis sju, portarna till denna stadsdel hade fyra nycklar, som var och en var deponerade hos olika statliga stadstjänstemän. Historien om detta folk, inneboende i Prag, är i mycket en berättelse om en enastående uppfinningsrikedom och om stark sammanhållning. Att Prag, mot denna historiska bakgrund, genom diverse den historiska slumpens händelser, fått en så speciell atmosfär, undgick inte besökare men heller inte stadens egna litteratörer, vars antal växte. Tidskrifter av olika slag uppkom lika snabbt som de dog. Bland den tyskspråkiga litteratur, som inte härmade den aktade klassiska tyska litteraturen, fanns en stor genre, vars centrala tema var det mystiska och spöklika i Prag. Begynnelsen på denna genre, den mystiska, eller ”spök-litteraturen” i Prag, torde vara gammal, och spåras enligt traditionen vanligen långt, långt tillbaka till den legendariske judisk-Pragensiske rabbin Jehuda Loew , skaparen av den berömda fabeln om den egendomliga figuren Golem. Loew levde i staden kring år 1600. Golem, pastischerad åtskilligt av senare pragförfattare såsom Gustav Meyrink och Egon Erwin Kisch, var en liten gestalt av lera, som i denna berättelse i alla versioner fick liv, mystiskt, genom att en rabbi Maharal lade ett papper med det outtalbara namnet på Gud skrivet på, ( papperets namn = hebr.: ”shem” ), i munnen på figuren. .Kafka refererar troligen till legenden om Golem bl.a. när han ensam klagar, som han då och då gjorde, att han aldrig levat, i termer av att han är ett stycke lera, som aldrig fick liv. DET FANNS dåförtiden i Prag, ett starkt socioekonomiskt band mellan de två tysktalande grupperna, de tysktalande judarna och de tysktalande katolikerna, och detta förhindrade i någon grad antisemitismen. Denna blossade ändå, då och då, upp, särskilt i dåliga tider. Man kan här tänka på den ensartade karaktär som Pragjudarna enligt många fått framåt sekelskiftet 1900, så att en teori om ”the triple-ghetto” – refererande till deras speciella situation där - föddes. Judarna i Prag, som var välutbildade, befann sig i tre avseenden klart definierade: Socialt – ( borgerligt ) -, rasmässigt ( judisktalande ) och nationellt ( tyskt ).Denna definition skilde dem från majoriteten. Härur har litteraturvetare och sociologer i många fall också ganska spekulativt sökt härleda den speciella karaktär i person, tema och miljö, som man tycker sig finna i Franz Kafkas verk. Denna vinkel är i alla hänseenden, trots at den inte ger någon huvudförklaring, onekligen viktig att ha i minnet. Prag var vid denna tid – genom sin långa historia som splittrad stad i Europas mitt – en märklig upplevelse för utifrån kommande. En bild sedd ur icke-tysk synvinkel, men ur fransk, får man i Guillaume Apollinaires lilla berättelse om ett besök i Prag år 1905, i boken L´Hérésiarque et Cie., där det berättas, felaktigt, att nästan alla som bodde i Prag endast talade tjeckiska, och att den stora majoriteten formligen hatade den tyska delen av befolkningen, som då föregavs "suga ut" landets rikedomar. Så sågs dessa tyskar kanske i mycket – och enligt novellen - som fiender. Judarna – i sin tur – sökte oftast assimilera sig i denna tysktalande aristokrati. Judarna men kom tidvis - traditionellt företagsamma som alltid - att bilda egna föreningar, hellre än att gå in i redan existerande o.s.v.. De etniska spänningarna i staden blommade upp mycket ofta, i demonstrationer och kravaller, till stort besvär för det kejserliga styret och satte periodvis sin prägel på staden. Prag fick, mycket beroende på detta, en depressiv prägel och staden kom delvis av de tyska invånarna att betraktas som en ”död stad”, dock inte av de kämpande tjeckiska nationalisterna, som snart nog skulle nå framgång, efter det stora kriget. Länge hade juden betraktats såsom skild från det övriga samhället i majoriteten stater i bl.a. just Mellaneuropa. Juden ansågs ju inte bara speciell, men även av många såsom lägre stående än de övriga medborgarna i samhället, undantagandes här och där romen. Denna inställning visavis Juden var alltså inte bara ”gemene mans”, men omfattades även av vetenskapens, medicinens, antropologins m.m. samt filosofins män ( ty företrädarna var ju just män ) som Fichte, Schopenhauer, Nietzsche, m.fl., samt av många av skön-litteraturens o. dramats olika skapare genom århundradena. Judens ställning – som outsider - i Österrike och Centraleuropa vid denna tid är inträngande behandlad bl.a. av Sander L. Gilman och i Sverige bl.a. av Per Martin Meyerson . Denna syn på juden, från det omgivande samhället, omfattade alla judar, vare sig de var heljudar eller uppblandade, troende eller sekulära, Ashkenazy eller sefarder. Man diskuterade ofta, särskilt under 1800-talet, judens sjukdomar, och judens särdrag. Eugenetiken var under denna tid på frammarsch i stora delar av Europa. Ofta hade juden inte fulla medborgerliga rättigheter och var, hur som helst, ofta utsatt för hån och påhopp och allt detta eskalerande till förföljelser i dåliga tider. Det drabbade då i olika grad t.ex. sådana judiska personer, som vi bl.a. möter i Sander Gilmans bok, såsom t.ex. Kafka och S. Freud. Juden tillhörde enligt den allmänna meningen en särskild ras, och denna ras var då inte bara underlägsen, men också, konkret sett, fysiologiskt annorlunda, och man var inom denna mer sjuklig än den ”vanliga”, ”ariska” rasen, oduglig till soldatyrket, m.m.,m.m. Det fördes, inte bara kring 1850- 1900, men längre tillbaka, en intensiv medicinsk debatt om judens, oftast enbart föregivna, fysiska handikapp. Man talade om judens svaghet i ben och fötter, judens plattfot, hälta, m.m.. Juden ansågs ha ett antal sjukdomar i större grad än genomsnittet av befolkningen. Bl.a. diabetes och syfilis. Västjuden ansågs av många fysiologer friskare än östjuden. Somliga knöt denna skillnad till det vanligen rikliga användandet av tobak hos östjuden. Judens självbild pendlade nu i detta läge mellan en ganska aristokratisk, och en, där man under omvärldens tryck befann sig i ett beklagligt faktiskt underläge, och i ett läge av en ständig, skiftande, osäkerhet. Det fördes också av de styrande ett maktspel med och kring juden. Vid dåliga tider kunde man skylla på juden. I tider av hög moral gjorde man insatser för denne.. Judarna i Europa tvangs ofta att byta vistelseort. Otvivelaktigt hade bl.a. den katolska kyrkan en stor skuld i förföljelserna av dem. En del Judar bytte till icke-judiska namn och sökte assimilera sig till majoritets-befolkningarna. Ofta med stor framgång. Prags universitet, Universitas Carolinae Pragensis, hade anor från år 1348, och var grundat av Karl IV ”för att hans kungarike Böhmen också skulle smyckas med en mängd vidsynta män, och därmed trogna undersåtar, som i sin oupphörliga hunger efter vetenskapens frukter skulle finna dessa på eget matbord och betrakta det som överflödigt att vandra ut i världen, söka upp utländska folk eller tigga efter dessa.” Universitetet hade, 1882 av den senare regenten Franz Joseph I, gjorts till ett tudelat sådant, för att tillfredsställa behov som bl.a. uppstod ur det problem, som den gedigna tvåspråkigheten utgjorde. Så uppstod ett tjeckiskt och ett tyskt universitet. Kejsaren, en för folket närapå ”osynlig” person , led av ständig, berättigad oro över att den disparat sammansatta befolkningen skulle komma i politisk oro. I det habsburgska riket förflyttades inte bara judar, men även olika andra människogrupper ganska flitigt, av politiska skäl. Man ville, i geopolitisk list, eller panik, blanda befolkningen, i en slags multikulturalism, för att kunna hålla samman det väldiga riket och undvika skapa etniskt homogena, potentiellt isolationistiska oroshärdar i enklaver. När Einstein kom till Prag 1910, för en tjänst vid det universitet fann Einstein stämningen i staden under Hradschin-borgen ”fientlig”, och det intellektuella klimatet magert. Byråkratin föreföll honom kvävande: ”En oändlig massa skriverier för den obetydligaste förändring.”. Till slut kunde icke den annars så godmodige och chosefrie Einstein annat än utbrista: ”Die Tintenscheisserei ist endlos.” - d.v.s.:/ “Bläck-skitandet är ändlöst.“ Han klagar också t.ex. över att vattnet inte kan drickas, om det inte först kokas. Staden Prag finner han dock mycket vacker, men han märker – just som Apollinaire - en viss fiendskap mellan folkgrupperna. Med den tjeckiska delen av befolkning hade Einstein nära nog ingen kontakt, och även den tyska föreföll honom ytterst svårtillgänglig: ”Det är inga människor med naturliga känslor, glädjelösa och med en egendomlig blandning av ståndsdunkel och servilitet, utan tillstymmelse till välvilja mot sina medmänniskor. Pompös lyx bredvid skriande elände på gatorna. Tanketomt utan tro.” Ståndsdunkel och servilitet! Skriande elände! Vi kan nog förutsätta att Albert Einsteins omdöme kommer sanningen närmare än t.ex. Max Brods. Eller så präglas Einsteins inställning av utanförskap, såsom varande icke infödd pragbo. Brod torde ändå vara att se mer som en idylliker, och part i målet, i det att vara just pragbo, och konservativ och just den typ av robust person, som man kan tänka sig – med sin relativt goda ekonomiska ställning - skulle kunna stå ut med Prag, också såsom infödd och hemmablind. Mången gång skulle Kafka och Brod dock nu enas om att de båda två vantrivdes i Prag. Ingen av dem skulle i själva verket komma att stanna kvar där. Brod flyttade till Jerusalem, Kafka till Berlin. Franz Kafka var – i motsats till Brod - en djupt sorgsen, självförebrående ung man, intuitivt upptagande samhälleliga stämningar, men som dövade oron över missförhållandena med anarkism och sedan, huvudsakligen, med litteratur och fick glädje i blotta ordvändningar, och inte minst i sina vakendrömmar, mycket mer än i det kanske något ytligare men sociala liv som Brod med sådan entusiasm lät sig tjusas av. Kafka, skrev något elakt om Brod: ”/… / men jag kan inte komma ihåg /.../ att ha fört ett stort, sammanhängande, hela mitt väsen blottande samtal med honom, såsom det självklart ändå måste ha hänt, när två människor mitt i en omgivning av egendomliga och känsliga uppfattningar och erfarenheter rådfrågar varandra. Och Maxens ( och många andras ) monologer har jag då verkligen åhört, för vilka bara den ljudliga, men för det mesta också den stumma motparten fattades." På det tyska universitetet i staden fanns under Kafkas tid c:a 17000 livshungriga och nyfikna elever. Ävenså fanns två tyska teatrar, varav den ena var musikteater, åtskilliga kulturföreningar o.s.v. Kafka kunde på teatern se sådana verk som August Strindbergs Fröken Julie, flera av H. Ibsens dramer, samt t.ex. Shakespeares Hamlet, Nathan der Weise ( G. E. Lessings utmärkt pedagogiska upplysnings-och toleransdrama i Voltaires anda, Schillers, Goethes, Molières, G. B. Shaws pjäser, även Arthur Schnitzlers, - ett av Kafkas hatobjekt - och Kafka kan också möjligen ha besökt en föreställning av Guiseppe Verdis Rigoletto, med stjärntenoren, legenden, Enrico Caruso i huvudrollen….. Vi är inne i en tid, 1871-1914,som kallas ”Den långa fredens tid” av Svenström i Grimbergs världshistoria, på tröskeln till en oviss ny. Lite beträffande teaterkulturen, och vad FK ansåg om den, kan man följa i de, i vissa avseenden ganska utslätade, Breven till Felice. Man kan undra om Kafka alls tog till sig musiken, operorna och teaterpjäserna annat än mycket starkt censurerat som ett led i hans kamp med sig själv, och som ett led i det allt överordnade författandet. Inget talar för att Kafka riktigt kunde ta till sig varken musik eller konst på ett djupt och brett sätt. Enligt Brod, Kafkas bäste vän, som var musikkritiker och själv spelade mångsidigt och talangfullt piano, så var Kafka omusikalisk. Den, som hävdar att staden var maktmässigt splittrad, har nog använt sig av ett allmänt omfattat s.k. sociologiskt faktum. Just Max Brod, en klart konservativ människa, betecknar alltså stämningen i Prag såsom naiv, och det var närmast som ett störande revolutionärt inslag i den bilden, när den för sionismen kämpande Martin Buber där startade sin tidning, där Kafka mer av en slump kom att bli representerad, eller när Karl Kraus, som hade grundat sin tidning Die Fackel 1899, i Wien kom därifrån till Prag för att föreläsa. ”Preussen är frikostiga med munkorgar.” menade Kraus:” Österrike är isoleringscellen, i vilken man får lov att skrika högt.”; en beskrivning från Kraus sida av den ”repressiva toleransen”, långt före Marcuses tid. Kraus talade inför entusiaster i den livaktiga studentföreningen ”Die Halle”. Den store häcklaren av både politiska och kulturella företeelser - inte minst psykoanalysen -, kom till den ändå lilla pragensiska studentföreningen hela femtio gånger från år 1910 och framåt. Oswald Spenglers bok – första delen - om västerlandets undergång var en betydande händelse kring krigsutbrottet. Spenglers undergångsvision är ju förvisso av det suddiga och metaforiskt slaget, innehållande helt godtyckliga och svepande kategoriseringar. Boken är en grotesk. Spengler hävdade att kultur-historia var ”fysiognomik”, samt att en kultur var en organism. Kraus skulle senare polemiskt och fintligt komma att kalla Oswald Spengler för ”der Untergangster”. Om Kafka personligen lyssnade till Kraus´ föredrag är inte helt säkert, men det är högst troligt att han hörde honom flera gånger. Kraus kände till Kafka, och omnämnde honom i ett brev som Kafka, der Dichter”, och för Kraus var begreppet ”Dichter” ett honnörsord.. Ytterligare en judisk intellektuell, som, liksom Kraus hade gjort, lämnade judendomen, ty detta var då alltså inte ovanligt och rentav mode, var wienaren Ludwig Wittgenstein. Kraus var den senares favoritförfattare. LW. lät alltid eftersända Kraus tidning Die Fackel till sig, var han än befann sig, just som Strindberg gjorde. Rabulisten Kraus, slagfärdig som en Lichtenberg, blev senare en kraftig motståndare till den moderna sionismens grundare, publicisten Theodor Herzl samt även då vapendragaren Buber, som ju Kafka alltså hade en del kontakt med. Kraus motstånd mot Buber bör ha varit än större än det mot Herzl, givet den starka dragning till mystik som finns i somliga av Bubers skrifter, som den helt groteska Gog och Magog. Kraus´ inflytande var brett: om detta vittnade både Freud och Arnold Schönberg, Schönberg, som ju senare emigrerade till USA.. Kraus är i stort sett är oöversättbar, delvis p.g.a. den språkliga virtuositeten och dubbeltydig-heterna. För Robert Musil, som då var litteraturkritiker i Wien, var Karl Kraus otvetydigt en Freuds jämlike i samhälleligt inflytande inom Franz Josefs rike. Kraus lät tiden, och tidens ord, speglas genom en mångbottnad satir. Efter krigsslutet fortsatte Kraus med sin tidning, men reste också runt i det habsburgska riket på föreläsningsturnéer, som blev till personliga shower, nästan som ett slags stand up comedies. Han skrev senare världens längsta teaterpjäs, samt komiska och satiriska libretton till Offenbachs musik och turnerade med en föreställning, där han ensam med ett piano, sin sång och sina enastående kvicka texter ”underhöll” det av honom så föraktade etablissemanget. Karl Kraus dog år 1936. Vikten för Prag av att Kraus besökte staden kan icke nog understrykas, just eftersom Prag alls inte då hade några stora, lysande intellektuella, som med omvälvande idéer och karisma kunde stimulera kulturlivet. I Wien fanns däremot en hel hord sådana personer. Brod skulle senare, vilket säger en del om inflytandet från Wien, karaktärisera sig själv och Kafka såsom Prag-österrikare. Man levde i en tid främst behärskad av borgerligheten. Borgerlighet innebär dubbelmoral. Och livet i en kultur präglad av den inre spänningen mellan två moraler kom dennas konst- och kulturyttringar och filosofi att bli speciella, och präglas av en inre oro. Att spänningen - sammanflätad med upplevelsen av både kriget och Moderniteten - måste ta sig uttryck i någonting spöklikt, groteskt eller katastroflikt, var en känsla som fanns under ytan. Över denna yta härskade det skenbara lugn, som skapades av en balans upprätthållen av en klassåtskillnad, en etnisk åtskillnad, en repression av arbetare, en kamp mellan fäder och söner, och av ett centraleuropeiskt fält, där makten var en allians mellan kungahuset, kapitalet och den gamla bördsaristokratin. På vissa håll i östra Europa, liksom i hela övriga Ryssland, var inte ens slaveriet upphävt. Arbetarrörelser och strejker var nyss skapade medel för underklassen in toto för att hävda sig. Olika politiska ideologier, som anarkism, anarkosyndikalism och socialism yttrade sig i bildandet av internationaler och fackföreningar och dessa ordnade sig ibland i samfällda protester, samt ibland som spontana regelrätta upplopp, ibland förorsakade av enskilda, tragiska händelser, stora och små. Sociologin, denna egendomlighet bland humanvetenskaper, var just officiellt uppfunnen av Durkheim i Frankrike, och den sökte explicit finna orsakerna till de samhälleliga och politiska förloppen i smått som stort. Filosofin skulle i vissa fall tvinnas samman med sociologin, såsom redan historiefilosofer innan, som t.ex. Hegel och G. Vico faktiskt gjort, och som fallet delvis var med Spengler, och skulle fortsätta att göra, om än utan att använda termen ”sociologi”. Nu tillhörde Kafka borgarskiktet under denna egenartade och sig allt snabbare omvälvande tid. Han kom som författare – inte alls mot sin vilja - att tillhöra det man kallar ”modernismen”, en riktning som framför allt, med sitt märkliga begrepp tillhör just denna tid. Som medborgare kom han aldrig att bli någon revolutionär, och hans sympatier för olika socialistiska och anarkistiska rörelser stannade vid mer eller mindre praktfullt provokativa och underhållande yttranden i privatlivet och de progressiva moderörelserna, som Hugo Balls dadaism och liknande lämnade honom fullständigt oberörd. Nu kan anarkism visserligen spåras innehållsligt i ett flertal av hans verk, men då mer i en mycket löslig form.


F ranz Kafka föddes i Prag 1883 och döptes efter kejsaren, efter Franz-Josef. Franz var ende son till Herman Kafka, en från Böhmen 1881 invandrad bondson. Denne var av västjudiskt ursprung, och klädeshandlare. Hans fru, Julie f. Löwy, av östjudisk härkomst, var dotter till en välbärgad Pragensisk bryggare. Släkten Löwys var, med medelklassens mått, bildad. Där hade funnits en rabbi, och där fanns FKs ogifte morbror Alfred, som var statlig järnvägsdirektör i Spanien, Onkel Siegfried, halvbror till Julie, var ogift läkare i landsorten och en annan morbror, också denne ogift, Rudolf, som var bokhandlare klarade sig också väl och hade, troligen i assimileringssyfte, konverterat till katolicismen. Denne Rudolf träffade de sällan, och han betraktades som något av svart får i släkten. Rudolf tog sitt eget liv 1922 liksom Siegfried långt senare gjorde det 1942, men då för att förhindra deportering till Theresienstadt, i full visshet om vad som väntade där. Mycket stora delar av släkten Kafka kom att utplånas av Hitler. Franz farfar, Jakob Kafka, hade varit en fattig kosher-slaktare, och dog hemma i byn Osek i Böhmen när Franz var helt liten, vid hög ålder. Apropå namnet ”Kafka” kan nämnas följande: när nämnde Josef II hade låtit assimilera judarna, så tog sig dessa, i de tjeckisktalande områdena, ofta tjeckiska djurnamn som efternamn: Kafka = Tj.: kavka = Sv. kaja. Namnet Kafka kom senare också att hindra att familjens affärslokal plundrades av den tjeckiska underklassen under de etniska oroligheter som blommade upp mellan de tjeckisktalande och de tysktalande från och till, trots att affären alltså ägdes av ganska så välbeställda tysktalande. Herman Kafka, en stor och kraftigt byggd karl, var medlem i judiska församlingens råd, och tillhörde den enda synagoga i Prag som hade gudstjänst på Tjeckiska, vilket alltså förblev det enda språk, som han helt behärskade. Herman var även medlem i en judisk förening, - antalet föreningar i Prag var mycket stort, c:a 200 - men var för övrigt mest inriktad på sin affärsrörelse. Det hade i Europa i århundraden funnits en spänning mellan de mer ”liberala” assimileringsinriktade västjudarna och de konservativa, mer religiösa, östjudarna. I Franz Kafkas familj fanns något av båda grenarna representerade. En konflikt fanns alltså släktmässigt inbyggd här. Någon ortodox judisk uppfostran fick inte Franz, då det inte rimmade med faderns uppfattning om juden och om judarnas framtid i Centraleuropa. Herman Kafka var framgångsrik och en prononcerat auktoritär familjefar. Franz hade tre systrar, kallade Valli ( g.1913 ), Elli ( g.1910 ) och Ottla ( g.1920.). Två bröder dog ( den ene i mässling, den andra av en öroninfektion ) mycket tidigt,( Georg, 1885-1885 och Heinrich 1887-1888.) Vi vet att Julie tidigt tog hjälp till att ta hand om barnen och att Franz hade en fransk guvernant, Mademoiselle Bailly, från tidiga år. Han lärde sig Franska av henne, och kunde senare läsa detta språk flytande och gärna. Man hade kokerska, hembiträde, hushållerska, ett faktotum, ”Das Fräulein”, en tjeckiska, den enbart tjeckisk-talande Marie Werner(-ová) och flera guvernanter och annat tjänstefolk avlöste varann. Franz Kafka växte upp i ett tvåspråkigt hem. och han var tvåspråkig, även om han uteslutande gick i tyska skolor och den tyska delen av universitetet. Hebreiska lärde han sig p.g.a. familjens totala irreligiositet aldrig fullt ut. Familjen bodde alltid i Altstadt eller nära. Från hösten 1912 bodde man i ett hus vid Altstädter Ring, i ”Kinsky-Palatz”, där faderns butik också låg i bottenvåningen, samt där även Franz´ realskola låg. Man hade från våningen och från Franz´ rum utsikt över floden. Anna Pouzarova, en av guvernanterna, eller eg. hembiträde, närmast barnflicka, men också lekkamrat till barnen Kafka, bara två år äldre än FK, gav långt senare, 1995, i tyska Der Spiegel en bild av den unge Franz och hans syskon: "Jag hade hand om uppfostran av Franz Kafkas tre systrar. Det var den 15-åriga Gabriela, den 13-åriga Valerie och den 11-åriga Otylie (Ottla). Ella gick redan i privatskolan i Schönborns, och de två andra flickorna följde jag varje morgon till skolan på Fleichergasse. De två flickorna var pigga, lärde sig lätt, - den temperamentsfulla Ottla var bångstyrig, men också ett älsklingsbarn. Franz studerade juridik vid det tyska Karls-Universitetet /..../. Bredvid dörren stod skrivbordet, där det låg Römische Recht i två band. /...../ Den unge herrn var mycket flitig. När han var hemma satt han nästan alltid vid sitt skrivbord, studerade och skrev. Herr Hermann Kafka, barnen och jag åt vanligen middag utan Fru Kafkas närvaro. Denna åt först när "chefen" åter gått till affären. När Franz vid middagstid kom hem, så åt han helst tillsammans med modern.. /---/ Två gånger i veckan kom pianolärarinnan. /... /. Ottla tog en dag hem en gul kanariefågel, och Franz beundrade den, liksom de yngre systrarna gjorde. Han gav den ett namn - Karabontara -, ett namn tillräckligt komplicerat, för att flickorna måste öva sig på det, för att inte bryta tungan av sig, som Franz uttryckte det. Efter ett tag hade det lilla flygfät vant sig vid det namn som Franz bestämt. Kanariefågeln flög på mornarna, när vi öppnade buren, omkring i vardagsrummet, där man sällan var. Om det var ledig tid för lek, så gick Valerie (/Valli/) in i rummet, sträckte ut sin hand och ropade: "Karabontara!". Kanariefågeln kom flygande, satte sig på Valeries hand och lät sig bäras till buren. Uppenbarligen hade Franz tränat den under sina lediga stunder. Snart efter kanariefågeln kom ytterligare ett "djur" in i familjen, när flickorna någonstans funnit en liten hund - en Fox terrier: "Men vem skall sköta om hunden, när ni är i skolan? Självfallet hembiträdet !". Och så var det alltså nödvändigt att föda upp hunden, som inte kunde äta själv än, och vi måste mata den först med flaska med mjölk och sedan med mjölkskål. När Franz kom in till oss i köket, blev jag och kokerskan Fanny alltid glada. Den unge herrn var ingen vän av billiga skämt och skoj. Även hans muntra blick var på ett sätt samtidigt allvarlig. Han frågade om hur vi mådde och om vi hade mycket att göra. /..... /. Franz Kafkas mor, Fru Julie Kafka, tyckte jag mycket bra om ända från första ögonblicket. Hon var sysselsatt alla vardagar i affären och även söndagsförmiddagarna, men trots det aktiv i hushållet och vänlig mot alla. Under mitt år som anställd hos familjen Kafka blev inte en enda gång någon sjuk, - alla tycktes ha järnhälsa. /....... / Inför loven kom Franz, uppklädd till gala, in i köket med ett kaffekannslock på huvudet, och med ett skärp över bröstet, gjorde honnör, för att sen avlägsna sig. Kanske hade han klarat något prov. Snart efter for vi på ferier till Zalezly ( Sallesel ) i närheten av Usti nad Labem ( Aussig, vid Elbe ). Vi badade ofta och länge i Elbe och solade oss på stranden, alltid avskilt och utan baddräkter, för att känna oss som en del av naturen, och för att njuta av solen och sommaren. Franz åkte till Dresden, men kom snart tillbaka. Det gjorde honom gott att vara på landet. Han cyklade mycket och spelade tennis med en vacker flicka. Efter återkomsten till Prag skrev han en längre dikt - "Stella". Så hette nämligen flickan.” ( A.P. Der Spiegel, 1995.) Att Franz var mycket förtjust i Anna P. förmodas av Gerhard Rieck, som anför belägg för denna tes. Men Rieck hävdar inte bara detta, men att hela författarskapet är determinerat av denna tredubbelt förbjudna kärlek, och redogör så för alla transformationer, som denna kärlek i FKs verk föregivet genomgår. Den av AP nämnda dikten, ”Stella”, tycks vara den enda kärleksdikt som Kafka skrev under hela sitt liv. Tilläggas kan att kanariefåglar, icke bara Karabontara, alltid förekom i hemmet. Man hade också två katter. Man kan konstatera att barnen tilläts lära sig spela piano. Så gick detta praktiskt för sig, eftersom paret Kafka båda två inte var hemma om vardagarna, men arbetade. Kafka tycks dock aldrig ha bemästrat något pianospel. Mycket tidigt kom Franz i konflikt med fadern. Han blev en gång i tidiga år, som kanske 4-5-åring, utelåst på balkongen , som straff för en mindre förseelse. Bl.a. just Rieck fäster ( liksom ju FK själv i sitt brev till fadern … ) stor betydelse vid denna händelse. R. kallar den för grundtraumat hos Kafka. Sonen hade, som han själv beskriver det i Brevet till fadern, gått upp på natten,"inte på grund av törst, men dels för att förarga, dels för att underhålla" och bett föräldrarna om ett glas vatten. Fadern hade blivit arg, och hade burit ut honom på balkongen och reglat dörren, och så lämnat Franz i bara nattskjortan därute i kylan. Denna händelse, menar Rieck, skulle ha understrukit faderns makt, och hos FK traumatiskt, i denna form bevarat, förstärkt ett Oidipuskomplex hos honom, något som Kafka aldrig nånsin skulle komma över eller förbi. Så menar också R., att denna händelse är - eller kan vara - ett s.k. "täckminne" för hela situationen, för Oidipussituationen, för Franz förhållande till den "brutale" fadern, - och för ett sexualtabu, i enlighet med Freuds teorier om Oidipuskomplexets betydelse. Julie skulle här ställt sig som stödjande av tabut. Andra menar att denna händelse är – medvetet eller omedvetet - uppförstorad av Kafka. Av ett brev, det fyra sidor långa brevet till Max Brod, - skrivet 4 dec. 1917, där FK avslöjar sin oerhörda skräck för råttor ( det s.k. ”råttbrevet”! ), kan man dra en del slutsatser, då kanske särskilt om man har Freuds essä om Råttmannen in mente: nämligen att Kafka hade, vad man skulle kunna kalla, en form av solid tvångssyndrom, och de hos honom frekventa straffantasierna är troligen tätt förknippade med ett helt kluster av ångest, tvång och kastrationsskräck, med rötter i den låsta oidipala situationen. Många kafkaberättelser har skuld och straff som tema. Att Kafka som vuxen hade masochistiska sexuella böjelser, och att han berättade om dem, det har Brod avslöjat. Angående Råttmannen, så hade denne Freuds patient läst om kinesisk råttortyr i samma bok som Kafka, d.v.s. i Octave Mirbeaus Le jardin des supplices, sv. Lidandets lustgård, Ll, s.180f., vilken ibland generellt nämns som ”förlagan” till Kafkas I straffkolonin. På grund av att den unge Franz aldrig visade något intresse för klädaffären, ”galanterivaru”-butiken, eller affärer i allmänhet, men hellre för konst, litteratur o.s.v., så brukade fadern under F.K.s gymnasieår i frustration reta Franz, och han använde då gärna vass oförblommerad ironi, kallade sonen för "Herrn Kafka". Med anklagande indignation visa Herman upp de frostskador på händer och fötter, som han som barn hade fått vid arbete med att på lervägar med skottkärra frakta fläsk i alla väder och alla årstider för sin far, Jakob Kafka, i byn på den sydböhmiska landsbygden. Dock hjälpte unge Franz till i butiken då och då och talade där då, givetvis, både tyska och tjeckiska. Detta inträffade mest när föräldrarna åkt på semester. Vanligen arbetade Herman hela dagarna i butiken, Julie kanske halva, medan Ottla, den yngsta systern, nio år yngre än FK, arbetade där nästan lika mycket som fadern. Centrum för familjen var affären, och, eftersom utbudet i affären inte var nödvändighetsartiklar, men små lyxartiklar, såsom schalar, spatserkäppar, paraplyer, muffar, underkläder, o.s.v., så var denna ytterst konjunkturkänslig. Julie nämns knappt i dagböckerna, medan fadern ofta är närvarande i dessa, samt – nödtorftigt maskerad – i verken. Franz kände sig bl.a. fysiskt underlägsen fadern, och i samband med den känsla av oduglighet, som i många avseenden präglade F.K., kom fadern att stå i centrum för de livsdugliga, till vilka F.K. alltså kände sig stå i - alltmer växande - motsatsförhållande till. Konflikten mellan fadern och sonen kom att bestå i hela FKs liv. Fadern förekommer, ofta karikerad, ibland mer som en dunkel makt i flera av FKs noveller och romaner. När Franz kom med en av sina små böcker och nyutgivna novellsamlingar och stolt gav dem till fadern, sade denne alltid: ”Lägg den på nattduksbordet !” Det lär så småningom ha blivit som en rit dem emellan, en betydelsediger sådan. Herman Kafka yttrade, såvitt vi vet, aldrig ett enda ord om innehållet i sonens noveller. Troligt är dock att han läste dem. Kanske utan att begripa någonting. Kanske föresvävade honom dunkelt något i paritet med vad Freuds fru Martha ansåg om sin mans sysslor, nämligen att denne ”sysslade med någon slags pornografi”. Martha Bernays hade väl här inte helt fel. Att FKs böcker ofta i vissa avseenden hade med fadern Herman att göra, det är nog något, som han förmodligen insåg, men aldrig kommenterade. Samtidigt måste man ju inse svårigheten som erbjöds av existensen av den klyfta som fanns mellan å ena sidan fadern, som praktiskt taget vuxit upp i en potatisåker, och å den andra sonen, som med doktorsgrad, i urbant välstånd, skapat av fadern, skrev banbrytande, högmodernistisk prosa. Franz var under uppväxt- och studieåren pojkaktig och hjälpsam, skriver hembiträdet Anna Pouzarová – trovärdigt - i sina hågkomster. FKs systrar syns ha varit sinsemellan mycket olika. Elli och Valli flickaktiga, Elli mycket tyst. Ottla var självständig och stark, och avgjort mer frihetstörstande än de båda andra. Franz och Ottla synts ha varit i somt lika, och de hade livet igenom hemligheter ihop. De bodde ju också senare i livet, under FKs sjukdom, på landet tillsammans i flera månader. Ottla är onekligen i FKs brev och enligt foton och vittnesmål en karismatisk och intagande figur. Om Franz Kafkas barndom vet vi annars inte mycket. Han tycks som yngling ha varit lugn, vänlig och välorganiserad. Liksom han förblev hela livet, om än kanske oron steg, och han företedde autistiska drag, eller drag av Aspergers. Dessa har förmodligen sällan med barndomsupplevelser att göra. Jämför dock t.ex.: psykoanalytikern Alice Miller, Du sollst nicht merken, där Miller gör en psykobiografisk analys av FK utifrån perspektivet: den ”frånvarande modern/skräcken för den dominante fadern”. Som Miller menar, så har modern, Julie Kafka, som i 3-årsåldern förlorade sin mor, kanske själv inte varit helt kapabel att ge kärlek. Sammanfattningsvis kan man säga, att utifrån de källor till familjelivet hos Kafkas som finns, så tonar fram en bild av en familj, där det, känslomässigt, var varken särskilt varmt eller kallt. Dans och musik förekom sparsamt i familjen. Det kortspel fadern ägnade sig åt med vänner på kvällarna, var ett enkelt kortspel, föraktat av FK, och när vänner inte fanns till hands, så spelade modern ensam kort med Herman. Denne tycks ha levt för arbete och familj. Det tjeckiska tjänstefolket utmålas i brev och dokument som ärligt och tillgivet. Franz själv tycks inte varit något ”klängigt” barn. Att han skulle ha saknat omvårdnad och ömhet finns inga direkta belägg för. Men det kan också ha dolts. Fadern hade en klar bild av hur han ville att hans familj skulle vara, och han hade klara, rationella, bestämda planer för sina barn. Ekonomin i familjen, och släkten i övrigt, verkar varit ordnad, om Kafkas än inte var exceptionellt rika. Man råkade alla så småningom in i ekonomiskt svåra tider i början av 1920-talet. Syskonen tycks ha hållit sams, olika som de var, och man hjälpte varann, som vanligt inom judiska familjer, om än delvis på order från familjeöverhuvudet. Hur familjesituationen och förhållandet till fadern kom att sätta prägel på en stor del av hans sinne har utretts av många. Familjen var en trygghet för honom och i sitt författarskap kom han ofta som vuxen – så vuxen han blev - att lätt maskerad skildra hela denna familj, och märkligt är att familjemedlemmarna inte protesterade mot detta, men mer var roade av det, särskilt systrarna. Under gymnasietiden iakttog den unge tystlåtne unge Franz en avvisande attityd mot den då florerande romantiska versen. FK rentav demonstrativt avvisade den och skrev nästan enbart, men mycket gärna, prosa. Hela romaner, som inte är bevarade. Han utmärkte sig i en diskussion med en klasskamrat, Hugo Bergmann, sedermera Teologie Dr. o. professor i filosofi i Jerusalem, genom att energiskt hävda socialistiska åsikter, samt debatterade gärna med denne om allt. Någon speciellt duktig skolelev var Kafka inte. Han hade svårt för matematik o liknande, men låg dock annars betygsmässigt något över genomsnittet i alla ämnen och lyckades, efter de för den känslige gymnasisten dåförtiden alltför vanliga åren av vånda, med att avlägga sin studentexamen 1901. Han var hela skoltiden igenom livrädd för att inte klara av studierna. Kafka skrev in sig vid Ferdinand-Karls-Universitetet för juridik-studier efter en ansats till studier i kemi samt en termins studier i humaniora. Han hade egentligen inte alls något intresse för ämnet juridik. Han ämnade skaffa sig en anställning, behaglig och inkomstbringande nog att tillåta honom att författa halvtid, eller om nätterna. Ty för skrivandet hade han tidigt fått en het passion. En nästan jämnårig kamrat, den redan nämnde Max Brod, en lätt kutryggig, kortväxt pojke, höll ett föredrag om Arthur Schopenhauer, och dennes syn på ödet och framtiden, på studentklubben den 23 Oktober 1902. Eftersom Brod i sitt föredrag gick till angrepp mot Friedrich Nietzsche och kallade rentav denne ”svindlare” - och eftersom Kafka i motsats till Brod uppskattade N., så sökte FK upp Brod efter föredraget, och man diskuterade livligt, under stark positionering. En vänskap startade dock här, som skulle vara livet ut, På sommarloven under sina studieår skrev Kafka brev till kamrater, Oscar Pollak, Baum, Kisch och Max Brod, och berättar om sin omfattande litteraturkonsumtion, ofta i extatisk tillägnelse, men ger också uttryck för sin känsla av skönheten omkring honom, i husen och i landskapen. Sådan känsla inför naturens skönhet skulle senare komma lysa helt med sin frånvaro hos Kafka. Ibland kom breven från München, ibland från morbror Siegfried Löwys hus på landet i det lilla idylliska Triesch norr om Prag.


Brevet till Fadern, en hel ”liten bok”, publicerad som sådan nuförtiden …, - av många, naturligtvis felaktigt, sedd såsom en liten självbiografi, bör läsas ”med försiktighet”. Här anklagar Kafka fadern för sin ”olycka”. Den är alltså ingen bok, men ett brev. Dessutom kallar han detta - i ett brev till Milena Jesenská ( där han bifogar en avskrift av det förstnämnda ) - för ett "advokatbrev", med "advokatknep" i. Brevet, som Kafka skrev, och av någon anledning lämnade till sin mor Julie, för vidare befordran till adressaten, blev de facto ett brev som modern, i svek mot sonen och i sin livslånga solidaritet med maken, väl läste, men aldrig lämnade fram. Av vikt för förståelsen av brevet är att veta, att det är skrivet just i November 1919, då FK var 36 år gammal, och redan skrivit sitt Processen-manus. Han hade blivit sjuk i tbc, passerat förlovningarna med Felice, försökt gifta sig med Julie Wohryzec men fått nej av fadern. Vid skrivandet av brevet befann han sig inte i Prag, i det lilla genomgångsrummet i föräldrahemmet , men sjukskriven på landsbygden, i böhmiska Schelesen. Fadern, Herman, hade, enligt sonen, helt enkelt varit alltför stark och egentligen mer stark än grym. Brevet är författat på ett pensionat och renskrivet på maskin, 44 sidor långt. Gilles Deleuze, känd för sin Nietzsche, och Félix Guattari ( Anti-Oidipe ), skrev tillsammans en bok, Pour une littérature mineure (1975), där de två fransmännen hävdar, att F.K. befann sig i en språklig fyrkant : mellan pragtyska- tyska- jiddisch och hebreiska, och där D/G lägger de en av tyngdpunkterna på, hur Kafkas oidipus-situation präglat hans verk. Hur klarade Kafka av förhållandet till sin far? Guattari/Deleuze menar, att han upphävde den oidipala situationen på två olika sätt – och de sätter (del-)rubriken: En alltför stor Oidipus. Det första av dessa upphävanden har enligt författarna, sin grund i olika treställiga relationer, främst den ( pragensiska ) samhälleliga trekanten, där F.K. upplever sin far såsom en förrädare gentemot det lantligt ( böhmiskt)-judiska arvet, i det fadern underställer sig den tjeckiska byråkratin, men Franz kan bevara sin aktning och sin kärlek till fadern, bara för att sonen känner, att fadern är lika förtryckt som han själv är. Själv tycker jag att det - i grunden - verkar som F.K. inte har någon aktning kvar, för sin fader, - denne framstår som urtypen för en tyrann. Det andra upphävandet, enl. D/G, sker genom det ständiga, i berättelserna återkommande, Kafkas förvandlande av ”sig själv” till ett djur. t.ex. hunden = ”Schizodjuret par preference”, enligt G/D. Kafka söker inte frihet, men en utväg, och han finner denna i icke-mänskligheten: att bli skalbagge. Jämför här raden av andra djurgestalter: apa, jättemullvad, grävling, råtta, hund. Vi återkommer nedan till Kafkas bruk av djuret som berättarjag, som hjälte – subjektfigur (S) - i noveller. Att det här är fråga om en ensamhetssymbol, en markering av en plågsam radikal ensamhet och en utanförposition, det är nog ställt utom allt tvivel. Guattari/Deleuze menar att det är ett mycket intrikat och intressant brev: Kafka menar i detta att både han själv och fadern båda är oskyldiga ( att de är offer ), samt att de båda också är skyldiga. Man – d.v.s. jag - kan inte komma undan intrycket att det faktiskt är en jurist som skriver en inlaga av dubbel karaktär, mer än det är en son till sin far. G/D noterar att Kafka vill ”förhålla sig fri ” och citerar Dagboken, 29 jan, 1922: ” Men också min världs dragningskraft är stor; de, som älskar mig, älskar mig för att jag är ”övergiven”, /… / för att de känner att jag, som här fullständigt saknar rörelsefrihet, i lyckliga tider har det på andra plan.”. Eftersom Kafka också har medkänsla med fadern ( i brevet, men är denna uppriktig? ) är de båda fransmännens omdöme om F.K., att denne är en ”pervers Oidipus”. Själva idén om perversiteten såsom räddande, härrör kanske från den då inflytelserike psykoanalysfilosofen Jacques Lacan och de Sade. Vi är här i ett slags utvecklande, kanske, av Flauberts rabulism. Flaubert var ju inte främmande för att – så gott det gick – strö in anspelningar åt det perversa hållet, samt excellerade ibland i groteska scener. Förhållandet till fadern Herman kan - om man så vill - uppdelas efter tre eller fyra mer eller mindre tydliga plan [ i.] Det rent känslomässiga. Där kan vi konstatera, att Kafka hyste mycket varma känslor för sin far, och att det i grunden var ömsesidigt, även om fadern gentemot den unge FK demonstrerat sitt överläge.( balkongutsättningen, o.s.v. ). FK hyste även direkt beundran för sin far. [ ii.] Faderns krav på att Kafka skulle ta över hans affärsrörelse, alternativt skaffa en ansedd och välbetald position i samhället ( asbestfabriken ), där man kan konstatera - utan större svårighet - , detta krav beredde Kafka stora bekymmer, p.g.a. att FK själv helst av allt ville bli författare på heltid. [ iii.] Faderns krav på Kafka, - i linje med moderns önskan - att denne skulle gifta sig och bilda familj, skaffa barn och så vidare .... Detta krav var likaså en belastning för Kafka, som i mycket - eller faktiskt rentav helt - ansåg sitt skrivande vara oförenligt med äktenskap. Vi kan kanske tillägga en punkt [ iv.] : Faderns ensidiga strävan efter assimi-lering i Habsburgska Kejsardömet, eller vilken stat det än nu varit… och dennes kallsinne visavis judendomen, bidrog till en ”flytande ” tillhörighet på detta plan. Assimileringen av judar var visserligen i Franz Josefs rike relativt stabil, men sattes periodvis att fråga. Herman Kafka var själva urtypen för en social klättrare och opportunist. Här skulle Kafka ibland undra över detta val, och lida av den rotlöshet i ett samhälle där antisemitiska strömningar kom och gick. Kafka önskade flytta till Berlin, och gjorde – som vi nämnt – så småningom just det, för att där bl.a. bli fri skriftställare. Berlin var vid denna tid 1910-talewt mer harmoniskt än Prag. När Kafka kom dit, 1923, rådde hyperinflation, och staden var allt annat än välmående. Det förekom alltså skuldkänslor hos FK gentemot fadern, för att han, FK, så icke uppfyllde kravet på att "realisera det allmänna" ( för att använda Kierkegaards terminologi ) och vi kan , mot bakgrund av det, kanske, till en del förstå , varför Kafka vid ett tillfälle planerade en liten prosavolym, som skulle heta "Strafen" ( /Straff/ ) och innehålla Förvandlingen, Domen och I straffkolonien. Fadern arbetade hårt och målmedvetet hela sitt liv för att skapa en god social ställning för sig och sin familj. Just denna arbetsiver hos fadern gjorde givetvis FKs skuldkänslor än starkare. Man kan ana, att kraven på äktenskap kulminerade kring 1912, detta ödesdigra år, då han både debuterade, ( Betrachtung ), träffade Felice och skrev några av sina bästa noveller. Nu kan ju straffantasierna även ha en annan etiologi. Att där ligger ett sexuellt element i dessa berättelser är många av de, som tolkat dessa berättelser, praktiskt taget eniga om. Man kan tänka sig en tidigt anlagd dragning till undergivenhet, till masochism, hos Kafka. Masochismen bör nog betraktas som en slags dubbelrörelse, just så som t.ex. Žižek ser den, som en blandning av utövare-offer-positionering. Ett antal berättelser och passager i romanerna har ett tema, som anspelar på masochism. Uppror och dominans var ingenting som han själv omedelbart stod för. Antydningar om "sexuell avvikelse" i denna riktning saknas helt. Kafka beklagar sig mest över de - "sina" - tjeckiska prostituerades brist på medkänsla. Hans samhällskritik är - när den kan spåras - av ett indirekt slag, ofta inlindad i ironi, eller försvagad av pessimism. Likaså hans livsinställning. Kafka döljer inte det sexuella elementet i sin diktning, men anspelar ofta på både det, - ofta lekfullt och groteskt - utvecklar det både direkt och symboliskt, samt ofta det i detta ingående Oidipuskomplexet. Han befinner sig i ett tabu. Nu kan man, - som vi skall se -, betrakta mycket av hans författeri som ett "lekande" - i vid mening, med allt detta, och att Franz Kafka, s.a.s. håller sig nära "retningslinjen" för det hos honom känsliga, förbjudna, ja rent av plågsamma, och plågsamt lustfyllda men också det lustfyllt plågsamma och det plågsamt komiska. Och i slutändan är han ibland nära det existentiellt livshotande. På gränsen till vad han – förmodligen - själv känslomässigt står ut med. Jfr. dock den mästerliga, tidiga novellen Unglücklichsein. - Att vara olycklig, - vacker så som en tavla av Kandinsky. Kafkas hjältar är i överväldigande grad utsatta, hotade, i svåra lägen; de är på det ena eller andra sättet plågade, och söker – ofta bara halvt dock (!) – en utväg ur sådana situationer. De önskar sig alltså ofta undergången. Och uppnår den ofta. Belysande för förhållandet till fadern, kan man se i brevet till denne, Brief an den Vater, hur han mitt i anklagandet nästan "utber" sig en framtid av denne. Man kan säga att alla de självbiografiska, psykografiska, stora förenklingar, som före-kommer i brevet, är atypiska för Kafkas förvisso mycket nyanserade intellekt. Hur mycket ville han få med i brevet? Hur mycket syftade det faktiskt till? Att använda brevet komparativt med den banbrytande berättelsen Domen låter sig göras, men man kommer inte till någon större insikt, genom användande av en sådan metod. Allt tycks mer då bara bli trivialt, och att ta ett steg tillbaka. Varför syssla med det ursprungsmaterialet, när man analyserar en av världens mest beundrade noveller ? ). Att däremot se brevet som verkligt är ju en helt annan sak. Det är ett typiskt brev, och det är likaså klart ambivalent, samtidigt som det är fullt av överdrifter. Betydelsefullt och även signifikativt – för läget och stämningen i familjen - är att brevet aldrig överlämnades. Då någon uppgörelse dem emellan inte ( så sent i livet ) kan komma till stånd söker FK komma runt, och igenom problemet med far-son genom att skriva detta brev och söka , som G/D skriver, vända på kausalräckan oidipussituation-neuros till neuros-oidipussituation, och mena att oidipussituationen har sina orsaker i samhälleliga förhållanden. Det är ju, menar jag, inte uteslutet att Julie Kafka, vid genomläsningen av brevet, ansåg att det innehöll avancerat och pinsamt … strunt, och att hon bedömde, att fadern skulle tycka samma och att brevet, p.g.a. det, i realiteten skulle ytterligare försämra förhållandet far-son. Brevet kunde ju ändå – hur nu än Kafka här krumbuktar sig – inte ändra på något i det ganska tydliga läge ur vilken FK till dels sökte ”författa sig ur”. Inlagan kunde knappast ha någon frigörande verkan på någon alls. Det kunde däremot – i så fall - själva författandet av berättelserna ( och kanske också det ceremoniella överlämnandet av exemplar av böckerna till fadern. ”Någon slags aning om det som jag vill säga, det har du märkvärdigt nog. Så sade du t.ex. för en kort tid sedan:´ Jag har ju alltid tyckt om dig, om jag nu än inte i yttre avseende var mot dig som andra fäder brukar vara, just för att jag inte – som andra – kan förställa mig.´” Resonemang om skuld och straff är ju hos Kafka i romaner och noveller legio. Saul Friedländers i dennes bok om FK menar att Franz hatade sin far. Det tror jag inte på. Det jag själv också förmodar, det är, att FK kände sig så främmande i tillvaron, och led så av denna utanförposition, att han såg det som gav honom en liten, liten känsla av samhörighet med världen, nämligen gemenskapen med sin familj, som något han aldrig nånsin kunde göra sig av med. Detta inkluderade då att han faktiskt inte kunde ”göra upp” med fadern, på ett sådant sätt att han gjorde sig urarva. Och det kan också ha gjort flera andra ställningstaganden omöjliga för FK.


=======================


Kafka tyckts ha varit ”född med” en enkel o flytande stil. Redan tidigt förhäxad av orden. Jfr. här vad Sartre kom fram till om Flaubert. Vad betyder en "förhäxelse av ord"? Man ser i dagböckerna, att F.K. skrev mycket, och gärna , på ett vackert, spänstigt, otvunget o. detaljrikt sätt. Dagböckerna är behagligare och intressantare att läsa, än de många breven, där Kafka ofta är omständlig, givetvis mindre öppen och tycks där rentav ofta manipulativ. Han är dock inte histrionisk som personlighetstyp. Han är noggrann och eftertänksam, logiskt klar och låter sig sällan ryckas med av känslor. Vissa brev, som de till sina överordnade, är mästerstycken av takt och finess. Nästan lustfyllt eleganta och korrekta. Så kom orden, för FK, - troligen - att stå lite ”i vägen” t.ex. för en omedelbar naturupplevelse, och måhända för en naturlig människo- och livsupplevelse. Eller kanske förhöll sig det hela tvärtom, orsaksmässigt. Kafka skulle senare många, många gånger under sitt liv i brev och dagböcker, måhända också i berättelserna själva, understryka, att litteratur var det enda som betydde något för honom. Kafka fann sin favoritlektyr för resten av livet: memoarer och biografier. Kafka läste rikligt med böcker och tidskrifter av alla slag livet ut. Troligen dagligen, bl.a.: Bohemia, Deutsche Arbeit, Der Jude, Der Prager Tageblatt, Hyperion, Wir Vännerna Max och Franz läste sedan åtskilligt litteratur tillsammans, bl.a. både Platon och Flaubert, båda på originalspråken! Flaubert kom att bli Kafkas stora förebild. Man hade högläsningar av Flaubert hemma hos varandra. Det hände att Kafka, excentriskt, inte alls dök upptill sammankomsterna, om han inte visste, att han fick lov att läsa Flaubert högt. Senare kom FK att något umgås med Franz Werfel, poet och teaterrecensent m.m.. Werfel var i sin tur en av Kafkas mest fränt kritiska läsare. Denne konkurrent var charmig, extrovert o. mångbeläst, yngre än Kafka, och hävdade om Kafkas debutsamling Betrachtung: "Den där blir aldrig läst utanför Böhmen!". Han kom att få rejält fel. En av de andra senare mer kända författare som Kafka något lite kom att känna var Robert Musil, som, ostentativt begåvad, först studerade filosofi i Berlin, blev officer, och sen sent slog sig ned i Wien, som tidningsredaktör, varifrån han flydde först 1933, för att, ruinerad efter hyperinflationen i hemlandet på 20-talet, nära nog utfattig leva, som gift dock, ett skrivarliv i Schweiz. FK var inte imponerad av Franz Werfels prosa. Werfel gjorde emellertid stor succé med sitt författarskap. Kafka sökte inspiration på annat håll. Det verkade i stort svårt att imponera på Kafka. Han tycks ha varit enormt kräsen när det gällde litteratur. Intressant tycks mig också det vara att de två vännerna, Franz och Max tillsammans roade sig med att översatta Platon. Den stil i vilken dialogerna är författade, främst de tidiga, liknar i mycket vissa diskussioner som förekommer i Kafkas romaner och noveller: ett nära nog rabbinskt hårklyveri som plötsligt avbryts av något drastiskt inhopp, som förändrar diskussionen totalt. Ibland kan ju Platon också strö in bilder av mytologiskt eller metafysiskt slag, där han använder ett nyskapande, poetiskt språk, som i Staten, Timaios. För övrigt så kan man ju se hela Kafkas författarskap som en gigantisk polemik mot just Platon och dennes filosofiska idealism. Kafka ju tillhörde världs-litteraturens mest gedigna och skarpsinniga skeptiker. Så måtte översättandet av Platon ha varit en ganska roande och lärorik syssla för den unge man, som redan stiftat bekantskap med Nietzsche och som, i motsats till Brod, tagit till sig dennes idéer i riklig grad, med stor entusiasm och stort allvar och som senare skulle bli något av en expert på att skriva dialog. Kafka besökte tillsammans med Brod Paris, Europas kulturhuvudstad, två gånger. När Max Brod då gick på opera, valde Kafka istället att besöka en galoppbana. Man besökte också ett konstmuséum, och Kafka föll i hänryckning över en litografi föreställande Voltaire, troligen mest i förtjusning över själva objektet. Kafkas intresse för bildkonst och musik var inte särskilt djupt. Det tycks, som om Kafkas resor till världsmetropolen Paris (1910 och 1911.) blev ganska misslyckade. Under den ena resan blev FK sjuk i en inflammation. Kanske att det också var mötet med denna stad, som då, under ett 15-tal år, obestridligen var centrum för ”Modernismens födelse”, kom honom att s.a.s. ”i stormens öga” både tappa andan och gripas av ångest. Under övriga resor besökte han Norditalien med Lugano och Venedig samt Tyskland, Hamburg, Helgoland och Rügen, Wien i Österrike och även Marienlyst i Danmark på badsemester, men aldrig Sverige. Han tillbragte under senare delen av sitt liv mycket tid på sanatorier för sin tbc. Dessa sanatorier låg på landsbygden, och för luftens skull ibland högt belägna i det centraleuropeiska bergsmassivet.


Kafka, Brod och dennes bror Otto besökte en flyguppvisning utanför orten Brescia. Brod och Kafka hade bestämt sig för att inbördes tävla om vem som skrev det bästa referatet av denna tillställning, som i själva verket var en tävling, där också den berömde franske prisflygaren Blériot deltog. Detta referat kom att bli FKs publicistiska debut. I dagstidningen Bohemia kunde man 28/9 1909 läsa Die Aeropläne in Brescia. I artikeln finns bl.a. omnämnandet av den närvarande kompositören Puccinis röda "trinkernase" också i artikeln en betraktelse över tävling, perfektion och mod. Vad man slås av när man läst Kafkas dagböcker, - i Originalfassung, och det material av litterära skisser och annat, som är bevarat och sammanställt av Brod i volymen Hochzeitsvorbereitungen auf dem Lande, är den precision i tanke och uttryck , som Kafka besatt. Här finns stort sett inte en endaste slapp, ologisk eller oprecis formulering, men allt, även i de tröttaste stunder, tycks vara hämtat inifrån ett osedvanligt klart, logiskt och balanserat och musikaliskt (!) intellekt. Kafka var alltså både assimilerad och irreligiös. Det tycks som om han ibland stöttade en sekulär sionism, mer än att han nånsin omfattade en verklig sådan. Max Brod propagerade livslångt för sionismen. Kafka själv gick ju aldrig att helt vinna över till den sionistiska åskådningen. Saul Friedländer: ”Kafka var aldrig sionist.” Kafkas intresse för den judiska identiteten ökade helt visst med åren, kanske i takt med hans inre desperation - detta sammanföll också med hans sjukdom och den med åtföljande isolering och eftertanke, kanske i takt med att hans omgivning, den krets av judiska intellektuella, som han alltmer kom att tillhöra, drogs till diskussioner om den judiska gruppens isolering i Prag, samt kom mer och mer fundera kring ett idealsamhälle i Palestina. Hans studier i hebreiska språket blev mot slutet mer intensiva. Han studerade detta språk i själva verket i minst två omgångar, en period i 25-årsåldern, samt även under den period när han var dödssjuk. Det är svårt att påvisa, att detta studium hade någon inverkan på författarskapet. B. Becker har i avhandling undersökt föregivna kabbalistiska influenser i FKs författar-skap.FK var individualist; aldrig kollektivist. Han uttalade sig aldrig offentligt, vare sig i tal eller skrift, om politik eller om judiska frågor i politiska ordalag. Christian Schärf hävdar i sin monografi, icke originellt, att Kafka är ”en skapelse av Max Brod ”. Man talar bland kafkaister om den ”brodske” Kafka, som den som folk i allmänhet kännertill. Schärf syftar naturligtvis här på Brods publicerande av de efterlämnade pappren. Men han bortser bl.a. ifrån att Kafka på egen hand publicerade prosasamlingar bl.a. Förvandlingen, En läkare på landet, I straffkolonin, där Brods inflytande är försumbart, men där ibland Kurt Wolff, förläggaren på Rowohlts, och ibland Kafka själv är drivande. Men såtillvida har Schärf rätt som att vad gäller de efter FKs död publicerade berättelserna och dagböckerna, så gjorde sig Max Brod skyldig till ett redigeringsarbete, som var av så grundlig omfattning, att man ofta här talar om ren ”förfalskning”. Det är därför, om man är intresserad av Kafka som person, viktigt att gå till de nu existerande textkritiska utgåvorna av t.ex. dagböckerna. Även beträffande romanerna Processen, Slottet och Amerika och rubriksättningen av vissa noveller måste man komma ihåg att se efter vad som ”är” Brod och vad som ”är” Kafka. Franz Kafkas var från början, som nämnt, negativt inställd till romantiken. Detta gällde främst romantisk vers. Romantiken, som attityd, var honom som helhet främmande, men dess stilmedel, främst den tyska romantiska novellens form, dess berättandes formsfär, var han alltid mycket attraherad av. Kafka läste ibland reseskildringar, och exotiska skildringar, såsom t.ex. dansken Joh. V. Jensens böcker. Ofta tog Kafka – i sin rotlöshet och osäkerhet - sig i yngre år an diverse självbildningsprojekt, men brukade då ofta dela dessa med någon annan, Brod, Dora eller Ottla, t.ex.. Kafka avlade 1906 examen, som avslutades med tre muntliga tentamina, rigorosum I, II och III inför 4 eller 5 censorer, såsom Fil. Dr. i Juridik dock med enbart Godkänt i betyg. Demonstrativt måttlig ansträngning av Kafka? Denna doktorsexamen var dåförtiden en jämförelsevis enkel examen om man t.ex. ser på som krävdes i Tyskland under denna tid. Någon avhandling att försvara krävdes t.ex. egentligen inte av FK, men han skrev ändå en mindre sådan, betitlad: ”Tysk och Österrikisk statlig lag, allmän lag och politisk ekonomi”, skriven under handledning av Max Webers bror, nationalekonomen Alfred Weber. Efter att ha gjort sin rättspraktik, Rechtspraxis, en förutsättning för arbete inom den statliga förvaltningen och en nio månaders anställning hos en italiensk försäkringsfirma Assuracioni Genereali, en firma med huvudkontor i det då habsburgska Trieste, vid adriatiska havet, blev FK, efter intensivt sökande efter en för honom själv mer lämplig anställning, så anställd som utredare vid den stora halvstatliga Arbeiter-Unfall-Versicherungs-Anstalt i Prag. Dessförinnan hade FK också, allt enligt praxis, sökt och fått intyg om att han var "oförvitlig medborgare". Ett sådant krävdes också av den Öst-österrikiska staten för statlig tjänst. I Trieste var arbetsbördan mycket stor, liksom andan var kvävande, och Kafka vantrivdes med sitt arbete. FK studerade dock ett slag Italienska under denna tid. I Prag var nu fördelarna många: han var närmare sin familj och han fick en drägligare arbetsbörda. Försäkringssystemet i Böhmen var omfattande; över 200,000 entreprenörer och c:a tre miljoner arbetare var anslutna. Tjänstemännens antal var på denna arbetsplats inte mindre än 250 stycken. Endast ett fåtal av dessa var judar, vilket inom förvaltning och liknande var ovanligt. Tid för författandet skulle nu efter examen skapas. Från 22.30 till 02.00 eller 03.00 skrev Kafka under dennes "blomstringstid", alltså under åren 1912-1917 alltifrån den formidabla natten 1912 då Domen koncipierades. Så skedde, detta skrivande om nätterna, åtminstone periodvis, ungefär halvårsvis, när omständigheterna var gynnsamma. Han tycks - som vi skall se praktiskt taget ha skrivit i stället för att sova. Franz skrev från 1909 dagbok, på den viljestarke och ständigt företagsamme vännen Max Brods uppmaning. Det är en sporadisk dagbok. Litterära skisser/utkast är här blandade med anteckningar om hälsotillstånd och praktiska ting, om själstillståndet samt notiser om familjen. Vissa år förde dock Kafka ingen dagbok alls. FK bodde oftast hos familjen, i olika inte exceptionellt stora lägenheter i centrala Prag. Ibland i ett genomgångsrum. Behandlade fall - akter - från hans tid på försäkrings-kontoret, där han arbetade större delen av sin aktiva tid som jurist, finns bevarade, i vilka man kan studera hans ytterst noggranna och effektiva arbetssätt. ( Amtlische Schriften. ). Han var en ambitiös, energisk, fyndig, omtänksam – och uppskattad tjänsteman. Kafka läste mycket tidningar och rörde sig relativt mycket ute. Han var också i tjänsten mycket ofta på resande fot i hela Böhmen. Kanske var det så att Kafka beslöt sig för att endast notera sådant, som mer direkt var av vikt för författarskapet. Arbetet på försäkringsanstalten innebar en myckenhet av skrivande, och skrivandet av den typ som där krävdes främjade en exakt formuleringskonst, en konst som FK redan då behärskade väl. Kafka författade mängder av rapporter om arbetsfallsolyckor och arbetsskador, samt rapporter om besök på arbetsplatser, årsredovisningar o.s.v., och alla dessa krävde en minutiös noggrannhet, och det är sannolikt, t.o.m. mycket sannolikt - enligt flera - att det sättet att skriva, där missförstånd beträffande det åsyftade noggrant undveks, och där den logiska följden i argumentationen var av högsta vikt, kom att påverka Kafkas litterära stil. Nyckelord här är : logik, rapp beskrivning – men med noggrannhet, och ofta en skarp distinktion , och till dem återkommer vi. Att Kafkas stil, t.ex. en del resonemang i Processen, skulle vara påverkade av rabbinsk tradition är mindre troligt. Många anser dock att samtalet mellan prästen och Josef K. i Processen i Im Dom-kapitlet just är typiskt för judisk teologisk dispyt. . Kafka var dock väldigt lite intresserad och som västjude och son till den pragmatiske Herman föga insatt i sådant som rabbinsk sofistik. De unga männen i FKs överklassbekantskapskrets besökte prostituerade. De prostituerade var vanligen etniskt tjeckiska, fattiga flickor, vanligen inte unga judinnor. Det fanns ungefär 20 bordeller i staden, och kanske så många som ett par tusen prostituerade åren kring 1915-1920. Men unga judar gifte sig dock nästan uteslutande med judinnor. Samhället tycks ha varit ganska strängt, främst informellt, segregerat mellan tjeckisktalande, lågutbildade, och tysktalande högutbildade. Kafkas vänner var i hög grad unga judiska män och kvinnor. Alla hans fästmör var judinnor. I Wien kämpade Karl Kraus en ojämn kamp för att krossa prostitutionen, men denna visade sig vara inbyggd i det liberala systemet. Om Kafkas sexuella läggning finns mängder av spekulationer. Man har förvånats över hans avslöjande i brev, som tyder på någon form av sexualskräck, sett prov på vad som kan vara homosexuella böjelser, tyckt sig se en sadomasochistisk läggning. Att Kafka hade stora livslånga problem på sexuallivets område är ganska uppenbart. Kafka var, sägs det, också av honom själv, nästan enbart intresserad av litteratur, - ” Jag är inget annat än litteratur.” - och litteraturen stod i centrum för hans intresse hela livet alltifrån de tidiga tonåren till hans död. Kanske var annat han gjorde bortsett från arbetet som jurist nte mer än utbrytningsförsök ur litteraturen.


”Hos mig kan nog märkas en koncentration på skrivandet . När min organism blev klar över att skrivande var mitt väsens huvudsakliga inriktning, trängdes allt annat bort, som hade med sexuallivets njutningar att göra , som riktade sig mot ätandets, drickandets, den filosofiska spekulationens, och främst musikens nöjen. Jag magrade av i alla de riktningarna. Det var nödvändigt, eftersom mina sammantagna krafter var så ringa, att de sammantagna bara kunde räcka till skrivandet.” Han tyckte om att gå på bio. Han fotograferade dock inte. Under en period i livet övade han flitigt fiolspel, men tycks inte ha varit så särskilt genuint intresserad av musik eller ofta sökt sig till den, i realiteten uppskattat den. Han nämner emellertid mycket ofta musiken som något i sig eftersträvansvärt, idealt och mystiskt, nära nog såsom något absolut gott i sig. Musiken har alltså rangen av metafysiskt begrepp hos Kafka. Han teoretiserar dock aldrig explicit över den. Begreppet är sig självt nog. Den har dock en klar roll i Förvandlingen, Slottet, och – kanske främst – i Den sanningsökande hunden och Josefin, sångerskan eller musfolket Över huvud taget önskade sig Kafka ofta – mindre originellt… - vara något helt annat än han var, än jurist, istället t.ex. idrottsman, - han var ju god simmare, samt kunde, trots sin klena konstitution, hantera en häst i terräng- ,tecknare eller trädgårdsmästare. Under sina konvalescenser ägnade han mycket tid till just trädgårdsarbete. Han vårdade sig strikt om sin hälsa på kuranstalter. Kafka var fascinerad av kroppsarbete, och även av vackra nakna kroppar, han sökte sig till nudistläger, t.ex. vid Östersjön och vid hälsoanstalter ( Jungborn ) o.s.v.. Han var ofta påfallande tunnklädd; samma slags kläder året runt. Kostym, en tunn, mycket rymlig, överrock och hatt. Kafka hade, enligt många, mycket vackra ögon, blå eller gröna, och en intensiv blick. Hans hud var ovanligt mörk för en europé och liknade enligt många huden hos en indier. Kafka tycks aldrig ha fäst sig speciellt vid ägodelar, sådant som möbler, kläder, foton, eller ens böcker. Han var dock ytterligt noggrann i sitt skrivande, och med sina manuskript. Undantag finns från detta, när han låter Brod helt bestämma. Noggrannhet var en hos honom medveten dygd. Ibland kunde denna övergå i, eller sammansmälta med, tvångsmässighet. Han hade asketiska ideal, och han ansåg att det fanns en enda huvudsynd, som varje människa borde träna sig i att undvika: otålighet. Kafka var vänsterhänt. Att Kafka alltid behöll sin själsliga balans, sin klara logik, sin medmänsklighet och sitt handlag i praktiska ärenden – det kan vi bland annat se i breven till systern Ottla. Med noggrannhet och pregnans diskuterar Kafka där alla olika utvägar för systern att realisera sina drömmar om utbildning och om självständighet. Han erbjuder konkret hjälp. Han skriver brev till vänner och myndigheter för att hjälpa henne, och är – alltså även i praktiskt avseende – till stor hjälp för sin ”älsklingssyster”. Kafka skaffade egentligen aldrig något eget hem, någon egen lägenhet, annat än tillfälligt. Kafka bodde nära nog hela sitt liv, antingen hos föräldrarna, i genomgångsrum, eller i hyrda rum, eller på pensionat eller sanatorier. Undantag är likaså den mycket korta tid, då han tillsammans med Julie Wohryzek hyrde en liten lägenhet i Prag, och den tid han bodde med Dora Dymant i Berlin under sin sista vinter… Kafka var även, på faderns order, engagerad som delägare i en asbestfabrik, vilket vållade honom en hel del arbete, sömnlöshet och bekymmer. Efter kriget kom han också att hjälpa de krigsskadade - förmodligen delvis i ruelse över att själv blivit frikallad från militärtjänst- och därför starta ett uppskattat, och uppmärksammat, konvalescenthem för dessa. Han stödde också ekonomiskt ett judiskt barnhem i Nordtyskland, som det verkar ända till sin död. Kafka och Brod arbetade ett slag gemensamt på en roman, kallad Richard und Samuel, två alias´ - men denna blev inte mer än ett utkast, om än ett ganska vidlyftigt. ( Brod tycktes – som antytt - ha en ( naturlig ) djup fascination över Prag, samtidigt som han, redan tidigt, ville flytta därifrån.). Vad Brod senare kom att skriva om Kafka tycks många som såsom delar av en "hagiografi". Oavsett detta var han en vän, som aldrig svek. Kanske var romansamarbetet till dels ett tecken på – från Kafkas sida – ett sökande efter gemenskap, från Brods ett tecken på både ambition och vänskap. Brod var i det närmaste outtröttlig – både i med och motgång - med råd och dåd. Kafka hade som ung en liten men solid vänkrets, bestående av personer varav de flesta var sådana han mött antingen genom Brod eller på Ferdinand-Karls-Universitetet. De bestod av Oscar Pollak, Oscar Baum, Max och Otto Brod, Felix Weltsch och ibland även Franz Werfel. Vännerna betydde mycket för Kafka. Viktigt var förmodligen att många av dem också kom från familjer, som var mer väl etablerade sedan generationer, och hade en längre "bildningstradition" än familjen Kafka. Franz Kafka kom aldrig att bli en riktigt djupt humanistiskt boklärd människa, vilket flera av hans vänner faktiskt ganska snabbt blev, men han fick genom vännerna ändå mod att drömma om att vara med om att starta en kulturtidskrift. Det låg inte för Kafka att skaffa en encyklopedisk lärdom. Brod var då troligen mer intresserad av detta, att bli en ”bildningsgigant” eller kritiker. Kafka var helt inriktad på att skapa ett konstnärskap. En klar överblick över tidens kulturella strömningar hade han dock mycket medvetet av intresse skaffat sig. Man träffades antingen på ett av de talrika caféerna i Prag, Arco, Café Louvre, Savoy, Imperial, Concordia, och andra …eller hemma hos den blinde Baum, som var den förste av vännerna som gifte sig och skaffade en egen lägenhet. ( Baum hade som pojke förlorat synen i ett slagsmål mellan olika skolor på en gata i Prag. Sådana var ganska vanliga, och var generellt baserad på olikheter i etnicitet. Baum var ju också han jude.) Prag hade ett rikt kabarétliv. Detta följde Kafka också. Efter arbetet var besök på kaféer, teatrar och kabaréer något som tillhörde vardagen för den priviligierade klass som FK tillhörde. Kafka tycks ha haft en fast rotad tro på nyttan av ett sunt leverne, och detta låg även i tiden, och Kafka simmade - invid Moldau fanns flera badanläggningar och simsällskap …. – gymnastiserade, rodde och levde ett hälsosamt liv, skyende läkare, som han i allmänhet såg som "atomister" i sin metod. Han rökte inte, drack varken alkohol, kaffe eller té. FK hade en egen liten roddbåt på Moldau, Vltava, där han rodde uppströms och sedan lade sig på botten av båten och lät sig själv, iklädd sin vanliga kostym, och båten glida nedströms inunder den berömda Karlsbrücke, och alla de andra 8 broarna, broar, där man faktiskt vid denna tid tog betalt i tull vid passage över dem. Han överlevde en attack av spanska sjukan, denna influensa som tog så många liv i Europa. Kafka var tidvis nästan osannolikt mager även innan tbc-sjukdomen - en magerhet som plågade honom. Han var i mycket pedant. Kafka hade en djup barytonstämma, trots sin spensliga kroppsbyggnad, en stämma, som bl.a. var tjänlig vid hans högläsningar hos vännerna, och som kan ha fullbordat hans tjuskraft hos många kvinnor av en viss typ. K afka hade från början intresse för filosofi, men ingen särskild förmåga eller fallenhet. Inte för den analytiska, systematiska filosofin, eller ens för den romantisk-idealistiska. Ett existentialfilosofiskt intresse för Kierkegaard, Nietzsche, Dostojevskij och Tolstoy och liknande fanns dock, jämte till viss del för estetisk-filosofiska spekulationer, båda ofta strikt knutna till hans egen, som han uppfattade det, livet igenom helt formidabla personliga utanförställning och unicitet. Kafka skrev också en existensfilosfisk aforsmsamling i utkast. Även om Kafka nu, som det allmänt anses bland kafkaister, inte hade någon fallenhet för filosofi, så fanns det ändå hos honom ett stort mått av skarpsinne, och trots att han inte alls kunde behärska t.ex. matematik ett sinne för logik och konsekvens, och ett gediget och effektivt sinne för skepticism. Han ägde själv mycket få böcker i psykologi och i ren filosofi. Men han läste mycket, troligen snabbt. Inte minst då han var sjuk och sängliggande men även under sin vanliga sömnlöshet. På Prags universitets-bibliotek finns det faktiskt kvar en anteckning om att Kafka där lånade upp till läsesalen ett exemplar av Hegels klassiska Phänomenologie des Geistes, en väldig bok och en erkänt invecklad, som man knappast kan lyckas vettigt konsumera på några dagar i en läsesal. Det är känt att Kafka ägde en bok av Fichte, förmodligen Människans bestämmelse. Kanske fler. Denna bok var heller ingen ovanlig volym i de bildade klassernas bokhyllor under denna tid. I själva verket är den en mycket pedagogisk och välformulerad populär-framställning av Fichtes filosofi, och samtidigt av hela den filosofiska idealismen i en av dess mer tydligaste former. Kafka studerade också, tillsammans med den vakna och vetgiriga Ottla, Schopenhauer. FK bör ha uppskattat den antiauktoritäre Schopenhauer, samt uppskattat dennes hänvisningar till skepticismen. Kafka högläste vid dessa tillfällen. Högläsning var alltid en del av Kafkas intresse för litteratur. Han läste bl.a. också Kierkegaards dagböcker, samt SKs två tidiga verk, Enten-Eller och Frygt og Baeven. Kafka kände igen sig i Kierkegaards funderingar över sig själv. Kafka ägde vad vi vet minst en bok av Marx: dennes Zur Judenfrage, där frågan om judisk emancipation tas upp till kritisk granskning. Denna lilla bok, på c:a 88 sidor, innehåller en i förhållande till bokens omfång förvånansvärt bred diskussion om makt, om ”massan”, om politik och om europeiska förhållanden ställda mot amerikanska, och om religion och mänskliga rättigheter. Det är en bok som än idag har filosofiskt värde, och är extremt välskriven. Där pekar Marx, själv ju av judisk familj, bl.a. på den inneboende motsättningen i religionsfrihet och mänskliga rättigheter vilka senare till dels – som de senare blev bekanta för envar - redan fanns skisserade i Frankrike av G. de Beaumont. Bruno Bauer, till vilken boken i mycket är riktad, hävdar att ingen emancipation är möjlig så länge det finns religioner. Marx å sin sida hävdar, att ingen emancipation är möjlig för judar innan alla människor är socialt emanciperade. Boken, som är skriven redan 1844 – Nietzsches födelseår - nämner nu inget om något proletariat eller någon revolution. Marx´ idéer kom ju senare, i och med 1848 års revolution, att förändras i radikal riksting. År 1844 var ju också året när Balzac gav upp försöket att fullborda sin samhällskritiska roman Bönderna, eftersom han fick problem med dess publicering som följetong i en tidning. Romanen – den ofärdiga - kom senare att, med entusiasm, kommenteras av Karl Marx i Das Kapital III. En av Kafkas lärare på gymnasiet, Dr. Gottwald, kom att spela en liten roll i Kafkas utveckling, i det att denne G. i sin undervisning satte i förgrunden den då, både i Wien och Prag, moderne Franz Brentanos filosofi . En klasskamrat till Franz Kafka, den nära vännen Oskar Pollak, blev däremot senare filosof, - liksom skolkamraten Hugo Bergmann - och Pollak kom även att bli utgivare av Franz Brentanos samlade verk. Bergmann skulle senare – som professor - publicera sig i ämnet ”Brentano”. Med Pollak, som stupade som frivillig i första världskriget, hade FK en nära och intensiv brevväxling. Kafka skonades i övrigt under detta gräsliga krig, om man ser till förluster av nära och kära. På Carolinum, i Prag hade man, som på många europeiska universitet under denna tid, förnuftigt nog, en inledande del som bestod av obligatorisk undervisning i filosofi. Kafka deltog i en kurs i praktisk filosofi under vintern 1901/1902, en kurs om estetiken i det musikaliska dramat, och en som handlade om grundfrågor i den deskriptiva psykologin. De båda första leddes av prof. von Ehrenfels, den senare av A. Marty. Dessa ledde även bl.a. den pragensiska s.k. Brentanocirkeln. Marty läste där högt ur Franz Brentanos verk för Kafka, och dennes vänner Bergmann, Pollak och Emil Utitz m.fl.. Utitz, som också han varit skolkamrat med Kafka, skrev långt senare ett brev till Wagenbach, innehållande bl.a. den målande och tänkvärda beskrivningen av FK: ”Om jag skulle säga något karaktäristiskt om Kafka, så skulle det vara det, att det inte var något särskilt alls med honom.” Detta är ju både målande och talande. Även Max Brod var ett tag med i cirkeln, men publicerade i pressen en elak karikatyr av gruppen, och uteslöts därför, givetvis. Brod hade föga intresse för filosofi, åtminstone av det mer systematiska och analytiska slag som bedrevs i Brentanozirkel, och hade massor av umgängeskretsar ändå. Barry Smith hävdar, i essän Brentano and Kafka, att Kafka syns ha besökt denna diskussionsklubb ganska ofta, och att han var mycket intresserad av vad som pågick där, och att man alltså också kan följa en del teman från vad som togs upp där i FKs prosaverk. Smith understryker, att intresset för Brentano var tidstypiskt. Det såg likadant ut i Wien som i Prag på det stora hela. Man vände sig från politik och mot filosofi, psykologi och individualism. Även Freud hade varit en av Brentanos elever, liksom även Husserl samt Thomas Masaryk, republiken Tjeckoslovakiens förste president. Smith tycker sig, för det första, kunna spåra Brentanos inflytande på två områden: dels i uppfattningen om medvetandet, om upplevelsens och medvetandet om upplevelsens sanning i jämförelse med den undflyende omvärlden, dels i frågan om grundvalarna i etiken. Jämför även Hans Blomqvists diskussioner i denna fråga.


D et kan tyckas aningen absurt, att jag här nu tar upp Brentanos medvetandefilosofi, efter det att jag slagit fast att jag misstänker att Kafka inte kunde tillgodogöra sig systematisk filosofi. Men några tankar i denna medvetandefilosofi kan ha påverkat Kafka, tror jag, och vi har i det följande att göra med diverse resonemang om medvetande, i anknytning till Kafkas texter, som kan ha en viss affinitet i förhållande till en del av idéerna hos Brentano. Och Kafka kan ha tillgodogjort sig idéerna, om inte annat, så intuitivt. Därför finner jag det befogat att ändå delge ett litet referat främst av B.s idéer om medvetandet. Brentano hävdar nämligen högst originellt, att man alltid har en självreflexion som är samtidig med upplevelsen av tingen. Detta är en del av grunden i hans fenomenologi. Man bör här se som väsentligt, att Brentano här agerar, liksom W. Dilthey, i reaktion, och kontraposition, mot den gamla romantiska idealistiska filosofin, som Fichtes, som i grunden var av konservativt slag och indirekt stödde den mitteuropeiska centralmakten: i Preussen den en makt i förbund med kyrkan, i Österrike: Kejsaren. Fichte hade ju redan anfallits på sin tid av Hegel. Samtidigt söker Brentano et consortes finna på en väg, där filosoferna inte ”tävlar med” naturvetenskaperna, denna väldiga kraft som nu kring 1900 seglar upp såsom framtidens kunskapskälla och frälsningslära. Fenomenologin skulle senare, kan man säga, kulminera i de resonemang som kom till ytan 1927 hos Heidegger – i dennes kryptiska Sein und Zeit - och lite senare, hos Sartre och sedan originellt hos Merleau-Ponty, samt Lévinas, i vars verk ju viss judisk filosofi ingår. Kafka syns ha, eller kan ha, varit mottaglig för bl.a. den slags iakttagelser kring medvetande-omvärld, som Brentano och som den deskriptiva psykologin sysslade med, samt för den etik och metaetik, som finns i Brentanos verk. Det är påfallande hur det finns idéer lika Brentanos grundprinciper beträffande psykisk erfarenhet hos Kafka, såväl i Beskrivning av en kamp ( 1909 ) som i Dagboken t.ex. 1913. Till exempel finner Barry Smith ( liksom även Judith Ryan ) stöd för en viss påverkan från FB i en passage i den tidiga Kafkas Beschreibung eines Kampfes: "Jag vandrade vidare ostört. Men eftersom jag som fotgängare fruktade ansträngningen att klättra uppför den bergiga vägen, lät jag den gradvis bli jämnare, lät den slutta ned mot en dal i fjärran. Stenarna försvann enligt min vilja och vinden upphörde att blåsa. Jag vandrade i rask takt och eftersom jag var på väg neråt, så lyfte jag mitt huvud, sträckte på mig och korsade mina armar bakom mitt huvud. Eftersom jag tycker om granskogar, så gick jag genom skogar av den sorten, och eftersom jag tycker om att tyst stirra upp mot stjärnorna, så uppenbarade sig stjärnorna sakta på himlen, som de brukar. Jag såg bara några få lätta moln, som en vind, som blåste just på deras höjd, sköt genom luften, till glädje för fotgängaren. På andra sidan, på något avstånd från min väg, antagligen åtskild från denna av en flod också, såg jag till att resa ett enormt högt berg vars högplatå, övervuxen med buskar, nuddade skyn, Jag kunde tydligt se konturerna av de högsta grenarna och deras rörelser. Denna syn, hur vanlig den nu än må vara, gjorde mig så lycklig att jag, som en liten fågel på en kvist på dessa avlägsna buskar, glömde att låta månen stiga upp. Den fanns förmodligen redan bakom bergen, arg över förseningen." Detta stycke finner B. Smith anmärkningsvärt, i det att det hela tiden är byggt på berättarens ”inre liv”, alltså berättarens - hjältens - fantasier och önskningar, infall . Skrivandet av en passage som den nu citerade innebär ju, menar jag, att Kafka här drar ut konsekvenserna av Brentanos filosofi så till den grad, att han helt avviker från denna, i det han här skapar en sagovärld med en önskande ( omnipotent – likt Ida i Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa”…) hjälte. Brentano inskränkte sig till att skilja perceptionen från objektet, samt att påpeka att vi alltid på något sätt var hänvisade till vår upplevelse, vilken vi samtidigt som vi hade denna, var medvetna ( id est: "på något sätt" ) på samma gång, ”oblikt” om denna medvetandegöring, och skillnaden mellan denna upplevelse och vad som faktiskt "fanns" i världen. ”Inbillning” var för t.ex. Brentano en chimär. Man kan förmoda, att en så extremt fantasifull människa – på gränsen till fantastisk - som Kafka utan svårighet kunde komma på en sådan här ( Idas sommarvise-)-vinkling helt utan Brentano, men jag tror visst ändå att Smith har rätt. Vi kan här - kort - nämna om Brentano, som alltså torde vara den enda filosof, som Kafka mer grundligt, aktivt, kom i kontakt med, - vid sidan då av Nietzsche och Platon, att denne levde mellan 1838 och 1917. Brentano utbildade sig till präst i katolska kyrkan men lämnade, i samband med besluten under första vatikankonciliet 1869-70, - tillkomsten av dogmen om påvens ofelbarhet- , sitt ämbete och blev så småningom professor i Würzburg, senare detsamma i Wien och därefter välkänd privatdocent i staden. Brentanos idéer om en beskrivande psykologi skiljer sig markant ifrån den experimentella psykologins idéer. Man har bl.a. frågat sig om B.s psykologi trots allt inte kan innebära, att denne – medvetet eller omedvetet - antog ett medvetet omedvetet, d.v.s. två medvetna sfärer. Detta problem uppstår ju även i fallet med Freud, där Censorn tycks vara medveten om allt. Den andra influensen från Brentano på Kafkas reflexion är Brentanos etik, enligt både Barry Smith och P. Neesen, en metaetik, i vilken Brentano hävdar att det i princip går att finna ut en objektiv giltig grund för en sådan, men att denna etik, som man i princip då kan finna, i praktiken står i konflikt med moralen. Brentano företräder en värdesubjektivism, som Hägerström senare, men en, i nyckelverket Vom Ursprung sittlicher Erkenntnis från 1889, ( endast 47 sidor långt ), mycket komplicerad sådan, som har kärleksbegreppet såsom grundläggande för begreppet ”rätt”. B. bygger där på insikter som senare utförligare framförs i det postuma verket Wahrheit und Evidenz, där B. utreder och särskiljer omdömen om upplevelser å ena sidan, och förnuftsomdömen å den andra. Detta verk har även analytiska filosofer, bl.a. moderna anglosaxiska, haft nytta av. Det har bäring på kunskapsteori, men även på etik och på rättsfilosofi. Något större betydelse för Kafka har troligen just inte denna etik haft, och jag utelämnar därför här en diskussion om denna. Kafka skriver inget alls om Brentano i sina papper, och det kan nog inte ses som troligt att Brentano varit av avgörande betydelse för Kafkas litterära utveckling. Blomqvist anser i sina böcker om Kafka, att inflytandet från Brentano torde varit större än inflytandet från Freud ”som han var ointresserad av ” . Freud tjänade, menar däremot jag, som en viktig influens och förutsättning för FK, lika viktig som romantikerna, även om FK inte alls höll med denne! Kafka var nog hela livet oerhört intresserad, ja besatt av, Freud. Kafka kan i studiet av Brentano, liksom av övrig rättsfilosofi, ha skaffat sig en inblick i problematiken kring denna och de enorma svårigheterna kring etiken i allmänhet och fått en viss vana att mer professionellt, resonemangsvis, handha dessas frågor, vilka verkligen ”blommar” i hans verk, inte minst i Processen. Kafka tycks i förhållande till filosofi främst haft en nykter, aktiv och sund skepsis, inhämtad i filosofisk form främst från och inspirerad av Schopenhauer, som han delvis kände till, och Nietzsche. Denna skepsis tycks för mig genomlysa även hans estetik och författarskapet i sin helhet. Kafka tog förmodligen till sig filosofiska idéer ganska oprecist och brett, och det är inte vanligt att han ägnar sig åt inträngande filosofiska spörsmål på ett annat än metaforiskt sätt. Kafkas intresse var inte filosofin, men var det konstnärliga uttrycket och den estetiska njutningen. Att Kafka heller inte alls dolde sin relativa okunskap i fackfilosofi ser vi i ett brev, det sista, till Felice, där han helt enkelt skriver :"Kant känner jag inte till.", medan hon tycks vara något bekant med Kants skrifter, som hon citerar ur. Kafkas ord här behöver inte nödvändigtvis här ses som 100%-igt trovärdiga, delvis p.g.a. att de är del av ett mindre, finalt gräl. I umgänget med den intellektuella Hedwig Weiler kände Kafka sig än mer okunnig inom ämnet och tycks närmast ha skämts ordentligt.


A potekarfrun Berta Fanta - efternamnet är judiskt -, hade fått dispens för att läsa på Praguniversitetet. Detta var officiellt bara öppet för män. Hon skapade också viljestarkt i sitt hem ett kulturellt centrum, och ryktet om detta spred sig i staden. Till föredrag o. fester i detta, för det dåtida Prag udda högst intellektuella och vidsynta eldorado, kallat Fantahuset, kom bl.a. matematikern Kowalewski och höll ett föredrag om Georg Cantors transfinita tal. Läraren vid stadens universitet, Albert Einstein, kom dit - svulten på kultur - och både spelade fiol, en violinsonat av Mozart, ackompanjerad på piano av Max Brod, och höll föredrag om relativitetsteorin. Einstein – som man, om man läser dennes artiklar i olika ämnen utanför fysiken, i politik och annat, finner mycket mångsidig och ytterst balanserad och verklighetsnära - diskuterade sedan Kants filosofi med de närvarande. Albert Einstein hade en lärartjänst i Prag år 1912 och bodde i staden med fru Mileva och barn. Förutom Kant läste man i ”fantahuset”- dit Kafka då och då sökte sig - Fichte. Max Planck kom också på besök och man diskuterade likaså mystik,- Madame Blavatsky kom på besök - , samt naturligtvis psykoanalysen, som var starkt på modet dessa år strax innan kriget, och efter. Ja, just ett mode var nu detta. Som sällskapslek tydde man ofta på caféer och i salonger varandras drömmar, i Freuds ”anda”. Och Sigmund Freud kom förmodligen alltså att betyda en hel del för Kafka. C:a 1904 bör Kafka ha varit medveten om Freuds existens. 1910 inhandlade han och läste Freuds Leonardo da Vinci - ett barndomsminne, där Freud första gången använder begreppet ”narcissism” och även resonerar kring begreppet ”sublimering” centralt i Tre uppsatser i sexualteori. Kafka läste senare Freuds essä om Michelangelos Moses-staty. I december 1913 besökte Kafka ett föredrag om "Moses och samtiden", och intresset för Moses fortlevde dessutom hos FK, och han lär ha kommenterat, i närvaro av den unge studenten Janouch, en bild av den berömda Moses-statyn med orden: "´Det där är ingen ledare.´ sade han.´ Det är en domare. En sträng domare.´" Sådan var ju inte Freuds syn på Moses. Freud såg i Der Moses des Michelangelo, genom statyn, Moses som en tragisk hjälte, en ensam historisk hero, som sammanbiten bar sin besvikelse över det judiska folket. Man kan här spekulera över vilken ”mytologi” som ligger bakom Kafkas tankevärld, i lika stor utsträckning som man spekulerar över vilken ”mytologi” som ligger bakom Freuds. I Kafkas fall kan ju svaret faktiskt just som jag redan antytt till en del vara…: Freud. I Freuds fall finns en dragning till meta-mytologi, religion, m.m.. Vad man då avser med begreppet ”mytologi” kan ju då vara personliga symbolsystem av djupt liggande art. Det är osannolikt, att Kafka någon gång på allvar skulle ha reflekterat över, att själv t.ex. gå i psykoanalys, för att bli kvitt några av sina problem. ”Jag /…/ ser i den terapeutiska delen av psykoanalysen ett ohjälpligt fel.”


( F. Kafka ) Freuds idéer var betydelsefulla för Kafka, liksom för alla Centraleuropas intellektuella under tidigt 1900-tal. Vi vet inte bestämt om Kafka nånsin läste mycket mer av Freud än två essäer, nämligen: Leonardo da Vinci - ett barndomsminne , samt essän om Mosesstatyn av Michelangelo, Mosesstatyn, ett konstverk som Freud aldrig tröttnade på. Essän fanns ursprungligen i tidskriften Imago, grundad 1912, som "Zeitschrift für Anwendung der Psychoanalyse auf die Geisteswissenschaften“. Detta var en tidskrift som Kafka brukade läsa. Vi känner inte heller till innehållet i de i kafkalitteraturen ofta omnämnda samtal mellan kirurgen, psykoanalytikern m.m. Otto Gross och Kafka, där Gross klargjorde, diskuterade och måhända reviderade Freuds idéer år 1917 ( alltså långt efter det FK skrivit t.ex. Domen och Förvandlingen ….) Så blir det gissningar både angående måttet av det intresse för Freud som fanns hos Kafka, och måttet av kunskap om denne hos honom. Vi bör dock tala något om själva substansen i det som Kafka rimligen kan ha hört under sina skapande år angående Freud. För Freud-receptionen i Prag spelade för Kafka säkerligen den nämnde Kraus redan tidigt en speciell och stor roll. Kraus hade en instinktivt skeptisk inställning, vilket man kan karaktärisera Kafkas egen som, likaså. Kafka tillhörde ingalunda de lättfrälsta eller lättövertygade, vad gällde idéer om Människan. Det fanns tvärtom en allmän, livslång, skepsis mot både vetenskap och mystik hos Kafka. Kafka var intresserad av psykoanalysen, men tycks dock helt avfärdat dess praktiska värde som terapi. Detta kan ha varit en Kafkas försvarsreaktion, men kan också ha varit en integrerad del i hans livsprojekt, där litteraturen av ett slags nödtvång intog en allt överskuggande plats. Den 23 september 1912 redan, efter det Kafka fullbordat berättelsen Domen, är det som den berömda anteckningen i Dagboken kommer till: ”Tankar på Freud, naturligtvis.”. Under Oktober-November 1912 skrivs Kap.1 av Amerika i ett svart skrivhäfte, - det prosastycke , som inom kort skulle publiceras fristående som novell i en tidskrift under namnet "Der Heizer" ( Eldaren ). När äktenskapet mellan Elli Kafka - den extremt tystlåtna - och Karl Hermann planerades, - FK var då i trettioårsåldern - , så planerades även – kan vi sluta oss till - , av Herman Kafka, Franz framtid. Karl Hermann hade nämligen i sinnet att starta en asbestfabrik, och till detta behövdes pengar : hemgiften. Herman Kafka gick med på detta, men rådslog med sin son ( … juristen ) om saken, och fick denne att lova att inte bara ingå i företagets styrelse, men också delta i skötseln av denna fabrik med ett tjugotal anställda. På så sätt sökte alltså FKs far på ett förslaget sätt ”tvinga in ” sonen till en framtid som … fabrikör. Äktenskapet och bildandet av fabriken - verkstaden - genomfördes, och Kafka deltog till en börja med något vid uppställande av dokument och dylikt, besökte fabriken, som sköttes av en inhyrd ingenjör, som förstod sig på asbest. Det dröjde emellertid inte länge förrän Franz mer och mer drog sig undan denna faderns ”fälla”, som ju hotade att ta hela hans återstående tid i anspråk, ( utanför försäkringsanstalten ) och - vad som för honom var huvudsaken - : som därmed hotade att hindra honom från att skriva. Det var just i denna situation - när han verkligen ”hatade sin familj” – som Stanley Corngold skrive , och detta förmodligen för första och kanske enda gången i sitt liv ….– som han skrev Förvandlingen. Han hade då också träffat Felice Bauer och växlat några brev med henne, antagligen tyst besluten att gifta sig med henne, pliktskyldigast. Intressant är ju att läsa Förvandlingen mot denna bakgrund. Det är svårt att tänka sig att Kafka såg det som en maktkamp mellan sig själv och fadern, men vad som vid denna tid mer och mer dyker upp i anteckningsböckerna - dagboken -, är fantasier om straff, om att ställas inför en stor … domstol. Här kan man tyda det som om FK kände att han svek sin familj ( asbestfabriken gick också sedan nästan hela tiden sämre och sämre och kom successivt att kosta Herman Kafka en smärre förmögenhet…. ), och han kände sig fångad, även om han i det vardagliga undvek sysslandet ( både närvaro och planerande ) med fabriken, som han de facto var delägare i. Franz kände sig förmodligen, som så ofta, skyldig, ty han hade (!) gett sitt ord på att hjälpa till. Om asbestens radikala fördärvlighet för lungor vid inandning kände man då inget till. Dammet yrde i denna lilla fabriksbyggnad och man borstade av sig asbestdamm med en tagelborste, och flickorna, de anställda, alla unga etniska tjeckiskor, ruskade snabbt dammet ur håret med några viftningar när de lämnade maskiner och lokal för dagen. Prag hade, apropos teknik, från 1890-talet flera elverk, och hade elgatubelysning från 1894. Mellan 1891 och 1903 tillkom i tur och ordning elektrifierade spårvagnar och tåg till och från Prag. FK var hänförd av den nya tekniken, ( t.ex. flyget,- Jfr. Die Aeropläne in Brescia, samt Amerikaintresset. ) och insåg kanske inte med detsamma, såsom den av honom tidigt beundrade Nietzsche gjorde, den oundvikliga faran. Vi återfinner spår av denna fascination i vissa kapitel i Amerika. I vissa avseenden drabbas naturligtvis tekniken här, i detta romanfragment från 1912, av en intensiv ironi. I romanerna kan man tydligast finna civilisationskritiken i Processen och Amerika. I Amerika - en Dickenspastisch, enl. F.K. - är det detaljerna, som här mest fascinerar, och hur Kafka föregriper George Orwells roman 1984 i några passager. Orwell var likaså han en stor Dickens-beundrare. Den ”oväntade detaljen” är ett stilgrepp, som går igen inte bara hos Dickens, men även hos t.ex. H.C. Andersen, i dennes sagor, och blir föremål för en beramad kritik av Kierkegaard, då denne finner, att den typen av avvikelse, då benämnd ”den onödiga detaljen”, hos Andersen endast naivt och självupptaget, som allt hos denne - mynnar i Intet. I nyare tid har ämnet med detaljen behandlats bl.a. i en bok om realismen och om Proust av damen med knytrosetten, Sara Danius. Man kan fråga sig vad karaktären hos denna Kafkas reaktion var. Var den rebellisk, var den nostalgisk eller var den direkt subversiv? Att den på något sätt hade att göra med det tidiga 1900-talet, speciellt med stämningen efter Det Stora Kriget och med det politiska och kulturellt-samhälleliga klimatet, kan man förmoda. Om Amerika hade FK bland annat läst hos Marx. Men han hade även kunskap från tidskrifter och film. Han hade även släktingar i U.S.A.. Här fanns i Europa en rotlöshet, och nu i tiden ett latent ”andligt” tomrum. Alla kände det. Det kändes i luften. Något som senare – efter två världskrig - skulle formuleras av sådana som Lavelles, Maritain, Mounier, & Sartre. Paul Foulquié skriver: ”Den existentialistiska rörelsen var en reaktion mot denna torra och oförsonliga intellektualism men var ännu mer ett uppvaknande för hur moralens förvärldsligande hade fört mänskligheten till en återvändsgränd: omöjligheten att fastställa en levnadsregel.” Än så länge – under Kafkas tid - var dessa tankar inte explicit formulerade. Man hade Kierkegaards och Nietzsches formuleringar i ämnet att tillgå, men dessa var både skäligen svåra att handskas med, då de var insnärjda i respektive filosofers övriga – bitvis personliga – tematik, och svårförståeliga exegeser. Existentialismen skulle komma att formuleras av Sartre et consortes. Att man, som just existen-tialist, då kom att tänka på Kafka som en av sina mer klarsynta föregångare, en mästerlig speglare av existensens villkor, det kräver en utläggning för sig, som alltså bara antydes här. Kafka var, apropos filmen, ett av modernitetens nya media, en mycket flitig och entusiastisk biobesökare. År 1907 startades den stora biografen Ponrepo i Prag. Troliget var att Kafka inte såg film som en konstart, men fann den roande. Ibland önskade han att man hade kunnat stanna filmen, för att kunna bättre studera någon speciell bildruta. Kanske det skulle bli mer spännande om man kombinerade film och stereoskop, menade Kafka. Han önskade sig alltså 3D-film. För Kafka var alltså film mer ett spektakel. Bland filmer han såg fanns skandinavisk film. Vi vet inte om han såg några av Buster Keatons eller Charlie Chaplins filmer.


II. Ottla Kafka. I novellen Förvandlingen, där modern och systern, Grete, söker utrymma Gregors rum för att låta denne vara skalbagge, men Gregor vägrar skiljas från porträttet med damen i päls . Systern blir – enligt Guattari/Deleuze – den, som dömer honom till döden. Här spelade biografiskt den händelse in, där FKs syster Ottla i slutet av 1912 tog faderns parti, i dennes krav på FK att denne skulle ägna tid till den krisdrabbade asbestfabriken, och sluta med middags-slumrandet, och lägga undan det nattliga författandet. Denna kris mellan de två syskonen var dock övergående. Bandet dem emellan var starkt. Häpnadsväckande är hur Kafka dock använder sig oförblommerat, kanske i raseri, av familjehändelserna i sina berättelser, där nu familje-medlemmarna lätt kunde känna igen sig i figurerna, vilket de förmodligen gjorde och även givetvis kännas igen av familjens bekanta. Ottla Kafka intog en särställning i Franz liv. Ottilie Kafka, alltid kallad Ottla, föddes den 29 Oktober 1892 i Prag, och var Franz´ yngsta syster, och det sista barnet. Hon gick ut en flickskola och en fortbildningsskola, och arbetade sedan i faderns affär, - ofta tolv timmar om dagen, och var den som öppnade för personalen på morgonen. Hon var inte bara charmig favoritsyster, men stod Franz allra närmast, genom hela hans liv, av alla människor. Hon hade samma egenartat mörka hy som Franz. Hon blev - kanske genom FK - intresserad av den blomstrande sionismen, och gick entusiastiskt med i en klubb för judiska flickor och kvinnor. Hon tyckts ha varit det gladaste ( och argaste ) av syskonen. Hon beslöt sig under första världskriget att ta över ett litet gods i västböhmiska Zürau, norr om Prag, som tillhörde systern Elli Kafkas man Karl Hermann, understödd av Franz. Saken motarbetade av fadern. Från mitten av April 1917 till hösten 1918 skötte hon dock detta gods. Från November 1918 gick hon en lantbruksutbildning i Friedland. I mars 1919 återvände hon till Prag. Försök att finna arbete inom lantbruksnäringen misslyckades dock, trots Ottlas och Franz gemensamma ansträngningar. Den 15 Juli 1920 gifte hon sig – mot Herman Kafkas vilja - med den katolske tjecken Josef David. Förhållandet hade börjat långt innan kriget. Föräldrarna fick reda på det först efter det Josef D. lämnat militärtjänsten. Så kom födseln av döttrarna Vera, 1921, och Helene, 1923, och Franz var mycket förtjust i dem, lekte med barnen, och tyckte även om maken. Under sommaren 1922 tillbringade Franz med familjen David tre månader i Planá vid Lužnicí. Ottla Davidová och Josef David hade inget lyckligt äktenskap. Hon var också mycket självständig, till skillnad mot sina båda systrar, vilket kan ha bidragit till spänningar. I Oktober 1943 följde hon med, som hjälpare, en barntransport till Auschwitz , och kort därefter mördades hon av nazisterna där. Hennes döttrar Véra och Helene undkom, då Ottla frivilligt – skyddande den icke-judiske maken - separerade sig från sin familj. Franz och Ottla läste ibland böcker tillsammans. Som Platons Symposion, denna klassiska tragikomiska politiska fars, Arthur Schopenhauer, m.m.. De hade livet igenom, från tidig barndom ända till Franz´ död en tät kontakt, och förde långa hemliga samtal, vilka utspelade sig främst på två platser, nämligen i husets badrum och i en speciell park i centrala Prag. I breven till henne - nu på Bodleian Library i London - framstår Franz som snabbtänkt, som vanligt, minnesgod, praktisk, avslappnad och naturlig. Betecknande är att Kafka hellre läste filosofi med Ottla, än med Max Brod. Denne hade en dragning till metafysik och mystik som med största sannolikhet radikalt ”avskräckte” Kafka. Brod hade mycket litet av den gedigna skepsis, som var utmärkande för Kafkas tanke. Då fanns det t.ex. hos kamraterna Baum, Oscar Pollak och Weltsch mer sådan. Orsakerna till att vänskapen mellan Brod och Kafka ändå blev livslång är troligen fler, och det skulle bli spekulation att ge sig in på dessa. Ottlas betydelse för Franz kan ha varit mycket större än vad alla i allmänhet anat. Det syns – utifrån sett, efter man tagit del av existerande dokument ….- som om deras intima samtal var det mest nära och varma som Kafka upplevde under hela sitt liv. Ottla var efter Franz´ död helt emot att man publicerade Kafkas efterlämnade romanfragment och annat. H. Zylberberg, som kände Ottla, skriver: ”Hon accepterade aldrig det faktum att Kafkas verk hade publicerats som resultat av någons indiskretion. Franz hade lämnat ett testamente, och hans djupaste och heligaste önskan, att allt han hade skrivit skulle brännas, borde ha åtlytts. På grund av detta var hon mycket arg på Max Brod.”


III. Romanser och för- hållanden. Sommaren 1907 befann sig Kafka hos släktingar i Triesh på tjeckiska landsbygden, hos sin morbror läkaren Siegfried Löwy; han badar och åker motorcykel och har där en romans med den unga 19-åriga judinnan Hedwig Weiler. Det är Aug. 1907. och Kafka är 25 år gammal. I ett raljant brev till Brod beskriver Kafka henne som : "mycket ful, liten och tjock, röda kinder med två stora framtänder, som inte ryms i munnen". Man kan jämföra FKs hjärtlösa beskrivning av Hedwig med den aningen senare gjorda av Felice – likaså i ett brev - där FK tycker att denna ser ut "som om hon har en bruten näsa". FK tycks alltså ha excellerat i att beskriva fulhet hos flickor, som han ( faktiskt? ) dras till. Vi bör här komma ihåg, att det för Kafka var en plikt gentemot familjen att söka sig en hustru. Det är alltså mycket det som det handlar om här. Hedwig och hennes syster Agathe var socialdemokrater. H. Weiler var född i Wien 1888. Hon läste romansk filologi och filosofi, blev Fil. Dr. 1914, gifte sig 1917, ( g. Hertzka ) och engagerade sig bl.a. periodvis i judiska föreningar. Att hon - som en av de få, undkom nazisternas förföljelser, förmodas ha berott på inflytande från ”mäktiga beskyddare” i Wien. Hon dog där 1953. ).Breven till Hedwig i Wien ( H.W.s brev är inte bevarade. Hon begärde - och fick dem tillbaka. ), elva stycken under en halvårsperiod, är skrivna i Prag, där FK. då arbetade heltid som försäkringsjurist för ett italienskt försäkringsbolag. Breven är inte särskilt varken intima eller hjärtliga, men har en närmast spefull ton. Kanske avsåg Kafka att anta en skämtsam attityd, men breven är alls inte någon rolig läsning. Det ansåg, i likhet med mig , uppenbarligen också den verkliga adressaten, Hedwig, som förebrådde Kafka för den "ironiska" tonen i dem. ( Detta vet, vi, då Kafka intensivt replikerar på anklagelsen. Kafka kunde sällan vara rolig i brev, annat än då han återger episoder från livet. Kafka syns egentligen inte intresserad av någon närmare bekantskap, och man får intrycket att han blir nervös av henne, och samtidigt framträder en bild av, att FK vid denna tid var solitt deprimerad. ) Hedwig kallar honom likaså för: lögnare, och Kafka försöker intensivt få detta till något intressant. Just dessa FKs brev till henne brev är tillgjorda, och det är ett intryck man sällan får när man läser något av Kafkas hand. Förhållandet medförde att han sände den egenartade lilla novellen Die Abweisung ( Avvisandet ) till henne, i ett anfall av svartsjuka och publicerad utan titel i tidskriften Hyperion 1908 - kanske, också den, en av Kafkas ... sämsta, vilket han uppenbarligen också anser själv, då han också direkt benämner den så, ("schlecht"). Denna novell handlar i pessimistiska - men samtidigt raljanta - ordalag om kärlek, längtan, ensamhet och stolthet. ( Den halvsideslånga novellen slutar med, att berättaren uppmanar sig själv och flickan ( i berättelsen ) att var och en gå hem till sitt, då ingen av dem uppfattar att den andre uppfyller förväntningarna på en idealpartner. ( "Tonen" i denna novell är icke alls typisk för FK. Den äger för mig en – nästan artificiell – tillkämpad distansering, något lik … Hjalmar Bergmans Kanariehunden. ). Breven något tidigare till t.ex. Oscar Baum, är annorlunda än de till Hedwig. Där uppenbaras istället mycket förtvivlan. Det, som FK benämner ”förtvivlan” är återkommande i hans dagböcker, och det är svårt att veta vad det egentligen beskriver för slags känslor. Kafka lär aldrig ha glömt HW, och ännu 1917 finns en anteckning: "Hertzka", på ett pappersark. En destruktiv stämning ligger mellan raderna och lurar i breven till Hedwig Weiler. Där finns också en egenartad förströddhet och en brist på inkännande … och sans ( kanske fientlighet? ), som man också mycket sällan möter hos Kafka. Så måtte dessa två verkligen inte alls ha passat för varann. Förmodligen kände sig Kafka intellektuellt och emotionellt m.m. underlägsen Hedwig. Denna tycktes ha haft en mycket bred och säker intelligens, mod och viljestyrka. Om så nu var fallet, - att han kände sig i underläge - så kan detta förhållande i viss mån ha bidragit till Kafkas rädsla för att alls i fortsättningen ha nära, långvariga förhållanden med kvinnor. Särskilt starka sådana. Det mest märkliga och mest betydelsefulla och intensiva förhållande, som Kafka nånsin hade, och det, under vilket Kafka skrev sina kanske bästa litterära alster, var dock det till berlinskan Felice Bauer.


=========================================


F ranz Kafka kom hem till Brods en kväll i Augusti 1912. Max Brod hade just gift sig med Elsa Taussig, och Max och Franz var nu oftare hänvisade till att träffas i större sällskap. ”En gift vän är ingen riktig vän.” skrev Kafka svartsjukt i ett brev till Brod. När han denna kväll, först såg Felice Bauer satt hon vid ett bord, och han trodde att hon tillhörde tjänstefolket. ( Jfr. t.ex. Haymans och Stachs biografier.). Mötet präglades av missförstånd och förvirring. Kafka skulle denna kväll egentligen redigera sin samling kortprosa, Betrachtung, - den första boken - för Rowohlts Verlag, vilket nu istället överläts helt till Brod. ( Kafka hade tidigare enbart publicerat sig i tidskrifter.). Kafka följde Felice till hennes hotell, gav henne - av misstag - sin adress, och skrev någon vecka senare, från arbetet ett maskinskrivet brev till henne, på försäkringsbolagets brevpapper. Så inleddes ett brevförhållande, - man har benämnt det ett ”utnyttjande”, en vampyrism, faustiskt, o.s.v. - som tillhör de mest groteska i ”världshistorien”. Kafka och Felice umgicks mest, ja nästan uteslutande, per brev. Kafka sände sina brev, och krävde uppfordrande utförliga svar – två om dagen – från Felice. Kafka är i relationen vampyren, som livnär sig på Felices liv och under denna tid skriver han några av sina bäst sammanhållna verk. Allt händer här som i en het fruktan för giftermålet, och mitt i en process med/mot honom själv om detta. E. Krause-Jensen, efter att ha läst Deleuze/Guattaris ”schizo-analys” av Kafka och förhållandet…: ”Mellan 1912 0ch 1917 skriver han oavbrutet till henne och understundom dementerar han efter eget gottfinnande de rader han just sänt iväg, men han ålägger henne likväl att svara två gånger om dagen. Han ersätter äktenskapskontraktet med en diabolisk pakt, ett slags ”vampyrverksamhet per korrespondens”, som Deleuze och Guattari uttrycker det, en verksamhet som Kafka behöver för att arbeta. ´Orörlig´ vid sitt existensbord suger Kafka Felices blod liksom en spindel, och väver sina garn // för att fasthålla bytet //. Den enda fruktan han glimtvis och skräckslagen förnimmer genom sin hudlöst känsliga intuition är att han skall förgås i sin egen ordväv , och att ”utvägarna” skall visa sig vara återvändsgränder. Därför skriver han samtidigt noveller kring temat att långsamt förvandlas till ett djur. /…./.” Ur ett brev från Oktober 1912 om det första mötet med Felice: ”Ärade Fröken! ( Gnädiges Fräulein ! ) Så var det nu åter en sömnlös natt, under vilken man just innan morgonen, de sista två timmarna, drog ihop sig till en påtvungen, planerad sömn, i vilken drömmarna icke längre är drömmar och sömnen icke någon riktig sömn. Och dessutom har jag idag utanför porten sprungit ihop med slaktarns springpojke och hans låda, så att jag har fått ett jack över vänstra ögat. Säkerligen blir jag genom en sådan början inte i bästa tillstånd för att övervinna de svårigheter som det innebär att skriva till Er och som jag i natt lät genomlöpa mitt huvud i ständigt nya former. Det innebär inte att jag inte kan skriva det jag vill skriva, det är ju de allra enklaste saker, men det är så många, att jag inte kan få dem att rymmas i tid och rum. Ibland tänker jag, särskilt på natten, att låta allt bli liggande i minnet, att ingenting mer skriva och att hellre gå under av att inte skriva än av att skriva. Ni skriver till mig om Edra teaterbesök och det intresserar mig mycket, ty för det första sitter Ni där i Berlin vid källan för alla teaterhändelser, för det andra väljer Ni ut Edra teaterbesök mycket väl ( ända tills Monopolteatern, där jag också var, med en min hela varelses gäspning, större än hela scenrummet ) och för det tredje så vet jag inte det minsta om teater. Men vad hjälper mig då kännedomen om Edra teaterbesök, om jag inte visste allt som föregick dem och vad som följde på dem, om jag inte visste vad ni hade på Er, vilken dag i veckan det var, hur vädret hade varit, om ni hade ätit supé före eller efter besöket, vilken plats ni hade, i vilken och hur begrundande stämning Ni var och så vidare, så långt man nu kan tänka sig. Naturligtvis är det omöjligt att beskriva allt det för mig, men så är också allting omöjligt. Fru Sophies födelsedag – för att nu skriva något enkelt och fullständigt meddelbart – är först den 18 mars, och när är Er, för att ställa en rak fråga ? Det är inte bara oro, som den på kontoret, som leder mitt skrivande hit och dit, så att jag nu åter frågar något helt annat: Jag har ständigt allt det i minne, som Ni sade den där kvällen i Prag, så långt man nu kan lita på sådana övertygelser, men ett är mig fullt klart, när jag läser Ert brev, och det vill jag att Ni utvecklar vidare för mig. När vi gick ifrån lägenheten tillsammans med Hr. Direktör Brod till hotellet, så var jag, för att säga sanningen, förvirrad, ouppmärksam och uttråkad, utan att, åtminstone medvetet, närvaron av Hr. Direktören var skuld till detta. Tvärtemot, jag var förhållandevis nöjd med att känna mig fri. Det var då också tal om, att Ni skulle komma rakt in i rusningstrafiken i centrum på kvällen, och också att Ni då vid återkomsten hem skulle göra Er mor uppmärksam på Er närvaro genom att klappa i händerna på ett särskilt sätt, så att hon skulle släppa in Er genom porten. Finns det i detta något anmärkningsvärt viktigt ? Och berodde uraktlåtenheten att ta med nyckeln vid Monopolteaterbesöket bara på den sena återkomsten ? Är det skrattretande frågor ? Mitt ansikte är alldeles allvarligt, och om Ni skrattar, så ber jag Er att skratta vänligt och svara noggrant. Till våren senast utkommer på Rowohlts i Leipzig en ”Jahrbuch fur Dichtkunst”, redigerad av Max. I denna kommer att finnas en liten historia av mig: ”Domen”, som kommer att bära en tillägnan: ” Fr. Felice B.”. Är det att handskas för bryskt med Era rättigheter ? Särskilt då denna tillägnan redan står skriven på historien sedan en månad tillbaka och manuset inte längre är i min besittning ? Är det kanske en ursäkt, som man kan låta gälla, att jag har tvingat mig att ta bort tillägget ( till ”Till Fr. Felice Bauer.” ) ”för att hon inte alltid bara skall få presenter av andra”? I övrigt kan jag inte se att berättelsen, i sitt väsen, har det ringaste att göra med Er, förutom att en flyktigt uppdykande flicka bär namnet Frieda Brandenfeld, alltså, som jag efteråt märkte, har begynnelsebokstäverna i sitt namn gemensamt med Edra. /…../.” ( Br. 1900-1912, s.186f.; Kafkas femte brev till Felice, 24/10 1912.) Sedan följde alltså en otrolig skaparperiod – under det Kafkas ”fäste i vardagligheten” var breven till Felice. Franz Kafka förlovade sig dock med henne först den 1 juni 1914. Kafka levde som nämnt under konstant tryck från familjen att gifta sig. Kafkas giftermålsskräck kan, enligt flera, ha haft sin botten i sexualskräck, eller än mer i en generell känsla av att inte räcka till. Hur komplicerat detta nu faktiskt var lär vi aldrig komma att få veta. Säkert är det inte, att ens FK själv visste hur det låg till. Kafka skrev den banbrytande Domen, Eldaren och snart också Förvandlingen, bara inom loppet av ett antal veckor hösten 1912. I ett svep skrev Kafka mästerverket, novellen Domen, - novellen om Georg Bendemann och dennes fader -, natten 22-23 September 1912, en novell som han dedikerade till henne. ( Jfr. brevet ovan.). Han uppfattade denna som sitt första mogna verk, och läste det högt för sina vänner, samt för allmänheten på en uppläsningsafton strax efter författandet . I November och December detta år skrev han så på två dagar ( nätter ) Förvandlingen - en av världens mest lästa noveller. Denna explosion av kreativitet – s.a.s. ”under galgen” - kom aldrig att överträffas av Kafka, och den kunde kanske aldrig ägt rum utan det egendomliga grepp han höll över sig och över Felice med alla breven till henne. Kafka led alltså av stark ångest inför tanken på äktenskap, och han klagade över att han så fort han började tänka på denna sak, inte alls kunde sova om nätterna. ( Samtidigt skrev Max Brod sin bok Judinnen, innehållande bl.a. en novell om hur en judisk mor söker en lämplig äkta man till sin dotter.). Inte långt efter författandet av Domen, efter en kort depression, kom nästa eruption i berättande: Förvandlingen. Situationen hemma hos Kafkas fick tjäna som material och modell, som den redan gjort i Betrachtung och i Domen. Efter färdigställandet av Förvandlingen i årsskiftet 1912/13 kom Kafka plötsligt in i en skrivförlamning. Denna skulle nu inte brytas förrän Kafka förlovade sig med Felice över ett år senare. Under denna ”latenstid” visste Kafka med sig att han kunde skriva : de två ( redan ansedda ) mästerverken Domen och Förvandlingen var nu sannerligen utåt och inåt förpliktande. Hur Kafka nu innerst inne resonerade kan vi inte veta, men i breven till Felice kan man följa hans besvikelse över sakernas tillstånd, liksom i de korta breven till Kurt Wolff - på Rowohlts -, där han antyder skrivtorka – men i ytterst formell ton. Kafka skrev c:a 200 brev till Felice, självupptagna sådana. En gedigen tystnad, dränkt i ord, alltså. Han tycks här ha varit i en slags konstant kris och var i breven full av självömkan och självförebråelser. Breven saknar i grunden väsentliga resonemang. Under det första halvåret av bekantskapen med den ytterst tålmodiga F. utkommer Betrachtung, som bok, samtidigt som han skriver sina nya mästerverk. Betrachtung uppskattades inte märkbart av Felice. Hur som helst: utan Felice, - ingen Domen, ingen Förvandlingen. Eller Amerika. Eller senare Processen. ( Vad Felice tyckte spelade för FK ingen roll.) Att nu dessa båda första behandlar en familjekonflikt är just typiskt för förhållandet med Felice, där FKs far hela tiden finns i bakgrunden, som den som främst kräver ett giftermål, med bibehållande av anställningen som jurist för FKs del. Själv ville Kafka helst bosätta sig någon annan stans än i Prag som fri skriftställare. Det katastrofala i Kafkas predikament, och i förhållandet till Felice, som själv hade det besvärligt nog i sin egen familj, kan illustreras med återgivandet av utdrag ur ytterligare brev ur korrespondensen. Vad som ibland kallas ”hundbrevet”- ett brev till Felice - tillkom i April 1913: ”Min egentliga skräck – det kan väl inte sägas eller höras något värre – är den, att jag aldrig någonsin kommer att kunna äga dig. Att jag i det mest gynnsamma fall skulle vara begränsad till att, som en herrelös trogen hund kyssa din till mig förstrött överräckta hand, vilket inte skulle vara ett tecken på kärlek, utan bara ett tecken på förtvivlan hos det till stumhet och förtvivlan evigt dömda djuret. Att jag skulle sitta bredvid dig och som det redan skett känna din kropps andning och liv vid min sida och i grunden vara mer skild från dig än nu , i mitt rum. Att jag aldrig skulle vara istånd till att locka din blick, och att det för mig verkligen skulle vara förlorat, när du såg ut genom fönstret eller när du lade ditt ansikte i händerna. Att jag skenbart är i förbund med dig, färdandes över hela världen, hand i hand, och att inget av detta är sant. Kort sagt, att jag för alltid förblir utesluten från dig, även om du skulle så mycket undertryckt ge dig hän åt mig, att det skulle bringa dig i fara.” Hundtemat skall han många gånger återkomma till. Kafka faller alltså undan från rollen som kapabel författare till den som misslyckad friare, och till den som främling i tillvaron. Till ett djur i flykt. ( Ännu i Slottet åratal senare finns en passage där lantmätare K. beskrivs så.). Det s.k. ”friarbrevet” ( kommenterat som centralt, och som unikt, av Elias Canetti i dennes stora essä om FK..). FK.: ”Du känner redan till mitt egenartade predikament. Mellan mig och dig står, om man bortser från allt annat, läkaren. Vad denne säger bör ställas ifråga. Vid sådana beslut är inte medicinska diagnoser avgörande. Om det vore så, så skulle jag ju inte tveka att ta dem i anspråk. Jag var – som sagt – egentligen inte sjuk, … men jag är det ändå. Det är möjligt att andra levnadsomständigheter skulle göra mig frisk, men det är omöjligt att skapa dessa andra levnadsomständigheter. Den medicinska bedömningen ( som, som jag redan sagt, inte för mig obetingat är riktig ) förblir av karaktären : den främmande läkarens bedömning. Min husläkare , till exempel, skulle i sin stupida oansvarighet inte se det minsta hinder, tvärtom ; en annan , bättre , läkare skulle kanske ( / förtvivlat / KG. ) slagit sina händer samman över sitt huvud. Betänk, Felice: med hänsyn till denna osäkerhet kan svårligen detta nu sägas, och det måtte låta underligt. Det är just nu alltför tidigt att tala om det. Senare skulle det emellertid vara för sent, skulle det inte längre vara tid att tala om sådana saker, just som du säger i ditt brev. Men det är inte längre tid för någon längre tvekan, åtminstone känner jag det så , och jag frågar dig alltså: Vill du, under den ovan tyvärr inte särskilt djupt skisserade förutsättningen, tänka över, om du vill bli min fru ? Vill du det ?” ( 8 och 16 Juni, 1913: Briefe 1913-14, s. 208. – Brevet i sin helhet är flera sidor långt.) Harry Järv skriver: ”Handlingen i Processen utspelas mellan den 3 juli 1913, Kafkas 30-årsdag, då Felice Bauer i ett telegram accepterar att gifta sig med honom, vilket i romanen Processen innebär att han är häktad och den 2 juli 1914, då han fattar beslutet att bryta förlovningen.” Förlovningen, den första, mellan Franz Kafka och Felice varade mellan 1/6 1914 -12/7 1914, alltså bara fem veckor. FK tycks ha ångrat sig – och hamnat i svår ångest - medsamma förlovningen var ingången. Kafka hade omedelbart efter förlovningen, i ett brev till Felices väninna Grete Bloch ( obetänksamt eller omtänksamt ? ), avslöjat att han fann hela förlovningen vara ett misstag… :Upplösningen skedde i Berlin på ett hotell, Askanischer Hof , i närvaro av medlemmar från de både berörda familjerna, och upplevdes såsom en rättegång av Kafka. ( Dagboken, 23 Juli,1914:” Der Gerichthof im Hotel.”(/ Inför skranket på hotellet /). Den 29 Juli 1914 börjar Kafka skriva Processen, gissningsvis för att bearbeta denna händelse/händelsekedja. FKs ekonomi var inte stabil nog att bära en familj, ståndsmässigt. Han skulle tvingas avstå från sin viktigaste syssla, att skriva! Bland de delar av FKs liv, som är riktigt sorgliga, måste vi lägga in tiden för förhållandet med Felice. Franz Kafka behövde henne, Felice, men henne enbart på avstånd, för att kunna skriva, det är ju något man tycker sig begripa vid genomläsningen av breven. Franz och Felice träffades IRL enbart ett fåtal tillfällen, och då bara kort, en dag eller ett par. De båda förlovade sig efter en gemensam resa på nytt i juli 1917, strax före FK katastrofalt insjuknade i tbc. Förhållandet, den andra förlovningen, med Felice bröts julen 1917 av FK p.g.a. dennes sjukdom. Felice gifte sig 1919 med bankmannen Moritz Marasse, fick barn 1920, medan FK kände sig ”friskriven”, och senare barnbarn. Felice dog i New York 1960, efter att ha sålt alla 200 brev hon fick från Franz, för att betala sina läkare. =========================================


E n augustinatt 1917 vaknade Kafka av att han hade hostat blod. "Det finns bara en sjukdom, varken mer eller mindre, och denna enda sjukdom jagar läkarvetenskapen blint liksom man jagar ett djur genom ändlösa skogar." Kafkas tbc skulle, som är vanligt med sjukdomen, i stort sett obehandlad, komma att bölja fram och åter, ibland tvinga honom febrig i säng, ibland nästan helt klinga av, ibland ge hopp om att försvinna, ibland åter ge förtvivlan vid försämring. I brev till Milena Jesenská - tre år senare - skulle han mer raljant tala om sjukdomen och sjukdomsutbrottet. Han blev, enligt vad han uppger, mest förvånad, och sen glad (!!) – trots blodpölar på golvet – ,eftersom han visste att han åtminstone skulle få sova efter denna blodstörtning. Han gick till arbetet som vanligt morgonen därpå, efter det hans tjeckiska tjänsteflicka, förskräckt vid åsynen av det blodfläckade golvet i lägenheten, utropat: ”Stackars Herr Doktor, med er är det snart ute !”.Först på eftermiddagen samma dag gick han till sin läkare. Man kan tänka sig svårigheten att, i läget som sedan uppstod, att med en tbc med återkommande skov och med feber ägna sig med hela sin själ åt ett så avancerat författarskap som FKs. Kanske vävde han därför in en del av sitt förhållande till sjukdomen i det skrivna. Man kan likaså spekulera över vad Kafkas tbc direkt hade för inverkan, psykiskt, på Kafka. Dels över chocken att få sjukdomen, han var vid tillfället 34 år gammal, och för denna sjukdom fanns 1917 ingen egentlig bot, dels över de psykiska verkningar, som denna sjukdom ibland konkret kan ha. Tbc var en förhållandevis vanlig i Europa, och en svårbotbar sjukdom under denna tid. Man kunde här och där, i fridfulla miljöer i Alperna, men också i badorter, som i Skälderviken i Sverige, stöta på sanatorier, i nästan alla länder. Det var ofta endast frisk luft som ordinerades som bot. ( "Luftbad."). Talrika är beskrivningarna av, och bilderna för, och funderingarna över och spekulationerna kring denna sjukdomen i Kafkas brev och anteckningar. En del av vad vi vet om Kafka vet vi genom hans dagböcker och brev. Kafkas dagbok är en egenartad ”bok”, en samling papper, med kortfattade notiser, utkast till noveller, m.m., men mest om hans egen dåliga hälsa , som en ”sjukjournal” , brukar man säga, och om hur väldigt lite han uträttar som författare. De flesta anteckningarna är liksom dessa: ”1. juni. Inget skrivet.”; ”13.juni. Hela dagen i sängen.”, ”15.juni. Hela dagen i sängen.”, o.s.v. Bl.a. om huvudvärken, som enl. T. Ekbom lär ha varit en speciellt plågsam "Hortons huvudvärk" .Kafka led ofta av huvudvärk, samt tillbringade mycket tid av sitt liv, särskilt senare liv – efter lungblödningen, sjukdomsutbrottet - i sängen. Lika ofta – eller oftare - klagar han också över sömnlöshet. Samtidigt tycks sömnlösheten stå i förbindelse med förmågan att skriva. När han sov gott , skrev han helt enkelt inte ! Sömnlösheten – och sömnen - ställer Kafka själv i förhållande till sanning i brevväxlingen med Milena. Sömnen är – så skymtar det fram – ofta något av det högsta, och halvslummern lika ofta i kontrast något (själv-)bedrägligt ( så som i Bürgelepisoden i Slottet. ), något ofta – i verken - markant styrt av det omedvetna. Det är fullt klart, att han tycks ha ansett, att tbc:ns utbrott hade att göra med den psykiska kamp, som pågick inom honom: Gifta sig … eller skriva. Han skrev en lång pro et contra-lista i sin dagbok. Han kunde t.o.m. skriva till Felice Bauer att: "Inom mig har jag alltid haft - och har fortfarande - två själar, som strider med varandra. Den ena är i stort sett som du vill ha honom. (...). Den andre däremot tänker bara på sitt arbete." Och om tbc:n: "Blodet kommer inte från lungan, utan från ett välriktat hugg, som en av de stridande utdelat." ( Brev till FB. ). Han skrev också i Dagboken om hur "hjärnan slutit förbund med lungan bakom hans rygg"…


========================================= K afka kände sig inte alls strikt bunden av trohetslöfte till Felice under förlovningstiden( trol. ett tidsfenomen… ), men träffade andra kvinnor. Under en resa till Italien, ( Riva), då han kände sig i behov av vila och ombyte, mötte han där en 18-årig Schweizisk icke-judisk flicka, Gerti Wasner, som han omedelbart tyckte om. De hade roligt, ( "på kafka-vis" …d.v.s. ”under lek” ), och han diktade sagor till henne om kvällarna, som han läste upp för henne vid frukosten. De umgicks bara några dar, men sådana affärer gjorde djupt intryck på Kafka. Som alltid tycks Kafka undvika en ”like” i styrka, - han söker sig antingen till unga flickor, eller till mer omhändertagande. I dagboken beskriver han ofta mycket unga flickors – ibland unga pojkars - skönhet. En bok om pedasteri som Brod lånade honom fick honom helt ur sinnesjämvikt. Han jämförde då läsningen av sådan litteratur, något förvånande, - men även upplysande - med läsningen av … psykoanalytiska skrifter (!), vilka alltså synts ha påverkat honom – i överkänslighet - på ett liknande sätt. FK kan heller inte låta bli att nämna om mötet med schweiziskan i ett brev till Felice. Kanske upplevde FK vissa ”höjdpunkter” i tillfälliga ibland helt asexuella (!) närmanden; han var hämmad i sin sexualitet, och fann ibland mer nöje i att ha sina förhållanden i formen lekkamrat-lekkamrat. Och kanske var det så att han fantiserade över sådana förhållanden. FK drogs till många väldigt unga flickor, ofta 17-18-åriga. Han var dessutom den sorts man, som alltifrån unga år knöt täta vänskapsband med män, band som - ofta - varade livet ut. Han vårdade dessa kontakter ganska väl, samt var förmodligen själv lätt att tycka om. Ofta föll han mitt i sina romanser in i djup melankoli, och ville dö, vilket man kan se som tecken på en livslång depression. Så tycks han också – troligen omedvetet, och kanske av skräck - förflyttat mycket av den sexuella laddningen någon annanstans. Det är ju allmänt uppfattat så, inte minst efter Freud, hur den sexuella läggning är determinerande för det intellektuella livet. Nu har det framlagts en hypotes av S. Friedländer, om att Kafka skulle varit i det närmaste totalt ointresserad av kvinnor, och att Kafka skulle istället haft en dragning till barn, av båda könen. Skulden (!) – det genomgående draget, motivet, i Kafkas diktning och skammen- är härigenom s.a.s. ”given”, enligt Friedländer. Detta öppnar för ett, plausibelt, perspektiv av tidigare, för de flesta, oanad tragik kring ”fallet Franz Kafka”. Det är inte ägnat att upplysa oss om verkens värde eller struktur, men de bidrar till en möjlig förståelse av en förutsättning för dem. Vissa motiv kan härmed upplysas, t.ex. den rika förekomsten av ”halvfärdiga” varelser i Kafkas texter, hjälpredor, unga pojkar och bråkiga flickor o.s.v.. Man kan tänka sig, att Kafka hade en förkärlek för det icke-vuxna, det evigt tonåriga, liksom han själv, enligt utomstående, t.ex. förläggaren Wolff, påminde om en evig tonåring. Till Kafkas biografi bidrar denna, Friedländers, teori givetvis med åtskilliga tolkningsmöjligheter. Nu har Friedländers bok ännu mest ställts i kontrast till Brods beskrivning av Kafka. Det är troligt att Kafka, oavsett sin innersta sexuella böjelse, i en blandning av pansexualitet och sublimering, närmast ägnade sig åt, vad Flaubert burdust kallade, att ”knulla sitt bläckhorn”. Ofta undrade Kafka, liksom Kierkegaard gjorde i sina Papirer, om han alls var människa. Detta kan man ju se som en den yttersta isolering, kanske frukten av en livsdepression, el. dyl.. Att ”icke vara en människa”, det innebär ju ingen tillhörighet någonstans överhuvudtaget. J ulie Wohryzek var judinna, född i Prag 1891 och kom från en köpmansfamilj, - fadern hade en livsmedelsbutik och var Kustos ( d.v.s. ordningsman ) i synagogan i kvarteret Weinberge, en förort till Prag. Modern var från Ungern. Julie var liksom Felice kontorist. En beskrivning av Julie finns i ett brev till Max Brod, där Kafka beskriver henne som förtjust i vackra kläder och operetter, som obildad och ”mer lustig än sorgsen”. Han understryker att hon ”icke är utan skönhet”, men skriver också att hon bäst – som typ – kan beskrivas såsom … servitris . De två hade mötts i Januari 1919 på ett - nästan tomt - pensionat i Zürau under en av Kafkas första konvalescenser, då han var tämligen dålig, men de båda tycks ha haft god emotionell kontakt, i motsats till vad som tycks ha varit fallet i Fks förhållande Kafka med Felice. Om kärlek talade Kafka aldrig när det gällde sina förhållanden. Och det handlade nog inte om det heller. Han var närmast helt oromantisk. Kanske var detta delvis tids- /mode- /miljö-bundet. Övriga upplysningar om förhållandet finns i ett brev till Julies syster Käthe, som FK mött i sällskap med Julie i Schelesen. Kafka anförtrodde sig till Käthe på samma sätt som han gjort till Grete Bloch tidigare. I detta brev förklarar FK hur nära Julie och han själv kommit varann. - Där beskrivs mötet i Schelesen men också om möte i Prag, där de gick tillsammans och badade, och åter talade om giftermål. Här framställs hans önskan, och syn på, giftermålet, på det väsentliga i att ha en familj med barn, men också synen på honom själv som en lungsjuk tjänsteman, vars högsta intresse är… litteratur. Han förklarar omständligt sina val i förhållande till Julie för dennas syster, Käthe, ( Kafka tycks , när det gäller avgörande beslut, av någon anledning, alltid vilja ha någon förtrogen som är något lite kontroversiellt lätt inblandad, vid sidan av …) och förklarar för henne, att det finns två möjligheter för honom själv, dels att han och Julie skiljs, eller att de träffas utan tanke på äktenskap, och att de, i detta senare alternativ, lämnar saken öppen…. Franz Kafka tycks, som nämnt, i enlighet med det traditionellt judiska – och faderns vilja -, inställd på att välja en hustru med judiska rötter. Något annat syns faktiskt inte alls ha funnits i hans ( anarkistens ) tankevärld här. Julie W. tyckts inte ha framställt några tydliga krav, och inga av hennes åsikter finns redovisade av Kafka själv, eller hänvisade till. Franz Kafka och Julie förlovade sig ändå. Det till November 1919 planerade bröllopet motarbetades starkt av F.K.s föräldrar, mest av Herman, kanske p.g.a. rykten om Julies sexuella ”frigjordhet”. Det tyckts också ha spelat stor roll för Herman Kafka, att Julies far kom från det ”lägre” skiktet av judar, och HK förolämpade sin son grovt med ord som att ”en flicka behöver bara vifta med blusen”, för att sonen skulle falla för henne, och rådde honom … att gå på bordell istället. Julies far var också han emot förhållandet, och hotade att emigrera. Rieck hävdar, att förhållandet mellan Julie W. och Kafka var präglat av, att Julie var den mest älskande i detta. Själv skrev Kafka till Brod att det var ett normalt ”förnuftsäktenskap” han planerade. Liknande beskriver han sina planer i Brevet till fadern. I Juli 1920 upplöste F.K. kyligt förlovningen med ( en helt förtvivlad ) Julie W. i samband med hans allt närmare bekantskap med den, i jämförelse med J.W. närmast vulkaniska, studentskan Milena Jesenská. 1921 gifte Julie W. sig med bankmannen Josef Werner, som hon levde med i Bukarest och Prag. Hon blev deporterad till Auschwitz och dog där förmodligen i Augusti 1944. Kafka uppmuntrades ständigt genom alla dessa år i sina litterära ambitioner av vännen Max Brod, som redan var en ganska (er-)känd författare genom bl.a. boken, Tot des Toten och novellen Ein Dienstmädchen, och hade kontakter inom tidnings- och förlagsvärlden, bl.a. med Rowohlts förlag i Leipzig, som senare blev Kafkas främsta port mot offentligheten. ( Vi återkommer till Brod.) . Kafka skrev då och då – mest efter 1917 - anteckningar som var av icke-fiktionskaraktär, och det syns som om han planerade en samling aforismer. Han nådde en viss framgång med sina noveller och skaffade sig inom en viss krets i Mellaneuropa ett mindre rykte om sig som fin stilist. Kafka blev recenserad i Tjeckisk och tysk press av ansedda kritiker, och Kurt Wolff på Rowohlts förlag var stolta över att ha hans verk att publicera. Det är omvittnat hur starkt intryck t.ex. Förvandlingen gjorde på flera – senare välkända - författare redan under 10- och tidigt 20-tal, t.ex. på J.L. Borges. ”Visserligen ligger saken så till, att vi alla ögonskenligen har förmågan att leva, för att vi någon gång har flytt in i lögn, i blindhet, i entusiasm, i optimism, i en övertygelse i pessimism eller något annat. Men han / Franz / har aldrig flytt in i någon skyddande fristad, inte i någon. Han är helt ur stånd att ljuga, liksom han är ur stånd att dricka sig berusad. Han är utan varje tillflykt, utan hem. Därigenom är utsatt för allt, som vi andra är skyddade emot. Han är som en naken bland påklädda. Det är inte ens sanning, det som han säger, det som han är och lever. Han är ett så determinerat vara alldeles för sig, utan alla tillbehör som skulle kunna hjälpa honom att rusta in livet – i skönhet eller elände, vilket som. Och hans askes är alltigenom oheroisk – och just därigenom så mycket större och högre. All ´heroism´ är lögn och feghet. Han är inte en människa, som konstruerar en askes som medel att nå ett visst mål, han är en människa som genom sin fruktansvärda klarsyn, sin renhet och oförmåga till kompromisser, är tvingad till askes.” ( ur brev från Milena Jesenská till M. Brod, i: Brod, 1969, s.225,. Brevet skrivet omkr. 1920.).


H arry Järv ( me dhvilken jag en gång talat i telefon ) har redogjort för en av denne förmodad koppling mellan romanen Slottet och förälskelsen i Milena Jesenská. Jag citerar Harry Järv : ”Slottet skrevs åren 1921-22 och är en analys i konstnärlig form av Kafkas och Milenas omöjliga kärlek : manuskriptet fanns hos henne när Kafka dog. Romanens Frieda ger en förvanskad bild av Milena, Klamm är hennes man Ernst Pollak, Olga är Kafkas dåvarande fästmö Julie Wohryzek, de två medhjälparna är personifikationer av sexualiteten, K:s testiklar; att K. har användning för dem om dagen, inte om natten, innebär att han vill sublimera sin sexualdrift enligt de mönster som psykoanalytikerna på den tiden ofta talade om. K., Kafka själv i denna konstellation, når aldrig fram till slottet, han får aldrig tillträda befattningen som lantmätare, dvs han når aldrig fram till en normal tillvaro, ett normalt sexualliv, lika lite som Josef K. i Processen lyckas bli frikänd från det han anklagas för eller mannen från landet vågar sig in genom den öppna dörren som leder till lagen. Kafkas brev till Milena kan läsas som en kommentar till Slottet. /…./.” Tjeckiskan Milena Jesenská föddes 1896 som dotter till en berömd läkare i Wien. Hon var mångsidigt begåvad och hade släktingar, som bl.a. var läkare och författare. Hennes far, Jan Jesenský, var läkare, specialist på käkrekonstruktioner. Enligt Pawel i dennes biografi över FK. var fadern radikalnationalist och antisemit. Hon engagerade sig som ung i radikala vänsterkretsar och blev politiskt komprometterad. Milena kom in i avantgardecirklar, som experimenterade med droger och excellerade med nya chockerande moden, - började studera medicin, - något fadern hade tagit för givet, då hon redan tidigt hade fått assistera honom vid operationer o dyl.. Hon gifte sig med en jet-set litteratör, amatörfilosof, förförare och bankman, Ernst Pollak, vän till Franz Werfel och "lebemannen" Max Brod. Pollak ansågs vara något av en ”sexuell atlet” . Han var av judisk härkomst, Milena var icke-judinna, ung och rebellisk, och allt sammantaget i Milenas göranden ( så tycks det ) föranledde fadern, Jan Jesenský, att helt kallt låta spärra in dottern ( modern hade dessförinnan dött ) på Veleslavins mentalsjukhus i nio månader i Juni 1917. Hon lyckades slippa ut – varpå fadern bröt all kontakt och strök henne ur testamentet. Hon följde E. Pollak, med vilken hon gift sig 1918, till Wien, där denne välklädde man - kallad ”Der Kenner”- sökte medlemskap i den berömda filosofihistoriska ”Wien-cirkeln”, under ledning av de numera klassiska positivistiskt inriktade professorerna Moritz Schlick och Rudolph Carnap .Ernst Pollak – maken - vägrade kategoriskt att ge Milena Polaková några pengar. Just efter kriget var det kaos i Wien, och det var särskilt svårt för en tjeckiska som Milena att få arbete där. Milena övervägde rent av ett slag att prostituera sig. Hon led av undernäring och sökte febrilt efter arbete. Hon hade börjat hosta blod, och sökte nu översättningsarbeten, främst översättningar från Tyska till Tjeckiska. På grund av detta, och genom en slump på ett kafé i Prag, träffade hon Franz Kafka. Dennes Tjeckiska var - som nämnts - inte nog bra för att han själv, med stilistisk säkerhet, skulle vilja översätta sina alster till det böhmiska majoritetsspråket. Milena skrev – 23 år gammal - ett brev till FK. i oktober 1919 från Wien och uttryckte sin stora beundran för hans noveller. Hon bad att få översätta några till tjeckiska ( bl.a. I straffkolonin. ). Kafka visade – stolt - brevet för sin dåvarande fästmö, Julie W, och bad ("sin") förläggare Kurt Wolff, att sända till Fru Polaková exemplar av alla sina böcker. Hon skulle bl.a. komma att översätta Domen - Kafkas egen favoritnovell - liksom Eldaren till Tjeckiska. Förhållandet med den kraftfulla Milena blev det allra stormigaste av alla Kafkas förhållanden. Han skulle, i relationen till henne, förstärkas i sin natur ( och i sin självbild ) av "quasimodo". De träffades enbart ett par gånger. Kafka bad Milena flytta till Prag. Milena ville att Kafka skulle komma till Wien. Till slut blev förhållandet fullt av slitningar, och så vägrade Kafka, nu full av ångest, och sexuellt hämmad som han var, att träffa Milena, och den fortsatta brevväxlingen emellan dem blev … en bisarr kamp. Det var nu inte längre en daglig ”envägsterror” som det i grunden var i förhållandet till Felice. Kafka stod inte ut. . FK till Milena: ”/…/ Men det är dock inte höjdpunkten i det förvånande. Denna består i att du, när du ville komma till mig, när du, musikaliskt sett – ville uppge hela världen, för att komma ner till mig, så djupt, att man från din sida sett inte bara skulle se litet, men överhuvudtaget ingenting längre. Du, skulle i denna avsikt – märkligt, märkligt nog ! – inte bara nedstiga, men också på ett övermänskligt sätt måste gripa högt över dig, så mycket, att du kanske därvid måste slitas sönder, störta, försvinna ( och också jag med dig ), och detta, för att komma till en ort till vilken inget lockar, där jag sitter utan lycka eller olycka, utan förtjänst eller skuld, sitter där bara för att man satt mig där.” Både FK och Milena var då sjuka. Kafka hade försämrats i sin tbc, - något han dock inte ville inse, men tvangs att inse, bl.a. av systern Ottla. Milena hade tydligen också fått en släng av tbc, - hennes far lät henne ett slag till och med komma under vård på ett vanligt sjukhus ett slag för detta ... - och hennes man, hade också blivit sjuk, och hon menade i breven till Kafka, att hon var tvungen, också ville, ta hand om sin man. ( Milena var dock också periodvis morfinist och kokainist. ). Under tiden gifte sig Kafkas syster Valli, vilket närmast chockade Kafka, som alltid var extremt känslig för förändringar. Milena ville inte lämna sin sjuke man och deras brevförhållande tog slut i November 1920. Från dec.1920 till aug. 1921 vistades Kafka i Tatrabergen på sanatoriet Matliary. I April –Maj 1922 besökte Milena Kafka i Prag ett par gånger. I Milena ser FK den, som är starkare och mer insiktsfull än han själv, en kvinna som kan leva (!) , och vars omdöme han sätter så stor tilltro till, att han i nästan varje brev påpekar, att hon … har ”missförstått honom”. ( Det skriver han aldrig till Felice. Tvärtom. ). Milena och han har ju också litteraturen gemensam: dels är hon hans översättare till Tjeckiska , dels är hon rikligt beläst, skriver själv bra ( ibland under pseudonym, t.ex. ”A.X. Nessey” i pragtidningen Tribuna. ), rör sig i intellektuella kretsar, ( Felice B. var visserligen beläst, ambitiös och klok, men ingalunda en person som rörde sig i en intellektuell miljö … ) har moderna värderingar och en kraftfull, oblygt visad och frigjort använd begåvning. Somliga menar att Slottet, FKs roman, hade med Milena att göra. Kafka började skriva på romanen Slottet ganska sent i sitt liv, 1922 . Att denna roman är oavslutad kan alltså möjligen – ”teoretiskt sett” - bero på brist på tid. Att de övriga är oavslutade kan bero på, - vilket vi återkommer till - att Kafka stod i konflikt med dessa verk, som verk, eller att de - närmare bestämt - givet sin struktur, var omöjliga att färdigställa: och han tyckte vad vi kan utläsa inte särskilt om dem! De var inte värda att bevara. Att Slottet bitvis inte riktigt liknar Processen och Amerika, - om det nu är så i väsentligt avseende -, har det med Milena att göra ? Byter Kafka verkligen fokus ? Blanchot ifrågasätter – med fog tycker jag – de mångas antagande, att det skulle finnas något ”Milenaporträtt” i Slottet. Fastmer finns där naturligtvis ett gigantiskt självporträtt, som Kafka nu utmejslar på ett aldrig förut så tydligt sätt i bilden av den irrande lantmätare K.. .Under tiden med Milena tycktes Kafka lida mycket av depressioner och huvudvärk, och hans allmäntillstånd försämrades. Ofta var han nu, den sjuke vegetarianen, oerhört mager. Han skriver i dagboken en del om en av de ”huvuddygder” som han uppställt: tålamod. Till stor del tycks han övertygad om att tålamodet är allt som behövs, för att det för honom skall lyckas att skriva: sant. Kafka drog sig ifrån Milena i ett undandragandeförlopp man delvis kan följa i breven. Milena skilde sig först 1925 från Pollak. Hon blev 1939 motståndskämpe mot nazisterna och mördades av dem i koncentrationslägret Ravensbrück 17 Maj 1944. Hennes liv är ingående beskrivet i en bok av Margarete Buber-Neuman . Breven från Kafka till Milena finns alla bevarade och utgivna, även på svenska.


K afka träffade i Juli 1923 Dora Dymant, närapå bara en flicka i förhållande till den då 40-årige Kafka, på en resa med Valli, som då fått två barn, vid Östersjön i Baltikum. Dora låtsades vid första kontakten vara 17, men var dock 25 år. Dora Diamant, föddes 1898 och levde till 1952. Hon kom från Pabiance i Polen, och var dotter till en affärsman och judisk-ortodox chassidist. Modern dog 1912. Dora sändes till Krakow för småskollärarinnestudier, ( hon hade själv 10 syskon ...), men gav sig snart av till Berlin, där hon arbetade i den judiska församlingen som lärare och sömmerska på ett barnhem. Där ändrade hon sitt efternamn till Diamant. Hon tycks i själva verket ha rymt (!) från en av henne starkt fruktad tillvaro inom den ortodoxa judendomen samt från en med denna förknippad ( begränsad ) tillvaro som moder, hustru och ”husfru”. I juli 1923, när hon arbetade som volontär , och bl.a. arbetade i köket i en semesterby i Müritz vid Östersjön mötte hon alltså den vackre Franz, en man med kvinnotycke. De blev med detsamma mycket förälskade, tillbringade tre veckor tillsammans, och planerade att sedan leva tillsammans i Berlin, vilket en kort tid sedan verkligen blev av. Dora stannade hos honom, där de bodde, ganska enkelt, rentav fattigt, - Kafka hade ju tagit avsked som jurist, och uppbar alltså ingen lön längre. Dora berättade senare, att hon under vintern 1923-24 under en kväll "hjälpte" Kafka att bränna massor av manus, ( en ofta återkommande mening i Kafkas dagböcker är denna : ”Har idag bränt en mängd avskyvärda sidor.” ) och FK ville lägga det gamla bakom sig. Hon var också lärare åt Kafka i Hebreiska, ett språk han länge ägnat mycket tid åt att lära sig. Dora ”avlöste” här i själva verket en annan ung flicka, den 19-åriga Puah Ben-Tovim, en i Prag matematikstuderande judisk flicka, som försvann från honom 1923, och glömde bort honom ... . Tidvis funderade FK, med viss entusiasm, på att lämna Europa för Palestina. Dora höll ofta fredagspredikan vid barnhemmet där hon arbetade, och vid ett av Franz och Doras första möten läste hon hela GTs Jesaja på Hebreiska högt för Kafka, som vid detta tillfälle påstod, att hon besatt en stor skådespelartalang som han ansåg att hon borde utveckla. Senare, från ett sjukhus i Wien, skrev Kafka till Doras far, och bad om Doras hand. Fadern gick då till närmaste rabbin med Kafkas brev och rådfrågade devot denne. Kruxet här var ju, att Kafka inte alls var någon ortodox troende jude, vilket han också meddelade i brevet. Rabbinens svar blev ett enstavigt "Nej". Doras far skrev och meddelade detta. Med boendet i denna lägenhet i Berlin var det praktiskt taget enda gången, som Kafka hade en egen lägenhet - sedan den i Prag han hade vid sjukdomsutbrottet, även den , vintertid, iskall. Nu var det första gången, som han kände sig som om han hade en liten familj . Han och Dora lekte ofta lekar, skuggspel på väggen och annat. Det var en stor skillnad på deras (ut-)bildning och allmänbildning. Medan Dora var något insatt i judisk bildning och tradition ( t.ex. vissa kunskaper i Kabbalah ), var hon å andra sidan inte alls boklärd vad gällde den västeuropeiska världsliga kulturen. Tvärtom var det ju med Kafka, vars insikter i religionen var små, men intresset för det gamla judiska språket hade ju med åren dock vaknat. Dora tycks ha varit en klartänkt, empatisk och viljestark ung kvinna, och hon tycks också medvetet dels ha understött – och beundrat - det "friska", och inte minst det manliga, hos Kafka, samt uppmuntrat till en förändring till en mer naturlig inställning till livet hos honom. Franz hoppades in i det sista, 1924, att kunna skriva något, som i hans egna ögon var ännu bättre, verkligt stort, författa en stor roman eller rentav flera sådana. Någon roman hade han ju inte publicerat och han hade ingen sådan färdigskriven i sina byrålådor. Han hade inte en aning om, att det som fanns i dessa byrålådor, och hos vänner, skulle bli publicerat en dag, och göra honom till en av världens mest lästa och beundrade författare. Tillsammans med sin sista kärlek, den unga judinnan Dora, brände han också under vintern i Berlin 1923/24 massor av vad han skrivit – ty han skrev nästan varje dag. Han brände dessa utkast i en kakelugnunder den vinter som blev hans sista. Småningom tvingade Kafkas tbc honom iväg under våren 1924 till ett sanatorium utanför Wien. Sanatoriet Kierling, i utkanten av Wien, var litet och lugnt, i motsats till det sjukhus, där han legat på allmän sal, bland döende. Till Kierling följde Dora med och stannade med honom. Tillsammans med Kafkas uppskattade läkare och vän Robert Klopstock, var hon med honom hela den sista tiden och till sist även när han stum, eftersom tbc:n angripit struphuvudet, dog. Dora har gett denna ytterligt fint utmejslade, varma beskrivning av Franz Kafka: ”Han var lång och smärt med mjuk, elastisk gång, vilket först kom mig att tro att han var ett halvblod, och inte europé. Jag fäste mig vid att han höll huvudet litet på sned. Detta var ett mycket karaktäristiskt drag hos honom. Han förde sig som en ensam man, som alltid står i kontakt med någonting utom sig själv. I hans hållning låg det något lyssnande, men med en tillsats av älskvärdhet och godhet. Jag skulle vilja definiera det som ett behov av gemenskap med omvärlden, eller annorlunda uttryckt ungefär detta: Ensam betyder jag ingenting. Bara när jag når förbindelse med ett som är omkring mig, kan jag uträtta något. /…./. Det mest framträdande i hans utseende, både när han talade och när han lyssnade, var hans stora, ofta uppspärrade ögon. Inte så att de skulle ha vidgats av skräck ( som det har sagts om honom ), snarare då av förvåning. De var bruna – och skygga. När han talade lyste de upp. Det låg humor i dem, inte så mycket ironi, utan snarare en viss illmarighet – som om han visste något som ingen annan kände till. Posör var han minst av allt. Han talade livligt och gärna. Han utvecklade då samma rikedom på bilder som då han skrev. Man fick ofta ett intryck av , att han kände en nästan hantverksmässig tillfredsställelse, när han lyckats uttrycka sig väl.” Dora studerade sedan under det sena 20-talet – efter Kafkas död - teater – just som FK uppmuntrat henne till - och arbetade ett slag som skådespelerska. Hon gifte sig med L. Lask, redaktör för en vänstertidning, och fick 1934 med denne en dotter, Franziska Marianne Lask. De flyttade till Sovjet, men mannen arresterades där och Dora flydde med dottern till England, där hon blev internerad – såsom varande säkerhetsrisk - 1940. Hon besökte Israel 1950 och dog i London 1952. Dora Dymant behöll och förvarade vissa delar av Kafkas manus, - vad jag förstått emot hans vilja - , tills de konfiskerades och förstördes av Gestapo 1933. Nyligen kom det ut en roman om förhållandet mellan D. och FK.. Kafka läste – som nämnt - alltid mycket och ännu sent i livet, i December 1923 i Berlin, beställde den läshungrige Kafka böcker från Rowohlts- hans eget förlags - sortiment. Listan förtjänar att återges: Hölderlin, Gedichte; Hölty, Gedichte; Eichendorff, Gedichte; Bachhofen, Japanischer Holzschnitt; Fischer, Chinesischer Landschaft; Simmel, Rembrandt; Gauguin, Vorher und Nachher; Chamisso, Schlemiehl; Bürger, Münchausen; Ein Brief von Hamsun.


IV. Max Brod. ”En hel radda av tolkare tycks i sina huvuden ha föresatt sig att feltolka honom.”


( M. Brod ) M ax Brod ( 1884-1968 ) var född i Prag i en högborgerlig judisk familj. Fadern var bankman. Brod studerade juridik och tog sin examen 1907. På universitetet träffade han FK. Han gifte sig 1913 och arbetade på postverket till 1924, FKs dödsår. 1910 blev Brod aktiv i den sionistiska rörelsen och grundade Judiska Nationella Rådet i Tjeckoslovakien in 1918. Mellan 1918 och 1929 arbetade han som statlig press- och informationstjänsteman. Den receptive och energiske Brod blev senare litteraturkritiker vid Prager Tageblatt. Han var också länge musikkritiker. 1939 emigrerade Brod med sin fru till Palestina. Brod återvände inte till Prag förrän 1964. Han dog i Tel Aviv 1968. I sina böcker var han starkt influerad av en slags dekadens på modet, den s.k. ”indifferentismen”, i t.ex. Tod den Toten! (1906) och Schloss Nornepygge (1919). Brods tidiga verk handlar ofta om kulturkrockar mellan judar och kristna i tidigt 1900-tal, som Jüdinnen (1911) and Arnold Beer: Das Schicksal eines Juden (1912). Senare återspeglas Brods intresse för sionismen bland annat i romanerna Das grosse Wagnis (1919), Zauberreich der Liebe (1928), Die Frau, die nicht enttäuscht (1933). Brod skrev tidigt historiska romaner, - redan under Kafkas tidiga år och sedan framöver - Tycho Brahes Weg zu Gott (1916), Rëubeni, Fürst der Juden (1925), and Galilei in Gefangenschaft (1948). Bland B.s mer populära verk, som nådde en relativt stor upplaga, är den erotiskt laddade Die Frau, nach der man sich sehnt ( 1927). Brod hade också publicerat sig, bl.a. i den erotiska tidskriften Amethyst, utgiven av jugendlitteratören Franz Blei, en tidskrift som Kafka också prenumererade på, med den tidstrogna berättelsen Das tschechische Dienstmädchen Jfr. O. Mirbeaus populära En kammarjungfrus upplevelser, från år 1900. Bland hans mest kända böcker finns också Heidentum, Christentum, Judentum (1921). Kafka var kritiskt inställd till inte bara Arnold Beer. Men vänner förblev de två dock alltid. Utan tvekan ville eller önskade Brod vara en slags Louis Bouilhet för Kafka. I sin biografi om FK lägger Brod tonvikten på Kafka som en person med en särpräglad begåvning, stor skygghet och gåtfullhet, men också som en djärv och fysiskt dristig person I sin analys av Kafkas verk ( i den långt senare skrivna Franz Kafkas Glauben und Lehre ) står en religiös aspekt i centrum, som man med tiden allmänt kommit att stå allt mer främmande för. I denna Brods bok framhålls dock också t.ex. Flauberts inflytande, men inriktar sig mest på att ur FKs aforismer utkristallisera en lära om människolivets ”oförstör-barhet”, och om hur det endast gives ett andligt liv. Kafka visade inte något som helst intresse för traditionell religion …. Så kan man beträffande ämnet religion också se Walter Ongs teistiska läsning ”Kafkas Castle in the West”, i den ansedda analytisk-filosofiska tidskriften Thought, såsom tjugo sidor genuint fri spekulation. Brod bearbetade även Kafkas Slottet för teater, och pjäsen uruppfördes 1953 på Berliner Schlossparktheater, och den gavs sedan ut av Fischer Verlag. ( Pjäsen är egenartad, då Brod bl.a. här även här högst ”fritt” inkorporerat berättelsen Inför lagen. Väktaren spelas här i en tablå av en svartklädd Barnabas. K. dör på slutet, och har fått ”uppehållstillstånd i graven” enligt Ka´s - K. kallas så i denna pjäs - väninna Amalia. ) Det sätt, på vilket Brod handskats med Kafkas kvarlåtenskap, har i mycket varit inriktat på att skydda den bild av Kafka som Brod själv velat framställa alltifrån tiden för Kafkas bortgång. Att i sin ägo kvarhålla och inom sin närmaste krets testamentera som han - Brod - själv fann för gott, har ställt till det för alla dem, som velat tolka Kafkas verk under årens lopp, efter 1924. Man har endast haft tillgång till en fragmentarisk bild, och – som många framhållit – just en ”brodsk” bild av Kafka. Detta är eklatant ett klandervärt beteende av Brod. Något färre hade kunnat s.a.s. ”föresätta sig att feltolka Kafka” om alla papper kommit ”på bordet” tidigt. Kafkas ”testamente” som denne lämnat bland sina papper till Brod, löd: ”Käraste Max, kanske kommer jag denna gång inte på benen igen, /…/ I detta fall, alltså, min sista vilja gällande allt vad jag har skrivit : Av allt som jag har skrivit gäller enbart böckerna: Domen, Eldaren, Förvandlingen, I straffkolonin, En läkare på landet och berättelsen En svältkonstnär. ( De få exemplar av ”Betraktelse” kan få finnas kvar...) När jag säger att dessa fem böcker och denna berättelse gäller, så menar jag med det inte, att jag har den önskan att de skall nytryckas och föras vidare till kommande tider, tvärtom, om de helt skulle gå förlorade, så skulle det motsvara min egentliga önskan. Nu hindrar jag ingen, när de nu en gång finns, att behålla dem, om de har lust med det. Däremot skall allting som annars finns av min hand ( tryckt i tidskrifter, i manuskript och i brev ) undantagslöst, helst oläst ( dock protesterar jag icke mot att du ser igenom dem, men helst att du inte gjorde det, i alla fall inte låter någon annan se dem ) allt detta undantagslöst brännas, och det så snart som möjligt, det ber dig Franz.” Någon avundsjuka från Max Brods sida gentemot Kafka och dennes, av Brod väl insedda, genialitet kan man inte se, vare sig i böcker eller korrespondens.


DEL II. Kafka och skrivandet. – En studie i trance. V. Kafka och psykoanalysen. „Han var en drömmare, och hans diktverk är ofta koncipierade och gestaltade i drömmens form; de efterhärmar skrattretande nära det alogiska och beklämmande som är drömmens narrspel, detta underliga livets skuggspel.“ ( Thomas Mann ) ”Jag vill skriva med en ständig darrning i pannloben / einem ständigen Zittern auf der Stirn /.” ( F. Kafka ) ”Språket är makt därför att det tvingar oss att användai förväg redan förefintliga stereotyper, bland annat själva orden, och det är så fatalt strukturerat att vi är slavar inuti det och kan inte befria oss och ta oss ur det, ty utanför språket finns ingenting. Hur skall man då ta sig ur språket, som Barthes med Sartres ord kallar en huis clos / stängd dörr / ? Genom att fuska. Man kan nämligen fuska med språket. Detta oärliga,sunda och befriande trick kallas litteratur.” ( U. Eco, Vad kostar ett mästerverk?,s.264.)


W illiam James, bror till författaren Henry James, skapade 1892 – just innan modernismen föddes - uttrycket "Stream of consciousness" för en ny litteraturgenre. Kafka skrev nu aldrig ”stream of consciousness”-litteratur. Denna skillnad härrör till en del från det närapå obestridliga faktum att Kafka så radikalt splittrade sig, när han skrev. Han försatte sig delvis i en variant av ett slags stream of the unconscious. Skrivandet skedde alltid i ett särskilt halvdvaletillstånd. Något sådant har vi inte anledning att tro om vare sig om James eller Joyce. Tidigt i livet lockade honom författandet. Kafka började att skriva redan som pojke, men vi kan bara följa vad han skrivit från omkring 1910, först i korta prosastycken. Han slängde,- brände – alltihop av det han skrev i riktigt unga år. En mycket förtätad stil i långa komplicerade, men musikaliskt klingande, meningar, är utmärkande för dessa små arbeten från 1910-talet. De är av typen miniatyrer, eller baudelairsk prosalyrik, om man vill. Anteckningar i Dagboken är ofta inkörsporten till berättelserna, och blev så livet igenom. Vanligen börjar Kafkas noveller med en motsättning, en nästan ”elektriskt laddad” fras, ur vilken berättelsen sedan kastar sig fram och behåller kraften ur, på ett förbluffande – och logiskt - sätt. ”Början av varje berättelse är nästan skrattretande.”, skriver han i sin dagbok i december 1914. Han hade svårt att skriva långa texter, och sökte hela sitt liv envist att ”förbättra” sin förmåga på detta område. Han lyckades väl aldrig med detta. Kafka upptäckte tidigt sin förmåga att försätta sig i ett halvdvaletillstånd under skrivandet. Utan denna förmåga hade det – vad det verkar - varit omöjligt för honom att skriva något i närheten av vad han gjorde. Han försatte sig i ett tillstånd av ”trance”. Oftast var det nattetid. Kafka led i hela sitt vuxna liv av sömnsvårigheter. Senare av huvudvärk. Halvdvaletillstånd tycks också ha något slags samband med oro och kontrollerad extas, ty Kafka skriver också: "Men mitt förskräckliga lugn, som stör fantasin." Så tycks han alltså ha utnyttjat ett halvt patologiskt tillstånd, för att kunna skriva på det sätt han önskade. Eller på det enda sätt han kunde. Om detta tillstånd var hypnagogi eller inte gick så långt, eller gick längre, om det var helt unikt, det kan vi inte veta. Vad man kan utläsa ur hans biografi är att skaparperioder sammanfaller med perioder av sömnlöshet. När han sov bra, skrev han inte något alls. Huvudvärken lättade när han släppte projekt som tycktes honom svåra att utföra, t.ex. fullbordandet av Amerika. Detta förhållande självt måste i sin tur ha varit en egen-domlighet för honom. Det tycks ha stått klart för honom själv att sömnlösheten och huvudvärken hade att göra med de stora projekten. Kafka utvecklade ett mycket klart språk. Jag finner språket lysande, nästan ”självlysande”. Marcuse finner i detsamma en kritisk mimesis, en ”hård”:”Kritisk mimesis finner sitt utryck i många former./…./.Anklagelserna finns lika mycket i det sinnliga emotionella språket i Der junge Werther och Les fleurs du mal, som i hårdheten hos Stendahl och Kafka.” Han tycks ha levat med ett inre spänningsfält, i en motsättning, som faktiskt aldrig gav med sig. Han kanske också med flit sökte behålla detta spänningsfält, utöka dessa kraft, söka sig nära ett estetiskt/psykosexuellt "retningsfält", en "retningslinje", en slags ”irritation”. Utvecklingen av detta fält kan man följa, eller tro sig följa, genom att vi har flera manus i original, i handskrift, som Amerika , Processen och Slottet, i vilka vi kan se vad Kafka strukit och ersatt i sin text: vi har på detta vis möjlighet att kunna ”skugga honom” i hans estetiska tänkande. Det är förmodligen så med Kafka, att denne inte tyckte det var värt besväret att skriva anågot, som inte med detsamma framställde sigh självt i två korrsponderande skikt, där spänningen mellan dessa på något sätt kunde karaktäriseras som ironi. Man kan i studiet av spänningsfältet jämföra hur en ironi stegras, eller ändrar karaktär, hos en ironiker. Kafka var ju, som människa, vad man vanligen kallar just ironiker. Han skrev i romantikens efterföljd, och det var en form av utökad ironi han sökte, också det i romantikernas efterföljd. Ty den romantiska ironien sporrar hela tiden till en städigt utökad form. Den fann nu Kafka. Han var den slags ironiker, där ironin vuxit fram tillsammans med en solid skepsis, en skepsis som vid sidan av den litterära talangen kanske är hans mest framträdande drag. Han hade, som människa och som författare, ett stort mått psykisk energi, även om han själv ständigt klagade över motsatsen. Man förvånas över den absoluta frånvaron av slappa formuleringar i alla texter från hans hand, och avundas honom utan vidare denna formuleringsförmåga. Det finns alltid en ganska munter, drivande kraft framåt i Kafkas texter, som hos varje god författare. Det är själva grundkvalitén hos honom. Han ägde från början den extremt gode författarens signum. Men han skulle komma att s.a.s. ”transcendera alltihop” i flera avseenden. Med ”alltihop” menar jag här: ”all samtida litteratur”. Vi vet alltså inte detta, och på sådana frågor ges ju sällan riktiga och användbara svar. Vad som är rent tekniskt att se, det kan vi däremot – hur svårt nu än detta i sig är, metodologiskt - försöksvis påpeka - i en slags ”modell”. ================================== Kafka var känd och beundrad av en liten krets intellektuella i Prag, ofta unga människor, som hade läst en eller två noveller, eller en novellsamling av mannen med det underliga namnet, bl.a. av den unge Gustav Janouch, som berättar hur han under en promenad frågar Kafka om denne känner sig ensam. Kafka svarade , enligt Janouch: ”Jag är lika ensam som Franz Kafka.” . Kafka förebådar här i detta ”bredvid sig själv stående” ,”begreppet kafka”- omedvetet. Det tycktes nära nog förfalla så att det fäll sig naturligt för Kafka – liksom för Dostojevskij, att, narcissistiskt, dela upp personligheten i två identiska personer. En slags manipulativt metodisk ”Ich-Spaltung”. Menade han, att han var den person, som talade, och den man läste ? Eller menade han, att han är/var detta drömartade tillstånd, exakt den person, som är den som hyser det drömartade tillstånd, som skriver små böcker under namnet Franz Kafka, och som just då tyckte att det kändes rätt ( på något sätt rätt ) att säga: ”Jag är lika ensam som Franz Kafka.” Här gör sig Kafka själv ominöst till ”begrepp”, till beteckning, till skylt. FK hade ju på ett sätt i och med detta generaliserat sin person, typbestämt sig, gjort sig själv till en klass som inrymde sig själv, samtidigt som han ställde sig utanför den, och upplevde sig stå i en likhetsrelation till denna..... Ofta nog tycks Kafka ha skrivit lika mycket i upprymd trance (?) – så att benen somnade – som han skrev i livssorg, i djup förtvivlan: ”Hopplös for i en liten båt runt Godahoppsudden. Det var tidigt på morgonen, en kraftig vind blåste. Hopplös satte upp ett litet segel och lutade sig fridsamt tillbaka. Vad skulle han frukta i sin lilla båt, som med sitt ynkliga djupgående med vanan hos ett levande väsen gled över alla rev i dessa farliga vatten.” Här framkommer denna djupa förtvivlan. Han läste Kierkegaard, Enten - eller, Gjentagelsen samt ett utdrag ur S.K.s Papirer. Och han kände igen sig – främst kanske i den extrema skuldproblematiken, revolten, och i den kierkegaardska ångesten för att vara helt allena. Vi har att göra med en skrivande komplexitet, som går utöver liknelsens eller vid sidan av den. Liknelsen själv som form är skäligen enkel. Liksom allegorins. Nu var det nog tvetydigheten, diskrepansen, det ekivoka , det svävande, som gav den spänning i själen, som bidrog till det tillstånd hos honom, ur vilket allt detta väl sovrade och extremt väl formulerade berättande flödade. Det gäller nu bara för oss att mer specifikt bestämma dessa tvetydigheter. Och det tycks som om det var formen, mer än innehållet, som var det viktiga för Kafka. M en denna "trance", vad är nu den? Vad är alls en "trance", - om icke ett dubbeltillstånd. Man är både vaken och sover, eller man använder, s.a.s. två "sinnen". ”A stream of UN-consciousness”? Det är såsom resultat den kommer till, av det som driver fram synestesier. Det har förmodligen inte med begreppet "flow" att göra! Ett hypnagogt tillstånd? Ett medvetet sätt att likt det svenska snillet Emmanuel Swedenborg se syner genom att hålla andan? Eller att på något annat sätt ” berusa sig”, á la Baudelaire; gå in en slags självhypnos, som Rimbaud , eller en självsuggestion … ”Don Quixotes värsta fiende var inte hans fantasi, men Sancho Pansa.” Vad ansåg han själv om denna trance, och om att använda den som ”medium” ? Svaret på dessa två frågor är svåra att ge; man måste då gissa sig fram genom att läsa dagböckerna och breven till Felice och Milena. Det hela är ett intrikat psykologiskt – ganska klassiskt – pussel : vad är Kafkas yttersta mål ? ( Att skriva sant ?....). Kan man lita på, att vad Kafka bedömer som den högsta lyckan, utåt, och det rena ( en passion hos honom … ) och sanna, också var det som han innerst inne ansåg såsom varande den högsta lyckan ? Vi kan konstatera att han värderade skrivandet ( i ”trance” ) mycket högt, men ibland, ofta, tvivlade på sin förmåga att skriva, på det sättet. Och det var det enda sättet han kunde skriva ( bra ) på. Det är ganska väl belagt att många historier skrivna av Kafka handlar ( ”manifest” ) om skrivandet, och att man här möter skrivandet inte bara som förevändning ( ett använt tema ), men i ett begärssammanhang, närmare bestämt : i ett erotiskt sammanhang, som en erotisk handling. Kafka har också bilder för detta. Man har särskilt sett detta samlingen En läkare på landet, - publ.1916 - där Kafka använder bilderna av ridande för skrivande ( ridande på pennan ) , och ( föregivet ) benämner berättelserna ”hästar”. Har denna trance något att göra med Freud och psykoanalysen? Kafka kunde skriva. Detta är kanske det mest väsentliga att betona i en bok om Kafka. Han tillhörde dem som har förmågan. Och han hade fullständig, intuitiv, kontroll över sin stil. Ett ”absolut litterärt gehör” som frasen lyder. Han hade också ett sanningskrav, som gjorde att han enbart skrev såsom hans själ själv ville. Hallucinationen omfamnar s.a.s. sina offer…. Hans Hiebel skriver om detta i sin bok Franz Kafka, Form und Bedeutung . Hiebel är – och han är sannerligen inte ensam – dock skeptisk till det, att psykoanalysera en fiktion, ( ”Psykoanalysens metod låter sig visserligen användas på varje patient, men inte på varje estetisk text, i alla fall inte utan att den estetiska intentionen tydligt räknas in.”, - men har åtskilligt att säga om närvaron av element med traditionell psykoanalytisk färg i flera av Kafkas verk. Hiebel menar att man bör skilja på de texter som har en struktur liknande drömmens, en drömmens hieroglyfiska struktur, mekanik, som En läkare på landet, och de verk, som t.ex. Processen, där det finns åtskilliga typiska drömelement , bilder, som tycks hämtade från erfarenhetssfären ( av drömmen ) med hjälp av Freuds drömteorier. Att Kafka inte anslöt sig till det psykoanalytiska tänkandet, men snarare – i någon form av protest - skapade en egen ”konkurrerande” ”teori” är likaså Hiebels uppfattning här. I det tycker jag man kan instämma. Denna Kafkas ”teori” var dock – troligen – inte alls utmejslad i detaljer, men tjänade uppenbarligen till skrivandet, - samt till bearbetandet av livsproblem. Det handlar hos Kafka, i Kafkas texter inte om drömmar, men om ”simuleringar av drömmar” menar Hiebel. Och fortsätter :”/…../ och dessa åter är inte menade såsom drömmar, utan som realiteter, som är strukturerade som drömmar.”. Hiebel skriver: ”Det är tydligt, att Kafka känner till psykoanalysens modell och i viss mening accepterar denna, men ser den som blotta ´modelleringar´, bilder, sinnebilder, myter, berättelser och fråntar den varje förklarings- och terapivärde. Ur hans explicita yttranden framgår att Kafka besitter sin egen psykologiska teori, och i konkurrens med samtida psykoanalys förkastar densamma. Denna teorikonkurrens är emellertid speciell för hans egna litterära verk, i vilka just denna hans psykologi kommer till uttryck. Detta sker, vilket flera gånger betonats, på ett medvetet sätt, så att det inte går att använda psykoanalysen som ”metod” på Kafkas texter och Kafkas person.” Det är dock en märklig slutsats att dra, att Kafka inte kan ses genom psykoanalysen för att han själv skapade en ”konkurrerande teori”. Hiebel menar, t.ex., att analyser gjorda av Kaiser och Mecke rörande psykopatologiska problem ( presumtiv schizoiditet, infantilitet, sexualskräck, homosexualitet, o.s.v. ) hos Kafka själv, sedda genom dennes berättelser, är absurda. Detta är från H.s sida att gå för långt. Jag håller med Hiebel om att FK skapade en slags ”teori”, men hur utarbetad denna nu var, det vet vi ju inte alls. Man ser dock ett intressant resultat av Kafkas skrivmetod, eller sätt att skriva, som måhända kan sägas vara en variant av psykoanalys, alternativt en drift med psykoanalysen eller likn.. I övrigt har jag dock oftast inget att direkt invända mot Hiebels resonemang. Hiebel menar – likaså rimligt nog - att det gäller, att för Kafkas verk den psykoanalytiska mytologin bara ger ett skikt inom en omfattande bildligt mytisk tolkning. Bl.a. koncentrerar sig Hiebel på novellen Styrmannen – skriven av Kafka hösten 1920, med titel satt av Brod, och studerar Styrmannen i anslutning till en analys skriven av Albert M. Reh. ” Styrmannen. ”Är jag inte styrman?", ropade jag. "Du," frågade en högväxt mörk man och drog handen över ögonen, som om han strök bort en dröm. Jag hade stått vid rodret i den mörka natten, med en svagt brinnande lanterna över mitt huvud, och nu hade den här mannen kommit och ville skjuta undan mig. Och eftersom jag inte vek undan, satte han min fot på hans bröstkorg och pressade sakta ner mig, medan jag fortfarande hängde på rorkulten, och när jag föll drog jag den runt helt. Men mannen fattade rodret och vred det rätt, men knuffade bort mig. Jag besinnade mig snart, sprang till luckan som ledde till kajutan och ropade, "Manskap! Kamrater! Kom fort! En främling har tagit över rodret! ". Långsamt kom de uppför kajuttrappan, vajande trötta mäktiga gestalter. ”Är jag styrman?" frågade jag. De nickade, men hade bara ögon för främlingen. De stod i en halvcirkel runt honom, och när han befallande sa: "Stör mig inte.", samlade de sig, nickade åt mig och drog sig ner för trappan igen. Vad är detta för människor! Tänker de alls, eller släpar de sig bara fram över jordens yta? ”” ( Kafkas Styrmannen, in extenso.) Vanligast är att man ser denna berättelse i ljuset av politisk teori, men man kan också se den psykoanalytiskt, som bloggaren ”Cyklamen” gör, där hon ansluter sig till ett, av den freudska metapsykologin inspirerat resonemang, om Jaget, överjaget och Detet i anslutning till Freuds andra topik. Här tolkar nu också i denna anda A.M. Reh, efter denna Freuds andra topik, som Kafka här ju var för tidigt ute för att känna till, in i figurerna: styrmannen, främlingen och manskapet såsom Överjaget, Jaget och Detet. Man kan försöksvis notera, att huvudpersonen här står och blickar ut i vad som kan vara i ett Intet, och då griper Främlingen in, - främlingen, som, till det yttre, liknar vakten i Vor dem Gesetz - men denna främling tycker sig förskräckt - ett förskräckt överjag ..... - nästan stå inför en dröm, ty han söker för sig själv stryka bort den från sin syn, just som en ovälkommen drömsyn. Så leker här alltså – enligt Reh - Kafka med olika nivåer, samt kanske med en förväntan på en ”freudiansk historia”. Främlingen, som tar över, tar över från ett svagt Jag, och Jaget går under medan överjaget som i en dröm tar över, efter att hjälten ”hade stått vid rodret i den mörka natten”: alltså erkänner sig jaget besegrat av, det grymma, överjaget mitt i det Detets, manskapets, likgiltighet. Det hela kan ses som en straffantasi, en av otaliga i Kafkas författarskap. Hjälten är ensam, och han går under. Det handlar om makt, som så ofta. Reh menar att man bör tolka berättelsen psykoanalytiskt, och i enlighet med Freuds recept, liksom man tolkar en dröm, och att här det av mig och ”Cyklamens” ovan skisserade scenariot föreligger. Reh blandar alltså inte in vad vi vet om Kafka som person. Reh anser dock, utöver det psykoanalytiskt nära nog uppenbara, att det finns en politisk mening, en analys och kritik av Makten i novellen. Främlingen är den politiska makten. Så resonerar också Hiebel, och att vi här kan ha att göra med auktoriteter generellt, och att det inte är en ren allegori, men att bilderna får eget liv, och att delarna stiger fram som helheter. Frågan ”Är jag icke styrman?” är ju intressant i sig, psykoanalytiskt, som parallell till Freuds uttalande om ”herre i eget hus”. ( Kafka återkommer till denna fras i En läkare på landet, som vi skall se.). Sammanfattningsvis kan man om Hiebels tolkning säga, att denne mer lutar åt, att det finns ett psykoanalytiskt innehåll i Kafkas texter, mer än att den lämpar sig för att utsättas för en sådan! I detta instämmer jag. Jag håller dock inte HELT med honom, som kommer att framgå av min text i övrigt, i ”simuleringsteorin”. Det handlar om något än mer komplext. ”Denna oerhörda värld jag har i mitt huvud. Men hur befria mig, och befria den, utan att slitas i stycken. Och tusen gånger hellre slitas i stycken än att hålla tillbaka och begrava den. Därför är jag ju här, det är jag helt på det klara med.” När Franz Kafka i en anteckning i Dagboken efter det nattliga författandet av berättelsen Domen, i ett svep i september 1912, en av de berättelser Kafka var helt nöjd med, implicit tackar Freud: ”Gedanken an Freud natürlich”, så kan vi inte veta exakt vad han tänker på, vad han här refererar till ….. Han säger själv, att han inte mycket känner till Freud, men väl dennes efterföljare. Centralt är detta yttrande, skrivet efter en av hans livs viktigaste nätter. Det som sker i Kafkas romaner och noveller har egentligen redan hänt. Vad vi följer i romanerna är dock icke en epilog, det är en skentillvaro, ett sken-spel. En teater utanför tiden. En elaborering. En ”tredje sfär”. Deleuze/Guattari använder detta senare uttryck utan närmare bestämning, faktiskt, om FKs fiktion. En fiktiv fiktion. Vi har icke en fantastik, och vi har ingen nyckel given, som den, som Cervantes ger åt läsaren i sin bok om Don Quixote: Det som Don Quixote "/…/ tänkte, såg och inbillade sig, så skedde det, i enlighet med vad han hade läst /..../." Patrick Glen skriver kryptiskt om Kafka: ”Kanske finns det en väg ut ur det virrvarr av mening som Kafka skapat, en förbisedd dörr, som förblir stängd, men bakom vilken gömmer sig den nyckel som vill leda en till svar. I typisk postmodern anda är det, emellertid, mycket troligt att rummet bakom denna dörr kommer att vara tomt, och att en dörr på bortre väggen av detta rum vill locka den individ, som är så säker på att nå framgång i dessa tumultartade och förvirrade omgivningar.” Vi ser i Slottet, där det saknas ett slut, så är vi - ganska - säkra på, att lantmätaren aldrig får sin fasta anställning, aldrig får träffa greve West-West. I Amerika, så kommer Karl Rossmann, den unge hjälten, ”/…/ att föras åt sidan med mild hand ”, som Kafka vid ett tillfälle avslöjade för Brod, beträffande hur denna roman skulle komma att sluta. Men i avgörande mening har allt redan hänt innan berättelsen börjar. Vi har samma uppbyggnad i Förvandlingen, där ”det obönhörliga” finns än mer organiskt, där kompositionen behärskas av en tidslighet i skalbaggens överlevnadsmöjlighet som skalbagge, på ett sätt som visar sig omöjligt att realisera i de tre romanerna. Så kommer vi upprepa som ett mantra beskrivande en grundläggande förutsättning för kafkaberättelsen den måladnde satsen/ poemet/ liknelsen: ”Tåget har startat. Resan är slut.” . Det jag vill betona är alltså, att något inför berättelsernas början har tagit slut, har gått itu. Förutsättningen för berättelserna är, att en irreversibel splittring åstadkommits. Det gives ingen väg tillbaka; men en rörelse finnes i en önskan om detta, bland andra rörelser i verket. Det definitiva i det givna slutet och denna dubbelexponering har gett författaren en ram, en ram som gett en viss kompositionell frihet i sammanhang och samtidigt en möjlighet att utnyttja den ”gratis” dynamik, som leken med det obönhörliga alltid ger, såsom i en grekisk tragedi, där dramatikern bl.a. kan utnyttja den dramatiska ironien, på olika sätt, med en likaså inbyggd suggestiv kraft, som dess struktur automatiskt ger upphov till. Så är det ju uppenbart, rent praktiskt, hur Kafka kunde, som vi lätt ser, stoppa in nya kapitel i sina tre romaner, alternativt flytta ut sådana kapitel, som just inte uppfyllde de krav som ramen för texten ställde. Ingen av hjältarna i Kafkas romaner drömmer något. ( De somnar däremot titt och tätt och lätt. Eller är på insomnandets rand. Liksom t.ex. Josef K. bara vill se tankspritt ut genom fönstret när farbrodern frågar honom om processen. Kafkas hjältar har, såsom Theodor Adorno skriver i sin träffsäkert inkännande, på impressioner och reflexioner nästan överrika, essä i Prisms,: Anteckningar om Kafka,: som figurer instrueras att ”lämna sitt psyke vid dörren”. Vi har alltså ingen riktig riktning i dessa romaner, annat än riktningen mot ett slut vars innehåll vi redan anar, ty allt är ett tal utifrån en punkt, punkten: ATT, att allt är avgjort på förhand. Något har inte bara hänt. Det har redan hänt. Attet placerar jag här. Ty berättandet är ju, kompositoriskt, ”oändligt”. Attet är infinit. Utmärkande för FKs texter är deras yttre statiskhet. Någon estetisk teori fanns inte hos Kafka, men dock ( givetvis ) mängder av idéer och ideal, samt en praxis. FK skriver till Felice: ”/…./ Därför kan man inte vara nog ensam när man skriver ( // apropos tanken att Felice, som hon önskar, skulle vara hos honom medan han skrev, något han här avvisar. ). Natten är ännu för lite natt, därför kan inte nog tid stå till förfogande, ty vägen är lång och man råkar lätt vilse, man får ofta ångest och har snart utan tvång och lockelse lust att vända om och gå tillbaka ( en senare strängt bestraffad lust ), som precis när man oförkänt fått en kyss från kärestans mun ! Ofta nog har jag tänkt, att det bästa livssättet för mig vore att befinna mig, försedd med penna och papper och en lampa, i en vidsträckt låst källare. Maten skulle man skicka till mig och ställa långt ifrån mig bakom den innersta dörren till källaren. Vägen till maten, iförd nattrock, genom alla källarvalv, skulle vara min enda promenad. Sedan tillbaka till skrivbordet, skulle långsamt och eftertänksamt äta och sedan åter gripa mig an med skrivandet. Vad jag då skulle skriva ? Ur vilka djup jag skulle hämta det ? Utan ansträngning ! Ty : ytterata koncentration kräver ingen ansträngning.” Mycket här påminner- märkligt nog - om Markis de Sades önskningar, och dennes faktiska, historiska situation såsom långvarig bastiljfånge. Kafka kände mycket väl till de Sade och dennes verk. Franz Kafka lägger till något helt personligt, och fastmer något nytt, till litteraturen, och han kan genom sin speciella teknik skapa en konstgjord, en tredje sfär, en fiktion i fiktionen, en fiktiv fiktion, från vilken han kan avskjuta sin pilar mot det kända, verkliga och invanda, likaväl som mot det anade och mytiska, för att ställa allt ifråga, i tjänst hos den stora och viktiga för huanismen allt överskuggande frågan: vad är en människa?. Kafka är också en kommentar till Freud. Man kan inte se att Kafka skulle stå emot Freud, men definitivt pekar Kafka på, att den klyfta som Freud allra främst belyste med sitt arbete var en klyfta, som människan skulle fortsätta att leva med även efter psykoanalysens inbrytning, såväl som efter modernismen. Kafkas modernism var inte släkt med dadaisternas eller surrealisternas visioner. Kafka är inte modernist i den meningen. Han friar inte till det Moderna. Det finns ingen populism i hans sätt att, till synes, ställa saker på huvudet. Han river inte omkull vare sig psykoanalysen eller traditionen, raserar inte bilden av människan för att bygga en ny. Kafka mystifierar inte ! Han ironiserar ju – i sitt ”andeskådande” ( sin egen ande ) - över mystiken! Mystifierandets fest har Kafkas kommentatorer däremot alltför ofta grundligt ställt till med. Kafka står axel mot axel, sida vid sida med Freud, som under den senare halvan av sitt liv ju aldrig trodde att Människan kunde ihopspikas till någon enhet, där inte det Medvetna och Censorn skulle fortsätta att ständigt bekriga varann. Det finns således hos Kafka en måtta, som elegant, och till synes utan ansträngning, överskrider de övriga modernisterna. Många av dessa med Kafka samtida modernister blev som dagsländor, medan Kafkas verk, oberört och som i ett jubel, överlevde dem in i 2000-talet. I den begränsning som hjälten, subjektet (S), nu företer, är det lätt att jämföra Kafkas hjälte, ( en Josef K., Gregor Samsa, lantmätare K. eller Karl Rossmann ) med en Buster Keatonsk figur. Man kan hos Buster Keatons gestalter finna en hänvisning till något utanför gestalten, till en sällsam makt i det keatonska verkuniversumet. En sådan hänvisning saknas t.ex. hos Chaplins figurer, där det enbart hänvisas till den chaplinska figuren själv. Chaplin är överallt en sin egen hjälte. Keaton alltid en antihjälte. Chaplins figur har ofta ett sätt att komma i överläge på zenbuddist-vis, eller på den judiska humorns vis, som aldrig förekommer hos Keaton. Keatons figur är totalt utlämnad åt en helt outgrundlig värld. Chaplins värld är högst igenkännelig. Keatonesque och kafkaesque är annars inte så olika. Det rör sig i båda fallen om en slags förlust av skugga. Skugga i betydelse: själ. Somliga finner Chaplins film The kid vara ganska så kafkaesque….. Hela detta resonemang är dock bara ett tillnärmande. Film och litterär fiktion är också ytterligt svårt att jämföra.


VI. Berättarens roll. D et är vanskligt att påstå att det FATTAS en berättare i ett litterärt verk. Ofta finner man en sådan, mer eller mindre implicit, efter ett tag. I de flesta texter. I sin i många avseenden banbrytande avhandling om Franz Kafka, Beschreibung einer Form, förklarar Martin Walser, att berättaren fattas, och att därmed distanseringen mellan det som händer, och den som berättar,( som alltså inte finns ) fattas, vilket i sin tur innebär att det fattas den för epiken fundamentala tidsliga distanseringen.: Men är detta nu helt sant? Det är ett våghalsigt yttrande från Walser, ty vem bestämmer här? Varför kan man inte som läsare höra en berättare, om man vill? Med en tillräckligt väl utvecklad misstänksamhet kan man säkert göra det. Och är följdsatsen riktig i sig, att distanseringen alls fattas? Man kan i själva verket tillägga existensen av en berättares tvivel, uppskattning, distans o.s.v. till nästan vilken text som helst, och det kan skapas en distansering på många sätt. Att nu tiden inte distanseras hos FK är tydligt, men kan bero på ett samspel av orsaker andra än närvaro eller frånvaro av berättarröst. Det blir ju överhuvudtaget ganska intressant, och allt får en extra botten, om man från en berättelses början även misstror självaste berättaren. Paradoxalt nog så blir alltså berätelsen mer trovärdig, om man misstror berättaren! Ju mer man har anledning att misstro berättaren, desto mer får denne gestalt. Och ju mer man misstror berättaren, desto mer tror man ju på sig själv. Vilket alltid är behagligt. Initialt. Och man kan förhålla sig till berättaren. Och man anser, i förbifarten, att trovärdiga berättare måste vara något naivt, något som inte finns. Att förhålla sig till det normala, till någon som ljuger, eller till någon som inte vet, vad hen säger, det känns tryggt. Häri ligger måhända också en del av det "moderna projektet", en del av det moderna i Kafkas projekt, det "nietzscheanska", det nietzscheanskt revolutionära, och i kafka-tekniken, att framställa varje tanke såsom osäker, undanglidande, som något, som oupphörligen förvränger det, som den innerst inne vill, eller snarare kan, säga. Berättarperspektiv, vilket ibland kan urskiljas såsom en del av det som författaren tillgriper, i det han sätter i en text en röst mellan sig och sin läsare, kan beskrivas otillfredsställande på flera sätt. En del skiljer på objektivt och subjektivt berättarperspektiv. Det första är då det, där berättaren inte är inblandad, inte kommenterar, skeendet. Ett sådant helt objektivt berättarperspektiv är, enligt narratologerna, i princip omöjligt att tala om. Det skulle då inte finnas någon berättarröst alls, men man kan ändå heuristiskt bruka denna term. Detta perspektiv kan ofta preciseras genom termen ”auktoral”: den personligt närvarande, neutrale, allvetande berättaren. Berättaren är nämligen icke identisk med författaren. Det är i själva verket mycket sällsynt att författaren är berättare. Det sker nästan bara i dokumentära verk. Den auktorala berättelsen kan vara en Jag-berättelse. Nu invänder den uppmärksamme och eftertänksamme att detta med objektiva berättarperspektiv låter som en orimlighet. Man kan alltid spåra en berättare mellan författaren och texten, hos vilken man kan urskilja värderingar. Var är då objektiviteten. Och vad är alls objektivitet? Det subjektiva berättarperspektivet tillåter ofta berättaren att vara huvudperson, och han är således högst inblandad i berättelsen. Det subjektiva perspektivet kan ofta sägas vara ” personalt”; verkligheten speglar sig i, bryts genom en huvudpersons medvetandes prisma. Allt detta är högst förenklat, och kan kompletteras – i evighet – och ifrågasättas. Men det duger för mitt syfte i den följande diskussionen. Hjälten hos Kafka är, enligt Martin Walser, centrum för all aktivitet. Den neutrale, eller ”reellt objektive”, berättaren blandar sig inte alls i de litterära figurernas värld, men berättar strikt utifrån, griper inte in i skeendet, som berättarpersonlighet, och väljer inte att se skeendet utifrån någon figurs perspektiv. I jag-formen däremot deltar berättaren såsom ett ”Jag”, och denne skiljer på upplevande och berättande Jag. Franz Kafka använde denna form i vissa noveller. T.ex. i ”djurnovellerna”: Rapport avlagd inför en akademi. Boet, samt i första utkastet till Slottet, och vid några mer tillfällen. En mängd narratologer har engagerat sig i ett sökande de ”grepp” som Kafka använder sig av i sina klassiska berättelser för att nå de mål, som man förutsätter att han intuitivt eftersträvar. Kafkas berättargrepp är, i merparten av texterna från hans hand, byggt på vad man brukar kalla ”style indirecte libre”. Fritt indirekt tal. Denna stil, style indirect libre, (som vi i fortsättningen förkortar SIL) – som är en berättarstil i 3dje person - är rikligt använd av bl.a. Flaubert – innebär en mixning mellan att å ena sidan hjälten och å den andra berättaren ( objektivt ) leder berättelsen. Denna berättarform är väl lämpad för att inskjuta en ironisk distans mellan berättaren och hjälten. Jämför Flauberts Madame Bovary. Man kan här även jämföra med berättaren i den klassiska tyska novellen, och Märchen-traditionen, där t.ex. Goethes Wahlverwandschaften har en berättare, som framställer sin historia med en halvt förvånad, halvt knipslug, distans, samt Austens ironi.. Tveklöst har Kafka låtit sig imponeras storligen av Goethe samt av andra romantiker. Berättaren hos FK är närmast ”lierad med” ”hjälten”, hjältefiguren, och tycks veta vad denne tänker, medan berättaren inte känner till vad bipersoner, t.ex. prästen i domkyrkan i Processen, eller vad väktarna Franz och Willem, tänker. ”Style indirecte libre” syftar alltså på en stil, där berättaren ser allt i stort sett ur Hjältens synvinkel, utan att vara i ”jag-form”, och en stil som dessutom lämnar rum för yttre påpekanden om Hjälten. Man har även kallat detta för ”monoperspektiv”. Friedrich Beissner har sökt reda ut detta i sin Der Erzähler Franz Kafka innan Walser, och det är även senare, under innevarande sekel, kommenterat t.ex. av Hans Blomquist, i dennes bok Den oerhörda värld jag har i mitt huvud, och med avseende på Slottet, och av M. Müller och åtskilliga andra. Martin Walser hävdar, gentemot detta, alltså, att berättarens röst aldrig hörs. Det finns s.a.s. ingen berättare, i och med att denne är neutral. Det finns bara en författare. Det är då ingen SIL, ingen ”style indirect libre”, enl. W.. Beissner beskriver Kafkas berättande som ”einsinniges Erzählen” ( .. ”einsinnig” är ett uttryck skapat av filosofen Otto Weininger, oöversättligt, - dock ungefär: ”smart”…. ): Berättaren har förvandlat sig till huvudpersonen ( t.ex. Georg i Domen ) och: ”är den ende personen i denna egentligen monologiska berättelse..” Här bör man inte uppfatta Beissner, såsom uttryckande en logisk slutledning, men mer framföra en rad separata åsikter. Berättarperspektivet har i sig, menar jag, inte den avgörande och helt unika verkan som många tror. Och även om berättarperspektivet är viktigt, så kan man snarare säga att det är en följd av en annan konstruktion hos kafkaverket, som bör utredas först. När denna konstruktion r påvisad, så följer detta perspektiv som en naturlig del. Över huvudtaget så är alla studier om berättarperspektiv i konventionell narratologisk mening inte studier som ger nyckeln till vad som gör Kafka unik. Man får här ofta intrycket av en ihärdig oändlig fåfäng trevan efter något avgörande i de yttre stilmedlen. På fel ställe alltså. F.K. Stanzel skriver i sin - allmänna - narratologi, att FK använder ett ”Innenperspektive” i Processen. ”/…./så blir inte en historia berättad, så som den infinner sig i fantasin eller inbillningen hos en personlig, d.v.s. en av subjektiva impulser bestämd berättare, utan en verklighet framställd, sceniskt framförd, eller en romangestalts medvetande blir speglat.” Man kan se det som att det förs en inre monolog i Processen. Att så är fallet, är närmare en tolkning, än det är en beskrivning av ett berättargrepp. Man har pekat på att Josef. K. i Processen utmålas på ett speciellt sätt, med ett mycket insnävat perceptionsfält, med ett ointresse för omgivningen. Så tycks Josef K. ha ett avgränsat medvetandefält, vad gäller det egna tänkandet och handlandet. Vissa utsagor ger intrycket att handlingarna stammar ur ett begränsat medvetandefält, i vilket bestämda, ganska inskränkta värderingsmåttstockar är representerade för dessa. Samtidigt ger ju sådana passager, där handlingar saknar grund, en ironisk effekt, som man kan jämföra med Flaubert och style indirecte libre i förhållande till Emma Bovary. Vi noterar vad till exempel C. Perruchot skriver om denna typ av återgivande hos Flaubert: ”Det som skönjs där … det är deliriets kontur, rationaliseringens, det omedvetnas diskurs.” Hos Kafka signaleras också – i en ironisk SIL - avståndet till livs- och handlingssfären med uttryck som ” utan att vilja det ”,” han visste inte själv ”, ” utan att märka det ”, ”omedvetet”, ”utan att veta det”, samt ” som det tycktes” (/ ”wahrscheinlich”/ ) och ”uppenbart” - vilket ofta skall tydas tvärtom -, samt ”skenbart”, - vilket skall tydas extremt bokstavligt. Berättandet, oavsett VEM det är som berättar, är alltså fullt av reservationer och skenbara förnekanden, vilka alla dirigerar läsaren till ett distanserat läsande. Josef K. i Processen tycks ha en minst sagt ”egendomlig skygglappsblick”. Det är en underdrift, kan man hävda. Man bör ha i minnet, att alla de förbehåll, som finns beträffande Josef K.s verklighets-uppfattning i Processen, inte egentligen är några yttre påklistrade stilmedel, men naturligtvis härrör ur en underliggande struktur. De är ytfunktioner av en bestämmande djupstruktur. Det är denna struktur vi söker. Att nu berättarens röst hos Kafka främst i romanerna tycks så egendomlig, detta har t.o.m. föranlett spekulationer om ett berättande i ”fjärde person” . Här tänker man då på hur t.ex. Josef K. tycks tätt, tätt avlyssna sitt auditorium och anpassa sig till detta. Allt detta är ju var för sig intressant. Men mina invändningar blir, som ni förstår, desamma. Det finns t.ex. tusen skäl att – intressant - misstro berättaren i Processen när denne i inledningsmeningen förklarar: ”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han hade gjort något ont blev han en morgon anhållen.”Utan att ha gjort något ont?” Vem i alla sin dar har inte gjort något ont? Ett den dunkla misstrons frö är effektivt sått, och det bär riklig frukt romanen igenom. Vår rikaste kunskap om komplicerade berättelseformer, försedda med flera skiktade plan, kan vi kanske uppnå genom studiet av just den tyska romantiken. Vi behöver här alls inte postulera något påverkningssamband mellan de tyska romantikerna ( Ludwig Tieck o. andra. ) och Kafka för att kunna diskutera i termer av ”romantisk ironi” och ”svävning”. Men dessa kan inte uteslutas heller. Dessa grepp är troligen universella, de finns nog lite här och där i världslitteraturen, men utbildades till en viss form av fulländning kring år 1800 i det tyska språkområdet av kretsen kring Schleglarna. Berättelserna är hos FK alltså oftast skrivna i tredje person, SIL. Det finns ingen framträdande, supplikerande, berättare, som det ibland finns i romaner, t.ex. hos Sterne, en av FKs favoritförfattare. Intet försiggår i Kafkas romaner, där inte hjälten är närvarande. Detta är inget ovanligt. Samma förhållande har vi hos Jane Austen och otaliga andra författare. Detta bestämmer nu till viss del rummet, rymden i berättelserna. Egendomlig för Kafkas teknik är också den okroppslighet som hjältarna har. Man hör sällan talas om deras kroppar - händer ben, o.s.v. - eller kläder. De är oftast ”ren tanke och tal”. Intressant är därför – kan vi genast påpeka - t.ex. vad som händer i Förvandlingen efter det hjälten Gregor dött. Vad i all sin dar har nu den redliga familjen Samsa ( vad som är kvar av denna, Herr, Fru och dotter…. ) för bild av vad som hänt? Här går ju Kafka helt utöver vad t.ex. Tieck et consortes gör i sin fantastik, men rör det sig mer om den som finns hos Novalis i t.ex. Hyazint und Rosenblüthe? Grete ”vrider vällustigt sin kropp” på sista sidan i Förvandlingen. ”Mardrömmen” är slut. Gregor är död. Livet kan börja. Men hur i all sin dar kan något ta vid - i en annan historia? - … efter en historia som nu tagit slut. En sån historia ! Familjen har i själva verket ”särat på” Gregor och skalbaggen. Som i en förnekelse. Här är åter lite av den tyska romantiska Kunstmärchen, ty familjen har ju upplevt Gregor som skalbagge. På sätt och vis börjar därför i slutet av Förvandlingen i alla fall en alldeles ny historia, och det är som ett skikt är borta. Svävningen är försvunnen. Så finner vi en viss form av ”yrsel” i detta slut, slutet som bedövar med sin nykterhet och spänningslöshet. Vi återkommer till detta i kapitlet om Förvandlingen. Det är rent av inte omöjligt att se en ”nyckel” till legenden Inför lagen i bruket av SIL. Hela Lagen, som sådan, denna väldiga institution ( om vi ser den så ) kan ses, genom namns nämnande, som en skapelse av berättaren. Mannen från landet nämner inte ordet ”lag”. Vakten gör det heller inte. Berättaren gör det. Vi är av berättaren - och inte av författaren - uppmanade till att uppfatta Lagen som ett slags oomtvistligt absolut och evigt Något. Och det är berättaren som står rätt nära oss själva, som vi alltid är satta av SIL att ifrågasätta. Den nödvändiga förutsättningen, men inte tillräckliga, för Kafkas stil är i de kafkaeska verken alltid ”style indirect libre”. Så är vi nu någorlunda insatta i Kafkas berättarperspektiv.


VII. Symbol, liknelse, allegori, parabel. "Det är egentligen inga liknelser." ( Kafka, i brev till M. Buber, om sina djurnoveller.) K ulturhistorikern och kritikern K. Edschmidt skrev om Kafkas noveller omedelbart efter de kommit ut – och Kafka läste också detta, med intresse: "Romantiska sagodiktare som Arnim, Chamisso eller Hoffmann leder långsamt in sina läsare i inledningen till det mirakulösa. /.../. Kafka kastar med den första meningen in läsaren in i det mirakulösa :"När Gregor en morgon vaknade ur oroliga drömmar, fann han sig i sängen vara förvandlad till en jättelik skalbagge." Emellertid, när, när väl det otroliga har krävts ( av oss ), att en människa i en handvändning förvandlas till skalbagge, tar Kafka för den fortsatta berättelsen inget mer under i anspråk. Det är som om hela hans berättelse bara var försinnligandet av en logisk slutledning, vars första betingelse lyder: om det vore tänkbart, att en människa förvandlas till en skalbagge /..../." Jämför Kafkas egen berömda, klassiska dagboksanteckning:"Början på varje novell nästan skrattretande." . Som en begåvad fransk litteratör nånstans skrivit: ”Tåget har startat. Resan är slut.”. Detta skulle man kunna sätta som hjälprubrik över mången kafkatext. En flerfaldig, spretig reaktion på Kafkas verk är inte sällsynt. Vi tycks, när det gäller Kafkas verk, kunna utesluta den biografiska såsom mest väsentlig och allena ”saliggörande”. Helt visst kan man säga att en biografisk tolkning av Kafka är både möjlig och väsentlig, men endast i medelbart sammanhang. Den biografiska tolkningen kan användas inuti tolkningen av en svävningsaspekt, om den sammanställs med en struktur som tar hänsyn till det material som är kopplat till Kafkas inställning till Freud. Vi återkommer till detta. Den lika vanliga tolkningen som den biografiska, är den allegoriska: Roman Karst skriver: "Hur som helst har alla försök till allegorisk tolkning av Kafkas bilder misslyckats och detta huvudsakligen på grund av två orsaker: 1. ) I allegorin kan man uttrycka en och samma idé, alltid enligt samma konvention, på olika sätt; - hos Kafka är denna slags utväxling otänkbar. 2. ) Den allegoriska bilden, om den än är mer eller mindre gåtfull, är alltid entydig, medan Kafkas bilder är flertydiga och tillåter flera tolkningsmöjligheter, något som den oerhörda mängden av kommentatorer har bevisat." Så uttrycker Karst också ännu ett tvivel, som jag i mycket delar: "Allvarliga betänkligheter väcker också den symboliska tolkningen, till vilkens anhängare Norbert Fürst hör. Symbolen förfogar självklart över betydligt större möjligheter än allegorin. Bilden har i allegorin en underordnad funktion, man kan beteckna den som etikett för det allmänna begreppet; hos symbolen däremot bevarar denna en viss autonomi och är likaställt med begreppet. Allegorin är en gåta som bara har en lösning. Symbolen låter sig kommenteras på olika sätt. Den förenar bilden och begreppet till en dynamisk enhet. Liksom i de stora avantgardistiska verken i den moderna litteraturen, så upphör också hos Kafka den traditionella epikens och symbolens liv. Den symbolikiska tolkningen med sin mikroskopiska metod för här ut på irrfärder. Det har redan Norbert Fürsts bok bevisat." W. Emrich menar, kryptiskt, i sin bok Franz Kafka, att vi hos FK befinner oss "på andra sidan allegori och symbol": ”/Parabler/ är inströdda i de större berättelserna”, skriver E. , men de är icke entydiga, menar han-: de kan måhända tydas med hjälp av de olika figurernas relationer till varandra: "Och just vid dessa frågor / om de agerande i verken handlar rätt eller orätt. KG. / besvaras på ett motsägelsefullt sätt; a l l a möjligheter för tydning lämnas öppna; ingen är entydigt säker. D.v.s. denna föregivna parabel / Inför lagen. / upprepar enbart i diktad form samma problem, förlopp, motsägelser, osäkerheter, som den stora romanen Processen framställer."; ”/…./ ordet ´symbol´ förlorar sin innebörd /…./.” . Bilderna och utsagorna i Kafkas verk är "det egentliga själv"; skriver Emrich: de "menar" sig själva. Nu uttalade sig Kafka också själv, som svar till litteraturforskaren Kasimir Edschmid, bl.a. också förf. till en spridd bok om expressionismen, som menade att Kafka lade in under(-verk) i vanliga händelseförlopp : "Jag har bara lagt lite extra ljus över scenen." Analogt med O. Walzels resonemang. Jämför likaså W. Sokel, som talar om Kafkas ”berättarmässiga magnetism ”. I en bred, utvidgad betydelse behandlas Kafkas förhållande till parabeln av den sensible H. Meschonnic . Hela Meschonnics kafkasyn är en sådan, som endast den kan ha, som s.a.s. ”interioriserat” sin läsning av Kafka. Det är s.a.s. en kafkasyn för den meditative, för den ”metaspråklige”, eller för den poetiska läsningens och kanske för den romantiska ”svävningsestetikens” människor. Sådana läsningar är ju också bevisligen fullt möjliga. Och kanske i verkligheten mycket mer vanliga än man i förstone tänker sig, både beträffande sig själv och andra. Hans teori om poesi såsom rytm är intressant. Kafka är för Meschonnic såsom en ständig Moses:” då hans / Mose / liv ju var ett mänskligt liv ” som det också står i Bibeln, Moses, som aldrig kommer in i Kanaans land, - där den explicita meningen finns. Men ”metaspråksskribenten” – i Meschonnic - håller sig lättjefullt svävande i den av honom skapade metaforiska rymden, och kan göra det i evighet, och undkommer så frågor av mer substantiell och mindre subjektiv natur. Ty denne skribent är ju helt subjektiv, själv en poet. Helt visst spanar han ut över kulturens fält, och söker i stora drag sammanfatta sina fynd, men förblir ofta ändå gåtfull, förklarande gåtor med andra gåtor. D.v.s. svävar vidare i det skenbaras rymd. Harry Järv kallar ju det för pseudotolkningar, om man skulle mena att ”Kafka inte har tänkt på något särskilt”. Petr Rákos ser till möjligheten att betrakta mångtydigheten i sig, att betrakta motsägelsefullheten per se, och inte fråga sig vad Kafka menade! Man undviker en ”vulgarisering” av meningen med FKs verk, om man håller mångtydigheten i minne, enligt denne. Henri Meschonnic betraktar Kafkas verk såsom endast åtkomliga på ett metaplan, som metafabler: ”Detta / Kafkas / språk är en andlig oro, denna minutiösa pointillism där överdriften av ”realism”, närvaron av ting inte bara blir fabel, men så att säga fabulös fabel.” .-----. Är det inte ändå fråga om parabler? Så kan man också fråga. Den judiska parabeln är ju klassisk. När Kafka, genom M. Buber, lät publicera två berättelser i en tidskrift, undanbad han sig den föreslagna titeln: "Två parabler." och ville i stället ha överskriften:" Två djurhistorier.". Det viktiga här är - kanske - att notera Franz Kafkas estetiska medvetenhet och bestämdhet. Dessa två historier hade dessutom djuret i tredje person. Kanske har Kafka skrivit endast en (!) parabel: Inför Lagen? Eller är det kanske en anti-parabel? I vilket förhållande står Kafka till parabeln? Om vi ser till författarskapet in toto, och till hans yttranden om sina texter? Vi skall se på detta längre fram. "Såsom det sägs åt människan i Guds lag, skulle hon, som en gång drivits ut i landsflykten, i sin förlamning och kalla okänslighet inte kunna fatta vad hon hörde. Det är därför, som det gudomliga ordet når den förlamade och kalla själen genom gåtfulla tecken. På ett hemlighetsfullt sätt, genom förmedling av ting som hon känner, låter det henne känna den kärlek som hon inte känner. För själen, som befinner sig långt borta från Gud, är sålunda allegorin ett slags hissverk, varmed den lyfts upp till Gud. I den allegoriska framställningsformen ingår gåtfulla uttryck. I dem känner människan igen något, som är välbekant för henne, men samtidigt lär hon sig genom dem att förstå något, som är henne obekant; med hjälp av jordiska ord förs hon bort från jorden Därigenom att hon inte låter sig förskräckas av det kända, lär hon känna något som tillhör det okända." Detta utmärkta avsnitt om allegorin som genre-medel handlar inte om något kafkaverk. Det behandlar Höga Visan i GT, ”Sångernas sång”, och är författat av Pater ecclesias Gregorius den store (540-604), i Commentaire sur Le Cantique de Cantiques (1984). Men orden om allegorin som hissverk kan man utan vidare använda än idag, ty de utgör en förträfflig bild av allegorins verkningssätt. Begreppet "allegori" kommer från latinets allegoría, som härstammar från grekiskans agoreuein, att tala offentligt, på torget på agoran + allas, som innebär att tala om något annat, med ord, som inte är de egentliga.


Ä r Kafkas en allegori över det judiska folket? Över juden? Det är ju faktiskt, som bekant, omöjligt att bevisa att en berättelse inte är en allegori över något annat än den manifest hävdar.Många talar och skriver om Kafka, i perspektiv såsom ensamhet, utsatthet och judiskhet. Vi kan naturligtvis aldrig dra några mer omfattande slutsatser om sambandet mellan miljö och skapande, och det är ingenting vi önskar heller. Familjen Kafka var inte religiöst strikt utövande judar. Man var i familjen uppdelad, - : fadern var västjude, sekulär , en ”viertagejude” – d.v.s. besökte synagogan de fyra obligatoriska gångerna per år - medan modern kom från en östjudisk sfär, med en för dessa typiskt mer troende inriktning. Hon, Julie, hade flera syskon, välutbildade, varav en, Franz´ av honom beundrade morbror Siegfried Löwy , var läkare - ... på landet, i Triesh, en annan morbror lyckad köpman i Madrid ). Jag har varit mindre alert att följa det eventuella spår, som skulle leda från Toran , från den ofrånkomliga - den var det då , mer eller mindre, - judiskheten, - som Kafka dock själv i samtal och brev ofta framhäver - fram till Kafkas "andliga grund". Detta är en viss brist. - Det finns dock avgjort det , som är mer uppenbart i det som är unikt hos F. Kafka än det speciellt judiska ! Torsten Ekbom påstår , att det är omöjligt att skriva en Kafkamonografi utan att beröra den judiska problematiken, och det är tycks mig självklart riktigt. Kafka hade upplevt – om än inte personligen – förföljelser och trakasserier av judar i Prag. Att detta satte spår är fullt klart. Han kunde från ett fönster se upplopp riktade mot judar, kunde läsa om rättegångar mot människor som mördat judar. Kafka kunde ju – liksom hela samtiden, direkt eller indirekt blev - inte ha undgått att bli påverkad av antijudiska rättegångar som Dreyfus-processen. Han nämner denna dock bara vid något enstaka tillfälle i ett brev. Mer upprörd blev han över några andra processer med judar som huvudpersoner, bl.a. den ytterligt tragiska Tisza-affären och den s.k. Hilsner-rättegången, som rörde ritualmordet i FKs eget land 1899 på en kristen kvinna, Agnes Hurza. Båda dessa rättegångar berörde Kafka omvittnat mycket starkt. Någon påverkanslinje från dessa rättegångar till exempelvis FKs Processen är dock svårt att finna, liksom från rättegången mot vännen Hans Gross. Många tankar hos honom rörde utan tvivel just det faktum att han var just jude. Av mycket stor betydelse var det också i detta sammanhang för skapande av en apori, att hans uppfostran och skolgång och umgänge var präglat av tysk borgerlighet och en sekulär tysk klassisk tradition. Man kan även tänka sig, att det finns något av ett typiskt ” judiskt” hemlöshetssyndrom, en rotlöshetskänsla återspeglad i verken. Man kan ibland läsa om den fördel det kan innebära att vara utanförstående, som när J. Svennungsson reflekterar kring W. Benjamin. Mången sociologiskt inriktad forskare har tagit som utgångspunkt denna vinkel, men den kan – som man snabbt inser – bara förklara en liten del av en intellektuell och konstnärlig prestation. Det kan inte uteslutas dock att det har varit en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning för många av Europas betydelsefulla nydanare, att de tillhört en – traditionellt välutbildad – ( och ibland utsatt ) minoritet. Men lika självklart är alltså, när det gäller det judiska, att man kan påstå, att judiskheten inte var determinanten – i.e. det huvudsakligen bestämmande - gällande det unika i Kafkas verk. Kafka skriver, argumenterar ofta , i breven med hjälp av liknelser och bilder. Det tycks vara hos honom något naturligt. Ibland är dessa liknelser mindre lyckade, men det är alltså ... en vana han har. ( Ibland är hans liknelser – om de är sådana - nästan väl "sökta" , " skruvade", som i Von den Gleichnissen, ( Om liknelserna.) och Die Bäume. Dessa finner jag omöjliga att alls tolka, på grund av vad man uppfattar som den, för Kafka ovanliga, logiska oklarheten i dess strukturer. Ligger nu träden i Die Bäume alldeles icke skenbart lösa under snön? …). Vi kan koppla den vanan till en tradition. Man kan spåra det rabbinska i vad som faktiskt tycks vara parodier på rabbinska itereringar i Kafkas tänkande, i hans brev, samt i passager här och där i författarskapet. Kafkas förhållande till det judiska var - var man utifrån kan bedöma - dock ganska distanserat, rent av lättfärdigt s, kanske djupt ambivalent alltid med skepsis, åt alla håll. Han höll t.ex. 1912 ett föredrag, Rede über die Jiddische Sprache i judiska rådhuset i Prag, som inledning till ett framträdande av en judisk skådespelartrupp, en skara under ledning av en Jizach Löwy, ( icke släkt med FK.s mor ), som spelade teater på jiddisch, och kontentan av det ( i tryck ) fyra sidor långa föredraget är egentligen bara den, att : om man slappnar av och inte tänker på saken, så förstår man jiddisch alldeles utan vidare ! Kafka var motsatsen till sekterist, och dessutom var han en icke-vetenskapsman. Åhörarna måtte ha blivit - milt sagt - förvånade. Själva skissen till föredraget är bevarat, och vi kan i den följa FKs ganska spefulla tanke. Man hänvisar ganska ofta till likheten mellan Kafkas korta berättelser och den judiska berättartraditionen. Och sant är, att det i Kafkas huvud tycks ha vimlat av liknelser av det slag man ofta finner i judisk tradition och judiskt skriftställeri. Hans inställning till denna tradition ( ibland talar man här om chassidismen, och han själv gör det likaså ) tycks dock ha varit komplicerad. Jämför här Judith Butler. JB har i seminarier både yttrat sig om Kafka som parabeldiktare och om förhållandet mellan Kafka och messianismen o. eskatologi. R. Stach menar även han - distinkt - att judiskheten knappast kan vara determinant för detta författarskap, som skakat en hel värld. Att det judiska spelar in , kan man naturligtvis inte undgå att tro. Jag ansluter mig till H.D. Zimmermanns högst rimliga slutsats/bedömning beträffande Kafkas förhållande till det judiska: ”Kafka är en heretiker, som Scholem skriver, en kättare, som inte ansluter sig till någon troslära: han är en individualist, som utbildar sina egna föreställningar.” Kafkas kunskaper om den judiska religiösa traditionen och mystiken ( Talmud, o.s.v. ) var mycket begränsade. Han var inte någon ”lärd mystiker”. Minst av allt, - det vågar jag påstå. Zimmermann slår också – liksom många andra - fast det mycket välunderbyggda faktum, att Kafka inte var någon sionist. Dock menar Z. att man emellertid inte på grund av detta kan säga, att Kafka inte var en judisk författare. Vad nu en ”judisk författare” är, lämnas dock därhän till vidare tolkning. Zimmermann är mycket skeptisk till Brods försök att göra Kafka till en religiös skriftställare, men kommer ändå – också helt rimligt - fram till att FK är något av en mystiker. Franz Kafka var ju i grunden som vi sagt – nära nog konstitutionell - skeptiker. Han var aldrig någonsin en explicit politisk författare. Att Kafka då och då tycks skildra det judiska folket innebär inte, att det judiska är förutsättningen för hans unicitet. Det innebär heller inte, att han främst av allt skulle definieras, insnävande, som en ”judisk författare”, i den meningen att vad han skriver framför allt bör ses i ljuset av den judiska traditionen eller ”den judiska saken”. Historien har visat att Kafka uppskattas av en majoritet av all världens läsare. Inkluderande bl.a. arabvärlden. Kafka och många andra judar i Prag vid denna tid hade blivit för assimilerade för att känna sig som mest hemmahörande i judendomen. De fann ingen tillhörighet någonstans. Att vara en del av en minoritet, och på detta sätt, det präglade dem otvivelaktigt. Och man kan se i Kafkas verk, att det judiska – som problematik – tas upp i vissa noveller. Det går utan vidare, att använda vissa av dessa berättelser, som mer eller mindre handlar om en minoritet, och låta den belysa minoritetens och gruppens, tillhörighetens problem. Så låter Zadie Smith till exempel skalbaggen Gregor, vars framben hjälplöst fladdrar framför hans ögon, illustrera hjälplösheten inför frågor som: ”Vad är en jude? Vad är en polack ? Vad är en arab?”. Det låter sig naturligtvis göras. Så kan man tveklöst ta en metafor ut ur sitt sammanhang ( ty det huvudsakliga sammanhanget kan nog, i Gregors säng, inte vara detta, men nog något mer personligt… ) - och klatschigt men även meningsfullt använda den som Smith gör. Martin Buber menar i Skuld och skuldkänsla att Processen bl.a. har att göra med 82:dra Psalmen i Psaltaren, om stjärnandarna - änglarna - som missköter sitt juridiska ämbete vid utsållandet av vem som skall få inträde till himmelriket. Kafka skulle, enligt Buber, ha frågat honom om denna psalm. Torsten Ekbom reserverar sig i sin monografi mot detta tolkningsförslag, och refererar till Kafkas anteckning av den 15 sept. 1915: ” /…/ framför mig fladdrar inga bibelblad.” Det gjorde det sannerligen sällan, och när de fladdrade de där, så var det inför ögonen på en genuin skeptiker. Det har framhållits av många olika kommentatorer, att Kafka skulle ha använt sig av ”freudianska drömsymboler” i sin diktning. Bland dem som, originellt nog, protesterar mot detta kan vi nämna Selma Fraiberg.: ”Om hans berättelse uppnår effekten av satir och social karikatyr, så är det på grund av att drömmen i sig själv är en karikatyr av livet. ”, skriver F.,;”drömmen är själv i någon mening en allegori /…../ ”. Fraiberg nämner så också, att Neider menar att det hos Kafka handlar om ”freudianska allegorier”. Selma Fraiberg: ”Vidare, så måste vi medge att till och med de symboler, som korrekt kalls ”universella” i sig själva är material för kreativt arbete. Symboler är i sig själva sterila ting.”. De fordrar personlig erfarenhet. ”Det tycks mig såsom lika ofruktbart att försöka förstå Kafka och hans verk i termer av ”freudianska symboler”, som att försöka förstå en dröm åtskild från drömmarens associationer.” Att Kafka använde ”drömmens språk” och symboler, som av någon anledning är frekventa i drömmen, det är ju ganska uppenbart. Att påstå något sådant är inte att förklara något. Frågan är vad som händer med detta ”språk” hos FK och dessa symboler, och om de är freudianska, vilket man faktiskt misstänker att de är, i vilket syfte är de där, och vilken funktion de har, där de står? Kafka har en helt säkert en autonom position i förhållande till Freud, men Freuds ”närvaro” i de verk vi diskuterar kan man knappast betvivla. Kafka är – i en djup mening - en kommentar till Freud. Utan Freud fungerar Kafkas texter annorlunda. Som nu dessa symboler, i det fall de är freudianska, är till för att både dölja och uppenbara, och som nu detta ställer en inför svårigheter, svårigheter som är av en sådan art att man behöver, enligt Freud, en diskussion om den i en interaktion, så kommer man här att inse, att symboler i en litterär text faller utanför den freudianska metodiken, eftersom här inte kan komma till stånd någon diskussion i ett interaktivt levande fält, när man läser mellan andra än en själv. Psykoanalysens metod vilar på kommunikation, över en klyfta, mellan analytiker och analysand. Denna kan bara i bästa fall komma till stånd i verkligheten, i det ömsesidiga sanna mötet. Alltså är Kafkas bruk av symbolerna inte ett freudianskt bruk, men det är ett kafkas bruk av freudianska symboler. ======================================== Nu hävdar somliga, att man kan tyda allt Kafka skrev såsom parabler. Kafka experimenterade med olika former, och det finns inslag av poesi, parabel, och både symboliskt berättande i hans produktion. Vissa berättelser är säkerligen skrivna för att avnjutas för sin blotta ”poetiska” skönhets skull. Det är onekligen uppenbart inte minst hos Kafka, att litteraturen ofta går utöver den enkla tolkningen. Modernismen är dock generellt: det att vara medveten om detta. Modernismen är: att upptäcka en parallell till upptäckten att jorden inte är universums medelpunkt. Modernismen är sålunda ”vetenskapligt revolutionär”. Innehållet, det ”är något mycket litet”, som Sartre sagt. Man kan till och med, som t.ex. Chr. Schärf, mena – i fallet Kafka - , att dennes verk saknar en strikt betydelse, en semantisk sådan. Vad vi här, just nu, när vi talar om symboler, inte talar om, det är den effekt som Kafkas text uppnår, utan att man alls använder sig av någon tydning eller explikation, och utan att nämna att just "läsbarheten" är ett däri ingående problem. Det är väsentligt, att man håller isär dessa plan: symbolisk och läsbar. Det är överhuvudtaget slående hur många av interpreterna, som påstår, att det beträffande Kafkas verk förhåller sig så, att ”alla tolkningsmöjligheter står öppna”, och att de då alltså är många. Exempel på detta skulle kunna fylla halva denna min bok. Särskilt upplysande är inte detta. Man undrar ju nämligen varför. Vad vi kan vara mest benägna att se som parabler - oavsett vad nu Kafka ansåg …..- är ju små berättelser som Inför lagen, och En svältkonstnär. Dessa tycks bemängda med ett djupt filosofiskt existentiellt innehåll och vara i uttrycket lika den underfundiga judiska liknelsen och dess tradition. Så vi kan, utan tvivel, som kafkaläsare, och som kafkaporträttörer, ägna en hel del tid åt att, med visst nöje, söka sätta oss in i dem och deras tolkningsmöjligheter i just den traditionen, med det stora förbehållet, att det kan röra sig om en metaposition ifrån Kafkas sida. Eller handla om något helt annat. Det, som också är viktigt att då hålla i minnet, är ju det, att vi här har en del av Kafkas produktion. Bara en del. Och vad vi ser av det hela, så är det nog inte den delen som Kafka satte störst värde på, var mest fäst vid. Bilder och liknelser tycks ha varit en andra själslig andning för honom, ett tänkande för sig. Den absoluta kärnan i författarskapet ligger inte i de s.k. parablerna och den filosofiska eller metafysiska spekulation som eventuellt ligger bakom det eller dessa, och de spekulationer och tolkningar som de alla erbjuder. Jag vill fortsätta påstå, att kärnan i författarskapet INTE är i de s.k. parablerna, men … någon annanstans. Jag anser således t.ex. inte att kärnan i utkastet Processen är "parabeln" ( … legenden, som Kafka kallade den ) Inför lagen. Denna berättelse, i berättelsen, ( av prästen, domkaplanen… ) är en kraftfull del, men den är ju inte huvudsaken. ( Den är inte ens en bisak.) . Den är problematisk i sig, som vi skall försöka visa. Jag kan inte föreställa mig sättet, på vilken denna berättelse är huvudsak. Jag återkommer till detta när vi kommer till kapitlet om Processen. Jag tänker här på detta, delvis i ljuset av vad som skrivits om denna parabel ( om den är en sån ) av olika författare, där man är skäligen eniga om, att denna parabel är lika sluten som det den ( kanske!) handlar om. Inför lagen "puts a constraint on speculation" ( / sätter vissa gränser för spekulation / ) som filosofen och samhällskritikern och antisionisten Judith Butler uttrycker saken i ett - å YouTube tillgängligt långt seminarium. Överhuvudtaget kan man säga, att den likhetsrelation som allegorin som genre sorterar under, liksom den närbesläktade metaforen, som är central för Freud, båda används av Kafka, i sönderhuggen form. Den omvandlingsaspekt som också finns hos Freud, och som är metonymisk/synekdokisk, finns även hos Kafka, i sin tur genom dess inplacering i en större struktur, som vi skall se, omvandlad. ”Paradiset var den ort, där man visste allt, men ingenting förklarade. Världen före syndafallet, före Kommentaren …” Inför lagen har nu ändå, gäckande, gett upphov till mängder av tolkningar, och detta är ju, vad litteratur delvis är till för. Att denna berättelse rätt väl ”står emot” tolkningar, samtidigt som den gör ett djupt intryck, är väl omvittnat i kring litteraturen. Den bär mycket väl sin hemlighet, förmodligen intill ”Tidens ände”. ”Jag är inte införd i livet av den så tungt sig nedsänkande kristendomens hand som Kierkegaard blev, och har inte fångat den yttersta fliken av den bortsvävande bönemanteln, som sionisterna har. Jag är slutet eller början.” ( Franz Kafka ) Vad som är utmärkande för Kafkas sätt att skriva och presentera parabler eller parabellika berättelser, är väl det, att han utgår från den judiska parabeltraditionen, men i sin behandling av den, nästan trakasserar dess essens. Den judiska parabeln används ju av auktoriteten – i kommentarens form, som sedan kräver, repressivt, ytterligare en kommentar, vilket är vitsen med det hela, och där Auktoriteten med stort ”A” kommer till synes. Ofta kräver Auktoriteten kommentarer i all oändlighet, vilket kraftigt förstärker Auktoritetens makt - för att belysa en fråga eller ett förhållande. När Kafka använder parabeln kan man alltså se det som att han just förlöjligar dessa Auktoriteters bruk av parabeln, och implicit deras pretenderande på att kunna via denna - eller överhuvudtaget - kunna förmedla en "sanning" eller ”rätt” till ”sanning”- d.v.s. tolkningsföreträde. Han förlöjligar parabeln, helt enkelt. Vi tänker här på Montaignes klassiska kommentar om kommentarer, samt t.ex. Kafkas behandling av Prometheus-myten och de kommentarer, som denna ”lätta” mytförvanskning åstadkommit. Mytförvanskningen kan lätta upp den makt som myten implicit pretenderar på. En sådan är således ett led i det antiauktoritära stråket i Kafkas värld, det som framkommer inte bara i relation till dennes far, men till samhället i stort och till religion och filosofi. Kafka har eg. inte många tydliga åsikter ( politiska, filosofiska, religiösa o.s.v. ) men han tycks förvissad om att just kommentaren tillhör det bedrägliga här i världen. ( En doldis inom maktens sfär.). Angående det antiauktoritära draget, så finns det visserligen ett starkt sådant drag inom judisk humor, där det skämtas ordentligt med t.ex. rabbinen, denne, som har en unik maktställning inom judendomen, och där man t.o.m. kan skämta om Jahve. Samtidigt kan man understryka att den judiska humorn i likhet med de s.k. ”zenmästarna” strävar att få grepp om sin ”motståndare”, och alltså är en ren maktteknik. Den judiska humorn är ett maktspråk, en fint, en undanmanöver, liksom ironin ibland är en fint, där ingenting egentligen förändras. Man blottar en svaghet, ser igenom någonting, men låter allt vara som det är, kanske med en egen fördel i insikt. Så kan det nu inte uteslutas att den i Processen insatta parabeln, förmedlad av prästen, bara är ännu en bild av maktens förvillande grepp. Jag finner det själv oemotståndligt att betrakta den just så, som en bisujett, och just en djupt förvillande berättelse! Det väsentliga i Processen upplyses inte av Inför lagen, men man hänskjuts alltmer av denna lilla berättelse åter till den ”verklighet”, som processen i Processen utgör. Sammanfattningsvis kan om den judiska humorn alltså sägas, att den är maskerat auktoritär. Zadie Smith om Kafka


Z adie Smith, kanske mest känd kanske för den tidiga romanen Vita tänder, har skrivit två provokativa tidskriftsessäer om Kafka , där hon i den ena, den första, tar upp en del problem, beträffande Kafkas verk, utifrån en läsning, som jag finner begränsande. Jag vill ändå här kommentera något av hennes resonemang, även om jag återkommer till frågeställningarna, som inte är unika. Smith är nämligen också upplysande. Hon finner att Kafka eg. inte skriver några romaner i konventionell mening, men hon ”fruktar” honom ändå. Hon slår, i The limited circle is pure, 2003, fast det kompletta ointresset från Kafkas sida för beskrivning av psykologiska skeenden, för byggandet av ett Själv och för samspelet mellan människor, något som hon ser som romanens primära uppgift att belysa och menar att hela författarskapet istället behandlar frågan: om det alls är möjligt att leva. Även Theodor Adorno tvekar i frågan om att alls kalla Kafkas Amerika, Processen och Slottet för romaner. Zadie Smith menar att Kafka arbetar med religiösa strukturer men på ett allmänt plan. Bibelns Job är hos Kafka en världslig Job, menar hon. Det Kierkegaardska ”språng” ut i det okända, som, i Kierkegaards tolkning av den groteska offerhistorien, för Abraham är en religiös handling, hos S.K. är betecknad som tro, en tertulliansk paradoxtro, är hos Kafka en inställning till världen. Kafkas paradoxtro tycks ibland vara en tro på litteraturen, men för övrigt ett rent nihilistiskt språng, en ironisk-absurd livshållning. Smith är väl inläst på Kafka, och i modern litteratur som helhet, men tycks vara okänslig för det spel med nivåer som Kafka utnyttjar, för ironien. Hon är inte ensam om att läsa Kafka endimensionellt, och det är av intresse att se hur en sådan läsning, en modern sådan från vårt sekel, genom sin ytterliga förenkling enbart bidrar till att grumla bilden. Smith hänvisar bl.a. till ett citat av Walter Benjamin: ”För att göra rättvisa till fenomenet Kafka i dess renhet och speciella skönhet, krävs att man aldrig förlorar ur sikte denna enda sak: det är en skönhet och renhet komna ur ett nederlag.”. I samband med detta menar Smith, att Kafka ju de facto misslyckades med att skriva färdigt romanerna, och att det är själva kravet på en roman, att den har en slutförd, konsekvent, narrativ linje. Ett krav som Kafka inte uppfyller. Detta behöver dock – även om det som ZS skriver om romanen skulle vara sant – inte vara innebörden av WBs rader ovan. Så menar ZS också att det rör sig om ett misslyckande från FKs sida med att skriva om vad romanförfattare brukar skriva, men slår samtidigt fast, att det Kafka skriver om, det är något lika så viktigt som det är svårgripbart, och för var och en privat. Och då rör det sig, ju, inte om något explicit misslyckande. Om nu Kafka i sin dagbok skrev nedsättande om romanskrivandet, så innebär det ju ingenting definitivt rörande hans faktiska förmåga att skriva, eller om vad det nu än var han skrev, och heller egentligen ingenting väsentligt om hans faktiska inställning till vad han ville skriva. Man får ju dock se till helheten. Så berör nu i den aktuella essän Zadie Smith två fält där Kafka, enligt henne, arbetar, nämligen på [ a.] tidens och [ b.] etikens. Det är, enl. ZS., inte ”korridorerna som är långa” hos Kafka, det är ”tiden, som nästan står still”. Ändå benämner ZS tiden i Kafkas verk som byråkratisk, hon förvånar sig över att karaktärerna i romanerna alla underkastar sig denna tid, som ju – då den inte framställs realistiskt – både tycks stå still och, därmed, vara evig. Hon sammankopplar detta med ett slags tonårsaktig trotsighet, och blandar här samman litterär teknik med Kafkas personliga mogenhetsgrad. ”För Kafka är vårt sociala livs tid osann.”, skriver Smith. I Kafkas verk tycks det inte röra sig någonting framåt mot ett slut, i temporal mening. . Det finns inget ”sedan”. Smith frågar sig nu om detta är ”judisk tid”, och drar fram en hassidisk parabel som Kafka tyckte om, en parabel med en innebörd som är i stil med den svenska ordleken ” och så bidde det bara en tumme”. Endast en del korta noveller av Kafka rymmer en viss förändring. I övrigt råder ett slags evighet, en tidsstilla. Detta tycks Smith anse är fel: ”I romaner är det tid att leva. Romaner är våra nödvändiga liv, våra resor som skall leda någonstans.” Inför lagen anser hon, i likhet med mig, är en pseudohassidisk allegori. Smith menar att Kafka var rädd för människor som var fulla av liv. Alternativt för alla människor. I en senare artikel - Zadie Smith on Kafka, anknyter hon till Louis Begleys bok om Kafka, som delvis är en kritik av ”a Brodly reading of Kafka”, d.v.s. då, som en ”pun”,: en kritik av en läsning präglad av Brods redigeringar, och dennes olika lanserings- och propageringsmetoder med religiöst judiska övertoner, och denna Smithska artikel är mer koncentrerad på människan Kafka, som fullständig outsider, och som en slags förlorare i livets spel, snarare än författaren. Hon tar här upp utanförställningen och Kafkas många livsproblem, men det viktigaste och mest slående för artikeln är kanske, att hon här koncentrerar sig på den akuta betydelse Kafka kan ha för dagens människor, främst för den unga generationen, och detta globalt, i fråga om identitet och grupp: ”Ty det är i ett avseende så, att Kafkas judiska fråga - ”Vad har jag för gemensamt med judarna?” - har blivit allas fråga, att den judiska alienationen blivit ett mönster för alla våra tvivel.” VIII. ”Kafkaeffekten” V ad jag tänker ta som ingångsvinkel, helt subjektivt och persuasivt, är den, om att, när det gäller hjälten, så har vi, i effekten, kafkaeffekten, att göra med en frånvarande skugga hos hjälten. Man kan ju överhuvudtaget inte alls tala om litteratur, utan att börja med frukten av själva läsningen av den. All annan ingång till studier och analys av litteratur är endera omöjlig eller meningslös. Tänk ett ögonblick på, hur skugglös Kafkas hjälte kan tyckas framstå, som en Peter Schlemiel, som sålt sin skugga ... . Chamissos Schlemiel sålde ju sin skugga för en påse guld, och djävulen ville ge honom tillbaka skuggan, om Peter istället gav djävulen sin själ. Schlemiel vägrade och levde vidare, och blev … vetenskapsman. Chamissos ”Schlemielskugga” lär dock i förbigående sagt, enl. Thomas Mann i Själens adel, vara mer av ett muntert infall, under ett samtal på promenad med en vän, än ett djupt känt behov av att gestalta en själsförlust. Såsom en förlust av själen tolkas oftast förlusten av skuggan. Även H.C. Andersen tar upp temat om den förlorade skuggan, helt medveten om Adalbert von Chamissos berättelse, i sin fina berättelse Skyggen : ”/ ..../ fordi han vidste, at det var en Historie til, om en Mand uden Skygge” En man är, i denna sentimentala Andersenberättelse, på besök i en stad i ”de hede Lande” släpper sin skugga lös efter en kvinna på en balkong på andra sidan gatan, i oförsiktig nyfikenhet. Skuggan smyger sig genom balkongdörren och kommer så lös i världen. Den reser omkring, precis som Andersen själv skulle göra i Europa, kommer efter många år tillbaka till sin ”värd”, och tar sedan över, just som Dostojevskijs dubbelgångarfigur i Dubbelgångaren, sin skapares, sin värds, liv . Hos Andersen gifter sig hjälten sagolikt till ett kungarike. Hos Kafka tycker man kanske, att hjälten oftast står så tätt intill någon slags vägg, att man inte kan urskilja om han har någon skugga eller ej. Adorno saknar ipse hos Kafka. Själv alltså. Vi har ett intrikat måleri hos Kafka, där vi å ena sidan ibland har en skugglös hjälte, och ibland å den andra en hjälte med en väldig relief. Bl.a. detta skall vi studera, delvis med en parallell terminologi. Man kan tycka att Kafkas hjälte s.a.s. förlorat sitt själv. Nu är hela detta resonemang, som sagt, persuasivt och byggt på ett ”effektuttryck” : liksom skugglös … Ingenting säger explicit att vi t.ex. i Processen har en huvudperson med någon brist på skugga, eller själ. Där finns ingen skugga nämnd, och ingen glömd heller. Skugglösheten jag syftar på skulle vara en bild för konsekvensen av avsaknaden av totaliteten av det Omedvetna SOM omedvetet HOS hjälten. Hjältefiguren. Det är åtminstone också en del av den allmänna uppfattningen om Kafkas hjälte att hjälten saknar någon väsentlig psykologisk instans. En saknad vi känner igen från verkligheten, men som är prononcerad hos Kafkas hjälte. Medvetande och omvärld (M)-(O). Mitt mål är att prersentera ett teknikstudium för att söka grunderna till uppfattningen av detta märkliga, egenartade kafkauniversum. Som detta universums centralpunkt ser jag det kafkaeska. Detta teknikstudium bör, för att nå sitt mål , inte vara specifikt inriktat på enskildheter, hur intressanta dessa än är, tematiskt och biografiskt och kulturellt, men det grundläggande greppet. Teknikstudiet är här till för att inringa en effekt. Denna effekt är ”det kafkaartade” , det kafkaeska. ( Med det kafkaastade och det kafkaeska avser jag samma företeelse..) Vilken teknik ger denna effekt? Detta är nu antagligen ungefär lika svårt som att försöka förklara humor. Eller svårare. Men vi förställer oss, att det i alla fall är lättare att förklara, än att förklara för en annan människa upplevelsen av färgen ”blå”. Man kan säga – i rysk litteraturteoretisk ”formalistisk” tradition …. - att jag just söker efter ett ”grepp”. Jag söker beskriva detta grepp ( såsom orsak ) och koppla det till den s.k. ”kafkaeffekten”, ( såsom följd ) en effekt, som blivit ett begrepp, ( ”kafka” - rätt och slätt ). Mycket i analysen i denna studie grundar sig på ett resonemang kring hur Kafka – i sin fiktion – beskriver en människa ( sin hjälte, sin hjältefigur, subjektet,( S )) och dennes förhållande till sin omvärld. ( O.) Det är här jag söker grunden till förklaringen av det kafkaeska. Vad medvetande ( Medv.) infall och vilja är är filosofiska frågor, frågor för medvetandefilosofin ( Philosophy of Mind ), som jag endast nuddar vid, i det jag här söker beskriva ett litterärt universum, som är fiktivt, skapat med ett språk satt i en narration. Några vanliga reaktioner (!) vid läsningen av Kafkas verk är dessa: Reaktion No.1.: Å ena sidan förlitar vi oss på hjälten, - å andra sidan gör vi det inte. ( Denna tvekan är högst rimlig ). ( Jfr. det perspektiviska i skillnaden hjältens – antihjältens.) Reaktion No. 2.: en intellektuell skyddsreaktion, ( som dock har en solid bas i konventionell förståelse ) som vi kanske formulerar så här: Man måste söka förstå omvärlden genom hjälten, och hjälten genom omvärlden. ( S -> O,^ O -> S) Hur nu – t.ex. – dessa reaktioner står sig vid närmare granskning, det skall vi återkomma till. Hjältens medvetande i texten, medvetandeformen, är hos Kafka någorlunda formad som en grotesk, ensidig, expressiv, karikerad, och analogt med detta är också Omvärldsformen (O) det, och vi har således grotesken, överdriften, som ironiskt medel. ( Som blinkningen med ena ögat är i anslutning till talet, blinkningen som anger att åhöraren bör förstå saken … annorlunda.) . Medvetandeformen (S) ”täcker” omvärldsformen och omvärldsformen täcker medvetandeformen växelvis, och läsaren kommer att uppleva de täckta skikten genom ”den ironiska uppmaningen” att göra det, för att förstå totaliteten. I ironien hävdas först [ 1.] att något är, och sedan (!) - med hjälp av ett medel -,[ 2.] att något inte är. Sedan båda. Medvetandeformen – i Kafkas verk - konstituerar en osynlig, tankemässig, verklighetsnivå, den idémässiga. Medvetandeformen har ingenstans någon absolut tydlig ort. Den uppenbarar sig oftast i hjältens tal, men också i dennes refererade tankar samt i den kontinuerliga idéutveckling inom verket i fråga, där vi inom en textlig ram kan spåra denna. Här sammanblandas hjältens idéutveckling nödvändigtvis med läsarens, i det att läsaren tolkar idéerna genom det urval av koder som det anspelas på. Detta skapar en dynamisk komplexitet, och en dubbelhet, i det att vi kan välja att se genom det yttre ( hjältens tal i berättelsen ) in till det inre hos hjälten eller faktiskt – i en slags försiktighet – avstå ifrån detta, eller försöka göra båda. Denna eventuella försiktighet härrör ur det faktum, att man som läsare för att se in i Hjältens ( S ) inre måste välja en slags Omvärldsstatus. Och omm vi betraktar Omvärlden (O) såsom [ a.] fast, blind, stum och meningslös blir resultatet ett; - om vi betraktar omvärlden som [ b.] flytande, seende, tänkande, talande och meningsfull, så blir resultatet ett helt annat. Hur som helst är ironien ( förhållandet ) alltid en - komplex - helhet, och det förbluffande hos Kafka är här, att han skapar en enda helhet, - och man skulle kunna säga, att utan att läsa, att uppfatta, denna helhet har man alls inte läst kafkatexten. Detta är ett exkluderande sätt att se på läsning, och vi kommer något att diskutera dess relevans nedan. Är inte de, som inte uppfattar ironi, också ( goda ) läsare? Nu är att märka, att vi här inte har att göra med en talformsironi, - en ”enkel ironi” - men en ironisk struktur, som har drag av det redan kända svävningsestetiska från romantiken, och det innebär, att vi inte direkt kan hänvisa till den vanliga förståelsen och oförståelsen av konventionell ironi, som man oftast talar om i samband med ironi. Vi har här att göra med en annan förståelseproblematik, av mer omfattande slag. Ironien är grunden för Kafkas bygge. Men eventuellt tillkommer denna grund först när överbyggnaden är klar. Vi skall se detta. Att vi i vissa kafkaverk har att göra med vad man kan kalla en slags personlighetsklyvning, på ett "fiktivt", "övernaturligt" plan har naturligtvis påpekats av många andra skribenter, i samband med Kafkas verk, en ”Ichspaltung”. W. Emrich skriver om denna aspekt i sin bok, Franz Kafka, men kontrasterar en : [ a.] ”inbrytande kraft” emot en : [ 2.] värld av förställning. Emrich skriver också om hur arbetsvärldens "man" / ”Das Man” / , hur "Mannet" måste täcka över det främmande Självet. Vi tänker här ge oss på att förklara en något mer invecklad medvetandeklyvning, som innefattar en triplicitet, en klyvning i tre delar.


Två frågor. [ 1. Huvudfrågan. ] Hur gjorde Kafka? Vad Kafka gjorde, har inte gjorts, vare sig förr eller senare. Alltså; hur gjorde Kafka det (!), som var så unikt? Vad gjorde FK så att verket kom att bli så unikt? Det är då möjligt, att jag samtidigt måste lägga fram ett bevis för att hans stil teknik är unik, att det inte är fråga om någon "magisk realism" som allmänheten – vissa gånger - har kategoriserat honom i Wikipedia! Gabriel Garcia Marquez - för att ta ett prominent exempel på just magisk realism – är en ypperlig berättare, men i hans stil har helt andra dimensioner än Kafkas. Hos t.ex. Jorge Louis Borges märker man inte bara tydligt en fascination över Kafka och dennes stil, men också en irritation och dessutom en mångfald misslyckade försök till imitation av denne. Detr kafkaeska. Om jag skulle kunna peka ut genom ett antal adjektiv, eller en längre beskrivning vari detta bestod, så skulle jag ju vara lika skicklig som Kafka, - om inte på sätt och vis …: skickligare: jag kan t.ex. försöka med :”en ensam absolut utlämnad hjälte, som står gentemot en övermäktig omvärld, liksom i drömmens undanglidande form, en omvärld som mitt i sitt undanglidande, ändå tycks blockera varje utväg för denne ”, men det är naturligtvis en fullständigt otillräcklig beskrivning ( analysans ) av uttrycket ”kafkaartad” ( analysandum ), och jag hänvisas till att, fastlåst i denna paradox, vädja till min läsarens goda vilja, i det att jag måste hävda att det ”kafkaartade” är det, som man upplever när man läser vad Franz Kafka skrivit. Jag kan alltså inte beskriva vad jag specifikt skall förklara, men måste säga till min läsare:”Ni vet vad jag menar!”,:”det kafkaartade”, ”effekten”. Analysparadoxen jag hamnat i innebär alltså: ingen analys kan både vara korrekt och informativ på samma gång. Problemet bottnar dels i problemen med olika slag av ( kantianska ) a priori ( analytiskt och syntetiskt a prioi. , dels i intersubjektivitetsproblemet ( hur kan en person A vara säker på att person B uppfattar ngt på identiskt sätt han/hon själv. Vi tänker här på t.ex. Zadie Smith :”I mitt lexikon definieras ”Kafkaesque” som ´en vision av människans existens i en dehumaniserad värld´.” Problemet med sådana här definitioner uppmärksammas första gången i västerländsk filosofi, såvitt vi nu vet, I Platons dialog Menon där Menon resultatlöst utfrågas av Sokrates om dygdens begrepp, sedan Menon - av oförsiktighet och i övermod - sagt, att han känner detta begrepp - att han kan säga vad dygd är. Och som jag hävdade i mmin inledning: Om begreppet Kafkaeskt hade kunnat definieras precist, så hade det aldrig funnits! Det torde bli svårt att ”bevisa” Kafkas unicitet, annat än med ett lösligt hänvisande till olika kritiker, o.s.v., liksom det är svårt att beskriva vari den består. Vi kan anta uniciteten, hypostasera den, och ( här endast ) hänvisa till den allmänna meningen om Kafka….. men det vore förstås lite väl enkelt att säga att Kafka är unik, ty endast Kafka är kafkaesk. Det är närmast det vi skall bevisa! Kafka behandlas kulturellt över hela världen som ”one of a kind”. Ensam i sitt slag. Men viket slag då? Vad är nu sorten? Nu går alla kommentarer om Kafka över världen som en konstant och till synes outsinlig ström. Kommentarerna pågår, upprepar, och är som en följetong i sig. ”Kafka und keine Ende.” Den man, som av allt att döma föraktade kommentarer, har blivit kanske den mest kommenterade författaren av alla! Vi kanske kan beskriva en struktur i Kafkas verk, en struktur som man inte kan finna i något annat verk och ställa den strukturen i ett upplysande förhållande till effekten, och således inte bara i det oändliga skriva allegoriska variationer på/av effekten. Det finns i dessa fyra romaner - vi inkluderar således Förvandlingen - inga underverk. Kafka har något annat i beredskap, en speciell, väl strukturerad, värld, som inte är som den vi är vana vid, men som i vissa delar liknar denna vår vanliga tillvaros värld men inte är det. Romanerna är, menar jag, till för att måla upp en sådan alternativ värld, och därför konstruerade på ett särskilt sätt. Detta för oss med detsamma in på det plan där vi diskuterar ontologi i fiktionen, alltså: vad som är verkligt i fiktionen, och på vilket sätt det är verkligt. Många talar, när det gäller litteraturens ontologi om litteraritet. Med "litteraritet" förstås då, allmänt och enskilt, litteraturens sätt att vara. Det är ett gigantiskt problem, att handskas med fiktiva världar, som man gör, när man talar t.ex. om innehållet i en bok, eller en film eller ett drama och det fiktivas vara-modus. Litteriteten berör den fiktiva världens vara-modus. Man kan i samband med sökandet efter detta vara-modus, söka finna ut om ett verk är konstruerat på något speciellt sätt. Vad är en vanlig fiktions vara-modus? Vad är då den fiktionens vara-modus, som inte är en berättelse om företeelser som vi känner dem, men företeelser som vi blott då och då känner igen, och som följer egna lagar, lagar som vi blott med svårighet kan skönja några? Andra lagar förblir i dunkel, i skarvarna, men frågande efter sin formalisering. Kafkaverken är primärt konstruerade, skrivna, så här: Kafka har placerat en hjälte, K., Josef K. eller Karl (eller Gregor), tillsammans med den värld som omger dem respektive. Detta är ju ett naturligt sätt att berätta en historia. Man placerar Hjälten tillsammans med omvärlden. Det är möjligt att indela "verkuniversum” (det universum vi har, i.e. den fiktiva, virtuella, världen) i vart och ett av verken i två delar. Strukturen är här exakt samma i Processen, Slottet, Amerika och Förvandlingen. Vi har [ A. ] å ena sidan hjälten, dennes tankar och handlingar (dock mestadels inte hjältens kropp, - förvirrande nog......., men detta är/ får kallas en "osäker sfär" – och [ B. ] å andra sidan : alla händelser ( de som inte omedelbart - sic!! - är orsakade av hjälten ) och alla ting, "omvärlden", andra personager o.s.v.. Vi kan i varje berättelse se på hjältens karaktäristika, följa dennes, hans, tankar - det är alltid en "han" - och följa, och bedöma, hans handlingar och få föreställningen om att vi gör oss en bild av en person. Detta är i stort sett möjligt i alla fyra romanerna ”få föreställningen” om en sådan. "I stort sett", skriver jag ; - ty det är möjligt endast till en viss, begränsad, grad. Det har att göra med att vi här, hos Kafka, inte har att göra med en hel ”person”, men en figur. Hjälten är ingen vanlig hjälte hos FK, utan har mindre extension, mindre självständighet, än en person. Varför vi som läsare nöjer oss med en figur skall visa sig: vi tar till oss hela verkuniversumet som beskrivning av en person, utan att veta om det ! Så stor är får längtan att möta en person att vi tar hela figurens värld med i formandet av personen, och i denna fiktions-världsperson ingår, som en del, figuren. T.ex. figuren Josef K.. Att litterära verk inte har personer, men blott figurer, är i sig inget originellt, men finns där en figur, så brukar å andra sidan omvärlden vara stabil. I Kafkas verk är den inte stabil. Men nästan supplikerande. Också detta skall vi visa. Vi får en bild av vad hjälten tänker, och vi får en bild av omvärlden. Ingen av dessa "bilder" är stabil och självständig, men de kan, genom att stödja varandra, hjälpligt ge oss ett område att navigera oss fram genom. ”Stödja varandra” är en eufemism, eftersom hjälten och omvärlden nu framstår som varande i ständig, dödlig, konflikt. Ty hos kafkaverket innebär överensstämmelse ( textens ) död. Livet – i fiktionen - är inkongruens; kafkalitterariteten är uppbyggd på spänningen mellan ( hjältens ) Medvetande (S) ( S = subjekt) och Omvärld (O) ( O = objekt ). Denna spänning – motsättning - kommer jag i fortsättningen att referera till som ”ironisk struktur”. Denna struktur är inte den ironiska tonen. Den är nämligen inte ”enkel motsättning”, men har några karaktäristika som man återfinner hos ironien ( själv ). Det är inte möjligt, på grund av att det rör sig om delar i en fiktion, att exakt peka på var "Hjältens del" och "Omvärldens del" finns, i texten. Man kan alltså inte s.a.s. ”stryka för” t.ex. med rött det ena,((O) eller (S)) och grönt det andra. Men där finns denna åtskillnad, och där finns ett samband, och en interaktion - i konflikt - mellan dessa två delar. Och exempel kan ges ändå, och sådan kommer att ges i det fortsatta. Men till att börja med ber jag om tålamod, då jag först ägnar mig åt en längre övergripande diskussion. Det är, även i en vanlig roman, med en central människoliknande hjälte svårt att tala om vilka delar, som explicit handlar om hjälten och vilka som berör dennes omvärld. Om man ser på hjälten och den omgivande världen i verkuniversum, utan att notera samspelet mellan dem, så blir historien naturligtvis obegriplig, liksom det i verkliga livet är omöjligt att säga något väsentligt om ett subjekt, utan att ta hänsyn till subjektets omvärld. Men - och här kommer vi till det underliga, det originella och förvånande… : när vi nu ser på kafkahistorien och inkluderar samspelet mellan Hjälte och Omvärld, så blir kafkaromanen ändå oförklarlig, och oupplyst av vårt synsätt och hänvisar, skenbart, för förklaring till något obekant. Detta obekanta finns nu inte åtkomligt, kommer vi snart underfund med, och vi hänvisas därför tillbaka till det rudiment av samspel vi har mellan hjälte och omvärld, och vi får söka meningen med det hela i detta samspels delar, och i hur dessa delar i vissa lägen är delar av delar som spelar. Jag skall nu ge en subjketiv bild , "en gros", - ur fågelperspektiv -, till att börja med, av det vi noterar, när vi läser Kafkas romaner, och särskilt det vi noterar, att vi inte begriper. [ 1.] Vi möter, som ett första tecken på något främmande, en hjälte, som inte lär sig nästan något alls av vad han upplever. Detta är det första tecknet på att något är egendomligt. Som om han vore avskuren från något.). Nu finns det visserligen människor, som i verkligheten har denna egenskap, men vi slås av den, när vi läser Kafkas romaner, eftersom det där – av någon anledning - tycks ( extra ) betydelsefullt, att hjälten verkligen bör lära sig av erfarenheten. Och vi tycker nog i vår förfäran över hjältens svagheter, att vi här då är nära det centrala. Samtidigt kan vi delvis ha överseende med denna oförmåga, eftersom den erfarenhet, den omgivning, han tycks möta generellt är lite märklig. Vi skyller på märkligheten hos den. Alltså blir vilsenheten, och den därav följande statiskheten, och förlamningen av viljan (!?) hos hjälten en aspekt som vi har med oss genom romanen, samtidigt som vi har en lust att kritisera hjälten för hans bristande respons, dock utan att vi egentligen har något bättre att komma med själva på grund av att omvärlden inte är gripbar. Vi skulle s.a.s. inte ”agera annorlunda än Josef K.” i Processen själva, eftersom läget tycks något låst, för att ta till en underdrift. Hur ett läge kan vara så låst, det begriper vi inte, utan svävar därför mellan att bara se negativt på Josef K. vars handlingar alla för honom djupare in i problem, och att beklaga denne, eftersom den lille kontoristen tycks hamnat i något slags helvetets förgård. Nu är allt detta ni läser nu skrivet i form av subjektiv upplevelse. I form en av beskrivning av en tänkbar effekt hos läsaren. Jag skall nedan återkomma med den åtminstone föregivet "objektiva grunden" för denna skildring av en kafkaläsning. Det är inte väsentligt att ni håller med här. [ 2. ] Det andra tecknet på det underliga och speciella med Kafkas romantexter är att den omgivande världen, Objektsidan, (O) är målad/tecknad med bilder, som de flesta av oss känner igen från våra drömmar. Detta noteras av nära nog alla, som alls kommenterar Kafka. Allt är drömlikt. Kafka använder s.a.s. ”drömmens språk”. Vi möter här mycket av de för drömmen specifika formerna som Freud till en del i systematisk form beskriver i sin Traumdeutung från 1900. Förskjutning, förtätning, förvridning, symbolisering, censur, mm.,mm.. Detta är ett nära nog exakt verifierbart samband mellan Kafka och Freud. Kafka hade läst denna bok, och det finns ganska klara allusioner till Freuds teorier i Kafkas texter. Hans Hiebel har i sin omfångsrika bok om form hos och om tolkning av Kafka beskrivit bruket av den drömartade stilen som en ”simulering”, el. simulation, som grepp från Kafkas sida. Låt oss se på den argumentation som Hiebel för: ”Estetisk och psykologisk avsikt med Kafkas simulering av den psykiska processen. --- Kafkas verk tycks inherent vara psykologi. Dock inte bara med hänsyn till den psykologiska motiveringen och psykologiska karaktäriseringen av figurerna o.s.v. utan med hänsyn till en kvasi ”professionell” Mimesitisk psykologisk mekanism, såsom psykoanalysen teoretiskt tolkar den och har undersökt den djuphermeneutsikt. Felsägningar, felhandlingar av alla slag, symptom, drömmar o.s.v. karaktäriserar inte enbart figurerna i Kafkas verk ( t.ex. i Processen och Slottet ) , textstrukturen själv är vanligen strukturerad enligt det omedvetnas lagar, efter den mekanik, som psykoanalysen beskriver.” Här kan något invändas: Vi kan genom ordet ”simulering” komma att bortse från den dynamiska aspekt, som här i mitt fortsatta arbete kommer att visa sig avgörande. En ”simulering” är en, som man då kan få för sig, skäligen mekanisk process, medan t.ex. ”ett försättande av sig själv i trance” är något annat, och där det framför allt kan inträffa en hel del besynnerliga saker, som alls inte är ”kalkylerade”. Försätter man sig i trance, i ”Augenschliessen”, så simulerar man inte en trance: man upplever den, och man kommer att i denna trance måhända att uppleva något annat än trancen, nämligen ett trancens innehåll. En slags Swedenborgsk hallucination. Som Felice Bauer sa till Kafka:” Det är bara bilder Franz, det är bara bilder.” Då har man kommit långt förbi en simulering. Vad som vagt framgår av diverse biografiskt material är dock, att han under sina sista år sökte el. planerade bryta upp från denna unika stil. Vi vet inte på vilka grunder han ville det. Så vitt jag kan se kunde han inte genomföra denna förändring. Kafka efterlämnade inget "estetiskt breviarium", vad vi vet, och ingen distinkt analys av sitt skrivsätt annat än måhända djupt invävt i metaforer och allegoriliknande stycken i berättelser, eller i hela berättelserna själva, såsom meta. Vi vet ju alltså, eller tror oss veta, att Kafka skrev i ett "halvt drömliknande tillstånd", enligt honom själv, ( "porträtterar sitt eget inre" ) och vi gissar, att detta tillstånd, ett något självsuggererat, av hypnagogt slag…då användes, för att ur detta tillstånd ”ösa” dessa bilder, ur ett hallucinatoriskt tillstånd, och använda dessa, - såsom redan nämnde romantikern Coleridge använde drömbilder för att skapa sin berömda dikt om Kubla Khan. De situationer, som hjälten befinner sig i, är alltså helt uppenbart drömlika, och de kan alltså hänföras till ett "drömmens språk", ett ”språk” – ett symbolisationssätt - som används av vårt Omedvetna, då enligt den psykoanalytiska teorin för att dels göra oss uppmärksamma, dels dölja vissa ting för oss. Att entydigt försöka översätta en symbol i drömmen, eller hos en kafkatext, är troligen meningslöst, ( eller enbart subjektivt meningsfullt ), men det kan måhända vara värt mödan, om man sätter dem i sitt sammanhang. Det väsentliga, och det absolut säkra här, är, att världen som omger hjälten i Kafkas romaner är sammansatt i enlighet med dessa för alla välkända ( formmässiga ) erfarenheter från drömmens värld. Den kan beskrivas något så här: Vi finner i romanerna en värld, som tycks oss egenartad, med ofta små garderobslikanande, kvävande rum, i trånga korridorer; vi befinner oss ibland utestängda på balkonger ( balkongscenen i Amerika med den judiske studenten vid namn Mendel – balkonger, speciella i det de är som asyler ….) eller pressade mot personer intimt, alltför nära; vi känner oss med hjälten starkt utsatta för okända faror och den nyckfulla maktens människor. Byggnader är ofta oöverskådliga, vägar tycks utan ände, mycket är paradoxalt, fenomen träder fram som ur intet, ofta helt plötsligt ; vi kan inte bli av med folk som förföljer oss, får aldrig förklaring på det som tycks gåtfullt, allt som allt: sådant möter vi i Kafkas romaner som är vanligt att vi möter i drömmen, och särskilt i den oroliga drömmen eller mardrömmen. Denna beskrivning förklarar dock inte alls uniciteten med det ”kafkaartade” , det kafkaeska, och ger oss ingen hjälp med att förstå något annat i kafkaverket heller. För att förstå något av det måste vi finna en struktur som förklarar hur en sådan värld kan formas, inegrerad med hjälten. Ty denna värld är inte bara rakt upp och ned BESKRIVEN av Kafka. Den FRAMTRÄDER. Drömsymboliken, den är en del av denna struktur. En del, och en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Vi kommer att visa hur denna ”värld” kan framträda. [ 3.] Det tredje tecknet på det underliga, originella och speciella, det är, att denna drömlika värld, som vi möter tillsammans med hjälten genom dennes sinnen, ( trots att vi inte alltid är överens med honom i hans tankar ...), är en värld som tycks konstruerad i syfte att dels kommentera, dels organisera sig själv enligt hjältens tankar och handlingar, och speciellt i förhållande till kombinationen av dessa två senare. I vissa fall konstruerar sig verkligheten - Omvärlds-delen - rätt tvärtemot vad hjältefiguren vid tillfället önskar. Men ibland på ett sätt som han … "innerst inne" önskar.( (O) supplikerar alltså hjälten.) Alltså tycks den omgivande världen (O) veta ( veta, just som Freuds Censor tycks göra … likt ett medvetet Omedvetet ) vad hjälten önskar och inte önskar, vad han vill och inte vill, vad han fruktar och inte fruktar, o.s.v.. Dessa är de tre tecknen och situationens gåtfullhet. För att vi skall alls i på något meningsfullt sätt kunna relatera till dessa upplevelsefakta, är vi tvingade in i en viss position. Nämligen den , som kan formuleras i följande villkorssats : Om den Hjälten omgivande världen, Omvärlden, tycks VETA OM Hjältens tankar och önskningar ( nota bene: önskningar ), så måste denna värld vara på något sätt knuten till Hjälten, och dessa båda måste - på något egenartat sätt - vara ett kommunicerande helt. Vi kommer att se, att vi utreder ett grundmönster vars huvudsakliga karaktär är den av en motsättning, eller av ett komplementärt förhållande med motsättningens form. Det är det primära. Ett problem för oss är vilken "status" vi skall ge Hjälten i vår modell, som vi här skisserat. Enligt mig är Hjälten det Medvetna i.e. ”Jaget”. Men det är ju starkt förenklat att påstå detta. Ty: romanerna är icke reellt liv, de är dessutom inte vanlig fiktion, men underlig fiktion. De är icke drömmar, men de är delvis beroende av ”drömmens språk” i formateringen av Omvärlden. Nu kan vi inte säga att Hjälten är "drömmaren". Ty det är ingen dröm. En "drömmare som vet att han drömmer", en, för de flesta av oss, i levande livet bekant variant av medvetandetillstånd ..... Ur dessa effektbeskrivningar, problembeskrivningar, resonemang och spekulationer, som formats av mig kring uppbyggnaden av Kafkas långa historier, som getts, vill jag nu skissera följande: Förutsatt antagandet, tolkningen - att Hjälten är den medvetna "delen" av en människa, medan den Omgivande Världen är en konstruktion uppbyggd på brottstycken av omedvetna händelser hos samma människa ( således en extrapolering av - alt.: drift med - : under- eller omedvetna fenomen, som Kafka har gett sig i kast med i en historiskt determinerad tolkning av Freuds idéer ), så har vi nu en Hjälte i verkuniversum, som inte är i besittning av något Omedvetet, utan – en hjälte som i form av en "halv människa" - vandrar omkring i detta sitt eget Omedvetna. ( En hjälpbild: hjälten är liksom i mitten av en glob, vars väggar är täckta med det Omedvetnas produktioner/projektioner.). ( Vad är det omedvetna? Det Omedvetna är, som Freud också menar, ingen plats. Man kan inte säga vad det Omedvetna är, men det visar sig: i talet, beteenden, drömmar o.s.v. När en människas tal inte hänvisar direkt, men går en omväg inombords, så går det via det Omedvetna. Man kan också säga att det Omedvetna är det, som inte är relaterat till någon spegling, vare sig i en egen inre dubbelgångare eller en Annan, den Andre, om man då menar att vi vanligen i verkligheten har att göra med en varelse, oss själva och andra, som är uppbyggda kring ett språk och relationssystem som bestämmer alla människor till varandra, där det Omedvetna då är ett egenartat subjekt inom var och en, som undandrar sig denna determinering.) Kafkas romaner är intrikat konstruerade. De kan vidare beskrivas så här: Slottet, Processen och Amerika är romaner, där Hjälten representerar – och här följer en ”Specifikation” : Hjälten = Det Medvetna – eller en del ( skärva ) av ett Medvetet - och hjältens omvärld det Omedvetna , det bearbetade minnet, dramatiseringsförmågan och en rest av en dubbelgångare , en självreflektor, ( som Subjektet saknar ). Hjälten hos Kafka saknar identitet, vilja och självreflexion, är en man utan ”skugga”, ja ”själ”…. Det Omedvetna i Omvärldens gestalt kan bara förstås i Kafkas romaner om man antar, eller uppfattar det hela så, som att det hos förberättelsens person har kommit sig så att denna person undertryckt sin vilja, ( utom i rudimentär, automatisk form ) så att denna förtryckt och förträngd hamnat i det Omedvetnas sfär. Denna viljans prekära situation, såsom helt i händerna på det Omedvetna, ger själva grunden för det spel som sedan rullas upp. När jag väl förhoppningsvis har lyckats med detta förslag till min läsare, så kan jag ställa denna Kafkas Hjältefigur i förhållande till den något hallucinatoriska Omvärld som han ”lever” i. Det är i diskrepansen mellan dessa två som jag sedan inleder mitt resonemang. Sedan, så småningom, tillkommer ett tredje. En tredje faktor. Om vi likaledes ser, att splittringen uppkommit innan romanen tar sin kronologiska början, ( i Förberättelsen ) - att motsättningen är "satt", om vi talar med begrepp från tysk idealistisk filosofitradition som ofta arbetade med motsatser, som just var ”satta” …- i så fall, så är dessa berättelser, såsom manifesta ( analogt med Freuds den "manifesta drömmen" ) berättelser skrivna efter katastrofen. ( Något har hänt! ). Dessutom kan man säga, att berättelserna är elaboreringar ( fantasier, hallucinerat narrativ el. dyl. ) av förberättelsen, (fb), av Hjälten, som denne var när han var hel och hållen ( osplittrad, inte som figur+omvärld, men som person ) innan berättelsen alls har börjat och eg. alltså – som tänkt förberättelse omfattade vad som nu är både Hjälte och Omvärlden. Omvärlden (O) var, innan berättelsen börjar, innan vad jag - i enlighet med tidig 199-talspsykologi - tillnärmande kallar ”jagsplittring” , givetvis högst reell – realistisk – inom den fiktionens värld vi alltid rör oss i, när vi talar om litterära verk. Kafka har alltså, förenklat, genom en jagsplittring av (S) i förber. förvanskat (O). --- Ty det är givetvis så, att en jagsplittring kan se lite olika ut. Den jagsplittring vi möter i Kafkas verk är ingen sådan jagsplittring som en R.D. Laing talar om. Man kan s.a.s. sätta ”klyvnaden” på lite olika ställen, när man talar om en sådan. Låt oss förenklat säga, att i och med den manifesta berättelsens inledning, så har Hjälten förlorat sitt A.) Omedvetna och sin B.) vilja. Här ligger alltså på sätt och vis en antropologisk teori implicit. Hos Kafka. Förberättelsen, (Fb) - berättelsen som antyds – den vi inte läser, men sluter oss till retrogradt… – är ”verklig nog”, och är den enda ”normala” berättelse vi möter hos Kafka. Så fort vi börjar läsa en berättelse, en roman, av Kafka så möter vi - redan i första meningen – något annat än en vanlig berättelse. Vi befinner oss i ett speciellt universum, en fiktion av alldeles speciellt slag, en fiktion av quasi modo, något slags ”tredje sfär”, en fiktion som beskriver något bortom liv och död. F. Weltsch jämför Kafkas fiktion och annan fiktion, och menar att dessa förhåller sig som icke-euklidisk till euklidisk geometri… , något vi här skall söka reda ut i operationella termer, men icke i väsenstermer. Hos Kafka har då allt i förberättelsen redan hänt ! …som: ”Le train est démarré, la voyage est terminée”/ d.v.s.: ”Tåget har startat. Resan är slut.” Vi kan se flera av Kafkas verk, främst de längre texterna, som jättelika avvägar, där det, t.ex. i Processen, behandlas en institution, i.e. rättsmaskineriet, och man får intermittent en blick av Josef K., glimtvis, inom beskrivningen av denna institution, som ju samtidigt blir föremål för en utförlig beskrivning av spefullt och skarpsinnigt granskande. Institutionen belyser så – nå: upplyser måttligt, om man ser till det explicita -, bakvägen, sina grundvalar: de filosofiska problemen om det Goda, det Rätta och skuld och straff. Avvägarna är en stor del av innehållet i Kafkas verk. Att detta innehåll finns på avvägarna, och i ett fiktivt universum, det hindrar inte att vi kan se hur frågor – till ex. om rätt - belyses där, lika mycket som frågor kunde belysas i Tiecks universum kring Berthe i Der blonde Eckbert.) Det är - som framgått - min uppfattning, att detta sätt att skriva, som Kafka utvecklade, hade en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning i att Freuds idéer var i allas medvetanden, att de var centrala för gemene man i hans omgivning. Annars fungerar inte Kafkas kafkaeska optimalt. Den andra unika komponenter var just Kafkas unika psykiska konstitution under dessa år, och hans asketiska skrivardeal, i mycket präglat av Flauberts precisa stil, som även den hade en extra botten av ironi och förtvivlan. Samt för det tredje Kafkas extraordinära begåvning ställda emot hans livsproblem. Vi har ännu inte förklarat det kafkaeska. Låt oss nu gå vidare i att bena ut en hel struktur. En form. Vad vi hittills berört är två huvuddelar. I detta utbenande av en struktur kommer vi att använda några få teoretiska verktyg, med vilka vi söker komma åt funktionen hos berättelsen. Det handlar som grund om två plan, varav ett är täckande och ett är det täckta.) Vi kallar motsättningens sättande för X. Josef K. vaknar en morgon…..”; ( X = den laddade motsättningen, som det s.k. ”undret” …t.ex.: X såsom skalbagge…. katastrofen.) ; S = det Medvetna ( enl. specifikation ovan ) hos den person som existerat i förberättelsen, ( t.ex. en Josef + ett riktigt efternamn ), - innan processen i Processen har börjat.; O = Objektet, det Omedvetna ( Omedv. ) hos den person som har existerat i förberättelsen.Tillnärmande, och för enkelhetens skull, använder jag mig av begreppet ”omedvetet” här. Det får ses som ett begrepp inom denna fiktion, och avser egentligen inte mer precist något, som skulle existera utanför den manifesta berättelsen. Det är ju viktigt att poängtera, att vi ontologiskt rör oss i ett verkuniversum. I ett verkuniversum kan nu figurer ha andra egenskaper än de har i den vanliga världen. Vi kan, som hos Hoffmann i Kater Murrs äventy,r ”fantastiskt” ha med en katt som kan flyga och som talar, o.s.v., eller som i Carrolls Alice i Underlandet ha en flicka som drömmer alltihop. Det finns ju inga hinder, att i fiktion låta det hända, som aldrig nånsin händer i den reella världen. Åtskillnaden, det spänningsfyllda förhållandet mellan det Medvetna och det Omedvetna, hos kafkaberättelsen, denna varar hela berättelsen igenom. Jfr.: ”Konflikten är svag i Kafkas historier, eftersom egot är eftergivet; de ojämna krafterna i kafkapsyket skapar ingen spänning inom läsaren, endast en kongenial sorgsenhet, en identifikation mellan en författare och en läsare, som äger rum i egots allra ensligaste rum.” Om vi nu – åter – betänker min teoretiska grundmodell och poängen med den, så kan vi ställa oss frågan, i samband med vad vi kommit underfund med i kapitlet om berättarperspektivet, om berättaren också inte känner till något av vad hjältens Omvärld - inklusive prästen, Franz o. Willem o.s.v. - tänker i alla fall – eftersom då denna omvärld (O) skulle vara ( i huvudsak ) förberättelsens Josef K.s Omedvetna. Är det så, att berättaren känner till de övriga agenternas – och kanske även de ( skenbart ) ”döda” tingens tankar ? Har vi alltså en berättare som låtsas – toungue in cheek – att hen vet mindre än vad hen vet ? Vi har antagligen det. Men det viktiga är, att just det inte är viktigt. Om vi har en allvetande berättare, som förkläder sig i rollen som en ”style indirecte libre”, så är det Okey för oss. Eller ? Vi kan bli lite arga på berättaren som nu inte berättar för oss om Josef K. blivit förtalad. Det är ju så att vi får leva med misstanken ( !!! ) om att så är fallet romanen igenom, och detta ger oss en ironisk distans till Josef K. och till dennes omvärld och till berättarrösten, - eller snarare tvärtom: berättarrösten upprättar en ironisk distans till oss, där denna röst alls inte – vanligen - meddelar oss mer än antydningsvis. Berättarrösten kommer från en ”okänd ort”: är den lierad med hjälten eller ej ? Den är låtsat neutral…. . Vad som dock bryter igenom denna distans, igenom det ironiska spelet mellan hjälten och omvärlden är då alltså, naturligtvis inte omvärlden, som är det omedvetna, ( vi kallar det det Omedv. A. ) utan ett hjältens andra omedvetna : som vi då kallar för det Omedvetna B. bestående av det plötsliga beslutet eller infallet. Josef K. är berövad sitt Omedvetna, som alltså är hans omvärld (O). Nu händer det mot all logik stridande: Josef K. finner, - var gång han fattar ett beslut eller får ett infall - ett nytt Omedvetet. Den solida alliansen mellan Hjälten och Omvärlden bryts med ett enkelt ord som ”plötsligt så” eller ett ”skenbart ” ( som avväpnar tvetydigheten ) eller med ett infall, eller anfall i ilska, som också tycks överraska berättaren, eller dylikt. Här dyker det då upp ett andra Omedvetet, ett Omedvetet från hjälten inom den sfär som består av dennes förbjudna Omedvetna. Figurens omedvetna. Här måste nu då det dikotomiska grundschemat ovan snabbt kompletteras. Ty: i och med inträdet av det Omedvetna B., så kan man säga att berättaren släpper in en annan ”röst”, en annan ”förare” i berättelsen. Läsarens igenkännandet av denna röst, är givetvis kalkylerat av FK: alla läsare känner igen det Plötsliga, det Oväntade, det Okända, ( man känner ju igen det som denoterar det Okända ), annars vore ju läsaren inte människa. Överrumplad av denna synnerliga frihet , mitt i det mest exklusiva tvång, är det nu inte så konstigt att tolkningsmöjligheterna för läsaren divergerar/fluktuerar exakt med dennes personliga själstillstånd: Frågan blir: vad är denna frihet nu en frihet IFRÅN eller frihet TILL? Och så kan man se alla tolkningar rada upp sig: de religiösa, de existentiella, de sociologiska, de politiska, de juridisk-filosofiska, de absurdistiska, de filosofiska. Det hela förhåller sig i själva verket ganska enkelt medvetet eller omedvetet för Kafka i sin trance: han behöver bara måla upp den mest groteska kontrast mellan en Hjälte ( Josef K. ) som berövats sitt Omedvetna och diverse andra psykiska funktioner och lever i sitt Omedvetna, som vi här så länge kallar det, som en total värld ( processen i Processen ), för att sedan låta hjälten momentant få tillgång till YTTERLIGARE ett Omedvetet som hjälper honom i enlighet med psykologiska ”lagar” för omedvetna instanser, för att vi som läsare skall stå helt trollbundna i ofrihetens värld, med ändå ett stycke frihet i händerna. Denna frihet är illusorisk, den är en frihet som vi alls inte kan bruka, men blott se glida oss ur händerna i förtvivlan inom den initiala determinerande och determinanta stora splittringen i verkuniversum. Allt detta kommer att framgå mer konkret i det följande, då jag pekar på exempel. Med det Omedv. B. får hjälten s.a.s. tillgång till den självreflexion, som annars är helt frånvarande i berättelsen - en utfylld vit ( blind ) fläck -, samt till allt det som nu yttervärlden, Omvärlden, besitter: hans minnesbearbetning, vilja, fantasi, infall, hallucination o.s.v.; när nu spelet annars förs strikt mellan Hjälte och Omvärld, så införs nu ett element som liknar Omvärlden, så att Omvärlden för en stund - momentant – innehållsmässigt fördubblas. Ty initiativet i berättelsen har i vanliga fall Omvärlden. Den styr. När det Omedv. B. inträder, så styr plötsligt det !!! När hjälten får tillgång till vad jag kallar Omedv. B, så får hjälten alltså ( jag upprepar ) tillgång - inte till en dubbelgångare, spegel, och alltså inte till sin identitet, - men han får tillgång till minne, och till erfarenheten av sina fantasier,- bearbetningen av dem – och tillgång till förmågan att dramatisera, m.m., d.v.s. – enligt min mening till det som krävs, för att han skall kunna fatta beslut utöver vad som är rena automatiken, vilket är vad figuren i vanliga fall sysslar med. Denne skugglöse man ( figur ), utan reflexion, vision, drama eller bearbetningsförmåga, han får genom Omedv.B., då och då, så att säga en skugga ! Jag ger flera exempel på den nu triadiska strukturen i det kommande. Min teori om ”jag-splittring” och hur Kafka använder den i sina romaner och noveller kan ( och bör nog ) jämföras med drömmen ( som så många kafkatolkare gjort, men oprecist ): Vid drömmens början splittras man i två: drömjaget å ena sidan, och drömjagets omvärld å den andra. Det påtagligt märkliga med en dröm, är ju det, att man oftast förs med i drömmen av det, som drömjagets omvärld hittar på: vad drömjaget råkar ut för. Drömjaget är oftast skäligen hjälplöst, och alla ( enastående ) ”mentala fakulteter” som man besitter, själv, i det dagliga livet, som har något större värde, är nu förflyttade till drömjagets omvärld. Man är såsom drömjag vanligtvis inte mer än en automat, styrd av något annat ... Drömjagets Omvärld är däremot så extremt ”påhittig”, förunderlig, ja: pricksäker, ( det Omedvetnas kusliga säkerhet … ). Denna inte bara hittar på saker : den använder dessutom symbolik ( två skikt ) för att dölja och uppenbara vissa saker för det vanligtvis förvirrade drömjaget ( och naturligtvis än mer (?) för den mer förvirrade drömmaren, när denna vaknar. Så är grundstrukturen enligt psykoanalysen i den jagsplittring, som en dröm i allmänhet begagnar sig av. Nu kan man säga att Kafka kopierar denna Drömmens Jag-splittring, men så inlägger en liten extra dimension, nämligen en förmåga hos Hjälten ( i drömmen drömjaget ) att fantisera, vilja och tolka, - alltså det, som ett drömjag absolut inte kan, eftersom drömjagets Omvärld står för dessa aktiviteter. Här sker alltså en slags dubblering hos Kafka. Denna dubblering kallar jag nu, en smula oegentligt, - i brist på bättre begrepp - för Omedv. B.. Så blir mitt schema trikotomiskt. Egendomligt och väsentligt är att den grundläggande jagsplittringen tycks innebära en uteslutning av den radikala vilje-funktionen. Det förlamande i jagsplittringen är grunden för vår syn på kafkaverket. Uppdelningen – i denna modell - mellan det Medvetna och Omedvetna syns ”enkel”, men den resulterar i en oerhörd narrativ komplexitet, som vi börjar ana. Det Omedvetna ( O.) är i t.ex. Processen, Josef K.s Omvärld, och är liksom hela minnet av någonting som hänt, - men det är också en bearbetning av det som hänt, men har givetvis ingen konkret framtid. Tiden står stilla. Jämför Walter Benjamin – från dennes impressionistiska , uppslagsrika, essä från 1934 : ”Först från denna utgångspunkt låter sig den teknik som Kafka har som berättar. När andra romanfigurer har något att säga K. , så gör de det – det må vara hur viktigt hur överraskande som helst – i förbigående och på ett sätt som låter förstå att han i grunden sedan länge måste ha vetat om det. Det är som om det inte var fråga om en nyhet, utan bara en diskret uppmaning till hjälten, att vara snäll och erinra sig vad han tydligen hade glömt.” Jämte Th. Adorno , så är Benjamin tveklöst den, som jag finner tycks ha gripit tag i väsentligheter hos Kafka, och detta då redan i mitten av 1900-talet, och genom att se FKs verk utifrån mängder av synvinklar och samtidigt vara skeptisk till majoriteten existerande explicita allegoriska symboltolkningar av hans texter. Att hjälten hos Kafka i den manifesta berättelsen enbart är en ”halv person”, en quasimodo, en person utan skugga, en automaton, det kan inte nog understrykas.


VERFREMDUNG med mera. Den effekt vi initialt berört: skugglösheten är ju en impression. Vi kan säga att vi som effekt konstaterar att samtidigt som Kafkas hjälte saknar skugga, så står ändå denna hjälte i klar relief emot bakgrunden. Hur går dessa två effekter alls ihop? Saknar man [ 1.] skugga, så brukar man ju inte kunna [ 2.] stå i relief. Vi kan utesluta, när det gäller Kafkas verk, att allt är åstadkommet genom ett adderande av olika grepp inom tekniken. Som vi kan härleda ur det vi påpekat ovan, så kan reliefen och en tillfällig skugga, och själ, tillkomma med Omedv.B.. Min uppfattning är att effekten går tillbaka på ett enda huvudsakligt triadiskt grepp. Om vi ser till den reliefverkan som hjälten står i, så kan man säga att det förmodligen bland annat är denna som fått verken att få effekt-stil-benämning expressionistiska. ( Man tycker sig förnimma ett starkt uttrycksbehov hos konstnären.). Den skugglöse ( själlöse ), som står i bjärt relief till sin omvärld, har kommit en del kritiker att se hjälten i ljuset av filosofiska och sociologiska teorier om alienation och verfremdung, och litteraturvetarna har i sin tur menat att Kafka nått denna EFFEKT, att kunna beskriva detta människans läge. Denna effekt är en av ensamhet, skugglöshet och karaktär av absolut främling. Främlingen finns porträtterad i litteraturen genom tiderna, men i moderniteten är främlingskapet annorlunda. En författare som Kafka själv ofta refererar till är ju Cervantes. Dennes hjälte Don Quixote personifierar ett slags gediget främlingskap, och detta främlingskap har att göra med boktryckarkonsten, fiktionen och hjälteromanen. Det har alltså att göra med något nytt, en 1500/1600-tals modernitets verkan. Så tycks främlingskap accentueras med införandet av olika media, som står emellan världen och människan. Främmandeskapet är lika gammalt som människan, men det accentueras med det som är nytt i och med moderniteten. Det skapas i och med moderna produktionsformer också ett avstånd mellan människa och värld, när människans vardag präglas av att hon inte längre har kontakt med naturen o.s.v.. Den stora staden med maskiner, tåg och telefoner skapar åter egenartade skillnader, alienation och det främlingskap , förfrämligande. Vi möter en människa i Kafkas verk som i hög utsträckning tycks avbilda denna modernitetens människa med de drag av extrem isolation som är något historiskt nytt. Kafka uppnår Entfremdungseffekten, menar jag, genom en distinkt motsättning mellan subjekt och objekt och genom att bjärt ställa de två omedvetna planen – varav det ena, Omedv. B., är absurt - mot varann, men också genom överdrifter i bildspråket. Man kan jämföra den strukturbeskrivning, som nu givits, med den diskussion som t.ex. Jost Schillemeit för i sin intensiva essä Zum Wirklichkeitsproblem der Kafka-Interpretationen från 1966. Han skiljer bl.a. där på dem, som talar om vilken verklighet , som överensstämmer med den verklighet , man ”möter” i det litterära verket och den tematiska verkligheten i detsamma. Schillemeits diskussion kan vara värd att granska i sig, samt att söka se hur den kan stå i förhållande till min egen syn på Kafkas verk. Den kan även tjäna som underlag till reflexion över verklighet i fiktion. Litteraturens existenssätt och verkningssätt brukar ju benämnas dess ”litteraritet”. Literariteten skiljer sig då åt mellan varje sant originell författare. Verklighetsproblemet i diktning – speciellt Kafkas - berör hur mycket diktningen överens-stämmer med en föregiven verklighet, menar Schillemeit, och fortsätter, i det han alltså berör en del av litteraritetens problem,: ”Ty den som frågar efter framställningen av VERKLIGHETEN i Kafkas verk, kommer inte förbi de mångfaldiga slag av ”förvridning” som finns i dessa. På så sätt kommer t.ex. Josef K.s förhållanden till kvinnor att bli till modell för den moderna människans ”kontaktlöshet”. Den som tolkar på det sättet, utgår uppenbarligen från en förutfattad mening gällande vad verklighet är, och jämför nu verket med denna förutfattade mening om verklighet. Ja, vad mera är: han/hon förstår det som att verkligheten, som han/hon förstår den, har varit temat för Kafka, att verkligheten varit vad man på Franska kallar ”le sujet”, på Tyska ”föremål” eller objekt. Så märker man att de flesta meningsskiljaktigheter i kafkadiskussionen grundläggs i skilda förförståelser av den föregivet „tematiska“ „verklighet“. Det därvarande grundläggande blir oftast betecknat som „Verkligheten”, vilket uttrycker att det bör betraktas som något alltid förhandenvarande, solitt. Frågan är emellertid uppenbarligen den, om Kafkas diktning alls har en sådan „solid“ verklighet som sitt „föremål“. Om icke, om det i någon annan mening då handlar om verklighet. På detta kan man svara: den verklighet, som det handlar om i Kafkas diktning, är ingen annan än denna diktning själv. Det i denna indiktade har sitt eget sätt att vara, vars grunddrag är tillblivelsen ( / das Geschaffensein / ), eller i en annan terminologi: fiktiviteten. Så skriver Martin Walser i sitt arbete gällande Kafkas romaner:„ De människor som hjälten i Kafkas diktning träffar, som ser med honom och genom honom, är – det märker man genast – inte ´sanna´ i psykologisk mening, de är inte ´verkliga´i empirisk, inte ´mänskliga´ i antropologisk mening och inte ´naturliga´ i biologisk mening. De är enbart nödvändiga uti sin värld. De utbildas, liksom denna, huvudsakligen genom sin beskaffenhet. Ordningen i denna skapade värld är dess organisation, karaktäristika hos dessa ´människor´ - vi kallar dem hellre ´figurer´- är deras plats, deras funktion i den / på detta sätt?/ ///K.G./// organiserade världen.“ JS fortsätter: ”Med detta tycks ansatsen vara formulerad med vars hjälp den förutfattade meningen , som vi talar om, och till vilken så många kafka tolkningar gör sig skyldig , skulle kunna undvikas. Utgående från denna ansats kann man ?..../ undersöka den „skapade världens“ struktur, utan fara för att förlora kontakt med diktningen.Han har själv undersökt såväl det „konstanta“ i figurerna som hjältarna stöter på i Kafkas diktning, liksom det konstanta“, “fortvarande“ i dessa möten. Grundval i denna undersökning är själva tesen om „karaktären“ av figurer och värld. Ty, som Walser säger :„/…/karaktären av Kafkas värld är här det villkor utan vilket inte någon upprepning kan ske. Vad som tas från en förhandenvarande värld är ensartat, outbytbart och oupprepbart, eftersom det är individuellt .Däremot är den „ skapade, karaktäriserade världen“ i denna diktning, efter en formulering hos Walser, ett „stereotypt planetarium“ . Han skiljer mellan två „ordningar“ i den, den hos hjälten och den hos motsidan, och beskriver „spelet av ordningar mot varann“ såsom en oavlåtligt upprepad rytm av hjältens „existenshävdande“ och ett „upphävande“ genom motsidan. Hävdande och upphävande, det är den „tomhetsform“ som finns i alla berättade förlopp, det, som alltid förblir detsamma. Just som Donquixotterierna i „Don Quixotte“ är sig evigt lika. „ Detta förhållande mellan ett varande och ett annat varande“ , skriver Walser,“ är det eviga, det som i oändlig följd i framtvingar helt och hållet bestämda i sitt förlopp förutsebara skeenden“. På denna „ordningarnas transcendentala befintlighet“ måste det gås tillbaka såsom verkets uttrycks-fundament.“ Schillemeit har alltså hos Martin Walser funnit mer en beskrivning av en struktur, mer då än en fiktionsontologi. Walser är mer beskrivande än tolkande. Men strukturen finner de båda vara ett spel mellan hjältens och ”motsidans” ordningar. Detta kan jag förbehållslöst gå med på. Vad man finner i Walsers Beschreibung einer Form, är dock just en beskrivning av en form, en mängd beskrivningar av grepp och strukturer, men han har ingalunda förklarat, vad denna samling grepp och strukturer resulterar i, annat än just… i en bok av Kafka. Det finns alltså hos Martin Walser, i försiktighetens tecken, inga slutsatser dragna av denna omfattande stilanalys och beskrivning av en form. Det är uppenbart att Schillemeit försöker gå ett steg längre än Walser här, följande i dennes spår. Vi har alltså själva redan här, så att säga, en första vinst, i användande av vår modell, med det inrymmande helhetsgreppet, vilket saknas hos både Walser och Schillemeit. -----------------------------------------------------------------------


Låt mig först ge en kortare exemplifiering: Processen. En av egendomligheterna är, att t.ex. .Josef K.,( Hjältefiguren ), skapar sig ett nytt Omedvetet i : [ a.] sitt tal, sina rationaliseringar. [ b.] sin förmåga att somna, eller skall vi säga ”domna bort”, ( riktig sömn är det inte!! ) när något viktigt är i görningen, - ty drömma kan han naturligt nog inte ”tillåtas” göra, då han – så att säga - redan lever i en dröm, omsluten som han är av en elaborering av just sitt eget omedvetna. En annan egendomlighet är det uppvaknande för Josef K. som slutet i Processen innebär, ty Josef K. säges där uppleva ”skam”,:”…och det var som om skammen skulle överleva honom.” Istället för att dö bort, som Gregor Samsa, till ett ingenting, att dö ifrån kärleken som doktorn i En läkare på landet , - eller dö ett djurs död – så vaknar Josef K. till. – Skam kan man ju bara uppleva i närheten av en annans blick... Angående ordet ”rationaliseringar” i samband med Josef K. kan man ställa frågan om vad det är för slags tankeliv, för slags rationell nivå denne rör sig på. Man kan här jämföra med t.ex. Dostojevskijs hjältar som av B. M. Engelgart kallats ”plebejiskt intellektuella” . Vi kan inte säga att Josef K. är någon intellektuell i den meningen, ty E.s utsaga innefattar ett moment av uppror mot överheten, som i allt väsentligt saknas hos Josef K.. Denne får alltså mer karaktäriseras såsom en … ”kanslisttänkare” eller dyl.. ------. I begreppet ”rationalisering” ligger likaså implicit en innebörd av visst omedvetet självbedrägeri, ofta också kopplat till brist på mod eller kraft till klarsyn. Frl. Bürstner skymtar förbi i slutkapitlet, som vad då ? ( Chr. Eschweiler menar i sin ”nyordning”, nyredigering av Processen, att det är i ”frälsningsskepnad”, då Josef K. här är av E. föreges vara försonad med sig själv. Detta skulle han ( nämligen ) blivit, om man har med Josef K.s dröm ( Ein Traum ) i romanen, och i drömmen ( i Ein Traum ) skulle Josef K. välkomna döden, och är alltså – enl. Eschweiler - försonad med både tanken på döden, och hela processen. Adorno refererar i tur till Jean Cocteau, som ansåg att införandet av en dröm i varje tänkbart verk bidrog till att ta ”stinget” ur det. Så slutar Processen ( den av de tre romanerna, som nu äger ett färdigskrivet slut - , men ingen färdig ordning, dock ….. ) med det egenartade, att , mitt i det omedvetnas värld ett nytt starkare Omedvetet ( i dubblering ) övervinner allt, i skammen. Skammen är inget bra slut,(!) men den är verklig ! ( Hänvisn. till Förber. ). Här får vi då räkna in att allt var avgjort på förhand, - att själva denna skam fanns sedan länge. [ c. ] det att han får ”plötsliga” infall. Josef K. önskar ofta öppna ett fönster, styrd av ett infall … ( ex.: Processen s.117.) --- i akt o. mening , kanske, att undfly ångestens tryck, … som om luften tagit slut. Josef K. kan , s.a.s. per definition, berövad sitt omedvetna som han är, inte få ett infall, eftersom infall styrs av det omedvetna. Till det plötsliga kan man också räkna den plötsliga glömskan, den, som initierar flera av berättelserna; glömskan som öppnar minnets och alternativets portar. Som både Emrich och Goldstücker påpekat, så behövs det bara en sekundedels ouppmärksamhet, om man bara för ett kort stund ”faller ur sin livsrutin, för att bli medveten om det falska” i det liv som hjälten för. Jfr. Gregor Samsa i Förvandlingen och naturligtvis om Josef K. /…./.”. Hjälten skapar emellertid sig också ett nytt Omedvetet i : [ d.] sin faktiska förmåga att välja. Ty valet – detta gåtfulla – kräver, även det, en omedveten dimension ( hos varje tänkbart psyke, men icke automat ). Valet ( ! ) in toto , som val, är givetvis en blandning av allt möjligt och i stort helt obegripligt, och undandrar sig alltid vår förmåga att förstå. Det märkliga är det förhållande, ett ”Att” – enligt denna min tolkning - , att Omvärlden är ett Omedvetet , och att Hjälten ibland i Slottet och Amerika styrs av ett Omedv.B. , så att vi i detta ontologiska Att, som ju i kraft av sin grammattiska status – infinitiv - ligger utanför tiden …, möter en parallellhet av ett slag, som påminner något om den vi möter då och då hos Flaubert. Eller i den romantiska svävningsestetiken. På ett sätt, hos Kafka, som framkallar en viss sjösjuka, ( milt uttryckt, ...istället : vertigo, yrsel , för att vi plötsligt har..... två omedvetna plan. Det är i detta som essensen i "det Förfärande" i den hos läsare vanliga "svindelupplevelsen" av Franz Kafkas texter – och därmed genesen till ”det kafkaartade” - bottnar i. Och häri drunknar många i raden av orimliga publicerade tolkningar. Ty det Omedvetna är splittrat i två, - och därmed är ju hoppet ute ....... Eller vad innebär det hela? Man kan säga att det kausalt är tvärtom: hoppet är ute, därav splittringen. När vi nu kommit fram till detta, så kan vi undra, - ställa ifråga - något alldeles särskilt: Är det alls möjligt att framställa en Hjälte, att måla upp en person på ett trovärdigt sätt - trovärdigt för den vanlige läsaren - en Hjälte, en "fungerande" Hjälte, om denne hjälte inte har några omedvetna funktioner alls, inte har några tillskott ( tecken på tillskott ) från inre djup, från okända motiv, sådana tillskott som dagligen hjälper ( och ibland stjälper… ) oss i våra dagliga liv? Och - om vi läser dessa Kafkas romaner noggrant - , är det då så, att denne hjälte, om det nu är K, Josef K., Karl Rossmann eller Gregor Samsa, tycks agera i sitt Omedvetna, och faktiskt då sakna ett Omedvetet i sig själv? Är detta alls möjligt att utläsa ur en text ? Och skulle vi kunna läsa Defoes Robinson Crusoe, ( ”historielöst” ) på detta sätt, och kunna påstå samma sak om Hjälten Robinson och dennes omvärld, ( O.) och därmed få Kafkas unicitet att falla till "noll"? - D.v.s. kunna direkt – genom det triadiska schemat applicering – s.a.s. historiskt baklänges, i enlighet med det sätt som Borges resonemang om hur man ”skapar sina föregångare” - på Robinson C. - falsifiera min teori ? Svaret är väl att jag utgått från en effekt, och sökt dess ursprung. I Robinson C. finns inte denna effekt. Till yttermera visso skall vi nu resonera baklänges utifrån ett annat faktum, ( problem ) nämligen det att FK hade svårt att avsluta romanerna, vilket inte Defoe alls hade. Dock har många likt Borges påpekat att det till en del är möjligt att läsa Cervantes´ Don Quixote ”som man läser Kafka”. Detta är något som är en prövosten för oss. Något som något mildrar detta problem är det faktum, att det väl först var ( givetvis, givetvis ) efter Kafka det gick att läsa Don Quixote så som man läser Kafka…..). Vi kan – i vårt baklängestänkande - betänka det faktum, att Franz Kafka aldrig skrev klart någon av romanerna. Och alltså aldrig själv eller ens postumt vi andra - gav ut dem. Att han skrev avslutningskapitlet till Processen förändrar icke detta (icke-)förhållande. Man kan dock säga, att han i väsentlig utsträckning mera hade en plan färdig för Processen, än den, som fanns för Amerika, där "hjälten skulle skjutas åt sidan med en mildare hand", eller den diffusa plan, som finns för Slottet, där vi kan tänka oss alternativa slut. Att lantmätaren ger upp, eller går under i byn.... Vi vet, att han med stolthet och glädje publicerade det första kapitlet från Amerika-manuset såsom Eldaren, som novell, i en tidskrift. Detta är ju något som borde få oss reagera väldeliga. Varför ”låtsas” Kafka, att första kapitlet i en roman är en novell ? Ja, - naturligtvis – för han stilla anser att detta kapitel lika gärna .... kan ses som en sådan ! Någon annan slutledning finns inte. Det är inget ”stilprov”. Kafka var självmedveten, när det gällde sig själv som författare. Vi vet inte varför han inte fullbordade romanerna, - medan han lyckades med kortromanen Förvandlingen, så vi får gissa ( om vi vill ), och jag ger i denna studie ett förslag till svar på frågan varför det var ganska lätt att fullborda Förvandlingen, och göra berättelsen till ett väl rundat helt, även om FK inte var helt nöjd med slutet, men svårt att göra klart romanerna. Man bör observera att det är en stor skillnad på att ha en färdig plan för ett verk å ena sidan, och att å den andra fullborda det. Förvandlingen är i stort av samma karaktär som de tre långa romanerna, med den skillnaden att Gregor har råkat ut för komplikationen: konkret klyvning, just innan berättelsen börjar. Vi återkommer till denna skillnad och till betydelsen av den..... ( De flesta tolkare ser Förvandlingen och Processen som väldigt lika, strukturellt och innehållsligt.) Varför fullbordade han inte romanerna? Varför "gjorde han halt"? , om det nu var det han gjorde .... Jag tror att han "gjorde halt", att han bestämde sig - vid något tillfälle - för att inte fullborda, att inte ge ut någon roman ( i alla fall inte någon av de tre ). Detta förmodande understöds av Doras uttalanden, om att Kafka skulle skriva något annat (!) när han "blivit fri". Jag tror inte man kan säga att han blev avbruten av sin sjukdom, eller av sin tidiga död, eller något sådant, i detta fall. Han hade åratal av tid, och även tidvis mycket kraft, och hade av det skälet mycket väl kunnat fullborda dessa böcker. Hur som helst kan man ta det faktum att FK inte avslutade romanerna som ett tecken på att något stämde ( ty han skrev flera romanförsök ) , medan något annat inte stämde. Man kan rent av ta faktumet som ledtråd till att söka efter en struktur, som aldrig blev helt fullkomnad. Vi vet inte alls vad Kafka tänkte gällande detta problemkomplex. Men vi fortsätter genom att undersöka det problem - eller de problem - , som har dykt upp under vår hittillsvarande analys. Det måste finnas en signifikant skillnad – strukturell - mellan Förvandlingen å ena sidan och Processen, Amerika och Slottet å den andra ! Detta menar jag, eftersom Förvandlingen faktiskt fullbordades, och för att Kafka var nöjd med den, medan det uppenbarligen är så att han var missnöjd med de tre övriga texterna. Om vi kunde finna ut den bestämmande skillnaden mellan den korta romanen och de längre utkasten, varav två faktiskt övergavs helt av Kafka , så kunde vi kanske nå svaren på några av våra frågor. Josef K. dör ”som en hund ”. – Hans självförtroende är i döden borta, om det nånsin funnits . Liksom Gregor dör i form av en skalbagge. - ”After the first death, there is no other.”, skriver Dylan Thomas någonstans, men Gregor har kanske på sätt och vis redan I början, tragiskt, dött. – Georg Bendemann i Domen dör dock i floden, men mer liksom en människa än figur, - bevisande sin mänsklighet genom uttryckandet av en kärleksförklaring som det sista han säger. Man läser ofta, att Kafka är såtillvida unik som att han är den förste ”som projicerat den inre världen på den yttre” i litteraturen. Detta är nu inte helt sant såsom beskrivning av vad Kafka gör. Vi skall ta som utförligt exempel, för att illustrera vår nu skisserade modell, som alltså bör ses som det centrala partiet i detta manus och det väsentliga meddelandet i det, återigen FKs Processen. Det är logiskt att börja med det typiska, Processen, för att sedan nå specialfallet, och det mer invecklade, vilket här är Förvandlingen. Kafka fullbordade inte romanerna eftersom strukturen, den trikotomiska, inte tillät någon meningsfull logisk avrundadhet i fiktion.


IX. Processen. ”Kafkas berättelse Processen gränslar linjen mellan lag och psykologi, visar allt genom att utnyttja dubbeltydigheten mellan dom som mental akt och som juridisk akt. Denna dubbelhet är aldrig löst, ty vår vardagliga uppfattning om gränsen mellan inre och yttre ( social ) verklighet har suddats ut. En viss arsenal psykiska fenomen – särskilt de som har att göra med K.s konstanta behov av självrättfärdigande – kan ses såsom determinerande en verklighet för sig, projicerad på, eller blandad med, eller invikt in i vanlig yttre verklighet./…./.” ( Barry Smith ) R omanen inleds med en koncisa mening. "Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon. Köksan hos Fru Grubach, hans värdinna, syntes inte till, fast hon kom in med hans frukost varje dag vid åttatiden. Det hade aldrig hänt förr. K. väntade en stund till, låg med huvudet på kudden och såg på den gamla fru som bodde mittemot honom och som nu stod och iakttog honom med en hos henne alldeles ovanlig nyfikenhet, men sedan ringde han på klockan, på en gång förvånad och hungrig. Genast knackade det på dörren, och en karl, som han aldrig hade sett i lägenheten förut trädde in. Han var lång och smärt och ändå fast byggd och var klädd i åtsittande svarta kläder, som i likhet med en sportkostym var försedda med olika veck, fickor, spännen, knappar och ett bälte och fördenskull, utan att man gjorde klart för sig vad det skulle tjäna till, föreföll synnerligen praktiska. - Vem är ni ? frågade K. och satte sig genast till hälften upp i sängen. /....../." Den första meningen här är förmodligen en av de mest citerade romaninledningarna i världen, - alla kategorier. Så innehåller den ju – med detsamma - också en slags problematisk implikation. Nämligen frågan om en människa alls kan existera "utan att ha gjort något ont ". Att så skulle kunna vara fallet, är ju en villfarelse. Josef K. får vidare – i den manifesta berättelsen – ( som figur ) aldrig reda på vad han anklagas för. Skuld resoneras det om ändå. "Hur kan en människa överhuvudtaget vara skyldig ?". Det diskuteras i flera kapitel om ”rätt” och ”rättvisa”, vilket ibland här har en konkret koppling till brott och skuld och straff, men inte alltid. Dessa resonemang om rätt, straff, rättsordning, domare, advokater, o.s.v. är på många sätt centrala i delar och på olika nivåer i denna roman - liksom i flera av Kafkas noveller. Jag skall ta upp något till diskussion av detta, ur rättsfilosofiskt perspektiv, med grund i den värdenihilistiska debatten, som just i början på 1900-talet fördes både i Sverige och i Tyskland. Derrida i sin analys av Inför lagen för fram en del åsikter, som står nära denna diskussion, som har rötter ända tillbaka till 1500-talet. Avvikande uppfattningar om tolkningen av den i Processen inledande ( geniala) hänsyftningen på ”förtal” finns hos många tolkare. Det finns de tolkningar som går ut på, att det skett en våldtäkt. De flesta resonerar dock utifrån den föreställningen, att Josef K. faktiskt är okunnig om vad för slags brott det är fråga om. Han är i alla fall inte medvetet, som figur, (S), underkunnig i detta. Gissningen om att han nu ändå skulle vara skyldig till våldtäkt på Fröken Bürstner eller Fru Grubach kan inte styrkas. Emrich menar i sin tolkning av Processen att Josef K.s skuld är, att han inte känner Lagen. Detta har han erkänt för Willem. ”Desto värre för er.” svarar denne då, med avseende på denna okunskap. Romanen är – om än löst - förankrad i frågan, om Josef K. är direkt skyldig till något alldeles särskilt. Varför skulle någon anhållas utan misstanke om brott? Visserligen framkastas nu i inledningen en förmodan om att det rör sig om förtal. Varför lita på denne berättare? ( Vem är det som talar? ). Detta kan ju inte vara SIL: det är alltså inte ett konventionellt sätt att redogöra för hjältens tankar som här återges. Det är antingen fråga om en berättare, eller så är det någon annan, som står författaren ( Kafka ) nära, som uttalar denna ”förmodan”. Berättaren har genast, snillrikt, i och med första satsen i romanen, satt sig i en utsatt position, då denne tycks [ 1.] veta vad ont är. [ 2.] veta att Josef K. inte har gjort något ont, [ 3.] förmoda att denne är förtalad. Dessutom är det hela en konditional (villkors-) utsaga: om inte Josef K. blivit förtalad, så hade han inte blivit anhållen, förmodas det. Man förmodar, att han blivit förtalad emedan han nu blivit anhållen. Han kan eventuellt ha blivit anhållen av något annat skäl. Viktigt i romanen Processen är ,förmodligen, inte vad Josef K. eventuellt är skyldig till, men att vi inte kan släppa tanken på skuld överhuvudtaget, kanske som ett mänskligt villkor, delvis genom den förslagne berättarens ( skenbart ) vårdslösa försäkran om, att Josef K. inte alls gjort något som helst ont. Jag sätter här in inom parentes det lilla ordet "skenbart" ( i och för sig ett av Kafkas favoritord, för att peka på. att vi här alltså inte kan utesluta en slags berättelsens "självironi": att FK ironiserar över berättaren. ( Misstanken som sås i första meningen sitter ju … som en spik i skallen på läsaren för resten av romanen.). Så att berättelsen inte blir "solid ironi", men väl i stället en sådan där "ogenomskinlig ironi", som av S. Kierkegaard stämplades som omoralisk. Det är skenbart vårdslöst förslaget av berättaren alternativt Kafka, eftersom det här leks med berättarrollen. Om det första påståendet “att han anhålles “ är enkel indirekt anföring, så kan det andra vara en blinkning år SIL ( style indirect libre ), där då kan refereras Josef K.s tanke I förhållande till det faktum att han är anhållen. Osäkerheten här är massiv. Och som många påstått så förekommer ingen allvetande berättare i fortsättningen av berättelsen. Ett annat alternativ är att berättaren ironiserar over Josef K. eller hela världen. Solid ironi. När vi inte kan veta, om avsändaren till ett budskap är ironisk eller inte, då kan vi heller inte svara på detta budskap, på något förnuftigt sätt. Därav synen på täckt ironi som omoralisk. Här kan man också spåra det missnöje, som många läsare av Kafka - inte alla - upplever, när man läser verken såsom blott verk i en anda av … "täckt ironi”, ”ogenomskinlig ironi”. Ordet ”skenbart” – som Kafka använder icke bara flitigt men också väl valt - är inte bara till för att skapa osäkerhet, inte bara till för att skärpa uppmärksamheten, hänvisar inte bara till Kant och Schopenhauers epistemologiska tvivel, men har kanske främst – istället – en berättarteknisk, strukturell funktion – att understryka en berättelsens dubbelhet. Vi har i Processen mött ett rättssystem, som vi snart märker att vi inte känner, och som vi genom ett hundratal sidor skall söka lära känna. Är det en rättssatir eller en psykografi ?, frågar sig I.W.Holm, som dock lutar åt att Processen handlar om litteratur som politisk handling. Ett igenkännande som romanen erbjuder är ju det, att massor av anklagelser strömmar genom vår värld angående allehanda ting, medan domaren ofta inte alls finns, eller om han nu finns och beslutar om en dom, ofta urskuldande pekar bakom sig, på lagstiftarna. ( På ”Lagstiftaren”.). Vi kommer att något återvända till rättsfilosofins labyrinter nedan. Många rättsfilosofer är ense om att vi aldrig når ”kunskap om rättvisa”, men ytterst långsamt – d.v.s. genom deras (!) arbete - närmar oss en uppfattning om denna. Den diskussion som förs om lag, rätt och rättvisa är i ett avseende en chimär. Allt är redan avgjort.I ett annat avseende är diskussionen evig. I romanuniversum är diskussionen närmast den förevändning som Kafka använder för att ha något att applicvera sitt grepp på. Vi ser redan hos Flaubert hur avsidesrepliken, blinkningen mot publiken, läsaren, - vreden över sakernas tillstånd, anarkismen - kunde bryta igenom och ställa innehållet i romanen i övrigt i relief. Här sker detta hos Kafka således i första meningen, - med detta påstående om oskuldens existens, avfyrat av det Omedv. B. - , att var och en läsare måste ställa sig tvivlande till berättaren, ( varför skulle just berättaren vara utan skuld, - vara en enastående människa, som aldrig nånsin ljuger? – Här har jag nu en uppfattning som avviker från t.ex. Martin Walsers, W., som menar att berättaren helt enkelt aldrig märks hos Kafka. ) och att vi svävar i ovisshet. Det märkliga är bl.a. att det noteras en reflexion angående klädseln hos den ene av väktarna: ”Han var lång och smärt och ändå fast byggd och var klädd i åtsittande svarta kläder, som i likhet med en sportkostym var försedda med olika veck, fickor, spännen, knappar och ett bälte och fördenskull, utan att man gjorde klart för sig vad det skulle tjäna till, föreföll synnerligen praktiska.” Detta kan ju innehållsmässigt utan vidare, estetiskt sett, hänföras till det komiska, och psykologiskt sett, till det, som Freud kallade avvärjning, en skyddsmekanism. Det är knappast en karaktärisering av personerna. Närmast är det nu narratologiskt en avväg, en komisk Gogolsk kalembur. Det är just vad hjälten ser. Här anges mer än berättelsens ”ton”. Här griper nämligen något väsentligt in i berättelsen, förutom den redan väsentliga existerande ”logiken”. Jämför P., slutet : ”Logiken är visserligen orubblig, men en människa som vill leva, henne kan den inte motstå.” Denna, en av Josef. K.s sista tankar, råkar nu vara de facto fel. Att han så dör som en hund, och att det är som om skammen skulle överleva honom, det är då närmare sanningen. Men detta med klädseln antyder att vi befinner oss i en värld, där det finns rationalitet. ( Som skänker just dennas skenbara trygghet.). Detta med kostymen är en hjältens flykt. Det finns en särskild raljans här. Vi har ingen aning om vad som har hänt i förberättelsen, och det är detta som är det avgörande stora undret, det ante-X, som genast skapar den yrsel, som så utgör…… hela romanen. Vi kastas efter X:et in i en drömlik värld, ett virrvarr av egendomligheter i processförfarande, med människor som faktiskt alla (sic!) - mer eller mindre - är knutna till ( den stora, och naturligtvis ”mystiska” ) Rätten, Lagen. Man får successivt – i Kafkas gigantiska förevändning - presenterat för sig implicit två föreställningar om Rätten: [ 1.] att rättvisan är mystisk. Här kan man , som jag här och där påpekar, fråga sig om ordet ”mystik” är det bästa. Man kan tänka sig ”ovetbar”, ”grundbegreppsaktig”, el. dyl. ( Jfr. Hägerström och ”meningslösa begrepp.), [ 2.] att uttolkarna av lagen och det rätta kan tolka som de vill, och gör det. Stiftarna nämns inte, vilket ingår i det mystiska. - Det ingår s.a.s. inte i Rättvisan att … bestämma reglerna för sin tolkning. Tolkarna har så att säga rätt att tolka vad som är rätt. Jämför här de tre avsnitt om rätt och rättvisa som tas upp av Derrida ur den klassiska franska filosofin : 1.) Blaise Pascal: ”/…/ en säger att rättvisans väsen är lagstiftarens auktoritet, en annan att det är regentens bekvämlighet, en tredje att det är den aktuella kutymen.” ( BP, Fragm. No. 56. - av främmande hand överstruken passage i originalmanuset till Pascals Pensées. ) . 2.) Montaigne Essais, a.) ”Emellertid fortsätter vi att ha tilltro till lagarna, inte därför att de är sanna utan därför att de är lagar. Detta är den mystiska grunden för deras auktoritet, och de har ingen annan. /…./ Den som lyder lagarna därför att de är sanna, lyder dem inte på det sätt han bör.” b.) /…./ även vårt lagsystem har legitima fiktioner på vilka den grundar sin rättsskipning.”,( Montaigne, Essais, Livre II, chapitre 13, De L´éxperience. Denna kritik av rättvisebegreppet – jfr. dock Montaigne: ”Jag undervisar inte, jag berättar.” - ligger senare latent hos både Kant och Hegel. Hegel talar i sin Rechtsphilosophie emot att makt är rätt, och konflikten kan ju spåras ända tillbaka till Sokrates´ Apologi, - vars kritik ju troligen överensstämmer mer genuint med Sokrates´ än med Platons. ). Domstolen är hemlig, och vi kan sluta oss till att den är hemlig, för att den ruvar på något mystiskt. Men: allt är - som bekant - inte ”mystiskt”, bara för att det hålls hemligt. Tvärtom. Så är Processen och kanske också Slottet parodi på – eller en utveckling av - ett Nietzscheanskt "slavuppror", där Josef K. nu är en karikatyr av den människa, som försöker skapa världen själv, sätta sig över den traditionella moralen, besegra världen genom viljan till makt, omvärdera alla värden, och även tycks gå under, men kanske mer genom att han [ 1.] litat på berättaren; [ 2.] alternativt verkligen är skyldig till ett brott, som han implicit erkänner genom att låta sig avrättas ( … i det han hoppas att … slumpen skall rädda honom.); [ 3.] att han följer den utstakade väg som kan ses som en reell implikation av att allt är bestämt, avgjort från början. Här tycks Josef K. – i total mening - utsatt för ett självbedrägeri som nånsin Emma i Madame Bovary. Vi omfattar honom med samma överseende, som vi ser på Emma Bovary, som förväxlar lyx med lycka, ser storstaden som räddningen, småstaden som förbannelsen. Skillnaden är att för Josef K. är historien från början helt avgjord, medan Emmas möjligen bara är till stor del avgjord. Man kan här påminna om den egendomlighet som finns hos Dostojevskij, där denne vägrar att införa orsakssamband, men hänvisar alla hjältars beslut till ett Nu. Ett en Samtidighets Nu i själens inre dialog. Kafkas berättelse innehåller nära nog ändlösa resonemang kring anhållandet, brottet. skulden, processen, Lagen ( som metonymi för Rätten ), rätten, rättvisan, och frisläppandet ( rentvagningen från anklagelsen ). Kafka själv hade ju nu, som jurist , en direkt erfarenhet av sådana resonemang, och hade i sin dagliga praxis övat upp sin stil i detta koncist precisa, minutiösa, utredandespråk, - "kanslispråk" - med vilken största delen av romanen är späckat. Man anar i detta språk kanske ett mindre behärskat dylikt. Behärskningen, undertryckandet av känslor, är i sig en slags process. Det råder i hela romanen en skenbar ordning, - det talas vitt och brett om lag och rätt - och det tycks också som om allting kommer till ett lyckligt slut, om ordningen följs. Man tänker här på den ordning och metod , ( process ), som illustreras av de Sades Justine och Juliette, systrarna vilka, - var och en på sitt sätt - utnyttjar Ordningen, för att ( alls ) kunna leva. En viss ordning och metod finns i Processen i det rent av pornografiska i begäret efter den freudska symbolen. Det visar sig – i Processen – att det enda frikännande, som kan komma ifråga, är det skenbara. En temporär lösning. ”Temporär” är kanske fel ord, eftersom det antyder att det bara är fråga om tid. Det är ju också fråga om essens, - : här ifrågasätts allt ifrån oskuld till skuld, rättvisa till dom och straff. En dom är ju s.a.s. tidlös. Var något brottsligt, så förblir det brottsligt i förhållande till den lag, som åtminstone rådde vid brottets utförande. Josef K. kan leva vidare – som om inget har hänt. Detta visar sig dock omöjligt. Denna omöjlighets verklighet - livet i det ”skenbara frikännandet” - tycks vara ett av de väsentliga meddelandena i Processen. Perversionen i flera av de av Kafkas berättelser som handlar om skuld och straff är ju ofta den, att hjälten svävar i en utdragenhet i en svävningssfär av BÅDE skuld och oskuld under erhållande av … straffet. Låt oss även se på den lilla episoden med äpplet i inledningskapitlet av Processen. Efter att ha blivit förklarad anhållen, men nekats frukost, och de båda väktarna Franz och Willem erbjudit honom en frukost från ett nattcafé i närheten, går Josef K. tillbaka till sitt rum, arg, och slänger sig på sin säng: ”..och tog ett äpple, som han kvällen före hade förberett för fruktosten. Nu blev det hans enda frukost och i vilket fall som helst /…/ mycket bättre än frukosten från det smutsiga nattkaféet skulle varit.” Äpplet är från fb, att ha att äta på födelsedagens morgon, och mytologiskt kan man se det som en korsning mellan Erisäpplet ( i Homeros´ Iliad ), Evas äpple i Genesis, och Törnrosas äpple, - om man vill. Äpplet har ”överlevt” in i den nya sfären, in i berättelsen, ( det virtuella universumet, tredje sfären ) och det smakar dessutom gott. Ändå är detta ett ”tragiskt äpple. Det minner om det gamla, och det är början till slutet. --- Josef K. biter ett stort stycke av det, och … det smakar gott. ( Kanske är detta äpple då emblematiskt, som svärdet – jfr. ovan - i Amerika : kanske har han, s.a.s. ätit av äpplet - i tanken - redan kvällen förut , och så är äpplet en del av mediationen ( övergången ) in i ( liknande det carrollska ) Underlandet …. )! Sedan finner han, att väktarna sitter ute i vardagsrummet och äter upp den frukost, som de just hämtat … åt honom. Väktarna är exempel på ”herrar” hos FK. Herrarna, att de, dessa erinnyer, hämndgudinnor, oftast är just två innebär också att de har en pakt mellan sig. Deras huvudsakliga egenskap är enkannerligen att de är två, och deras gemensamma egendom är den hemlighet, de har tillsammans, samt den eviga juveniliteten hos dem, ofärdigheten - något som Adorno noterat. Ofta är de ”tvillinggestalter”, som befolkar Kafkas romaner ett slags halvfigurer (sic!), som rör sig i – och till en del bildar - ett limbo mellan hjälten och yttervärlden. Deras existens är en slags halvexistens, kan man mena, … om man nu tycker sig kunna finna hela existenser hos andra figurer. Än en gång: i inledningen i Processen ”förklaras” alltså att Josef K. inte ”gjort något ont”. Men detta meddelande är nu – som vi sett - satt i ett osäkert läge. Detta framstår som ironiskt, eller så kan man se det som fritt indirekt tal, eller slutligen ta det som en faktisk – definitiv ! - upplysning. Välj bara! I Processen har vi alltså en sällsynt komplicerad öppning. Den kvalificerar sig bland alla de öppningar ( inledningar ), som Kafka själv fann " nästan skrattretande ", i den klassiska dagboksnotisen om inledningar. Bara "nästan" alltså! Jfr. praktöppningarnas praktöppning i novellen En Korsning.”Jag har ett egendomligt djur, halvt katt, halvt lamm. Bland de grepp som Kafka använder, för att skapa ett Omedv.B., tycker jag att just det han använder i Processen är det elegantaste. Detta till en del för att det lägger ett tvivels skimmer över exakt hela berättelsen, från början till slut. Så blir det något av en detektivroman. Den har ju setts ibland som något av en sådan. Många läser den som sådan och försöker finna det konkreta brottet. Men ju längre romanen fortgår – ,den roman som Borges i sin nästan totala oförståelse för Kafka , finner så onödigt lång, desto mer inser man att det definitivt inte bara handlar om utredningen av ett enstaka brott. Här finner man hela rättsapparaten på svarsbänken, och lagens och rättens begrepp. Ekbom menar att det i Processen inte handlar om vår ”vanliga rättsapparat”. Det kan man hålla med om. Ingen sådan rättsapparat som beskrivs i Processen är känd i internationell rättshistoria. Det nästan förargliga är dock, att den av FK beskrivna rättsapparaten på avgörande punkter så infamt väl illustrerar en del av problemen inom juridiken. Man får här icke bortse från att Kafka här och där strör in uppenbar samhällelig satir, inte bara i Processen, men ju också rikligt i t.ex. Amerika. Nästan i Jonathan Swifts efterföljd. Man vill även tänka på L. Carroll: ” ´Låt juryn överlägga om utslaget´, sade kungen för cirka tjugonde gången den dagen. Nej, nej !´ sade drottningen, ´Dom först, – utslag efteråt !´ Sånt struntprat !´ sade Alice ljudligt. ”Idén om att ha domen först !´” ( L. Carroll, Alice´s adventures in Wonderland.) Efter en lång diskussion, under vilken K. undrar med vilken rätt man anhåller honom, påpekar väktarna, att dessa två står närmast K. här i världen. Franz och Willem. De två stöttar varann genom oupphörliga sneglingar, och "skenbart betydelsefulla" blickar. Man kan här jämföra med tankar hos sociologen G. Simmel i Philosophische Kultur, samt Benjamins reflexioner om gestens betydelse hos Kafka. Det är viktigt som sagt att väktarna är två, då de därmed inte är personer så mycket som de är myndighets-personer, d.v.s. en instans i ett maskineri. En medanklagad, köpman Block, sätter sig helt enkelt nu att vänta på utgången av sin process. Josef K. finner nu detta meningslöst, men den medanklagade invänder: ”- Att sitta och vänta är inte meningslöst, men att själv försöka ingripa är meningslöst.” Allt utmynnar måhända, hos läsaren, i en slags känsla av att vara klaustrofobiskt objekt innesluten i …. en gigantisk ironi. Man må här iaktta hur Kafka först måste skrämma ( ett sätt att vara angelägen på ) sin läsare, för att sedan kunna ställvis lätta på trycket medelst bedövande vackra – eller helt enkelt… subtilt kittlande erotiska - lössläpptheter från det tunga och kvävande - det brungrå - något, vilka man icke kan uppskatta annat än med ett något perverst sinne, eller: ett sinne öppet för det perversa, ”förförd av Kafka”. Sigmund Freuds hustru Marta hade alltid en känsla av att hennes make sysslade med någon slags pornografi. Felice Bauer hade samma aning beträffande sin Franz. Detaljen med ”cykelkörkortet” är ju en markör för det ”fantastiska” i stil med frihetsgudinnans svärd. ( enligt mönster från Kunstmärchen. ). Det är mer precist en lokalitetsmarkör för det annorlunda i tid och rum, - dock inte utan en tendentiös blinkning. Detta cykelkörkort står i sin parodiska enslighet, såsom det i romanen i övrigt aldrig nånsin nämns något om cyklar eller cyklande alls. ” – Ja, så är det, det behöver ni inte tvivla på, sade Franz och blev sittande med kaffekoppen i handen, medan han såg på K. med en lång, sannolikt betydelsefull men obegriplig blick.” Detta är i sig ett litet mästerstycke, som skulle passa in i romantikern Novalis´ - och de övriga tyska romantikernas - ”svävnings-estetik”. ”/…/ en lång, sannolikt betydelsefull men obegriplig blick.”. Detta utsäger faktiskt inte mer om blicken, i positiv bemärkelse, annat än att den just var … lång. Men i detta med att den synes lång igenkänner man det, som är typiskt för den som är utestängd. Detta är bilden av den, som känner att hen saknar något för att förstå ”bilden”, läget. Och det man här kan ana, i en sådan beskrivning, det är att det egentligen inte beror på omvärlden, eller inte borde göra det, men beror på betraktaren, här på figuren Josef K., som är berövad något som skulle göra denna blick möjlig att tyda. Detta kommer aldrig att ske. Alltså beskriver den vackra beskrivningen av denna långa blick ett avstånd mellan yttervärlden, objektvärlden (O) och hjälten (S) som vi ovan har belyst.





PARTEM POSTERIOREM

Det Omedvetna B. och infallet. Om strukturell triplicitet. När Josef K. - i Processen - går ner för trapporna från femte våningen från det hus där han till synes förgäves söker undersökningskommissionen ( Rätten, ), där Rätten - som det sen visar sig - håller hus , med sina porrtidningar och annat, - när han går med oförrättat ärende, så beslutar han plötsligt - PLÖTSLIGT! - liksom ….ut ur intet ….( - Omedv.B. ) - vid ett tillfälle, att han ska återvända och inte nöja sig med att inte finna Rätten, ….att inte släppas in… Exempel A.: ”En trappa upp började det egentliga sökandet. Eftersom han ju inte kunde fråga efter undersöknings-kommissionen, uppfann han en snickare Lanz - namnet kom för honom, därför att kaptenen, fru Grubachs systerson, hette så - och tänkte nu höra efter i alla lägenheter, om det fanns någon snickare Lanz där, för att få möjlighet att kasta en blick in i rummen, Det visade sig för övrigt att detta oftast gick för sig utan vidare, ty alla dörrar stod öppna och barnen sprang in och ut. Rummen var i regel små, hade bara ett fönster och tjänstgjorde även som kök. Många kvinnor höll ett spädbarn på armen och ordnade med den fria handen med spisen. Halvvuxna flickor, till synes bara med en kjol på sig, sprang flitigt fram och tillbaka. I alla rummen var sängarna upptagna, där låg sjuka och folk som ännu inte hade vaknat , eller sådana , som låg och drog sig fullt påklädda. Där dörrarna var stängda , knackade K. på och frågade, om det var där snickare Lanz bodde . Oftast var det någon kvinna som öppnade, hon hörde på K.s fråga och vände sig om mot någon, som reste sig upp i sängen. - Det är en herre som frågar om det bor en snickare Lanz här. - Någon snickare Lanz ? frågades det från sängen. - Ja, svarade K. , fast undersökningskommissionen utan tvivel inte befann sig här och han alltså inte hade mer här att skaffa. Många trodde att K. var synnerligen angelägen om att träffa snickaren Lanz, tänkte efter länge, nämnde en snickare, som emellertid inte hette Lanz, eller ett namn, som hade en ytterst avlägsen likhet med Lanz, eller också frågade de hos någon granne eller följde K. till en dörr långt borta, där det , enligt deras mening, möjligen kunde finnas en sådan som inneboende eller där det bodde någon, som kunde lämna bättre besked ände själva. Slutligen behövde K. knappast fråga mer på egen hand, utan drogs på detta sätt genom hela huset. Han började att känna sig ångerköpt över sin plan, som först hade synts honom så praktisk. Fem trappor upp beslöt han sig för att ge upp sitt sökande, tog farväl av en ung och vänlig arbetare, som ville föra honom vidare, och gick ner igen. Men sedan blev han på nytt förargad över det gagnlösa i hela företaget, gick upp igen , och knackade på första dörren i sjätte våningen. Det första han såg i det lilla rummet var en stor väggklocka, som redan visade tio. - Bor det någon snickare Lanz här ? frågade han. - Var så god, sade en ung kvinna med svarta strålande ögon. Hon stod just och tvättade barnkläder i en balja , och pekade med den våta handen på den öppna dörren till nästa rum. K. trodde han kom in på något sammanträde./......./ ." Josef K. beslutar sig för att återvända, att finna undersökningskommissionen. Varför ? ” Men sedan blev på nytt förargad över det gagnlösa i hela företaget, gick upp igen /…./.”, och han finner då först efter ett beslut, inte grundat i list och beräkning, men i en plötslig ilska … Rätten, egendomligt nog , JUST emedan HAN – i en IMPULS - BESTÄMT sig - som det tycks . Det Omedvetna A påverkat av Omedvetna B . Det Omedv.B. ( en del av (S) ) supplikerar/determinerar här Omvärlden, (O) Objektvärlden, och det Omedv. A, förändras, tycks det, i replik på Josef K.s plötsliga beslut, just för att Josef K. blir trött på det gagnlösa, - för att han beslutar sig ( i kraft av det Omedv.B. ) -och här markeras nu existensen av en ( min teoris ) triplicitet: Josef K.s ( d.v.s. = S ) och dennes list med uppfinnandet av snickare Lanz, det omedvetna infallet, Omedv. B. samt omvärldens ( ironiska ) spel, i det att omvärlden nu ( dialogiskt ) godtar Subjektets påhitt. ( ”- Varsågod, sade en ung kvinna med svarta strålande ögon.” ). Här ser vi nu existensen av en enhet mellan (S) och (O), med en förbindelselänk i det Omedv.B., och vi är så inkastade i ett spel mellan två omedvetna krafter ( vertigo): [ 1.] Omvärlden, - som ju ÄR hans Omedvetna , och [ 2.] det faktum , att beslutet .... bestämmer. D.v.s. att en slags ”logik”, som framstår som ”drömlogik”, tar över. Bara för att Josef K. beslutar sig för något, så är allt som uppdukat för honom, dörrarna är öppna. ( Beslutet är determinanten för omvärlden (O).) . Det Omedvetna B. visar sin suveränitet över det Omedv.A.. ( Så tycks beslutet vara .... själva .."demonen". ( Id est : tomheten, som fylls. ). ( Är de dubbla jagen en anknytning till Kunstmärchen-traditionen ? ). Det Omedv.B. tvingar s.a.s. det Omedv.A. att öppna sig. Det som komplicerar det Omedvetna A. är tvivlet på berättaren, i SIL, den inbyggda misstanken om att vi från början inte kan lita på DENNE, för att sedan gå över till att inte lita på Josef K.. I och med vår teori, så har Josef K. - i den manifesta berättelsen – som ”figur” ett tre-delat sinne. Den totale Josef K. ( ingen kursiv ) – som han var i förberättelsen = hela berättelsen. Om vi hade uttryckt saken på Engelska, så hade vi sagt : det rör sig om , handlar om "three faculties of mind". "Mind" är ju … ett förträffligt ord, till vilket vi på svenska inte har någon riktig motsvarighet. Vi menar ju då - när vi tänker/säger: "mind" - hela sinnet, i form av en "fungerande intellektuell apparat, medveten o. omedveten" el. dyl. Ty vad som framställs ( efter den tänkta - klart implicerade - förberättelsen ) är : 1.) Josef K.s explicita tanke ( innefattande en viss tankeautomatik och en ganska blygsamt utvecklad listighet ); 2.) dennes externaliserade Omedvetna, (A) såsom hans Omvärld, ikring honom; 3.) hans extra Omedvetna, (B) manifesterat i hans : 3a.) egenartade viljeyttringar : 3b ) hans underliga (?) förmåga att plötsligt få impulser, INFALL , som från ett alltför uppenbart : ingenstans.(?).( Från djupet av honom själv = Detet. (?))( Jfr. hur Kafka börjar som prosalyriker, studerande och beskrivande impressionistiskt infall hos människor i de små styckena i samlingen Betrachtung.). Sammanfattning: Vi har hos Kafka då något som liknar ett dubbelt Omedvetet. Detta är skiktat så, att det ena, Omedv. A. har en mycket stark ställning, såsom varande hela omvärlden. Det andra , Omedv. B., är något som existerar i strid mot förnuftet ( vårt förnuft ): hjälten KAN inte ha något omedvetet, några infall o.s.v., eftersom han just är berövad sitt … omedvetna, samt diverse andra sinnesförmögenheter.. Men hur hanterar vi tvivlet på berättaren - i : le style indirect libre. Är tvivlet på denne något som kan överföras på ( i Processen ) hjälten, Josef K ? Här – i Processen – hör tvivlet på berättaren till det som rör det Medvetnas sfär. Vi väntar med att aktivt misstänka berättaren ett slag, för att först se om det alls finns strukturella belägg för – om man kan förnuftigt exemplifiera - det dubbla Omedvetna. Är det det vi har gjort ovan med ”snickare Lanz- episoden”? (O), Omvärlden , tycks arrangera sig själv ibland i enlighet med Hjälten (S) , ibland i motsats/motsättning till denne och dennes , som det tycks, nyktra och klara tanke, - denna värld, och detta subjekts medvetande, förefaller alltså stört av en tredje inträngande faktor, d.v.s. det Omedvetna B., ( Omedv.B.) som fullbordar detta nya universum, vårt verkuniversum hos Franz Kafkas texter. Det tycks dessutom som om det förs ett slags SPEL emellan dessa tre instanser, ett spel , som vi inte begriper. Vem spelar spelet ? ( Vi tänker nu också, att det är för det är , liksom, tre stycken agenter på tre plan , 1.) Hjälten ( (S) = subjektet (S) ), 2.) Omvärlden ( ( O ), ergo = det Omedvetna ( Omedv. A.) ) och …3.) : det Omedvetna B.. ( Omedv.B.) Exempel. B.: Vi har ytterligare en tidig episod i Processen, när Josef K. lämnar vindskontoren i förorten, där Rätten finns: "/.../ han sprang nerför trappan så snabbt och i så långa språng, att han nästan fick ångest av denna omsvängning. Sådana överraskningar hade han aldrig hans annars ganska stabila hälsa berett honom. Skulle hans kropp göra revolt och bereda honom en ny process när han nu bar den gamla så outtröttligt ? Han avvisade inte tanken på att vid första möjlighet gå till doktorn, åtminstone skulle han - här kunde han råda sig själv - använda alla kommande söndagsförmiddagar bättre än denna." Här kan vi se en parallell till Förvandlingen, eftersom ju kroppen kommer på tal som ett mellanled, ett intermédiare, i form av Gregors skalbaggskropp. Det är nu mycket ovanligt, att alls kroppen nämns vad gäller Kafkas hjältar, - förutom just hos Gregor Samsa, men då i den kropp ju är en del av Omedv.A..Josef K. "notererar" här närmast, att kroppen kanske vill "starta en revolt och bereda honom en ny process" mitt i alltihop !!! ( Här är både Josef K.s fruktan och kroppens signaler, ett Omedvetet B., ( Omedv.B.) , som ställer sig i relief till det Omedv. A. och till Josef K.s för övrigt monomana, nästan mekaniska tänkande. Detta Omedv. B., som ibland tycks bryta igenom med en sådan kraft att det gör hjälten mer mänsklig, ( hel ), blir dock raskt undanskuffat av Josef K. och av hela historien. Av strukturell "nödvändighet". Ångesten - frihetens signal - uppenbaras nästan väl skälmskt, helt tillfälligt, och döljs sedan. Oron över kroppen är ju en omedveten signal. Josef K. kan inte ha några omedvetna signaler, enligt schema A., och det som uppenbaras här, en hjälte som s.a.s. ”springer omkring i sitt eget Omedvetna, han kan inte ha något ( mer ) omedvetet. Det är detta som är det kafkaeska. Vad jag söker beskriva i denna modell är en hjälte som endast är en del av sig själv. ( Jfr. här paradoxer inom filosofin och logiken , som behandlar när en mängd är en delmängd i sig själv.). Josef K. är liksom ”en figur i huvudet på sig själv”. Mycket förenklat och bildlikt. Berättelsens ( Processens ) Josef K. är en delmängd ( nämligen: det medvetna ) – ”klasslogiskt” sett - hos den totalitet ( mängd ) som Josef K. var innan berättelsen börjar, ( d.v.s. i förberättelsen.). Här har vi då, genast, förklaringen dels till den – berömda - statiskhet som finns hos Josef K., dels förklaringen till att denne inte drömmer, samt till att Kafka aldrig förmådde slutföra romanen, samt förmodligen till den ”dubbelexponering” som ger ….den s.k. ”Kafkaeffekten”, som fullbordar, jämte andra faktorer, det ”kafkaartade”. — Så ser vi här konsekvensen i det att Kafka förmodligen lyfte ut episoden En dröm ur Processen, och lät denna vara en fristående novell. Josef K. har inte tillgång till drömmen. Han har inte – normalt (!)- tillgång till sitt omedvetna. Överhuvudtaget är det påfallande hur lite överblick ( kringsyn ) Josef K. har. Han höjer, s.a.s. aldrig blicken, utan betraktar allt som händer honom på ett direkt, automatiskt, mekaniskt sätt, något som efter hand får honom att framstå som en oreflekterad ( icke reflekterande ) gestalt, en person ( i berättelsen, den manifesta ) som ser saker och ting ur grodperspektiv. Josef K. har - i hela romanen – nästan inte en enda övergripande tanke som omfattar vad han nu råkat ut för. Praktiskt taget det enda, som totalt kunde spränga verkuniversum i Kafkas romaner, det vore om hjälten drömde något och vaknade upp och OM det berättades: ”På natten drömde Josef K.. Han vaknade och kom ihåg att han /…./ ”.( Därav det felaktiga hos t.ex. Eschweiler i dennes nyordning av Processen..) Intrycket att Josef K. ”irrar omkring” är svårt att värja sig emot. Planmässighet finns inte hos Josef K., även om denne till synes resonerar rationellt. Detta, det skenbart rationella, kan ju ses som en hejdlös drift med den s.k. rationaliteten själv. Rationaliteten är en Max Webersk ”järnbur”, rationaliteten är en automatik. Josef K. är ingen kreativt tänkande människa, men enbart en kugge i ett förutsägbart spel, givet – enbart – att han är anklagad.( Weber i sin tur har under senare tid blivit anklagad för att bara vara intuitiv. Weber som klarsynt dåre.) Vi kan, i ett infall ( vars genes vi definitionsmässigt hänför till det Omedvetna ) hos Josef K., se hur det Omedv. B. uppenbarar sig. Flera slags infall är exempel på det Omedv. B.. En typ av infall är t.ex. ett anfall av nyfikenhet. ( Nyfikenheten är nästan som omvändningen av glömskan; i nyfikenheten känner man , att man måste ta reda på något utöver det man uppfattar,( utöver det man glömt ) - är medveten om, trots att inget helt logiskt tvingar en till det. ) Exempel C.: I kap. 5, Der Prügler, i Processen går Josef K. förbi skräpkammaren, och får en oemotståndlig lust att se efter, vad som finns därinne. ( Man kan kanske här inte helt bortse från associationen skräpkammare= minnets ”skräp”-kammare = det Omedvetna ….). Josef K. öppnar dörren till denna, en handling som i sin ( … skenbara ) slumpmässighet, i det att han där faktiskt finner något betydelsefullt, i denna slumpmässighet, ger en dubblering av det omedvetna: Omedv. A + Omedv. B., som ju hela omvärlden (O) är omedveten. Rent logiskt – enl. min modell- , kan inte det hända att Josef K. öppnar dörren till skräpkammaren av en omedveten impuls, eftersom det förmodligen är just en omedveten impuls. De omedvetna impulserna är så att säga den klädsel som hans omvärld redan består av. Det Omedvetna är det som händer honom. Alltså blir sådant som hos Josef K. framstår som omedvetna handlingar en absurditet, om man inte ger Josef K. ett andra omedvetet, ett Omedv.B., och ger en ( minst sagt ) dubbelexponering av dennes psyke. ( Härav : kafkaeffekten. ): Väktarna Franz och Willem sitter i skräpkammaren i bankens korridor. De skall ha prygel för att Josef K. har klagat på dem hos undersökningsdomarna. Pryglandet av väktarna p.g.a. denna klagan, det är allt något som försiggår i den omedvetna sfären.(O). Nu är alltså den totala omedvetna sfären både fylld av Josef K.s klagan, en önskan om prygling av andra samt en nyfikenhet att åse detta. I dessa överlagringar finns inga motsättningar, men det är ändå skiktningar ovanpå varandra som är paradoxala. Han får – berövad sitt omedvetna – en omedveten lust att öppna dörren till skräpkammaren - ….. i sitt Omedvetna!! Väktarna sitter dessutom – på ngt sätt - i skräpkammaren för evigt och klagar på …”systemet”. Dagen efter när Josef K. öppnar dörren till denna kammare, sitter de där igen (!!) - med sin – mystiska – (önske-)plågoande. Märkligt är, i en dubbelhet, att Josef K. efter detta , tycks agera som om skräpkammaren var hans egna hallucination, då han (ju) ber en vaktmästare att röja ut skräpkammaren. Detta adderar ännu en dimension. Här indikeras ju att Josef K. i sin fiktiva värld inte ”tror på” (!!) det Omedvetna A. (O) men hänvisar vaktmästaren till att rent av ”städa upp i …. själva ”verkuniversumet”. Josef K. som subjekt (S) protesterar – genom ( p.g.a.!!) Omedv. B. - mot Omedv.A.(O). Båda omedvetna är agenter, och vi får här en vertigo. ( Jfr. senare mitt resonemang kring lantmätarens fallande i sömn i Bürgelepisoden i Slottet.) Det är detta som är det i sanning kafkaeska. Bl.a. Eduard Goldstücker har menat, att det tycks livsfarligt för Kafkas hjältar att ”tappa kontrollen”: ”Detta ögonblick när Kafkas hjältar , om en bara för bråkdelen av en sekund faller ur sin mekaniska livsrutin , är mycket farligt för dem, ty det räcker att göra dem medvetna om att de lever ett falskt liv, att de – för att uttrycka saken i en i Processen av Kafka använd terminologi – att de stöter emot det mänskliga livet lag , När de en gång gjorts medvetna om detta är de hotade i sin existens, det uppstår en ”process” där det bara finns ett straff: döden. Jag erinrar här om Gregor Samsa/…./.” Det Goldstücker syftar på kan lika gärna vara passagen ur novellen Första bekymret : ------ d.v.s.: Om sådana tankar började plåga honom, kunde de då nånsin upphöra ? Måste de inte ständigt stegras ? Var de inte existenshotande ? ) ==========================================


Om lagar. Josef K. är trängd av anklagelserna, om vilka han alls inte är säker på vad de rör.Vad handlar allt om ? ”Lagar erhåller sin auktoritet från innehav och vana. Det är farligt att söka spåra dem tillbaka till dess ursprung ; de växer sig stora , och förädlar sig själva,som våra floder, genom att forsa vidare; men följ dem upp till dess källa, så är de blott en liten bäck, knappt urskiljbar, som sväller ut så, och förstärker sig så, genom att åldras. Gör inget annat än att beakta de urgamla åsikter som gav den första rörelsen till denna berömda ström, så full av värdighet, fruktan och vördnad, och du kommer att finna dem så lättviktiga och svaga, att det inte är att undra på om de människor, som väger och reducerar till förnuft, och som inte tillmäter något värde genom auktoritet, eller blotta förtröstan, ofta har sina omdömen väldigt långt ifrån, och skilda ifrån, den åsikt som allmänheten har.” ( Montaigne ) Efter att ha besökt sin advokat, och träffat en fabrikör – anklagad liksom han själv – så får han ett ( igenklistrat ) rekommendationsbrev till en viss porträttmålare, som kallas - men inte heter - Titorelli. Denne bor långt borta, på andra sidan staden. I en förort, och högst upp i ett hus , och vägen till det lilla, lilla rummet,( en sådan ateljé ! ) går genom olika krokiga, vindlande trappor, och trappor ( trånga. Sic ! ) med trappsteg som växlar i höjd. När han äntligen – guidad av en puckelryggig 13-årig skrattande flicka ( halvvuxna flickor finns här också, och de tillhör, som alla gör utom Josef K. , domstolen, visar det sig … ) väl kommer in till Titorelli , på vars dörr det med målade illröda bokstäver står dennes tilltalsnamn, så ombeds han sitta ner och så betrakta en tavla. Målaren har dessförinnan bedyrat , att han inte förgriper sig på småflickorna, som energiskt ilar runt i trappan och rummet, men körs ut. Titorellis tavla är ett beställnings-porträtt av en domare,. Halvfärdigt är det och slarvigt målat; ”ojämnt i konturerna”. Bakom domaren på porträttet är liksom en oformlig skugga. Vid närmare påseende får Josef K. nu se att det är en bild av rättvisan med vågskålarna. Romerska Justitia, inte grekiska Dìke, som hos sina greker var avbildad bara med en käpp, med vilken hon tuktade sin syster, Adike, Orättvisan. Västerlandets moderna rätt bygger ju i ursprung o. väsentlighet på antik Romersk rätt. Men rättvisans gudinna har ju, i Processen, i Titorelli-kapitlet, små vingar på fötterna på målningen. Josef K. tycker att hon liknar segerns gudinna, Nike , men ser sedan, att det i själva verket är jaktens. ( Utläggning om domarens självbild överflödig…). K. finner dock att det rimmar illa med rättvisan, att kopplas ihop med jakten. Han inser ju att det är Domaren, - en mellandomare - som givit ordern om detta utförande.—Så ser vi hur en konventionell symbol ( Justitia ) här brukas i ”förvrängt” tillstånd för att emblematiskt visa på en karaktäristisk avväg, på vilken historien själv tycks skrida fram. Här kommer man att tänka på Frihetsgudinnan i New Yorks hamn i Kafkas Amerika som en parallell, då ju denna inte har Upplysningens fackla i handen, men i stället ett rejält svärd, svingandes i luften. ( Maktens symbol.) Denne Titorelli är uppenbarligen en mycket dålig målare, som billigt säljer hemska hedlandskapsmålningar ( med träd med spretiga grenar, och ideligen samma motiv … - en Kafkas kritik – trol. instinktiv - av romantiskt måleri ? ) , men – å andra sidan – tycks han ju vara dels lärd i den i denna ”värld” rådande rättsläran , och samtidigt utrustad med ett mycket förnämligt skarpsinne. Han tycks likaså mycket välvillig – och likaså förekommande till sättet – och Josef K. är inte missnöjd med just T., men mer med vad denne, initierat – och med en viss dåligt undertryckt glädje, tycks det - har att såga om domstolen, och särskilt om reglerna för frikännande, vilka sannerligen rimmar med bakgrundens budskap på porträttet : ”bytet” skall inte undkomma ! Många har alltså sett Titorelli som skapad något efter Freuds Leonardo, då med de skillnader som är uppenbara. Likheterna skulle vara att Titorelli liksom Leonardo är mångsysslare och rastlös, inte bryr sig om flickor(na), är begåvad, sällan blir riktigt klar med sina målningar utan kan hålla på med dem ”i evighet”. Detta kan nämnas här som exempel på ursprung, och kanske på ”citat” från Kafkas sida, och såsom prov på ett oemotståndligt infall att införliva delar av Freuds bok, medan infallet s.a.s. står till buds. Dessutom är det ju så, att den bok, som Freud skrev, är ett erkänt stilistiskt mästerverk; ingen kan undgå att fängslas av klarheten och skönheten i språket. Ja, Freud själv var mest nöjd med denna bok av allt han skrivit. Extrem välmodulation är något av det som utmärker Titorellis språk i det långa kapitlet. Ser man efter i Apparatband till texten, så finner man få ändringar. Kafka har här haft god nytta av sin juristutbildning, och tycks själv rent av i sitt esse, när han låter Titorelli så klart och koncist och samtidigt utförligt, motsägelsefritt och utan luckor, utlägga den situation inför vilken samtliga anklagade i hans värld står. Det är ju också klart, att Titorelli är en del av Josef K., som Titorelli ingår i den Omedvetna (O) sfären hos Josef ante-X ( fbs person ), - så är : förutsatt att Josef K. företräder en likhet med Kafka själv, flera andra personer i omgivningen mer eller mindre förträngda delbilder av Kafka själv, Kafkas inre, dennes ”demoner”. Det är ju så, att Titorelli kan sägas var den karikatyr Kafka skapar av sig själv och som han har med i romanen som Josef K.s omedvetna självbild. Titorelli såsom skuldkänslan, och försvaret. Kafka älskade ju att höra sin egen röst, och att formulera sig - ; så gör också Titorelli. Han brer ut sig av hjärtans lust över rättssystemet, allt medan tavlan, målningen, förställande domaren inte betyder något alls. Särskilt inte såsom konstverk! Titorelli sysslar inte med konst. Patrick Glen menar stort sett att, vad Titorelli berättar om Lagen är sagor om hur Lagen kunde vara förr, men att denna forntid speglar hur Lagen var innan det moderna samhället tog över, och gjorde Lagen till en formell, automatisk, förutsägbar process, i ett samhälle präglat av reifikation och alienation. Så är vad T. anspelar på verkligen legender och sagor, fjärran från verkligheten. Rättsläget i Processen för dessa anklagade är ju detta: A,) Det verkliga frikännandet, b.) det skenbara frikännandet, c.) uppskjutandet. Något frikännande (A.) existerar dock i praktiken inte. Detta är kärnan i berättelsen, och man behöver här inte parafrasera detta. Nu kan man, som Glen gör, fråga sig om det inte just är ett porträtt av en modern lag, en sentida lag, som visas. Kafka framställer sitt ”landskap som evigt, men är inte det en chimär, då just den lag han beskriver är typisk för ett utvecklat kapitalistiskt samhälle, där lagen är formell och standardiserad?” Enligt Glen är det lagens nödvändighet, inte dess tomhet, vi ser hos Kafka, den nödvändighet som präglar en reifierad lag, med hänsyn till reifikationens klassiska dubbelhet, systemet syns reifierat för subjektet, och subjektet blir reifierat av systemet. Således är den omgivning, som hjälten vistas i, inte en evig värld präglad av Lagen, och moralen, som sådan, i evig gestalt men just en modern värld, vi ser Lagen, som den är i en sentida Nuets utvecklingsfas. Att detta inte uppenbart framgår, öppet, får nu kanske förutsättas bero på, att denna bild av Lagen har interioriserats i Josef K.s Omedvetna.(A.). Själva framställningen, i dess bjärta och ”groteska” form, kan då ses som en anmodan från Franz Kafka själv att, i skuggan av det intrikata sadomasochistiska determinerade dramat, ta i betraktande också frågan om Lagens natur, och lagens förvandlingar. Berättandet om ett rättssystem och dess konstruktion ställs i relation till bilden av Rätten, det rättas begrepp, och begreppen skuld och straff hos hjältarna Josef K., mannen från landet m. flera. Man ställer sig ganska snart i Processen den felaktiga frågan, om det är Systemet som dömer Josef K., eller hans opposition mot det. Om det är protesten som är agent. Även om man inser att det i den fiktiva, tredje sfären nu är så, att Josef K. redan på första sidan av Processen är dömd, till döden dessutom, så kvarstår frågan om han, i Fber. är determinerad av sin egen skuld, eller av en förseelse inom ett system, och om det nu i ett tänkt annat rättssystem funnits en annan ”nödvändighet”, av ett annat utseende än det som beskrivs i den manifesta berättelsen. Att det senare kan vara fallet, det argumenteras det för i den manifesta berättelsen. Ty Lagen är icke evig. Rättsystemet i Processen är en del av Josef K.s Omedvetna, en del av (O). Josef K., som det subjekt (S) som är berövad sitt Omedvetna ( Omedv. A ) är inte nödvändigtvis reifierad, förtingligad, av ett system,(!) men kan ses som reifierad av en gigantisk brist på omedvetet själsliv. Nödvändigheten, dödsdomen, är alltså given från början. Josef K. står, som figur, fri från systemet, men inte ifrån den dom detta åsatt honom i Förberättelsen. Domen, liksom systemet, är inskrivet i hans omvärld (O), i den manifesta berättelsen, i hans Omedv. A., och vi kan endast följa honom i den paradoxala figurgestalt han nu har, där då och då ett Omedv. B. förser honom med en extra styrka att invända, att ta små i sig givetvis betydelselösa beslut, för att – om än ganska så ordentligt – uppskjuta det oundvikliga slutet. Uppskjutandet såsom skenbart frisläppande. Berättelsen är skäligen händelsefattig, men blir ju ”rik” just genom beskrivningen bl.a. just av ett rättssystem. Berättelsen, där allt är givet på förhand, blir spännande enbart genom beskrivningen av rättssystemet. Rättssystemet med sin nödvändighet är inte i sin gestaltning huvudtemat, men är ett tema som ingår i det determinerade, som är huvudsaken, som ju är en dom. Så är det nu ganska så intrikat att se hur huvudsaken ( det avgjorda ) samspelar på ett till synes perfekt sätt med ett rättsystem av ett visst arbiträrt. korrupt utseende. Man får i själva verket intrycket av, att det är systemet det är fel på. Så har många kommentarer till Processen felaktigt just gått ut på att det är systemet som är agent. Detta Kafkas arrangemang är ju mycket elegant: en sant förvirrande integration av yttre och inre på ett flertal plan. Eftersom domen har fallit redan i fber., så är ju det intressanta att försöka utröna hur det ”rättsystem” såg ut som faktiskt dömde Josef K. till döden, innan berättelsen börjar. Och att detta system inte alls såg ut som det system, som vi ser i själva den manifesta berättelsen, det är ju givet, ty Josef K. blir storligen förvånad över det rättsystem han här möter. Josef K. i dennes fulla gestalt är dömd av ett annat system, som vi inte känner, och som inte delges i berättelsen. Vi får nu snarare se det system, som ställer upp i den manifesta berättelsen dels som en rationalisering av Omedv.A., dels som en slags fiktionsontologisk ”skenprocess”….. Således är den process som Josef K. går igenom eller inte går igenom i berättelsen en motsvarighet till den tillvaro under ett skal som Gregor går igenom. Processen i Processen bör liknas vid Gregors skal. Det rör sig om en likhet, men egentligen har nu inte skalet med Gregor att göra, oiksom Josef K.s process inte heller har med honom att göra. Han är redan dömd, i en annan rätt. Vi lär oss i Processen inte om Rätten , men väl om Josef K.. Det ”skenbara” är en ”oändlighetskategori”, vilket inte minst målaren Titorelli upplyser Josef K. om i Processen. Det är dessutom vad Hegel skulle säga utgör den ”dåliga oändligheten”. Med det Skenbara som begrepp kommer man ingenstans. Utom möjligen just skenbart. Det skenbara ger skenet av att vara något mer än en negation, vilket det ju i grunden är. Det är som om man med ifrågasättandet av något vill påvisa det stora värdet i att man åtminstone ifrågasätter. Att man bara med bruket av begreppet ”det skenbara”, som ju betyder, att inget alls förhåller sig så, ändå påvisar ett förhållande MELLAN att något förhåller sig och inte förhåller sig. Det skenbara syftar lika mycket på närvaron av skenet som på just frånvaron, och att frånvaron i det aktuella sammanhanget är viktig.” / och blickade upp mot den skenbara tomheten ” (ur Slottet). Barnabas har t.ex. en ”skenbar tjänst” uppe i slottet i Slottet. Barnabas har alltså verkligen ingen riktig tjänst. Förmodligen var Kafkas största läsupplevelser de han fick från de romantiska svävningsestetiska författarna. I den traditionen skriver Kafka. En tolkningsmodell – av Processen - utgår primärt från parabeln (?) Inför Lagen i Processen. Framställandet av parabeln är en av höjdpunkterna i Processen. Vi kan här konstatera att Kafka såg Inför Lagen som en text, som man kunde publicera för sig själv. Prästen i Domkyrkan kallar Josef K. till sig och talar med denna, förebrår denne att han lurar sig själv, tar fel, beträffande rättegången. Prästen säger också att Josef K. misstar sig. I anslutning till vad han sedan berättar, nämner han vad de gamla texterna och deras kommentatorer har att säga om Lagen: Framför Lagen står en dörrväktare. Till denne väktare kommer en man från landet och ber om inträde. ”Men väktaren säger att han inte kan ge honom tillträde.” Nej, varför skulle han det. Det finns ingen anledning att ge en främmande man tillträde till en Lag, som ju främst är till för dem som stiftat den, till skydd för i första hand dem och deras närstående. Lagen är inte tänkt som något som nu skall visas för en man från landet. Vad skulle det tjäna makten ? Den är till för dem som kan tyda den, - d.v.s. : de som har skrivit den - och de som kan det, och har skrivit den, det är de som tjänar på att den finns. ”Mannen överlägger med sig själv, och frågar sedan, om han alltså senare kan få tillträde till Lagen.” Det är möjligt,” säger väktaren, ”men inte nu.”” Så brukar ju den världsliga makten tala : den förhalar, för att vinna tid, då tid är en slags vinst som makten här besitter. Så länge makten inte lovat något har den överhanden. ”Då porten till Lagen står öppen som alltid och dörrvakten står vid sidan av, böjer sig mannen, för att se det inre. När väktaren märker det skrattar han och säger: ” Om det lockar dig så, försök då att gå in, trots mitt förbud. Men märk väl: Jag är mäktig. Och jag är den lägste dörrvakten. Från sal till sal står emellertid väktare, den ena mäktigare än den andre. Redan anblicken av den tredje är mer än jag kan stå ut med.”” Här målar vakten, som är den lägste – nå, förmodligen den ende ( det räcker med en … ) – upp en fantasi för mannen från landet. Det behövs naturligt nog bara en narr, som står utanför och förleder folk. ”Sådana svårigheter hade mannen från landet inte väntat sig; Lagen skulle dock vara tillgänglig alltid och för alla, tänker han, men när han nu ser närmare på vakten, dennes långa spetsiga näsa, långa , svarta, tatariska skägg, beslöt han sig dock för att hellre vänta till han fick tillåtelse att gå in.” Vakten är ingen judisk rabbin, ser vi. Han har ett ”tatariskt skägg”. Enligt J. Derrida är den spetsiga näsan omgiven av ett stort svart skägg, en bild av en penis med könshår omkring. Måhända en rejäl övertolkning…. Mannen från landet ser vakten. Dennes utseende fascinerar honom. Att dörren är stängd ser han inte. Dörrvakten ger honom vatten. Mannen från landet sätter sig vid sidan av och väntar. Vakten frågar, djupt ointresserat om hans hembyggd. Mannen från landet försöker muta vakten, som tar emot mutorna, men bara – som vakten säger : ”för att du inte skall känna att du försummat någon möjlighet.” Mannen önskar t.o.m. att flugorna i pälskragen måtte hjälpa honom. Han sitter år ut och år in. När han är gammal ( ett …”gammalt barn” enl. Derrida ) tycker han att han ser dåligt och det sista han ser är att han tycker det kommer som ett sken från dörröppningen. ( Som kommentar till denna passus skriver Derrida: ”Detta är berättelsens mest religiösa ögonblick.” utan att vidare förklara vad han, menar med detta. En religiös … konnotation ? ) Vakten lutar sig ner en sista gång över mannen, som frågar, varför ingen annan sökt tillträde till Lagen, som väl alla vill ha tillträde till. ”Jag går nu och stänger porten.” svarar vakten,” här kan ingen annan vinna tillträde. Den var endast avsedd för dig.” Mannen från landet har inte begripit, okunnig som han är ( från ”landet” ), att enda sättet att komma åt Lagen, makten är att faktiskt bryta sig in och se efter vad som pågår, och själv komma i position att bli en del av vad som kallas Lagen, eller ersätta den. Att det bara fanns en dörr och en vakt, innebär ju bara, att det var mannens egen fantasi ( fantasm ) om Lagen det handlade om: hans eget liv, hans egen själ, hans eget öde. Lagen är vad han inbillar sig är rätt för honom. Detta inbillar han sig existerar på grundval av en ännu mer djupgående illusion, den, om att det finns något som är rätt för alla, Rättvisan. Att så inte är fallet bevisas inte av att vakten går och stänger dörren, men att han gör så, visar att mannen från landet ( själv ) i dödsögonblicket inser, att alltihop förhåller sig så. Han har gått omkring, gått till Lagen – och suttit vid dess port - med en dubbel villfarelse. Det är just det dubbla i villfarelsen som är grunden till eländet. Och mannen inser inte , att om han gör sig av med illusionen, att det finns något som är rätt för honom, så faller den andra illusionen samman, ( vaktens legitimitet faller samman, i det rätten ”enbart” är lutter makt ) - att något finns som är rätt för alla, i form av en universell rättvisa. Huset är faktiskt tomt. ( Detta vill han kanske icke innerst inne se. Eftersom han redan insett det, och därför begår självmord på detta sätt, ostentativt.) Det universella gives icke, men endast det enskilda. Således finns ingen Lag, utom den som mannen från landet beslutar skall finnas inom honom. Det faktum att Prästen berättar en ( slags ) parabel, där mannen från landet i väntan på tillträde plötsligt intresserar sig för lopporna (!) i vaktens pälskrage visar att denna ”parabel” ingår i Det Omedv. A., med dess användning av ett drömgrepp ( förträngningen ) och det således inte är fråga om någon fristående kommentar till den övriga texten i Processen, - ingen ”bok i boken” á la boken i mitten av Herman Hesses klassiska Der Steppenwolf …. Den är integrerad, - en del liksom andra delar - och den är förvrängd, - rättare del av en förvrängning och man bör inte tillmäta den ett övergripande förklaringsvärde. ( Utifrån parabeltraditionen sätt är detta ett stilbrott, från Kafkas sida. Så finns även sådana stilbrott i de korta s.k. parabler, som man kan finna hos Kafka, som Svältkonstnären m.fl.. Vi kan här anföra att det i judisk religionsfilosofi förekommer begreppet ”Halaschan”,( rättesnöret ), som utvinns genom bibelutläggning, ( något som historiskt inom judendomen infördes av profeten Esra under den babyloniska fångenskapen … ) medan ”Haggadan”, ( berättelsen ) åskådliggör de gudomliga lagarna genom berättelser och legender. Josef K. tycks dock inte vistas i någon judisk synagoga, - i Processen finns ingen ”lokalfärg” alls - men mer i något som liknar en protestantisk katedral / kyrka – med predikstol; ……. jfr. här Benjamin: ”/…../ man frestas att förmoda att romanen inte är något annat än en utveckling av parabeln. Ordet ”utveckling” är emellertid dubbeltydigt. Vecklar knoppen ut sig till e blomma, så vecklar också papperet ut sig, som man lär barnen att vika till, och blir ett slätt ark. Och detta andra slag av utveckling är det egentligen som parabeln är till för, det nöje läsarna upplever när han slätar ut den så att dess innebörd ligger i öppen dag. Men Kafkas parabler vecklar ut sig i den förstnämnda bemärkelsen, nämligen som knoppen som blir till en blomma.” ( Benjamin, Franz Kafka – Till tioårsdagen av hans död. s.219.) . Med flugorna i vaktens rockkrage är det narratologiskt som med den teori om kopplingen mellan redundans ( överflöd, det överflödiga, i sammanhanget onödiga ) och ironi som påpekats av Sternberg: ”I enlighet med dennes [ Meïr Sternbergs ] teori om informationsredundans, så kan en text vara avsiktligt redundant för att skapa en önskad speciella effekt, för att dra läsarens uppmärksamhet till ett speciellt fenomen. Ju mer ett ord uppfattas som redundant, desto mer synbart blir det, desto större suggestionskraft får det.” Vi har här en koppling till den ”onödiga detaljen”, till en slags överflödets mystik, och kan genast se det redundanta som en möjlig spegling tillbaka på något … ( freudianskt ) bortglömt eller förträngt. Det är detta som är det kafkaeska. Kommentatorerna ( i Bibelns värld: fariséerna.) är djupt kritiserade i Kafkas satirer. Vad gör nu dessa, - jo, de processar lagenefter dess bokstav! ””Överila er inte”,sade prästen,” överta inte en främmande åsikt oprövad. Jag har berättat historien för dig såsom den ordagrant står i skriften.Om något lurande står där ingenting.”.” En lång – flera sidor - diskussion följer sedan i Processen. En mening i detta samtal lyder: ”Kommentatorerna säger om denna: ”Att rätt uppfatta en sak och att missförstå samma sak utesluter inte varandra helt.”.” Innebörden av denna passage finner man ofta intuitivt riktig, men dess struktur är ju inte självklar. Vi kan faktiskt endast se den genomskinlig om vi delar upp den i två förståelsenivåer. Dels nivå 1: a) rätt förstå b.) missförstå. ( id est. Förstå ”rätt ” och förstå ”fel ”. Dessa båda uppfattningssätt borde enl. logiken, - lagen om det uteslutna tredje - vara sådant att någon ”rest” icke gives: de bör utesluta varann helt. Endast från en andra nivå, en överställd nivå, kan en bedömning göras, så att man skulle kunna urskilja en förståelse av en art ( x ) och en förståelse av en annan art ( y ), som inte täcker varann, och som således lämnar det utrymmet, som tillåter dem att inte utesluta varandra. Man brukar vanligen tolka passagen sanningsrelativistiskt : som att det här påstås att ingen ”sanning” är fullständig. I ovan behandlade essä Devant la loi ( övers. till eng. Before the law ) redogör Jaques Derrida för sin syn på denna parabel, ( om vi kallar den för det… ) dels som självständig, dels som del av Der Process. Viktigt är att Derrida ser Inför lagen som en anti-saga, en anti-berättelse, med motiveringen , att han tycker sig finna att ”ingenting händer” i vare sig den ena eller andra berättelsen. ( Vare sig i Inför lagen eller Processen.); ( jfr. resonemanget om statik ). Alltihop är bara ett uppskjutande, ( Eng. ”deferrence” ), en väntan. Redan i titeln – Vor dem Gesetz – har vi , menar Derrida, helt riktigt – ett problem och en tolkningsmöjlighet. ( Derrida spekulerar i olika språks möjligheter. Ung. som Unz gör i förhållande till Processen.). Satsen ”Vor dem Gesetz” kan betyda [ 1.] ”Inför , framför, Lagen” [ 2.] ”Framför, i vägen för, vaktande, Lagen”, [ 3.] ”Före, innan ( kronologiskt… ), Lagen”. I detta läge , med alla dessa möjliga betydelser, rimliga tolkningar av titeln, kommer då den första raden av själva texten :”Framför lagen står en väktare.” … att framstå i ( åtminstone möjlig …) kontrast till titeln ( alltså icke som homonym, utan [1.] till [ 2.] el. [2.] till [1.] o.s.v. ) , men som … en helt annan sak än titeln. Vad Kafka avser med Lagen, eller vad man kan se Lagen som, är likaså båda mångfacetterat. Lagen ( lagen, alt. rätten ) kan ses som olika saker för den som söker inträde i berättelsen, och den kan alltså också avse litteraturen, d.v.s. sig själv , som text, och alltså vara självroterande. Detta – som är Derridas huvudsakliga intresse, litteraturens väsen - lämnar vi åsido här. Mannen från landet i Inför lagen framställs som den, som får lagens dörr stängd, genom sitt agerande. Mannen är alltså en slags aktivist, en aktivist, som visserligen nära nog dör på kuppen, bara nära nog, ty, som E. Louizidou skriver i en essä om de juridiskt-anarkistiska problemen kring Inför lagen, så är det nu så , att mannen faktiskt icke ( riktigt, helt ) död vid berättelsen slut. Louizidou, liksom Agamben i en essä, hävdar lagens absurda karaktär, att den ( som antyds av både M. de Montaigne och Benjamin ….) är grundad i ingenting , i en ( legitim ) fiktion, eller i det mystiska: Montaigne: ”/…./. Alltså: lagarna uppehålls inte för att de är rättvisa, men för att de är lagar, det är den mystiska grunden för deras auktoritet; de har ingen annan grund , och den svarar väl mot deras ändamål. De är ofta stiftade av dårar, än oftare av män som i hat mot jämlikhet fallerar i rättfärdighet, men alltid av män, som är fåfänga och vankelmodiga . Det finns ingenting så storligen eller ordinärt fel som lagarna. Den människa som lyder en lag för att den är rätt, lyder den inte riktigt som han borde.” Walter Benjamin också uttryckt sin uppfattning i ”parabelfrågan” delvis genom att jämförande nämna Hallakah och Haggadah. I sin korta essä som han skrev 1938, medsänd i ett brev till vännen Gerhard Scholem, skriver Benjamin: ”/…./ Kafkas parabler vecklar ut sig i den förstnämnda bemärkelsen; nämligen som knoppen som utvecklas till en blomma / i motsats till som en pappersbåt till ett slätt ark papper KG/. Därför blir resultatet något som liknar den rena dikten. Det hindrar inte att hans stycken är svåra att helt hänföra till de västerländska prosaformerna och förhåller sig till sitt läroinnehåll som Haggadan till Halaschan. De är inte liknelser, och skall inte heller tas bokstavligt; de är så beskaffade att man kan citera dem. Men har vi nyckeln till den lära som beledsagar Kafkas liknelser och utläggs i K.s gester och djurens åtbörder? Den är inte tillgänglig för oss; vi skulle på sin höjd kunna säga att det ena eller det andra anspelar på den. Kafka skulle kanske ha sagt att dessa ställen är relikter som bär vittnesbörd om den,” Scholem, författare till Kabbalans historia och utläggaren av den judiska klassikern Boken om Bahir, m.m., ser i Inför lagen det ljus som mannen från landet på slutet ser, när han böjer sig och ser in genom porten till Lagen, det ljus den ”gloria” som glansen runt den osynlige guden ”Enbart i Kabod, i glorian, dess stora glans, uppenbarar han sig.”, ( Kabod = hebr.: substans, kropp. ). Jämför inledningen till den provencalska boken, publ. ca. 1176, Sefer ha-Bahir: kap.1.: ”Rabbi Nehuniah ben HaKana sade: En vers ( Job 37:21 ) säger, "Och nu ser de inte ljuset, det är skimrande ( Bahir ) i himlarna ...[ runt om Gud i fruktansvärt majestät ]." En annan vers emellertid ( Psalm 18:12 ), säger ” Han gjorde mörkret till sitt gömställe ” Det är också skrivet : ( Psalm 97:2 ), "Moln och töcken omhölje honom.” Detta är en uppenbar motsägelse. En tredje vers kommer och förenar de två. Det är skrivet : ( Psalm 139:12 ), "Till och med mörker är icke mörker för Dig. Natten skiner som dag- ljus och mörker är det samma." Franz Kafka hade åtminstone läst en översikt över denna bok hos kabbalisthistorikern Graetz. De ljusfenomen, som finns här och där i Processen, samt i Ein Traum har av somliga ja, åtskilliga, som vi sett, tolkats såsom en indikation på att Processen och/eller Inför lagen är en religiös allegori, att Josef K. är på väg till paradiset. Eller på att döden är det räddande ljusa för Josef K.. Om detta kan man naturligtvis inte säga mycket mer, än att det finns ett ljusskimmer här, ( t.ex. i slutet av ”parabeln”, där det strömmar ur porten som stängs ) men om det är ditlagt av Kafka ”på allvar” eller ej, det lär det förbli en gåta. Ljuset som gloria är ju också en universell symbol för något heligt. Jfr. Thomas av Aquino: ”Till skådandet av Guds väsen hör på kunskaps-förmågans sida en likhet, nära glorians ljus, ( lumen divinae gloriae ) som förstärker förståndet vid skådandet av Gud.” Friedländer anser däremot, att inget inflytande från judiska kabbalan på Kafkas verk går att spåra, ( Kafka har istället / enl. denne /… en personlig ”kabbalah” – vilket kan betyda vad som helst …. ) och F. finner både Scholems och Benjamins resonemang svaga. Nu är det ju inte uteslutet att detta ”sken” inte alls är något heligt sken, men ett ”skeptiskt” sken. D.v.s.: det som lyser inifrån genom öppningen är ironiskt nog ett sken av ett intet. Här finns i själva verket i centrum för Lagen, bortom kommentatorerna just som i de pythagoreiska mysterierna – ingenting alls!! I Kafkas Till frågan om lagarna, Zur Frage der Gestezte FK, trol. 1920. ( Kafka grunnade själv över sin Inför lagen!) )uttrycks samma uppfattning om rättvisan och lagarna som hos Montaigne, d.v.s. att lagarna är adelns ( eller är adeln, d.v.s. makten ) och att de också är kommentaren och traditionen ( hos Montaigne: konventionen.). Rättsystemet är sitt eget, och, som Hamacher skriver, utifrån Kafkas Vor dem Gesetz att lagens ( rättens ) lag är: ”/…/ att lagen obstrueras. Lagen är det som undandrar sig framställning”.). Just som L. Dahlberg skriver, och som jag redan tytt begreppet ”lag” ovan, så behandlas i bl.a. Inför lagen ju i själva verket Rätten. ( Rättssystemet ). Alltså är Lagen här en metonymi, den är det beläte som framställs ”framför Rätten” hos Kafka, med beskrivningen av kommentatorerna, och Kafkas generella inställning till kommentarer och utläggningar ( legender ). Kommentatorerna är här de anonyma ”kunniga”. Både Prästen och målaren Titorelli – mer väl ett rättsbiträde - i Kafkas Processen är kommentatorer av den rätt som råder i Processens verkuniversum. Lagen är verksam just för att den är oåtkomlig, verksam i sin oåtkomlighet, och den arbetar genom en process, varmed den processar sig själv. Ny lag införs som en parallell in i, till, själva kommentarerna, och sedan infälls dessa i tiden, i en kalender, och man har skapat det Lagens spår, som lägger sig i tiden, och ständigt nybildar Lagen ( Rätten ). Faran med kommentarer är ju uppenbart den att dessa kan bli så vidlyftiga, inter bara i sitt omfång, men att de i sitt innehåll blir sådana att de kan så småningom komma i praktiken att strida mot de paragrafer de kommenterar. Det som Josef K. i Processen råkar ut för, är ju, att han aldrig når en individuell, offentlig process i samklang med legalitetsprincipen. Denna innebär ju som bekant att man skall kunna slå upp i en lagbok, i den skrivna lagen, och kontrollera lagrum, m.m. Flera principer om öppenhet i skilda avseenden åsidosätts i det system, som Josef K. möter. Josef K. hamnar även i ett system som innehåller ren korruption. I Processen tillhör alla domstolen, på ett eller annat sätt, sägs det i texten. Faktiskt alla utom Josef K.. Kommentatorerna kan vara ett obestämt ständigt varierande antal och skall stå utanför en diskussion om rätt eller fel med avseende på kommentaren. Utan kommentatorerna vore Lagen ( rätten ) inget. Lagen lever och utvecklas av kommentatorer. Därför måste Lagen ( rätten ) och kommentatorerna ses såsom något , som icke kan vidröras. ( De är alltid ”före” lagen ( rätten ) , - inför densamma. Lagen blir aldrig färdigskriven. Rätten aldrig fullkomlig, - fullkomnad. Marc Sagnol menar att ”Vor” i Vor dem Gesetz skall läsas som ett före = innan. Är icke detta ”före” ett evigt sådant, rättsfilosofiskt sett? Lagen, liksom rätten och rättsmed-vetandet, allmänna begreppet om rättvisa, är de facto i förändring. Det måste, för att Lagen ( rätten ) skall kunna existera, alltid vara någon del av den, som är oförklarbar, helt mystisk. Ovetbar. En icke-mystisk, i definierad mening, lag är okänd. Annars, om så inte vore fallet, så skulle lagen vara helt grundad i något metafysiskt, alltså något erkänt mystiskt, vilket i praktiken leder till teokrati, alternativt något ceremoniellt nonsens. I grunden utgår rätten som rättpositivisterna anser ifrån en befallning, som utgår från makten. Och makten kan inte definiera rätten, bara bestämma dess innehåll och exekvera dess beslut. Det kan också nämnas, illustrativt, att det i den romerska rätten, på Justininianus´ tid t.ex., var beskaffad så, att den exakta formuleringen av domar framfördes enligt formulär, ja i ”formel”-form, och kunskapen om de exakta formuleringarna, formlerna, det hade på Processen-vis endast prästerskapet i de respektive lagförsamlingarna i det romerska riket. Man kan också jämföra ”legenden” Inför lagen med de föreskrifter som hunden i Den sanningssökande hunden (1922.) mediterar över. Denna hund - berättelsens ”jag” - tillbringar sin tid med att ensam hungra, och/men samtidigt söka efter näring och visshet. Urfädren har skrivit om hunger och skrivit kommentatorer ( åter och åter kommentarer hos Kafka ), har skrivit om förbud, samt om omöjligheten av att svälta. Hunden, som känner sig utanför flocken, funderar på dessa traditionella uråldriga regler angående hundsvält och även på denna svälts förhållande till näring och sanning. I denna hunds liv förekommer alltså – även där – de urgamla kommentatorerna , här till lagar för en hunds liv. Någon absolut sanning finns inte i varken lagar eller kommentarer, och det är upp till den enskilda hunden att söka sig fram genom vad denna nu kan finna som rätt och sant i sin ensamma kamp. Här finns också ett förhållande till Vetenskapen, ty hunden inte bara söker, den forskar och ställer sina upptäckter och funderingar i relation till vetenskapliga metoder och vetenskapliga prövningskriterier. Lufthund-arnas förhållande till vetenskapen belyses också. I slutändan har konsten en ringa betydelse. En Inför Lagen-liknande passage finns i dagboken hos Kafka,”Det var omöjligt för honom att gå in i huset, ty han hade hört en stämma, som sade åt honom: ”Vänta tills jag kan ledsaga dig !”. Och så låg han åter i stoftet framför huset, trots att allting väl allting var utsiktslöst (som Sara skulle ha sagt).” Här är då jaget en Abraham, den paradoxtroende, och den som alltid – oavsett vad – lyder sin gud. Presentationen av Lagen i Processen bör ses i relation till hans beskrivning av hierarkierna. Det finns ett samband mellan Lagens, kommentatorernas och hierarkierna. Detta samband bidrar till att belysa delarna. Intuitivt finner man dem alla arbiträra. Föremålet för deras aktiviteter framstår som obestämbara. Aktiviteterna själva – hos Lagen ( Rätten och dess företrädare ), hos kommentatorerna och hierarkiernas samspel kan här endast ses om oprecisa. Oanalyserbara, (- in aeternum? ). En implicit kritik gällande det att fastställa essensen hos sådana begrepp som lag, rättvisa och demokrati? Emm. Lévinas, t.ex., anser att rättvisa är något som skapas ”genom en ständig revision av existerande rättvisa, med förhoppningen om en bättre rättvisa”. Rättvisa som en utopisk idé. Rättvisan och det rätta är centrum i etiken, och etiken brukar ju i moderniteten definieras som en vision av det som är rätt. Är det sant när Adorno, Deleuze m.fl. menar, att Kafka är en av experterna när det gäller makt, och på kritik av makten? Leif Dahlberg frågar sig om det är ”rättsprocessens former som är föremål för angrepp, eller är det idéer om lag och rätt, som är måltavlan för Kafkas satir?”. Svaret tror jag att jag gett. Här gäller även idéer om skuld och straff. Beskrivningen av rättsprocessens former är emellertid den för Kafka nödvändiga vägen till ämnets kärna, där – i totaliteten - Josef K. på ett sätt kanske blir ”kapad” för en filosofisk diskussion: ”K. inlät sig, utan att vilja det på en blickdialog med Franz, men slog sedan på sina papper och sade: - Här är mina legitimationspapper. - Vad bryr vi oss om dem? skrek nu igen den storväxte väktaren. Ni bär er självsvåldigare åt än ett barn. Vad vill ni då? Tror ni att ni fort kan få slut på er stora förbannade rättegång, genom att diskutera legitimationspapper och häktningsorder med oss era vaktare? Vi är enkla anställda som knappt kan hitta rätt i era legitimationspapper och som inte har mer med er sak att skaffa, än att vi har vakt hos er tio timmar om dagen och får betalt för det. Det är allt vad vi är, men trots det är vi i stånd att inse att de höga myndigheter, i vilkas tjänst vi står, har gjort sig mycket noga underrättade om grunderna för häktningen och den häktades person, innan de föranstaltar om en sådan åtgärd. Det finns här inte plats för misstag. Det förhåller sig i alla fall inte så, att våra myndigheter, i den mån jag känner dem, och jag känner bara de lägsta graderna, söker efter de skyldiga utan de dragas till skulden, som det heter i lagen, och måste skicka ut oss vaktare. Sådan är lagen. Hur skulle det finnas plats för misstag? - Denna lag känner jag inte till, sade K.. - Desto värre för er, sade vaktaren.” Denna kritik av makten och rätten framförs nu i Kafkas text i första hand av objektsidan (O), av det Omedvetna ( i Processen t.ex. Domstolen ) i samspel med den hjälte som är berövad detta omedvetna. Så kan man se att det, även i en roman, varigenom det löper en solid splittrande linje, kan finnas temata, som belyser viktiga frågor, även om detta nu sker i en alldeles konstlad sfär, en ”tredje sfär”, i en egenartad litteraritet, i ett ”kafkauniversum”. Den kiastiska form som denna parabel har, lämnar rum just för en reflexion över målet: Lagen ( rätten ). Vi kan se hur Kafka inte bara öppnar upp för Lagens ( Rättens ) tomhet i allmänhet, men ger en liten vink genom att i en avsidesbelysning, genom det Omedv. B.s iakttagelse av lössen i pälskragen på väktaren, att något en förbjuden instans (Censorn) hos mannen från landet har insett fåfängligheten och maktens ödesgivna grymma futilitet, och häri punkteras nu den lilla berättelsen qua parabel. Det är detta som är det kafkaeska. Den ”skenbara tomhet” som lantmätare K. skådar upp mot, den är inte en fullhet. Det kan ju vara så, att denna skenbara tomhet innehåller en liten ynklig skärva av liv och betydelse och makt, men absolut inte mer. Så kan det ju vara i Inför Lagen också. Det är inte bara otroligt. Det är t.o.m. troligt. I slottets centrum finns ett nära nog Intet, liksom intet finns i Lagens centrum. Finns greve West-West? Namnet är ju egendomligt ( oändligt ) hänvisande: ”västan (om) väster”. Vad är det som rättfärdigar Lagen, annat än dess omgivning? Och i lagen, kommentarerna och kommentarernas kommentarer. Men vi, såsom läsare, är mycket förvånade och förvirrade, ty vi utsätts för hela livs-mysteriet, och således kan vi känna igen från texten, hur vi känner oss, när vi står inför mysteriet med den fria viljan, mysteriet med slumpen, och mysteriet med det plötsliga infallet och det aktuella beslutet i det verkliga livet. Det är därför vi läser ut hela den boken, hela Processen t.ex. ( i dess fatala (?) ofullständighet ), med ett gigantiskt intresse, i oändligt intresserat intresse, och detta är storheten i denna litteratur, eller en del av den, och trots att den sågs av Kafka såsom misslyckad ( enl. vad jag (!) tror ), så har den väsentliga värden - kanske delvis i sin ofullkomlighet -, och hela denna litteratur syns omöjlig att upprepa, att på något vettigt sätt fullfölja. Kafka skapar en fälla för vår tanke. Den litteratur Kafka skapade står i unicitet. ( Kafka fick inga – faktiska - efterföljare. Breton skulle väl mycket väl kunnat inrangera honom bland sina kollegor, - t.ex. med Artaud, Arp och Michaux - som han - så elegant - kallade för "oefterhärmliga förebilder".( Sic! ). Som bilddiktare är Kafka måhända mest lik det vulkaniska barnsnillet Rimbaud. ) ======================================


En tolkning av Processen, som är vanlig, är den att Processen ”handlar om ” ett moraliskt nederlag”, ett Josef K.s förfelade liv, och dennes självförstörelse, att det hela är en samvetets dom över honom själv. Vi har en sådan liknande tolkning av Förvandlingen, t.ex., av Marion Sonnenfeld, (1960) som menar att Gregor har skulden att gjort den övriga familjen osjälvständig! Och som straff därför förvandlas. Jfr. Walter Sokel, som menar att det är Gregors bestämmelse (!) – öde - att ta på sig familjens skuld, och systerns ”uppgift” , att få honom att bli tragisk, och icke ”helig”. Den andra tolkningen utgår från de två av Kafka strukna drömpartierna: Vi kallar denna tolkning för Tolkning av Processen utifrån drömpartier. Josef K. i Processen drömmer ju inte.( Jfr. ovan ). Det vore ju mot själva ”principen”, o.s.v.o.s.v.. Om nu omvärlden ( O ) är det Omedvetna, så innebär ju det att den medvetande-”fakultet” som är engagerad i drömmar redan befinner sig i Omvärlden ( Josef K.s, K.s och Karl Rossmanns ) och Hjälten, ( S ) berövad sitt Omedvetna, är inte i stånd att drömma någonting alls. Kafka publicerade fristående en novell som han betitlade “ En dröm”. I denna novell heter huvudpersonen liksom i Processen också Josef K.. Vad innebär det då att se sin egen gravsten i drömmen. Ett klassiskt förebud. Eller fruktan. Passagen ( novellen, publ. 1917 i Die Selbstwehr ; skriven förmodligen 1915, är skäligen dimensionslös, detta troligen – paradoxalt - p.g.a. att här verkligen händer något: Josef K. blir – i sadomasochistisk anda – begravd. Han ingår en slags pakt ( inte ovanligt ) med den som ristar namnet på gravstenen. De båda, konstnären, som skriver namnet på stenen och Josef K., lider tillsammans. I denna novell saknas den eg. kafkastämningen, trol. alltså p.g.a. brister på nivåer, id est : här saknas …. den avgörande bristen. Novellen blir ganska platt. Det förbluffande med novellen En dröm är ju att denna novell, som bär en sådan titel, innehåller mer handling än vad som är legio hos Kafka. Den är däri helt atypisk. Här kan anföras som jämförelse drömmen i Dostojevskijs En löjlig människas dröm, där denna dröm om ett människornas paradis, som drömmaren själv faktiskt ( av illvilja ) förstör ( i drömmen ) och hur denna dröm helt omvänder en bottenlöst pessimistisk skeptiker till en glödande predikant av kärleksbudet, om än med en fantastisk ironi. Drömmen är här central, givet att den likaså är novellens – om än skenbara, så dock - tema. Man bör observera att deklarationen i titeln ”En fantastisk historia” bidrar till ( den bachtinska ) flerstämmigheten i denna historia. Själva drömmen är i sin tur också så egenartad i sin diskussionskaraktär att den faller utom det fantastiska, och detta bidrar till den svävande ton som denna novell har. ======================================= I Processen har domstolen, vad vi vet i „vårt“ fragment inte dömt honom. Han avrättas utan att få sin dom: “ ´Som en hund´, tänkte han, och det var som om skammen skulle överleva honom.“ Jfr. P. , Kap.6.: Farbrodern: “Du har hittills varit vår ära, du får inte bli vår skam.“ I själva verket är det mer upplysande att tänka sig att Josef K. är dömd i och med att han är anhållen. Processen i Processen är en metafor. Så kann vi bespara oss mödan att söka fantisera ihop den avgörande domstolsprocessen i den manifesta texten. En sådan finns inte, och kann inte finnas, ty Josef K. är redan från början dömd till döden. Den hemska processen mot honom är en metafor för det som en gång var. Och i beskrivningen av processen i Processen har Kafka spelat ut ett gigantiskt falskt kort, för att lura och för att och genom att underhålla oss med sina tankar om lag och rätt, generellt. Hela denna domstol, som vi lär känna i denna bok har alltså ingenting som helst att göra med att han dör. Han är dömd någon helt annan stans. Hur Josef K. har missuppfattats historiskt, och hela Kafkas Processen, kan man aningen orättvist kanske, belysa, genom att jämföra den manifesta berättelsens Josef K. med Albert Camus´ hjälte Merseault i Camus´ tidiga roman Främlingen från 1942: Merseault anklagas nästan främst i rättegången i denna bok inte för mordet på en arab, men för att vara själlös, och M. protesterar knappt mot detta själv. Nej, han önskar sig tvärtom bli hatad, när han väl skall halshuggas, giljotineras, i sin kolonialstat. Merseault är på sätt och vis en karikatyr av Josef K. ( nota bene : i den manifesta berättelsen ), alltså en karikatyr av en karikatyr, och Camus når ju inte den totaleffekt som Kafka uppnår genom sin teknik. Camus skulle senare inse berättelsens, Främlingens, relativa torftighet och ta avstånd från den och de huvudtankar som finns i den om ”det absurda”. C. fortsatte dock att hela sitt liv stort beundra Kafkas böcker. X. Förvandlingen.


K afkas Förvandlingen inleds: ”När Gregor Samsa en morgon vaknade ur oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt. Han låg på rygg – den var hård som pansar - och när han lyfte aningen på huvudet kunde han se sin välvda bruna mage, rundad av bågformiga hårda valkar; täcket som nätt och jämnt låg kvar ovanpå honom var på väg att glida ner helt och hållet. Hans många ben, ynkligt tunna i jämförelse med hur stor han var i övrigt, flimrade hjälplöst framför hans ögon. ” Vad har hänt med mig ?” tänkte han. Det var ingen dröm.” R. Binion illustrerar övertydligt och bjärt de svårigheter som konstruktionen av Förvandlingen så drastiskt försätter tolkaren i, i sin essä What the Metamorphosis means. : ”Första generationens kafkakritiker har sett Förvandlingen, liksom hans andra gåtfulla berättelser, på olika sätt som en fusion av naturalism och övernaturligt, eller av realism och surrealism; eller som en allegori eller som en ren psykotisk projektion. Gregor Samsas metamorfos till en skalbagge, tjänar, om den ses som övernaturlig, att förstora dennes naturliga ängslan eller förtvivlan; om surrealistisk, att upplysa Självets kategorier av det absurda eller frånvaron av helhet; om allegorisk, att gestalta en reinkarnation av Kristus, den isolerade konstnären, neurotisk sjukdom, eller alienation i stort. Om den, slutligen, uttrycker Kafkas egen världsbild, då är dess mening snarare självbiografisk än konstnärlig.” Så radar B. här upp en mängd tolkningar och icke-tolkningar. Binion ansluter sig likaså till Fr. Beissners uppfattning att Förvandlingen inte bör tolkas bokstavligt. Binion tillhör dock de få, som anser att Gregor icke alls har förvandlats, men att Gregor bara TROR att han förvandlats. Var och en anar bakgrunden till Gregors öde, men vad var och en inte riktigt är bekväm med, är den dubbla skepnad som Gregor har i berättelsen, som dels människa, dels skalbagge. Om denna dubbla skepnad är det, som griper läsaren mest, varför diskuterar då Binion bara det uppenbara i Gregor Samsas öde, som det nu tedde sig före förvandlingen? Om just DET vore berättelsens mening, vadan då berättelsen? Så undviker Binion den egendomlighet, som läsaren ställs inför, och skjuter bort upplevelsen och ersätter den med en skäligen prosaisk historia. En ganska massiv reduktion. Meningen med en sceniskt framställd transformation är således att ta av alla scenkläder, och bortse från förvandlingsnumret och se till orsaken istället? Binion har inte tolkat ”bokstavligt”. Han har, liksom många andra som suttit i denna berättelses knipa, sökt undkomma denna genom att avfärda berättelsen, som berättelse! Hur skall icke på ett omåttligt sätt alla Gogols och Dostojevskijs berättelser kunna på samma sätt meningslöst reduceras till sina förevändningar och förnekas i sin hela faktiska gestalt! Men det kan man ju inte göra.


Hjälten i Förvandlingen är redan från början i den manifesta berättelsen - efter fb. - förvandlad till en enorm skalbagge ( Ty. "Ungeziefer" ), men han - ty det är en han tycks ha mänskliga tankar, klara sådana, och dessa tankar konstituerar alltså, enligt vår teori ovan, ett medvetande, som visserligen är strukturerat i två delar, ung. såsom Freud menade att vår "själ" hade ett Medvetet och ett Omedvetet - men vi kallar detta medvetande för Subjektets Medvetande.(S). Det som nu i "verkuniversum" finns runt omkring Gregors medvetande - alltså Omvärlden kring Gregor, det är Gregors Omedvetna.(O) Till det Omedvetna hör alltså i denna berättelse Fadern, modern , systern, chefen, städerskan och lägenheten med sängen och tavlan med damen med muffen o.s.v.. Själva skalbaggskroppens status ( hör denna till (S) eller (O), till det Medvetna eller till det Omedvetna? ) är något vi återkommer till. För att granska jag-delningen, och för att här söka koppla samman denna med den s.k. ”kafkaeffekten”, å ena sidan, och med en viss verkstruktur å den andra, är Förvandlingen. ett drastiskt, spännande och besvärligt, men ändå lämpligt, exempel att ta. Man kan jämföra inledningen till denna kortroman, eller långnovell av Kafka, med inledningen till Dostojevskijs klassiska kortroman Dubbelgångaren. Hjälten Goljadkin vaknar där inledningsvis i viss förvirring och önskar sig tillbaka till sin dröm, en dröm som inte redovisas av ( den allvetande ) berättaren. Efter hand misstänker man vid läsningen att Gs personlighetsklyvning kan (!) ha börjat just i detta uppvaknandets ögonblick. Men den verkliga klyvningen hos FDs hjälte kommer senare i berättelsen. FD. Dubbelgångaren s. 62.:”en annan herr Goldjakin, men ändå precis samma som han själv”, och på sid. 87 får Goljadkin höra – av sin tjänare de hemska orden: ” Husbonden är inte hemma.”, d.v.s. inkräktaren, ”den senare Goljadkin” ( som berättaren, den allvetande, kallar honom ) har tagit över. Intressant nog kan Dostojevskijs – liksom Stevensons Dr. Jekyll and Mr. Hyde–berättelse tydas fantastiskt, men även realistiskt, liksom man kan se båda i ljuset av psykoanalysen. D. har dessutom sett till att han har en berättare, som inte alls är säker på sin sak. Berättaren menar, ungefär, att ”så här kan det skett, men också på annat vis.”. Han förklarar nämligen utan omsvep: ”Det är mycket möjligt att herr Goljadkin inte alls tänkte allt detta, men i alla händelser greps han ett ögonblick av en mycket obehaglig känsla.” och är således medvetet fabulerande. Så är nu inte fallet hos FK., som inte alls är raljererande och intimiserande på Dostojevskijs sätt, eller på ett Laurence Sterneskt sätt. Här – i inledningen till Förvandlingen - drömmer inte Gregor. Han har drömt, oroligt dessutom, men vaknar nu upp ( utan att ha begrepp om eller minnen av drömmarnas innehåll ) i en klar tudelning. Vi har här en utav världslitteraturens mesta berömda tudelningar, i det att Gregor nu tycks ha till allra största del behållit sitt medvetande, men förlorat sin kropp … till djurriket, till insektsvärlden. Gregor drömmer inte senare heller, i djurkroppen. På kvällen somnar han i sitt rum och: ”Inte förrän i skymningen vaknade Gregor ur sin tunga, närmast medvetslösa sömn.” Vi har i själva verket – som vanligt hos FK – en situation, där verkligheten är upphävd, och där ett verkuniversum inträder, där ett Medvetande spelar mot ett Omedvetet (O) och (O) är omvärlden. Texten fortsätter: ”Vad har skett med mig?” tänkte han. Det var ingen dröm. Hans rum, ett riktigt, bara lite för litet människorum, låg lugnt mellan de fyra välbekanta väggarna. Över bordet, där en uppackad demonstrationskollektion av tygvaror låg – Samsa var resande – hängde den bild, som han för inte så länge sedan hade klippt ut ur en illustrerad tidskrift och satt in i en vacker , förgylld ram. Bilden föreställde en kvinna, i pälshatt och med pälsboa, som satt upprätt och höll en pälsmuff i vilken hela hennes underarm var försvunnen, upp emot åskådaren.”


Gregor är i sitt rum, just som detta rum var i Fb. Förvandlingen från människa till skalbagge har redan inträffat, så vad titeln på kortromanen syftar på, har i väsentlig mening redan inträffat. Han vaknar ju (så-) SOM skalbagge. Att det sedan sker en annan förvandling under berättelsens gång - en "fullbordande" förvandling, det är s.a.s. själva genomföringen av temat, och berättelsen om den psykologiska ( mer eg. "psykiska" ) växande egeninsikten hos ett Medvetande. Men denna senare förvandling är egentligen inte beskriven, men den skapas mer hos läsaren. Så får vi följa hur detta Medvetande, kallat "Gregor", kämpar för att nå kontakt med den föregivna Omvärlden, och den förvandlades hopplösa försök att göra sig förstådd, och förstå. Att omvärlden är "föregiven" innebär att jag då menar att den "är" den Omedvetna sfären i Objektform, och vi möter i Förvandlingen en ovanligt konsistent, sammanhängande och klart strukturerad yttre omvärld. Så förhåller det sig inte i Processen och Amerika eller Slottet, där denna omvärld (O) är flytande, osäker, och "sluttande", där (O) är nästan hallucinatoriskt interagerande. Vi uppehåller oss inte här vid den orsaken till att Gregor förvandlas, som ju visserligen är tolkningsmässigt central, men inte i strikt mening tillhör ”greppet”. Gregors ”lättförståeliga” självterapeutiska ambivalens är tydlig i följande passus: ”Blev de förskräckta, så hade Gregor inget ansvar längre och kunde vara lugn. Men tog de nu allt lugnt, då hade han själv heller ingen orsak till att bli skräckslagen och kunde, om han skyndade sig, vara vid stationen klockan åtta.” Vad han inser djupt inom sig är något av det centrala i situationen, att hur han än gör, så är det nu förlorat. En jämförelse med några förhållanden i R.L. Stevensons Dr. Jekyll and Mr. Hyde låter sig här göras i några avseenden. I skepnaden av Dr. Hyde – efter att ha tagit mixturen - anser Hyde, att han nu är enkel och odelad, istället för att vara ( plågsamt ) dubbel som i Dr. Jekylls skepnad. . Alltså omfattar Mr. Hyde sig själv och Dr. Jekyll i en tanke i den mentala gestalten av både Hyde och Jekyll ?


Martin Walser i Beschreibung einer Form: ”Den, som t.ex. talar om Kafkas mångtydighet eller dunkelhet, och som anger en de slottsanställdas gåtfullhet som bevis för detta, och sedan börjar omtyda enligt en föreställning om oändliga tolkningsmöjligheter eller existentiellt eller psykoanalytiskt, den som inte utgår ifrån att dessa slottsanställda är skapta för K., så skapta, att K. måste forma sig efter det, emedan K. återigen är skapad så, att han måste fråga efter en mening med denna organisation och måste hävda sig själv inför den, - den, som inte är beredd att fråga efter funktionen av en kafkaesk ”storhet”( / kafkaeschen ”Grösse” /) inom dennes verk, den kommer att kalla Kafka ”dunkel” och förstora denna dunkelhet jämte sin egen. Man måste så att säga ta till sig i kärlek detta verk och helt enkelt som åskådare betrakta spelet mellan parterna, man bör inte liera sig mer med den ena parten än den andra, heller icke med ”hjälten”. Den tydlighet med vilken den "yttre" omvärlden är strukturerad, beskriven, formad kan exemplifieras i Förvandlingen, med själva skalbaggskroppen! Denna kropp får alltså bära det "osäkra", "mångtydiga" i sin egenartade gestalt, en knapp meter lång, som får sitt ömkliga slut i en soppåse. Nu är till råga på allt (S) så konstruerat, när det vaknar upp på första sidan i berättelsen, att detta har önskningar som dels är av människotyp, dels av skalbaggstyp. Så önskar sig detta Medvetande lite lagom rutten ost att äta, o.s.v, men OCKSÅ att gå till kontoret. Vissa av dragen av "skalbaggsmedvetande" motarbetas, men de som hör till det motoriska och näringsfunktioner o.s.v. består utan ”människo-medvetandets invändningar” - ända till slutet, även om Gregor helt slutar äta, och begår långsamt självmord.). Torsten Ekbom menar i Den hemliga domstolen att Gregor blir alltmer mänsklig ju längre berättelsen fortsätter. Detta kan diskuteras. Så är nu Gregor även såsom Subjekt (S) såsom Medvetande redan här ( i berättelsens början ) delat i två, ett "mänskligt medvetande", som söker vara anständigt, inte skrämmas, som ängslas, som tycker om sin syster, och som värnar om henne o.s.v. samt ett djuriskt, mer vegetativt. (S1) kan njuta av musik, - till sin stora glädje, dessutom. Det djuriskt Medvetna, - (S2) här ekvivalent med en del av Omvärlden, ( här har alltså Omvärlden trängt in i tanke- eller impulssfären hos Gregor ) är mest intresserat av mat och att kunna använda sina ben. Gregor som sneglar upp emot tavlan med pälsmuffen - som han vill "bestiga" - , och ( Gregor ! ) som beslutar sig är det omöjliga Omedv. B… Gregor beslutar sig för att klättra upp i skalbaggskropp, och ha ett slags erotiskt förhållande med tavlan. Här klättrar nu Gregor upp på väggen, upp över tavlan och pressar sig mot tavelglaset. Glaset håller honom fast, med sugeffekt och han täcker så hela tavlan, för att skydda denna mot allt ont. Eller mot insyn. Gregor träffar ett val, omedvetet, begagnar han sig av en vilja som är grundad i ett Omedvetet om vad som är av störst värde för honom. Men han har inget omedvetet. Det omedvetna är hans omvärld, rummet + kroppen. Han använder sitt Omedv. B., ett omedvetet, som han enligt vår grundläggande teori inte skulle ha, men tilldelas i detta textuniversum som ett extra. Skalbaggskroppen tillhör alltså Omedv. A, (O), men Gregors lust att skydda kvinnan på bilden, och njutningen genom skalbaggsskalet, det är en njutning som kommer genom ett andra omedvetet, ett ”figurens”, ett Omedv. B.. Detta är det kafkaeska. Det är alltid detta Omedvetna B. som skapar "sjösjukan" och ”förfrämligandet”, i litterär bemärkelse, i Kafkas berättelser, i den triplicistiska ”jagsplittring” som kafkaberättelsen utgör. Och här har detta en synnerligen raffinerad position, nämligen någonstans på en obestämd plats i delar av det nervsystem som den varelse som kallas "Gregor" besitter. Kafka här låter i Förvandlingen de två omedvetna sfärerna mötas på väggen över tavlan med damen i päls. Damen är ju ditplacerad i (O) av Omedv. A.. Här har vi i ett nötskal hela Kafkas berättarteknik, när den är som mest typisk, och det är i den tredelning, som skapas här, eller som kan skönjas, som den mystiska kafkaismen demonstreras i vår dekonstruktion. Tripliciteten är en litterär form, en fiktionsform, unik för Kafka. . Detta moment: Gregor täckande tavlan med damen med pälsmuffen, är som ett emblem över ”kafkatekniken”, då här uppvisas det Omedv. B. ovanpå den vägg och den tavla som är skapad helt av Omedv. A., i Omedv. A., i Gregors Omvärld. (O).). Det skulle ju otvivelaktigt kunna invändas, att det är fullt ”rationellt” av Gregor och skulle vara ett ”automatiskt handlande” av det medvetna att klättra upp och skydda sitt ”begärsobjekt” ifrån kvinnorna, bland annat modern, som kommer in i rummet för att flytta undan hans byrå. Dels skulle han vilja dölja att han har något sådant som ett urklipp på en kvinna i guldram, ( osannolikt, eftersom den redan är upphängd offentligt ), dels för att det är hans käraste ägodel. Eftersom han nu försummat sig själv, och försummat att skaffa en flickvän, o.s.v.. Men denna eventuella ”rationalitet” bleknar ändå i jämförelse med intrycket av att det är en våg av stark inre kraft som styr. Gregor är inte herre i eget hus: han kryper upp och sätter sig på tavlan liksom styrd av en oemotståndlig impuls. Gregors människotankar har det förhållande till hans skalbaggstankar, att Gregor iakttar att han som … skalbagge ”trivs” under soffan, inte på den. Således tänker Gregor som människa, men tar hänsyn till sina preferenser både som den tidigare Gregor och som skalbagge, i dess, föregivet mer enkla, ”vegetativa” tillstånd. Skalbaggskroppen är i hela Gregors tjänst, och denna kropp glömmer funktionellt bort att den är trött när Gregor är upplivad, men känner sin trötthet när Gregor är dyster. Det är i detta fält, i denna enorma klyfta mellan (S) och (O) som allt intressant, eller i vart fall det unika, i Kafkas texter utspelar sig. Även här alltså. Det är tvärs över denna sfär mellan medvetet och omedvetet som repliker slungas i Förvandlingen, Domen, En läkare på landet, Processen, Amerika och Slottet. Det är mellan S och O som det finns ett okänt rum, som ibland befolkas med osaliga andar, som hoppande bollar eller hjälpredor, ( Franz och Willem, Artur och Jeremias, samt de två – namnlösa - ”väktare” som, efter att ha dödat den med vita handskar försedde Josef K. i Processen, betraktar denne ”kind mot kind ”…. ) för att ytterligare vidga detta rum. Vi har här i Förvandlingen beträffande vår formalisering flera krux. Sådana krux/problematiker finns i alla romanerna, men är alltså här särskilt intrikat, har en ytterligare dimension i och med den delning av medvetandet som finns i förvandlingen: Gregor lär sig kontrollera alla ben som i början flimrar framför ögonen på honom, han konsoliderar en del av sig som skalbagge, men önskar sig ändå vara en människa, och gläds över att musiken griper honom. OBS, att han inte gläds över musiken i sig. Peripetin är när Gregor ger upp, och det är när han får ett äpple kastat på sig från fadern, ett äpple som fastnar i skalet och ruttnar där. Gregor beslutar sig för att dö, i sin nu nödtvungna insektsskepnad. Men hur kan han det, berövad sitt omedvetna. Omvärlden är hans (O). Ingenstans berättas om att Gregor tänker:”Nu får det räcka!” Beslutet är absurt, grundat i …. Omedvetna B.. Hela tiden hos Kafka är klyftan – splittringen - mellan hjälten och omvärlden tydlig. Detta förstärks av att Kafkas hjältar aldrig har någon dragning åt det mystiska, paranormala. De är tvärtom präglade av en ”enastående” rationalitet just som t.ex. Robert Walsers hjältar – och de skulle aldrig komma på tanken att det de möter var ett ”tecken” för något annat, att det ligger en dold ”mening” i det de möter. Ibland kan de tvivla på att det är verkligt, det de möter, att det säkert är en mardröm ( Gregor ) eller en komedi ( Josef K. : ”Var det en komedi, så skulle han minsann spela med.” maliciöst iordningställd av någon, - Deus preceptor, d.v.s. gud , såsom den gud, som luras …. ) men detta är sällsynt och helt övergående. Det är mer en författarens – inte berättarens – blinking till läsaren, för att fullständiga bilden av figurerna som ett slags ”vanliga” människor. Och inte fantasmer. Här skiljer sig då Förvandlingen från ( t.ex. ) Processen, ( som vi nu känner Processen , d.v.s. ofullständigt … ) i det att det i den förra finns en sådan peripeti. Ett beslut. Även om jag menar att beslutet är ett Omedvetna B.s, alltså ren ironi. Jämförelsen är svår att göra, eftersom kapitel ( eller kapiteldelar ) saknas – före slutkapitlet - i Processen, där man mycket väl kan – måste - tänka sig någon form av peripeti, vid vilken Josef K. beslutar sig för att sätta sig på sängen – t.o.m. med vita handskar på liksom en begravningsentreprenör - och invänta bödlarna. Det märkliga här och något ganska viktigt är ju att Josef K. måste fattat detta beslut, att ta på dessa vita handskar o.s.v. innan, och att vi förmodligen just saknar det kapitel i Processen, där peripetin finns, där Josef K. nu SKULLE besluta sig för att ge upp. Han beslutar sig ingalunda i något av det tidigare kapitlen , vad man där kan förstå. Att kapitlet saknas, och att romanen därmed är den torso den är, vittnar om det svåra för Kafka att skriva ett sådant kapitel där ett avgörande beslut fattas, av en hjälten utan Omedvetet. Vid en jämförelse med berättelsen Domen, så är ju där tydligt att det i denna är fadern som där AVKUNNAR en dom. I Processen faller ingen dom. Både inledningskapitlet och avslutningskapitlet är skrivna i Aug. 1914. Im Dom-kapitlet har t.ex. en i jämförelse med dessa båda kapitel en lång tillkomst mellan September och December samma år. Processen och Förvandlingen liknar varann. De har s.a.s. likheter i förberättelsen, men i den manifesta berättelsen så utvecklas tematiken med distinkt olika grepp och helt olika symboltematik, och dessutom i fallet Processen i ett fall av en omfattande diskussion om klyftan mellan rättvisa och lag. I Processen överlagras således historien med ett tema av karaktären: evigt problem. Vad man måste komma ihåg är att denna diskussion i Processen i huvudsak tillhör Omedvetna A. och (O). Diskussionen har inte med Josef K. att göra. I Förvandlingen kommer inte en sådan diskussion upp. Där fängslas Gregor i stället meddetsamma i en kropp, som inte är hans medvetande, från första sidan. Han fängslas i sitt Omedvetna och går under ”där”. Historien ( Kafka) leker här med två plan, det Omedvetnas och fiktionens, och låter dem – på ett sätt som liknar Novalis´ ( Hyazint …), Tiecks ( Der blonde Eckbert ) - glida helt in i varann. Gregor är den som drömmer, utan att drömma. Han är kluven utan att vara kluven. Ty historien är slut när den börjar. Kafka var inte nöjd med slutet på Förvandlingen eftersom det kafkaeska försvinner i och med skalbaggens död. Troligen skrev han ett flertal slut. Hans mål var ju ständigt att varje berättelse skulle styras av någon form av ”inre nödvändighet”. Efter det Gregor nu dött upphör denna ”nödvändighet”, denna slutna form, och man kan tänka sig alternativa reaktioner hos familjen. Ytterligare en detalj, en historisk, som lär ha bekräftat något av detta – om det något egendomliga med slutscenerna – även för Kafka själv, var den lilla egendomligheten med den av en ung man, Karl Müller, pseud. Karl Brand, i Prager Tageblatt publicerade fortsättningen, en tidig form av fan fiction, på Förvandlingen: Die Rückverwandlung des Gregor Samsa, som Kafka kunde läsa i juni 1616. FK lär inte ha mött författaren Brand och diskuterat dennes ”epilog”, men Kafka kände dock till honom, visste vem han var. Den unge Brand/Müller dog dock – 22 år gammal - bara några månader efter sin djärva ”pastisch”- i tbc.. Man kan jämföra Förvandlingens slut med N. Gogols Kappan, där Akakyevitch efter att blivit en vålnad, skapar en denna novells endimensionalitet, och plötsliga övertydlighet, i och med kappryckningarna på gatan och särskilt när ”den inflytelserika personen” berövas sin kappa under en droskfärd. Här sker något som är som en tillrättavisning gentemot maktmissbruk, nepotism och mobbning i de ryska ämbetsverken, .. vilket ämbetsverk, ”x” ,det nu än var. Efter huvudpersonens död – ingen mer ironi. Gregors syster, Grete, ( namnen Gregor-Grete antyder ett samband - en samhörighet vrider sin mjuka kropp i slutet av Förvandlingen, just så som hästarna ivrigt kråmar sig ( mirakulöst återställda, efter det deras herres huvud fallit på schavotten ) i slutet av Kleists Michael Kohlhaas. Vi kan betänka att denna berättelse var en av Kafkas älsklingsberättelser. Citat eller ej, - det får vi aldrig veta. Det privata livets blinkningar är just privata. Familjen Samsa är nu en vanlig familj, och namnet ”Samsa” ( Tje.= ” vara+ensam) tycks nu – menar Carsten Schlingmann - en ren tillfällighet. Omslaget till första Rowohlt-utgåvan av Förvandlingen bär en svartvit illustration av O. Starke, där en ung man rusar ut från ett rum med håret på ända. En ung man. Att det här rör sig om en Starkes interpretation, tycks mig tydligt. Ingenstans finns dock nämnd någon protest från Kafkas sida mot illustrationen. FK var framför allt mån om att absolut ingen skalbagge skulle finnas på omslaget. Vi kan här finna att, i enlighet med den freudianska symboliken, och lekandet med det, som jag antar att Kafka ägnade sig åt, så finner han snart på ett annat spel, som är mycket mer roande, alltför roande för att överge. När han har börjat att dela världen i Medvetet och Omedvetet, och så låter sin hjälte vara Medvetandet och dennes omgivning det Omedvetna, så händer det mäkta förvånande och på samma gång helt naturliga, att han inte kan undgå/hindra att omedvetna tankar och impulser når tänkandet och resonerandet hos hans hjältar. För att helt "klargöra" detta, framställa detta som ett tema, och en gåta på samma gång, och för att göra ett starkt intryck på läsaren i en anda av en allvarsam logik, utan att läsaren görs överdrivet medveten om det, så låter Kafka sin hjälte handla och resonera just allvarligt o. eftertänksamt. Alla spontana utbrott – t.ex. ett skratt - skulle här skymma den "verkliga historien". Hjälten tvingas alltså att strängt betänka sina val ( inte göra några ) och kontrollera sina omedelbara impulser. Som att inte vilja vara med längre. Att ta livet av sig – trots en ohållbar situation – tycks ofta Kafkas hjältar som en barock tanke. Det sker ändå , oundvikligt. Otåligheten finns endast under ytan hos hjältarna. Kommer den fram, så undertrycks den av dem själva genast. Alla Kafkas ”stora” hjältar – innan berättelserna alls börjar – är ”dömda till döden”, och berättelserna är bara denna sista fantasivandring fram till schavotten, till maskinspiken i huvudet, kniven i hjärtat i ett schaktområde i staden, den sista resan in i öknen, till döden i en liten säng i slottsbyn bland ”halvfigurer” i ett ängsligt sneglande, i en sista återblick på det som en gång var verkligt och sant. En återblick på det som var möjligt att förändra, men som nu bara är en slutlig, tillfällig, återerinring och en minnenas dans med det förflutnas spöken. Livet, - eller litteraturern - såsom ett litet, skälvande uppskov… Uppskovet accentueras av och ironiseras stilla över idet flämtande försök att handla och tänka och ”leva” som en hel människa, som representeras av det Omedv. B.s inträde i detta frusna, polariserade universum, som annars består av en enda gigantisk spegelfäktning av ett psykes olika delar ( enligt den freudska första topiken ) med sig själv. Spegelfäktningen är när det Medv. fäktas med det Omedvetna – och dess symboler; - vi har ovan sett det som , benämnt det ,”det ironiska spelet”. Att benämna det ”spegelfäktning” är nu ytterligare en analogi. Den anger det verkliga och samtidigt illusoriska sambandet mellan S och O i Kafkas verk. Spegelfäktning är inte något man önskar sig som den slutliga eller dominerande fäktningen. Spegelfäktning är naturligtvis alldeles ypperlig som en övningslek, men inte som den fäktning, som man vill skall vara den verkliga ”livsfäktningen”. Spegelfäktning är inte reell handling, den är en spegling in privatim av en aktör inför aktören själv. Den är vanligen ett preliminarium, men hos Kafka blir den epilog. För att något söka förklara det egendomliga med att många av de främsta berättelserna, som Kafka skrev, innehåller det elementet, att allt är avgjort från början, att hjälten är dödsdömd, eller död redan i förberättelsen, bör man kanske också tänka över det, att Kafka hade ett säreget förhållande till döden. Han talade tidigt med Max Brod om att han inte alls var rädd för att dö, och att detta gjorde det så mycket lättare för honom att skriva. ( Blanchot har kommenterat detta utförlig. ). Kafkas skrivande ( d.v.s. det skrivna ) är – detta stöds av dagboksanteckningar och brev … - i mycket antingen döds- eller straffantasier. Man kan se hur han behandlar dödstemat på minst två sätt: [ A.] FKs hjälte dör till synes under trycket av en yttre kraft, - men denna yttre kraft kan mycket väl vara en externaliserad sådan. Vi har att göra med dödsfantasier, och dödslängtan.[ B.] Vi har ”Jägar Gracchus”- temat. ( Der Jäger Gracchus, berättelse i olika versioner, Jan/Maj 1917, oavslutad och post. publ. ). Detta handlar om den, som redan ÄR död, men på något sätt lever ändå. Detta är en figur, jägaren ) , eller kanske djuret i Boet, kanske svältkonstnären o.s.v. , någon som alltså genom antingen en oförmåga att leva ( och därför är liksom död ) eller genom att ha utfört något (?), som gör att denna – inom sig – har dött. ( Gracchus förförd … av en get. Vad/vem nu denna get är? – Detta kallas ”Kafkas hemlighet”, vilken inte tar upp så mycket plats i kafkalitteraturen. ). Om nu det stämmer, att han inte alls var rädd för döden, och att detta gjorde ”hans skrivande lätt”, så kan man koppla detta till det flertal kompositioner, där texten är en enda – ofta lång och utdragen - färd mot döden ( Förvandlingen, Slottet. ),… ibland en snabb vändning till en snabb död (ex.: Domen, En läkare på landet ), där dock, i dessa senare berättelser, döden legat latent i livssituationen för Hjälten. Här – i dessa senare exempel - har då Kafka inte haft något problem att genast göra den uppdelning i Medv. och Omedv., och – som författare – resolut ”spela” ett ”dödsspel” med den nu lätthanterlige Hjälte, som står och vacklar på gränsen till Intet, eller snarare allaredan intet är. Och så blir då hela skrivandet en slags grotesk med döden som centrum. Så har Kafka setts just som den, som lyckades bäst – genom sin unika teknik – forma en bild av människans avskildhet från natur ( sin egen och den allmänna ) och från produktionen, en människa i alienation/Verfremdung, såsom dessa masspsykiska fenomen nu ganska snabbt och med kraft kom att gestalta sig i det växande kapitalistiska industrisamhället. Man kan gissa att Kafka dragningskraft och berömmelse vilar just på den unika kraften som bilden av kapitalismen och moderniteten i texter som Processen och Amerika erbjöd i kombination med den figur – inte olik en Golem - som Kafka presenterade i sina romanfragment. Man har här delvis jämfört med Chaplins Moderna tider. Man kan även – som framhållets - tänka på Buster Keatons mer svårgripbara, men väl så suggestiva rollgestalt. Eller vissa av Gogols, G. som av vissa påstås ha använt sig av Golemfiguren i Wij, Fürst der Demonen – en berättelse med chassidisk bakgrund. Man bör understryka att det i samtliga tolkningsformer av en text som Processen förhåller sig så, att det – i alla – ( innehållsligt ) rör sig om en beskrivning av en maktstruktur, en maktstruktur som har sitt ursprung långt borta från vad som kallas naturrätten. Det fördrag som – såsom tänkt, i en konstruktion - ligger som bas för makten, som bygger på en översiktlig struktur av diskussion och samstämmighet kring ett fördrag om makt ( Hannah Arendt ) ligger så långt borta, att det inte alls är synbart. Vi vet – läsandes Processen och vissa andra texter av Kafka, som Slottet, Förvandlingen m.fl. – inte alls var makten hamnat, var den nu finns, eller hur man kommer åt den eller hur den faktiskt ser ut eller faktiskt fungerar. Vi är i periferin, men icke desto mindre utövas denna makt resolut och skoningslöst, mitt i sin för delinkventen ( hjälten ) och oss kompletta fördoldhet. Här ligger också ett moment i det, som med tiden kommit kallat ”kafkaiskt” ( litt. stil ) ”kafkaartat” ( sociologiskt bestämningsord ) . Vi har hos Kafka tagit ett kvalitativt steg utanför den sfär som t.ex. Kleist beskriver i Michael Kohlhaas, där makten är ytterst fördelad och ”balanserad” ( och ”obalanserad” och korrupt ), men där Kohlhaas, genom sin obetänksamhet att delegera sitt uppror till en vanlig skurk, på ett för läsaren sorgset begripligt sätt går från rättshaverist till brottsling. Hos Kleist urskiljer man distinkt konturerna av maktdelningen i samhället, samt konturerna av en verklig människa, t.ex. just MK.. Hos Kafka är konturerna som klarast i objektvärlden.


XI. En läkare på landet.


D enna dramatiska novell, som av somliga skulle karaktäriseras som prosalyrik, är skriven i jag-form, och jaget är åtminstone tematiskt huvudperson och novelltitelns läkare. Att berättelsen är skriven i första person utesluter användandet av den vanliga kafkatekniken, och det kafkaeska framkommer inte i denna novell, annat än medelbart, som en effekt beträffande bipersoner. Enligt Gerrit Schneider har vi: [ a.] en textvärld med obestämd status, präglad av [ b.] fantastik, i denna berättelse., (GS.s.6.). Jag-formen är vanlig i FKs djurberättelser, men förekommer alltså inte i romanerna. Ej heller i ”djurberättelsen” (?) Förvandlingen.)– - Här kan man, som författare - alltså inte driva med, kommentera, en (gramm.) 1: sta person, med uttryck som "skenbart" o.s.v. Om vi vill se novellen i enlighet med den uppbyggnad som Processen enligt oss har, (berättad i 3:e pers. ), så kan vi konstatera, att vad som hänt i Förberättelsen (före X.) främst är tre saker: [ 1.] Läkaren har blivit gammal. [ 2.] Hans häst har dött. [ 3.] Det har varit en ovanligt sträng vinter. Detta uppenbaras successivt. Huvudpersonerna är a.) Läkaren – som är hjälten, b.) Rosa, c.) den sjuke pojken. Berättelsen är skriven utifrån 1:a pers. sing., så kan inte Kafka införa ett Omedvetet B. vad gäller jaget (doktorn). "Sjösjukekänslan" ( the nausea ) bildas av det extremt nära förhållande som hjälten har till sin omvärld: han hamnar i samma säng som sin patient, som flämtar till honom: ”Du har också skakats av någonstans.”. Doktorn skäms. Det Omedv.B. utgörs här egentligen bara av den olycksbringande nattklockan och av företeelser och yttranden knutna till de agerande runt doktorn. En läkare på landet. Referat – av den manifesta berättelsen, med ”explikation”: Vad som genast händer, är, att läkaren är kallas ut långt ifrån sin lilla gård, , - till en sjuk pojke. Läkaren finner då, när han skall ge sig av, att hans häst dött. Den lätta släden står framför porten, och tjänsteflickan Rosa vill bestämt att doktorn skall åka. ( Tills hon hotas bli våldtagen.). Doktorn - Jaget/delvis också berättaren i berättelsen - har bråttom. Av en ingivelse, i sökande efter hästar, får han syn på de små dörrarna till svinhuset, detta hus som stått stängt i flera år. Där befinns då vara två hästar, två russ redo, en hingst och en märr, skötta av en blåögd, handlingskraftig stalldräng. : "Man vet inte vad man har på lager i eget hus." säger Rosa kommenterande. Doktorn och Rosa skrattar båda åt Rosas replik. Denna replik är, givetvis, – på något sätt, av någon avgiven som - en travestering av Freuds berömda påstående om att man "inte är herre i eget hus". Freud menar ju att det Omedvetna är herren. I och med denna travestering, och i och med att Rosa förekommer, syntaktiskt i 3:e person i berättelsen, så uppstår i Rosas fall ett Omedvetet B., ty vad hon – som figur av Omedv. A-art – säger, är dels en saklig referens till det högst osannolika, att hästar skall finnas i ett övergivet svinhus, dels är det som om någon annan - kanske författaren - eller ett märkligt, allvetande Omedvetet hos flickan, här talar. Rosa uppfinner på sätt och vis ånyo, eller vid sidan av – mitt i ”obygden” - psykoanalysen. Detta i sitt "naturtillstånd": ty hon är förmodligen inte en universitetsutbildad flicka. Om man var tjänsteflicka på landet vid denna tid i Böhmen, så kunde man förmodligen inte något annat språk än Tjeckiska, och kanske några få ord tyska, härskarnas språk, och man hade absolut inte läst Freuds Drömtydning. Och man får alltså se detta som en oförblommerad blinkning från författaren, angivande att psykoanalysens grundtes kan formuleras av vem som helst med klar blick. Kanske förutsatt att omgivningen ser ut som en mardröm, vilket ju eg. vilken omgivning som helst kan ses som, om man är på det humöret. Här framställer således Kafka ett ”kejsarens nya kläder”-argument gentemot Freud. Vad Freud hävdar, det har alla sedan länge vetat. En sådan direkt alludering till psykoanalysen, och ett så våldsamt raljerande tillika i denna fråga, möter vi knappast någon annanstans i Kafkas författarskap, som dock – enligt min mening – är centrerat, i en av sina centralpunkter, kring Freud. Fortsättningen blir en formlig orgie i bilder, som man lätt känner igen såsom ”typiska drömbilder”, med förvrängningar, förtätningar, förkortningar, plötsliga förvandlingar, omkastningar o.s.v. och med starka bildkonstraster. Rosa blir här – insiktsfull och rådig i karaktär - katalysator för Kafkas särskilda Grepp, Rosa som här smygs in som den person som alltså är är Begärsobjekt No.1 i berättelsen. För att komma ut ur svinhuset måste hästarna vrida och slingra sig genom de små svinhusportarna. Som om de trängde sig ut ur ett sköte, och föddes.... stora och starka. Rosa, tjänsteflickan, förskansar sig i huset, då drängen - han, som dök upp tillsammans med hästarna i svinhuset - helt besinningslöst, som det tycks -, vill våldta henne. Rosas och doktorns förhållande vet vi inte mycket om. Hon har levat med doktorn i åratal, inte så länge, då hon är mycket ung. Detta har skett utan att han har märkt mycket av henne. Detta är gåtfullt i sig. Doktorn har tagit henne för given, och har kanske omedvetet begärt henne. Nu dyker hon upp som offret, som det förfärliga offret i och med drängens handlande och sen i doktorns huvud, om och om igen, genom hela historien. Rosa är den enda namngivna personen i berättelsen. Själva värderandet av förlusten av Rosa speglar inte doktorns moral; - det förstår vi, eftersom han syns närapå likgiltig inför lidandet omkring sig. Han intar knappast den professionelle doktorns attityd. Doktorn tänker bara på sig själv, och Rosa. Rosa representerar något hos honom själv, som går förlorat i och med Rosa. Men hon har samtidigt sedan en tid redan varit förlorad, - kanhända han valt eller velat det så. "Du far med." säger doktorn barskt till drängen, och tillägger: "Det skulle aldrig falla mig in, att ge dig flickan som betalning." Betalning för hästarna. Men efter att drängen , - en främling, - som det heter - har klappat i händerna och ropat: "Raskt!", så störtar de båda hästarna som är "bror" och "syster", - laddade termer för Kafka ), förspända, iväg med vagnen och med doktorn, som - ve och fasa - då alltså tvingas lämna Rosa bakom sig. Att hon lämnas är det explicita, hemska brottet i berättelsen. Rosa framstår som det absolut centrala för doktorn - och han åker så genom det snöiga landskapet till den sjuke pojken, som ju närmast är allt elände i världen, men samtidigt är en del av doktorn.( Omedv.A.)). Det susar i öronen på doktorn, ( här alluderas då - gissningsvis, till ett gränspsykotiskt tillstånd ) och efter ett ögonblick är han framme. ( 10 tyska mils färd på en sekund. ). Månen lyser över en främmande gårdsplan. Väl framme leds han av bybor till pojkens säng. Denne syns inte speciellt sjuk, kanske något blek. Pojken ligger där, vill tala med doktorn och pojken säger, att han vill dö. Nu likställer doktorn ( Jaget =(S)) plötsligt allt som hänt med något som gudarna ställt till med. Här likställs således det Omedvetna – (O) dess aktiviteter - med ett gudomligt ingripande, - vilket får ses som en grov ironi riktad mot religionen, och en något mindre ironi mot psykoanalysen.. Doktorn tänker på Rosa, men inser att han inget kan göra, eftersom han inte behärskar hästarna (!!), som nu plötsligt tittar in genom två just öppnade fönster, och betraktar scenen med doktorn och den föregivet sjuke. Doktorn vill hjälpa de otacksamma fattiga, av plikt, men inser att han också vill se till Rosa, och "då kan pojken ha rätt, att även jag vill dö”. "Så visar det sig att pojkens syster står och sköljer en blodig handduk. Hästarna gnäggar upp mot taket.",” Oväsendet skulle väl underlätta undersökninge , som ordnats på högre ort.”. Här ironiserar berättaren, eller berättelsen, över sig själv och även över religiösa tro/otro, jämte all religiös tro. Nu upptäcker doktorn att pojken är sjuk, att han har ”ett tallriksstort” sår i sidan. Öppet som ett dagbrott. En cancer? Med syfilitiskt ursprung? Liksom gjort med en hacka. Men det har ännu en komplikation. Här visslar doktorn till. Liksom i professionell entusiasm. Doktorn framställs ju nästan naiv som en pojke, eller en fantast, som funnit något plötsligt intressant inom en hobby. Det är maskar i såret. - ” Stackars pojke”, tänker doktorn." Med denna blomma i din sida går du under." Många skribenter om Kafkas verk tolkar detta något poetiskt beskrivna sår, även om det sitter på höften, som ett sår efter en kastration. Att det nu är poetiskt beskrivet, det är ju också det en ironi i sin distansering. Alltså skiktas här alla doktorns upplevelser på ett sätt, som om doktorn (S) är helt präglad av sina avvärjningsmekanismer. Folket klär då i sin lantliga ”primitivitet”, i en anda av mysticism och tro på uråldrig folkmedicin (?) av doktorn, stoppar honom i pojkens säng, under det att en barnkör plötsligt uppenbarar sig och sjunger en sällsynt grym sång: "Klä av honom och han skall bota och gör han inte det, så döda honom. Han är ju blott en läkare. Han är ju blott en läkare." Landsbygdens folk, ( vildarna ) som kanske sätter magin högre än vetenskapen, dömer här i bykollektivet läkaren genom texten som barnkören tillsagts att sjunga, till döden. I sängen pratar den sjuke och doktorn. "Du har ju också skakats av någonstans." säger pojken till doktorn. Här uppenbaras ett Omedvetet B., ( en clairvoyance ) hos pojken, detta kan man konstatera, eftersom pojken ju rimligen inte kan veta något om doktorns öde, om nattklocka, dräng och Rosa. "- Unge vän, säger jag. Ditt fel är, att du inte har någon överblick.". Det är ju just det, som pojken har. Här föreligger alltså det, som av hävd brukar kallas "dramatisk ironi": id est man vet inte hur rätt eller fel man har, själv. Men åskådaren till dramat vet det desto bättre. Doktorn för sedan ett egendomligt resonemang om såret, som alltså syns vara gjort med hacka. Detta och doktorns hedersord, ( Explicit ironi: Kafka trodde inte på skolmedicin. ), lugnar pojken. Doktorn finner så, att han kan åka hem och :"Om hästarna skyndade sig som på färden hit, kunde jag ju så att säga hoppa ur den här sängen ner i min egen. Lydigt drog sig en häst tillbaka ur fönstret.” Men hemfärden går långsamt. Han kommer – mardrömslikt - knappt ur stället med hästar och släde och han hör bakom sig den elaka barnkören, som nu sjunger: "Gläd er, patienter, läkaren har lagts till sängs ....." ( Barnkören är här aningen dubbeltydig...... ) Så avslutas berättelsen med följande avsnitt: "Aldrig kommer jag hem på det sättet. Min blomstrande praktik är förlorad. En efterträdare bestjäl mig, men alldeles utan nytta, eftersom han inte kan ersätta mig. I mitt hus rasar den vämjelige drängen och Rosa är hans offer. Jag vill inte tänka på det. Naken, utsatt för denna olycksaliga årstids frost, i en jordisk vagn förspänd av ojordiska hästar irrar jag, gamle gubbe, omkring. Min päls släpar längst bak efter vagnen. Jag kan inte nå den, och ingen i det kringdrivande packet av patienter rör ett hjälpande finger. Lurad ! Lurad ! Om man en gång följt nattklockans vilseledande ljud kan det aldrig gottgöras." Och här visar det sig, att vad hjälten i berättelsen säger, mot bakgrund av det mycket egendomliga sjukbesöket, inbjuder till en tolkning, då det kan synas, som om han talar i gåtor, med uttryck som "ojordiska hästar”. Han är vilse, och han önskar, att han aldrig hade satt sig i förbindelse med världen ( ”världen”= nattklockan. Men vad är världen för honom? ). Hästarna är till ingen nytta, ty de är inte riktiga, och Rosa är förlorad. Han kommer aldrig hem. Man behöver inte explicit ersätta hästarna och Rosa med något annat, som doktorn faktiskt berövats: "En efterträdare bestjäl mig, men alldeles utan nytta, eftersom han inte kan ersätta mig.” Raden: "Om man en gång följt nattklockans vilseledande ljud, kan det aldrig gottgöras." har ju den yttre formen av ett visdomsord. Men är ju genuint förvirrande. Att nattklockans ljud nu tycks vara vilseledande, vad betyder det? Den som följt ljudet, tycks dessutom skulla böta för detta. Till vem? Till Rosa eller Gud eller sig själv? Vad är det för nattklocka? Varje doktor har givetvis en telefon, men en nattklocka? En nattklocka är ju inget kommunikationsmedel. Man ställer den ju själv! Doktorn känner sig dessutom lurad av nattklockan. Denna klocka ( detta Själv ) tycks först alltså ha varit alldeles i sin ordning att följa, men sedan falskeligen så. Hans Hiebel har, som jag tycker, spännande och insiktsfullt pekat på möjligheten att nattklockan här är en hänvisning på Kafkas eget nattliga skrivande, och att nämnandet av denna i dessa ordalag hänsyftar på Kafkas egen nattliga ”psykoanalys” och hans ”vakendrömmar” vid skrivbordet. Här skulle alltså Kafka, i och med sitt omdöme, vara kritisk till denna. Han tycks ju då säga: ”Har man väl satt sig att skriva på detta sättet, så kan man aldrig gottgöra detta.”. Det skulle alltså vara i stil med självförebråelserna i Svältkonstnären, Första bekymret, Domen, Processen, o.s.v., o.s.v., och här skulle vi stöta på en av de otaliga självreferenserna, och referenserna till det egna författarskapet, och med negativt förtecken. I några fall kan man slås av att en kafkanovell tycks vara mycket lik en novell av en annan författare; vi har ibland likheter till exempel med den samtida Robert Walser ( Berlinerskizzen ), och vad gäller En läkare på landet, så finns det uppenbara skäl att tro, att Goethes mycket äldre novell Novelle spökar här. Goethes novell om en utflykt, en jakt och ett förrymt lejon i en bergstrakt, innehåller även den en besvärjelsevisa, sjungen av en, som det tycks sydländsk, eller romsk familj, far, mor och son, där strofer aningen ändras, och huvudpersonen, en furstinna rörs till tårar dels av visan, dels av den märkliga händelsen med det förrymda lejonet, vilande i en tysk skog, medan röken från en fjärran brand ligger över nejden. De poetiska styckena i respektive noveller har en slående likhet. Låt oss nu reflektera lite ännu mer fritt: Vi skulle också kunna betrakta denna kafkanovell som ett poem, ett prosapoem, av Baudelaire, eller hellre Rimbaud, eller som Max Jakobs. Vi kan också se den såsom en, av en psykoanalytiker betraktad, faktisk dröm, d.v.s.: se vissa delar, entiteter, som symboler, eller betecknare för en latent mening, beteckna en sådan, en mening, d.v.s. ett omedvetet, som kanske kan avslöjas. Varför skulle nu detta senare sätt att se på och behandla Kafkas novell vara meningsfullt? Det är ju inte fråga om en dröm. Det är ju en novell. Men vi kan se att novellen kan tjäna på att pretendera på att vara en dröm. Att alludera på detta. Vi har visserligen kanske svårt att förstå dess innebörd, men det saknar ju mening att behandla den som en dröm, vars tydning ju, psykoanalytiskt, skulle ha som syfte att ta fram och skärskåda en obehaglig, undertryckt sanning, och få ett problem ur världen och en människa mer fri. Doktorn är ju fiktiv. Honom kan vi inte hjälpa. Eller skulle vi genom att "dechiffrera" novellen med en psykoanalytisk drömtydningsmetodik, novellens symboler, metaforer, metonymier o.s.v., kunna förstå författaren? Eller något, som vi själva har förträngt ? Vi kan också ställa oss frågan om det har varit Kafkas avsikt, att vi skulle tyda novellen med en psykoanalytisk metod. Alternativ man kan tänka sig bl.a.: Kafka har [ 1.] lämnat ett hemligt meddelande om sig själv, som vi skall avslöja? Eller: en alternativ hypotes: [ 2.] Kafka vill driva med psykoanalysen! Genom att överflygla den med infall. En tredje: [ 3.] är minst lika trolig: Kafka vill både driva med psykoanalysen, och använda den för att bli klar över något obestämt eller ytterligare: [ 4.] Kafka vill driva med psykoanalysen och sig själv i lika mått. Jag vill genast, härmed undanröjande all undran, framhålla, att jag anser att ett explicit tydningsförsök i denna bok vore ett vanskligt företag, och, att jag menar att varje sådan explicit tydning med objektivitetspretentioner, är en tydning av ett gäckande objekt, medan jag däremot också givetvis stödjer uppfattningen, att varje subjektivitet bör ta chansen att skapa sig sin mening av berättelsen. Mina reflektioner i direkt tolkning förblir minimala. Vi kan här förmoda, att den av mig antydda driften med psykoanalysen, om det är en sådan, i mycket i så fall har att göra med just Freuds förklarade inställning till symbolerna, där Kafka på något sätt tycks ha lust att punktera dem som symboler,( jfr. Schärf, Meschonnic ) i det att han vill ta fasta på dem, göra det manifesta i symbolen, det yttre, mer "rättvisa" och hänskjuta betydelsen … till ett skuggrike. Det är således själva symboltolkningen, som den drevs till sin spets och ytterlighet ( till överdrift ) av Freud et consortes, som Kafka, Karl Kraus och många, många andra skjuter in sig på, och delvis - men bara delvis - skjuter i sank. Allt medan Kafka kanske gör detta, så behåller han driftsteorin, ja, betonar denna starkt, och lägger "extraljus" över den. "Hos Kafka fungerar symbolen som verklighetsbeskrivning, /..../." – Kafka tycks rentav vara förtjust i driftsteorin. Och att driva dess teser till dess estetiska perversion. Nu är det emellertid så, så vitt jag kan se, att det inte går att isolerat framställa en tydning, se det "värde" som symbolerna ha som signifié och signifiant, som ett "värde" som är opåverkat av megastrukturen, opåverkat av vår teori om det dubbla Omedvetna. ( Där Rosa ju är "porten" till detta. ). Om vi så håller oss till teorin, min teori, - något som är till fördel , när man framställer en sådan…. - och för ett ögonblick föreställer oss, att vi har ett författarskap, där samma grepp och skrivsätt finns bakom inte bara romanerna , men också bakom ett flertal av novellerna, inkl. just En läkare på landet, så kan vi försöka utreda , vari den skillnaden skulle bestå i, om vi t.ex. har att göra med en berättad dröm å ena sidan, och en kafkaberättelse å den andra. Man kan tänka på hur den s.k. ”kognitiva hermeneutiken” ( helt närliggande den s.k. ”receptionsestetiken”) i samband med En läkare på landet talar om de märkligheter som förekommer i berättelsen som ”irritationsmoment”.: ”Texten arbetar visserligen ( som det tycks ) medvetet med irritationen genom brott mot läsarens förväntningar.”. Vi möter här det resonemang som förekommer hos Iser och Jauss, och som utspelas inom ”receptions-/förväntningshorisonts-dialektiken”. Denna slags dialektik kommer emellertid just inte längre än till att konstatera just att vissa saker hamnar inom, andra utom denna horisont! Frågan blir då, här, vad enskildheter som t.ex. de båda hästarna i svinhuset, står för, då vi förutsätter, att det inte rör sig om en "hoffmannsk" fantastik, men om symbolism, eller en symbolik, enkannerligen en freudiansk sexuell? Med "freudiansk" menar vi då förenklat en symblism, där driften och begäret , begärets kraft, står i centrum. Vad står hästarna för? ( drifter? ) Svinhuset? ( De ”lägre” drifterna? ). Vad står Rosa för ? Vad nattklockan ? o.s.v.,o.s.v. Påverkas våra svar som blir subjektiva, av Rosas famösa yttrande om det att "Man vet inte vad man har på lager i eget hus"? Svaret på den frågan kan naturligtvis bara bli ett: att symbolerna förstärks av Rosas replik. Att hästarna kommer att stå i ytterligt förstärkt relief, och att det är omöjligt att inte - via våra ”inre rum” - söka fatta deras mening i totaliteten. Rosa kan vi se som en freudiansk rebus. Vi gör det gärna i det sammanhanget, där nu författaren använder så påtagligt ett "drömmens språk". Här karikeras Freud med bruket av hästarna, av färger, av blodet, resor, av tidsrelativitet, och dessutom alluderas till Freud genom Rosas replik. Så är Rosa - i den "manifesta berättelsen" - något som står för det kvinnliga, det sårbara, det blödande, men också en kombination av det rena förnuftet och objektet för den rena lusten. Rosa är något så påtagligt som kvinnan, och kvinnan, som gått förlorad för doktorn för längesen, och nu. Rosa är sanningssägaren, begärsobjektet, och den, som lämnas kvar där hemma, och den som lever vidare i betydelse, när måhända den gamle doktorn, bakom sina trötta hästar, uppgiven, ömkligt omkommer på hemvägen. Rosa skulle i den latenta berättelsen, vilket här då uttydes: förberättelsen, vara ALLA kvinnor, alla doktorns, och dessutom en - d.v.s. alla - som aldrig skulle låta sig luras. Berättelsen lockar, liksom drömmen med ett gäckande , insmickrande:” Ta fast mig om du kan !” Vanligen är en nattklocka en klocka som ringer om natten, för att väcka en till plikter som skall utföras vid någon ”okristlig tid”. Den finns tätt intill sovplatsen, ringer alltså då lågt, väcker enbart den pliktskyldige, och skall skona de andra. Så är det då bara doktorn som vaknat. De andra sover. Rosa, drängen, hästarna och hela den övriga bygden. För Kafka - det framhålls av Torsten Ekbom - tycks omnämnandet av det öppna såret, och det öppna såret som symbol – kunna ha haft en särskild mening, och så småningom knutits ihop med hans lungblödningar. För Gerhard Rieck syns såret hos pojken ha att göra med kastration. Att drängen "tar sig an" tjänsteflickan innebär, enl. GR, att drängen inkarnerar fadern ( Herman ), som på en gång berövar doktorn Rosa, ( Anna Pouzarova ) och öppnar ögonen på doktorn för hans kärlek till henne. Denna förlust sker i samma ögonblick, som denne ger sig ut på resan för att gå under på sin fruktlösa resa till den unge sjuke. Drängen agerar inte från någon annan maktposition än sin kraft och företagsamhet. Doktorns formella överordning, som arbetsgivare, är i berättelsen som bortblåst. I berättelsen "dömer" drängen ( den potente ) alltså läkaren till döden på vägarna i och med att han tar Rosa ifrån honom. Så är En läkare på landet en variant av temat i Domen, där fadern dömer till döden. Här är det sexualiteten. Doktorn har också varit ovaksam, kan jag tycka; - till synes – i konkret mening – styrd av sitt omedvetna, blind för sin sanna (?) kärlek och alltför lyhörd för en nattklocka, en klocka som är något nattligt förföriskt, eller kanske fantasin eller plikten, kanske skuldkänslan. I det senare fallet blir ju då En läkare på landet en pendang till Förvandlingen och Processen. Vad står den sjuke pojken för? I En läkare på landet syns nu inte brott och straff stå oproportionerligt emot varann i den tolkning som vanligen ges, något som ju är fallet med mycket av det som berättas om i den manifesta berättelsen i Processen, Amerika, Domen och Förvandlingen. Vanligtvis har Kafkas hjältar inte manifest gjort sig skyldiga till några gräsliga brott ”mänskligt att döma”. Men de straffas med döden.


XII. Domen.


G enombrotsnovellen Domen från 1912 är i all sin korthet det kanske, strukturellt och kompositoriskt, mest komplicerade och dynamiska som Franz Kafka skrivit. Den tillhör också de verk han var explicit nöjd med själv och också själv läste upp högt offentligt för en allmänhet, bara några veckor efter han skrivit den. Domen är komplicerad, som den innehåller en peripeti, i form av en uppdagad, erkänd, lögn, en lögn, som visar sig belysa den grundläggande lögnen än mer, och alltså sanningen om den, som döms. Kafka hade svårt att konstruera dramatiska berättelser. Domen är dramatisk. Troligen kom hela handlingen till Kafka genom en ren slump. Avgörande i Kafkas auktorala utveckling var förmodligen tillkomsten av just Domen. Alltså en vändpunkt, en peripeti – även där. Detta tycks både Kafka och hans uttolkare vara eniga om. Han uttalar sig själv om berättelsen i brev till Felice B. liksom även angående förståelsen av denna berättelse. MAN kan här givet vis inte bortse ifrån att han vänder sig just till Felice, som, för den i FKs biografi insatte, tycks något inblandad i berättelsen, som Frieda Brandenfeld, och således vara beredd att starkt tvivla på vad Kafka skriver OM berättelsen. Ur fjärde brevet till Felice Bauer: "/.../ Till våren senast utkommer på Rowohlts i Leipzig en ”Jahrbuch fur Dichtkunst”, redigerad av Max. I denna kommer att finnas en liten historia av mig: ”Domen”, som kommer att bära en tillägnan: ”Fr. Felice B.”. Är det att handskas för bryskt med Era rättigheter? Särskilt då denna tillägnan redan står skriven på historien sedan en månad tillbaka och manuset inte längre är i min besittning? Är det kanske en ursäkt, som man kan låta gälla, att jag har tvingat mig att ta bort tillägget ( till ”Till Fr. Felice Bauer.”)” för att hon inte alltid bara skall få presenter av andra”? I övrigt kan jag inte se att berättelsen, i sitt väsen, har det ringaste att göra med Er, förutom att en flyktigt uppdykande flicka bär namnet Frieda Brandenfeld, alltså, som jag efteråt märkte, har begynnelsebokstäverna i sitt namn gemensamt med Edra. /…../.” Kafkas berättelse börjar så här: ”DOMEN. En berättelse. Till F. "Det var en söndagsförmiddag under den vackraste senvintern. Georg Bendemann, en ung köpman, satt i sitt vardagsrum i första våningen i ett av de låga, smäckert byggda hus som låg sammantryckta i en rad längs med floden, enbart skilda åt genom färg och höjd. Han hade just avslutat ett brev till en ungdomsvän som nu befann sig i utlandet, förslöt det med lekfull långsamhet och såg därefter, med armbågarna stödda mot skrivbordet , ut mot floden, bron och den svagt gröna höjden på den andra stranden.” " Harry Järv: Domen ”inledde Kafkas mogna författarskap; efter den skrev han bara om sitt eget liv, han analyserade bara sina egna problem, sina skuldkänslor för att han var avvikande.” Det må vara hur som helst med huruvida det som Järv påstår i senare delen av meningen är rätt. Domen är - tveklöst - en milstolpe i Kafkas utveckling som författare. ( Den föregår enbart med veckor Förvandlingen ). Man kan emellertid hålla med Järv om att Domen har en mängd material, som är så öppet personligt, refererar så "frimodigt" till hans egen existens, att man har svårt att alls föreställa sig, att han helt oförblommerat , snabbt och lätt, utgav denna av trycket ( hos Rowohlts i Leipzig.). Domen är skriven i september 1912. Den beskrivs av Kafka som skriven " in einem Zuge" alt. "in einem Zug" ... se: M. Pasleys essä om detta. ( d.v.s är den måhända skriven "på ett tåg"? - Vi lämnar det därhän, då detta omöjligen kan vara det mest intressanta av det intressanta.....). Denna novell följer delvis i formen en traditionell berättartradition. Man kan säga att det är en typisk novell, i och med den avrundade form den har, till det yttre. Och den följer: 1.) det klassiska novellgreppet: i början nämns att huvudpersonen ser en flod ... i slutet dränker han sig i densamma - det Tjechovska receptet för noveller. Dessutom: 2.) den franskklassiska traditionen: Tiden , rummets och handlingens enhet. Novellen har följande intressanta huvudpersonager: ( de är närmast till sin form just "personager", ty de påminner i hög grad om Hj. Bergmans figurer..... Kanske har de – figurerna i Domen - större plasticitet än övriga figurer som Kafka tecknar. Särskilt då fadern i berättelsen, som framstår i full kroppslig tredimensionalitet. Berättelsens nexus är ett brev. Temat tycks omedelbart - och rent subjektivt sett , vad blir ett referat annat än subjektivt ?.....- vara: dolt självförakt. Mitt referat av denna berättelse skulle kunna vara så här : Georg Bendemann skriver brev till vännen, som det tycks gå så illa för, i Ryssland, att han inte kan komma hem. Detta brev innehåller inga råd av Georg, och inga väsentligheter av personligt slag. Vi får inte läsa brevet in extenso. Det är skrivet innan beättelsen börjar, och får ses som en viktig del av Fber. ( förberättelsen), före X.. Brevet får stå för Georgs liv och person, som en bild av honom. Vi får genom tillbakablickar G.s reflektioner kring brevet, som vi först är oerhört intresserade av att läsa , men sedan blir allt mer negativa till, och till slut nästan är …. glada att slippa läsa. Brevet är som den delen av det grekiska dramat, … eller det frankklassiska ….., som utspelar sig ”off stage” och där t.ex. en budbärare rusar in på scenen för att berätta hur det gått i kriget el. dyl. ( Det Frånvarande.). Överhuvudtaget har denna novell många drag som är klassiska i sin form, - ngt som ofta påpekats. Rummets, tidens och handlingens enhet., m.m. Trots att nu ”handlingen” i aspekten ”enhetlighet” i dess gåtfullhet kan ifrågasättas ….. Men det är nu inte bara fråga om någon främmande som är entydigt – i form av vännen. Här har alltså de två huvudpersonerna, Georg och fadern båda kontakt med denne främmande, som Frieda får höra talas om i andra hand, av Georg. Vi har att göra med tre brevskrivare. Vi får genom Georgs resonemang, - här ges inledningsvis en kort miljöbeskrivning ( se ovan ) reda på hans överväganden om vad som kan skrivas till vännen, och genom det till vilken grad denne är en vän, vilket är en av - flyktiga - centralpunkterna i berättelsen. Ty här sker diverse transformationer. Icke så, att här sker övernaturliga ting. Snarare är denna "Bendemann-historia" , som man tycker, formellt rotad - förutom i en Tjechovsk så ock i en - i en Gogolsk mörk farstradition, men det visar sig snart, att Kafka bryter igenom den gogolska berättarformen, kommen ur den ryska s.k. skaz-traditionen - i det Kafka bl.a. inför "erlebte rede" , och skapar en väldig dramatik genom peripetin, - något som inte sker i Kappan. Vi har här nämnt Hj. Bergmans Loewenhistorier - och Gogol, och man kan se , hur det både finns likhet i att är något tragiskt, trasigt, lurande bakom figurerna, samtidigt som de är karikerade, och nästan bär teatermasker. Gogols hjälte , Akaky Akakyevitch, går mot undergången, men i ett schema A-B-A. Utan överrock, med överrock, utan överrock. Gregor Samsa hoppas om acceptans, i sitt skal. Georg har förlovat sig, med Frieda. Han beslutar sig - efter mycket tvekan - att tillfoga detta i brevets slut, får vi veta. Och så följer det ett avsnitt ur det brev, som skall avsändas till den konkursmässige ( som Georg tror ) vännen i St. Petersburg. ( Brevet kommer aldrig att skickas. Det sista vi ser av det, är när det sticker upp ur Georgs kavajficka senare. Det kommer, i själva verket, att följa Georg ända ner i flodens mörker.). Georg, alltså nu förlovad med Frieda Brandenfeld, - initialerna är samma som Felice Bauers – ( vilket FK påpekar -!! - i brev till FB ) och "Han talade ofta med henne om sin vän och deras egenartade brevskrivningsangelägenheter."Vännen lär inte komma till deras bröllop, menar Georg. Och orsaken förklarar han undvikande för Frieda, med att : 1.) han inte vill störa vännen, 2.) att vännen skulle känna sig a.( besvärad, b.) sårad. c.) avundsjuk, d.) missnöjd och därför snart skulle resa tillbaka och då e.) känna sig ensam. Frieda förklara då sin åsikt:" Men om du har sådana vänner, Georg. borde du inte ha förlovat dig." Under hans kyssar säger Frieda också:" Ändå sårar det mig.". Georgs reaktion: "Då föreföll det inte alls så besvärligt att berätta allt för vännen."( Friedas ord bestämmer. Georg "slipper" besluta sig själv.Vad Sartre kallar Ond Tro.) Så får vi - i novellen, plötsligt - ändå ett prov på Georgs brevprosa ( ett gyllene tillfälle för läsaren att detektiviskt söka utröna vem Georg faktiskt är. Att få ett stycke skrift är ju liksom att få ett avtryck av själen….varje psykologs våta dröm.) : "Den bästa nyheten har jag sparat till sist. Jag har förlovat mig med en flicka, av god familj, som heter Frieda Brandenfeld. Hon bosatte sig här i staden först sedan Du rest, varför Du knappast kan känna henne. Det blir väl bättre tillfällen att berätta mer om min fästmö, och jag nöjer mig idag med att berätta, att jag är mycket lycklig, och att vår vänskap ändras bara såtillvida att Du, i stället för att ha en helt vanlig vän, nu har en lycklig vän. Dessutom kan Du i min fästmö, som hjärtligt hälsar Dig och som med det snaraste själv kommer att skriva till Dig, se en uppriktig väninna, vilket ju för en ungkarl inte är alldeles utan betydelse. Jag vet , att det är mycket som håller Dig tillbaka från att göra oss ett besök, men vore det inte rätta ögonblicket att skjuta undan alla hinder till mitt bröllop ? I alla fall får Du göra som Du själv vill och tycker är bäst." Torftigheten ligger här inte bara i själva stilen. Och nyckelfrågan i det explicita resonemanget blir inte om vännen skall komma eller ej, men mer : vad är det att ha en vän ? Kanske att vara en ?....). Så har den unge köpmannen Georg (s.a.s.) gett oss en bild av hela sitt liv i några få rader.--- Jfr. Søren Kierkegaards ord :" Den som skriver sitt försvar, skriver sin dom.". Men domen verkställs inte av Frieda - , den unga kvinnan har nu sagt sitt, - utan av den gamle fadern. Denne ligger i ett litet rum i sin säng. ( FKs systrar läste novellen och utbrast : ”Det är ju vår lägenhet!”, ”Nej,” svarade då Franz snabbt,” då skulle ju pappan bo på toaletten.” Kafka blottställde med viss förtjusning familjen offentligt, och anmärker på att ställe i sina papper, att detta är en form av bestraffning. Novellen är ett intrikat maktspel. I centrum står Georg, med sin parallellgestalt i St. Petersburg, och två brevväxlingar. Det sätt som fadern i och med uppenbarandet av sin kanske påhittade brevväxling med "vännen" tar över och visar på Georgs svek – i sin egotism - mot vännen, och dömer honom till döden, påminner om den pjäs av Aug. Strindberg som heter Paria från 1888. Strindbergs pjäs handlar om två mäns kamp. Möjligen är denna pjäs också influerad av Nietzsche, som Strindberg detta år läste ivrigt, liksom Kafka senare. Att berättelsen skulle ha en religiös ton och dessutom alludera till kristendomen med Georg som Jesus – som Robertson, Ellis m.fl påstått, - förfaller långsökt, om man alltså menar att detta skulle vara en huvudsaklig tolkning. Det dominerande motivet: konflikten mellan fadern och sonen är förmodligen av gediget världslig karaktär. Den kristendomskritik som R. syftar på, den skulle ju då vara av karaktären att kritisera den kristne guden för korsfästelsen. Nu kan visserligen Kafka läst om sådant hos Kierkegaard, som t.ex. frågar sig om en människa eller människoson har rätt att låta sig slås ihjäl för sanningen , eller reflekterat över detta själv, men mycket går förlorat om man faktiskt VÄLJER en sådan tolkning för hela denna novell. Thomas Anz har skrivit om den psykoanalytiska tolkningsmöjligheten . Anz nämner här bl.a. det principiella i skillnaden mellan att vi i t.ex. Domen kan ha element ( det oidipala, homoerotiska, incestuösa, förträngda, förskjutna o.s.v. ) som kan tolkas psykoanalytiskt, alternativt element, som är influerade av den psykoanalytiska teorin. Här diskuteras den tolkning, som framföres av flera psykoanalytiska tolkare, som går ut på, att vi i Domen har representerat för oss Freuds andra topik, dennes metapsykologi, 1912, långt innan denna alls fanns, i och med att vi i Georg har Jaget ( Ego ) i fadern överjaget ( Superego ) och i vännen i P-burg den hemliga livsönskningen ( FKs egen skrivarverklighet ) – och ”dubbelgångare” - i Id. Särskilt intressant blir nu här, biografiskt, den replik som fadern fäller om vännen i St. P-burg: ”En sådan son hade jag gärna haft.”, eftersom det var den repliken som Herman Kafkas, enl. FKs s.k. brev till fadern verkligen, enl. FK., fällde om sin son: ”Ich habe dich immer gern gehabt.”/Jag har alltid tyckt om dig./. Här framstår så novellen som sprungen ur Kafkas identitetskris i valet emellan att bli författare och att gifta sig, och sen, i det han skriver novellen, och inte vet vad den betyder, omedelbart sänder den till Felice Bauer, och kräver att hon med vändande post skall säga honom vad den betyder. Allt detta är nu makabert, och, bl.a. eftersom det är det och samtidigt reellt, högst intressant. Många skulle nu säga att det är en sublim elakhet eller rentav höjden av elakhet av Kafka, förutsatt att han nu förstod något, det allra minsta, av vad han här skrivit! Vilket man väl nästan ändå får förutsätta. Här skulle då Georg i mitt schema vara behäftad med den för kafkahjälten vanliga aningslösheten och grundheten när han denna söndagsförmiddag under den vackraste förvåren , sätter sig att skriva ett brev. Allt kring Georg är G.s Omedvetna. Särskilt fäster sig de psykoanalytiska tolkarna vid hushållerskan och dennas utrop: ”Jesus!”. och ser alla tre kvinnorna i novellen såsom en enda, och ser Georg som en Jejus. Men: på vilket sätt går nu Georg under för att frälsa mänskligheten? Är det nu så att här Georg såsom borgare går under, medan Kafka som författare i St. Petersburgvännens och dubbelgångarens skepnad överlever? Här kan man också, som Emrich, jämföra med temat denne finner i Odradek, och, som Blomkvist, med temat i Ein Brodermord, med konflikten mellan Schmar och Wese. Mördaren Schmar ( det deljaget som icke är borgare ) förs villigt, men apatisk, bort av polisen, med hakan stödd mot dennes axel.). Martin Greenberg har i The terror of art. Kafka and modern literature, skrivit en intressant analys av Domen, där åter ( i även dennes tolkning ) den ryske vännen i denna historia ”är” litteraturen. Kafka får inte, i Georgs, ( hjältens ) gestalt förråda litteraturen ( d.ä. sin ryske vän ) genom att gifta sig, eller genom att tillstå, att fadern är målet för allt hans skrivande.


XIII. Slottet. "Det var sena kvällen när K. anlände. Byn låg i djup snö. Av slottsberget syntes ingenting, det var höljt i dimma och mörker och inte ens den svagaste ljusstrimma kom från det stora slottet. På träbron som förde in till byn från landsvägen blev K. stående en lång stund och såg upp mot den skenbara tomheten." ( Slottet ) D en skenbara tomheten. Här är alltså frågan om, vad som är verkligt eller sken. Tomheten är skenbar. Men denna tomhet betraktar K. en lång stund! Vad är det han betraktar? Troligen en himmel. Tomheten kan man ju inte få syn på. Hos Kafka intar ”det skenbara” ofta en viktig plats. Det ställs givetvis mot något konkret annat, men är också en mer allmän påminnelse om att allt inte är vad det synes vara. Särskilt i fallet : denna text. Samtidigt pekar det på sig självt, såsom (!) skenbarhet. ( Allt (!) är inte sken ju, när det i en kontext påstås, att något är skenbart. ). Det förefaller alltså väsentligt för Kafka att framhålla det skenbaras betydelse för hjälten, och det skenbaras betydelse i största allmänhet. Att tomheten är skenbar innebär inte att inte den skenbara tomheten existerar, som tomhet – för lantmätare K.. ( Enligt Brentano är alla upplevelser lika verkliga.). Skenbarheten är en av många illusioner. Detta understryks med lätt hand virtuost av Kafka här, med ironi, vettande åt flera håll. Är det skenbara objektet i Slottet? På detta sätt - i början på Slottet - antyder Kafka också, med lika lätt hand, men ändå helt tydligt, sitt naturliga förhållande till det Verkliga, sin ”filosofiska” skepsis, på ett gäckande sätt. Samtidigt blir vi här orienterade om , att vi - som vanligt hos Kafka - har en allvetande berättare. En som tycks (!) ha en föreställning om både tomheten själv, och till lantmätarens förhållande till vad han faktiskt … inte ser. Vad är då känt för berättaren ? Och om denne vet allt, innebär det att han berättar allt? Vi kan säga att vi här har ett spel med en norm. Innan vi bryter mot normen har vi inte känt den så noga. Först genom normbrottet blir vi bekanta med den. Kanske är det dock mer komplicerat i Kafkas fall, än det brukar vara, då han bryter mot ett par, tre normer samtidigt, som det tycks. Ofta spelar Kafka med dialektiska motsatser: om något beskrivs som mycket svårt, så kan man ofta se det följas av upplysningen: ”/…./ men egentligen mycket lätt”. Sådana upplysningar får man rikligt av i t.ex. Slottet. Här söker nu en nyanställd lantmätare ( K.) sin arbetsgivare för att få närmare besked och – verkligen - få anställning. Figurerna, som figurer i den manifesta berättelsen, i Kafkas centrala texter är i olika situationer, maktmässigt, och just den situationen - aspekten - av över- /underordning accentueras ofta av Kafka. I Slottet K. versus slottet, men också K. versus två honom underställda :om två anställda. Huvudpersonerna, hjältarna hos Kafka är ofta anställda på ett kontor, de lever i en stat, där makten tycks i hög grad ligga i förvaltningen. Makten är delegerad. Vi vet inte om de lever i en demokrati. Man har några slags allmänna medborgerliga rättigheter. Men de tycks inte leva i en stat, där man kan tänka sig en annan. I Amerika kommer Karl Rossmann med sin ångare över Atlanten till en sådan demokrati, en sådan av rent marknadsliberal typ, utan synbara sociala skyddsnät. Karl kommer som invandrare, och har eg. inga rättigheter alls. I Slottet kommer en K. till en stat, som synes vara av en gammal feodal karaktär, styrd av en greve. Det udda med lantmätare K. är att denne faktiskt har en viss makt i enlighet med det faktum att han - vad vi nu tror - har fått en anställning av denna stat. Han är – i kraft av att han har fått ett löfte – den som står över – i maktmässigt hänseende – löftesgivaren, ( grevens förvaltning ), och kan med obestridlig rätt – om nu K. verkligen fått anställningspapper – hävda denna rätt. K. har däremot – givetvis – inte formell rätt att få träffa Greven. Han har alltså rätten till sitt ämbete, som lantmätare. Även om man tolkar metaforiskt förblir här en skillnad. Om man skulle bortse från den makroform jag skisserat, så finns det den skillnaden att man kan se – i någon slags tolkning - lantmätare K. såsom en människa som fått ett löfte i livet. Kanske kunde man t.o.m. säga att han fått löfte om ett liv. Några sådana löften existerar inte i Processen, Förvandlingen eller Amerika. Där har huvudpersonerna inget sådant att stödja sig mot, i sina resonemang. I Slottet åberopar sig K. hela tiden , med en otrolig envishet, på sin rättighet ( rätt ) och … sin makt. ( Vad Josef K. – nödtvunget – gör i Processen, när han hela tiden kräver besked om vad det är fråga om, det är att bekräfta och åter bekräfta makten och rätten, men hos någon annan.) Vi får lätt intryck av att Slottet behandlar något liknande som ”Det gamla spelet om Envar”. Z. Smith inleder en av sina essäer om Kafka med orden: ”Kafka. Everyman.”. Men lantmätaren förvägras ett möte. Han söker ringa i telefon. "När får jag träffa greven?", "Aldrig.", blev svaret." Okey." ( ty.: Gut. ), sa K., och lade på luren.” Detta ”Gut” är ju inte bara en underdrift. Det utvecklas också till, eller förebådar, ett stycke dramatisk – eller: ”romantisk” - ironi. Sedan ..... börjar han – omedelbart - söka på allvar….: Romanen tycks brett anlagd, och har av många – t.ex. Brod i Franz Kafkas Glauben und Lehre tolkats religiöst. K. kommer romanen igenom att söka slottsbyggnaden och greven, och vi vet inte om Kafka någonsin i sin fantasi lät sin hjälte träffa greven. Antydningsvis skall FK ha sagt, att K. dör i byn, utan att ha nått detta mål. Slottet har för de flesta framför allt fått stå som en ”sökarroman”, där man, genom att ge verket en vid symbolisk tolkningsradie, i gemen givit boken karaktären av en bok där en människa söker ”meningen”, ”sanningen”. Vad K. öppet söker är ju – som sagt - helt enkelt anställningen och sin rätt. Varför K. envisas med att träffa greven – greve West-West - kan man fråga sig. Men greven är ju högsta instans, och om de lägre ( Klamm, Bürgel, Schwartzer et consortes ) inte sköter sig, så måste han – tydligen – söka den högsta. ---------------------------------------------- ”Lantmätarens slutliga försök är att återfå Gud genom att negera honom, att erkänna honom, inte genom våra kategorier godhet och skönhet , men bakom dennes likgiltighets tomma och hemska ansikten , dennes orättvisa, och hat. Den främling som ber Slottet att antaga honom är vid slutet av sin resa en smula mer främmande, eftersom han denna gång är otrogen mot sig själv, överger moral, logik och intellektuella sanningar för att försöka komma in, rik enbart i sitt dåraktiga hopp, i den gudomliga nådens öken.” ( A. Camus )


F ör att tolka Slottet religiöst, som Brod och Camus t.ex., så måste man ju tolka hela berättelsen just allegoriskt. Allegoriskt sett kommer man aldrig till Gud i Slottet. I stället går man vilse i gränderna, och kommer i långa meningslösa samtal med människor, som i många fall icke är särskilt hjälpsamma, - de är ofta snarare misstänksamma eller undflyende. Det blir inte särskilt klart varför K. aldrig nånsin når fram, varför allegorin onekligen misslyckas. Allegorin lever i vanliga fall på sin klarhet. Nu skulle det ju inte vara Höga Visan, i GT, som man skulle jämföra Slottet med av de gammaltestamentliga böckerna, inte heller Toran, som ju slutar i och med Mose död, och K. har inte mycket gemensamt med Moses. Snarare kan man jämföra Slottet med den lilla boken Jona, om den man, Jona, ( Jona ben Amittai ) som försöker rymma från sig själv, stiger ombord på ett skepp i Levanten, för att segla ända till Tarsis, nuvarande Cadiz, men aldrig kommer fram till denna ort. Skillnaden mellan tematiken i Jonas bok och Slottet är ju ändå avsevärd. Men vi drar ändå en parallell ”i allegorins tecken” till Jona. Ty i denna bok blir besättningen på fartyget misstänk-samma mot Jona, som de uppfattar att Jona drar olycka och storm över dem, och så kastar de honom överbord, och först i valfiskens buk ångrar sig Jona, och erkänner komiskt nog både nödtvunget och insiktsfullt sin flykt från sig själv, och/eller från Jehova, vilket kan vara detsamma, och räddas så småningom efter kval och ånger av GTs den Judiske gud, vanligen en straffande, till en plats, utspottad ,uppspottad ,troligen nånstans i nuvarande Algeriet. Färden till Cadiz var egentligen ingen önskan om att komma till Cadiz, men alltså ett försök att fly, och att fly från Jahve och sin själ. Brod jämför FKs författarskap med Jobs bok. ( Befolkningen i Slottsbyn i Slottet är nästan lika misstänksamma mot K. som folket på skeppet var mot Jona.) Det förekommer bland FKs papper ett par översiktsplaner för romanerna. Det finns dock inga anteckningar i anslutning till dessa , med funderingar/förklaringar till struktureringen. Enligt ett utkast från FK , så skulle Slottet ha följande – breda – form : Ankomst - Scen med Schwartzer - Med värden – Vägen till Slottet - Med läraren – Trötthet - Hos Lasemann - På gatan – Hos Gerstäcker – Hjälparna - // mellanrum //- Med hjälparna i världshuset- Telefonsamtal med slottet - Barnabas - Brevet- Överläggning - Åter i värdshuset - Samtal med Banabas - Iväg tills. med Barnabas - Tankar på hembygden - Hos Barnabas´ familj - På väg med Olga till Slottet ( ”Slottet” överstruket ) herresätet ( Herrenhof ). Några ytterligare anteckningar om romanens makroform finns inte, med undantag av ytterligare ett schema, där t.ex. ”Tankar på hembygden” saknas liksom vad som synes vara nuvarande slutkapitel, d.v.s. på väg med Olga till herresätet. ----- Så är vi ganska okunniga om hur FK hade tänkt sig större delen av Slottet, - även om tankar om detta tycks ha funnits. Brod har meddelat ang. Slottet: ”Något avslutande kapitel har Kafka inte skrivit. Dock har han på frågan, hur romanen skulle sluta, berättat att den föregivne lantmätaren åtminstone delvis når sitt mål. Han ger aldrig upp, men dör av utmattning. Runt om hans dödsbädd församlar sig byborna och från Slottet kommer meddelandet att K. visserligen inte har några rätteliga krav på att få bo i byn men att man med hänsyn till vissa biomständigheter tillåter denne att leva och arbeta här.” Slottet, Kafkas mest omfattande manus, har – som den föreligger nu - 20 kapitel ( inkl. en del fragment. Då blir det 25. ) i den s.k. kritiska utgåvan . Denna bok skulle – om den blivit klar… – blivit en ganska ordentlig lunta. Kafkas mål – det kan man nog vara säker på – var att skriva en roman, som var av en perfekt avrundad form, en roman som bar hela sitt innehåll ( som alls inte behövde vara särskilt konkret ) som av inre nödvändighet, som utvecklat organiskt ur de förutsättningar som presenterades i de inledande partierna ( de första sidorna ). I det första kapitlet i Slottet finner vi – måhända - dessa förutsättningar, på vilka nu Kafka hoppades kunna forma en fulländad roman, efter alla dessa år av misslyckanden med detta. Vi vet inte varför han släppte färdigställandet av Processen, men vi har ovan framfört gissningar. Han var nu, 1922, vid arbetet med Slottet, en rätt driven författare, och vi kan förutsätta att han var ganska medveten om vad han gjorde, och att arbetet fördes med den vanliga koncentrationen, med vanlig metod ( i halvtrance ) och ibland med inspiratorisk lätthet – pennan tycks ha flugit fram. ( Det tycktes inte som om FKs tbc påverkade den andliga skaparkraften alls. I vart fall endast tidvis. FK hade – när allt kommer omkring gott om energi och en god grundfysik. Vi kan först konstatera att det i Slottet handlar - manifest - till stor del om att först bli - a.) erkänd som varande faktiskt lantmätare, för att sedan - möjligen - , b.) bli upptagen såsom sådan i grevskapet, av hög och låg. K. tycks också söka själve greven, oklart om det är för att få bekräftat att han är anställd, eller om det är för sakens skull, själva ”mötandet med greven”. ). Ang. a.) så ringer Schwartzer i början av romanen från värdshuset vid bron, från en av de i FKs verk rikligt förekommande telefonerna, upp en herr Fritz, för att höra om man alls skickat efter någon lantmätare: ”K. lyssnade. Slottet hade alltså nu kallat honom lantmätare. Det var å ena sidan ogynnsamt för honom, ty det tydde på att man i Slottet visste allt nödvändigt om honom, hade vägt kraftförhållandena, och leende tagit upp kampen. Å andra sidan var det emellertid gynnsamt, ty det bevisade, enligt hans mening, att man underskattade honom och att han skulle erhålla mer frihet än han från början hade vågat hoppas på. Och om man trodde, att under avsevärd tid framöver kunna hålla honom i skräck genom detta visserligen intellektuellt sett välavvägda erkännande av hans lantmätarskap, så bedrog man sig; han ryste bara något, det var allt.” Här möter vi ett resonemangssätt hos K., som vi känner igen från Josef K.s Processen. Det är ett klipskt advokatoriskt – till synes slugt och eftertänksamt - vägande av för- och nackdelar. Detta vägande ger oss en bild av personen K., som står sig ganska bra boken igenom. K. är en skäligen (!) misstänksam människa, och påstridig , och han tycks ha mycket svårt för att ta lätt på något, samt också för att knyta reell kontakt med människorna i den nya omgivningen. Den slughet i tanke och tal som präglar honom, tycks i själva verket stå i vägen för honom. ( Nu kan man i och för sig ofta inte skilja på det resonemangssätt som t.ex. K. har i Slottet och det som Frieda eller Olga har i samma roman. Distinkt olikt är inte heller medhjälparnas ( Arthur och Jeremias ) eller by/slottssekreterare Bürgels sätt att uttrycka sig. De är tvärtom lika , som speglingar av K. – eller tvärtom.). Det är ju märkligt – ja närapå absurt – hur långt K. tolkar innebörden i vad han nu uppfattar av telefonsamtalet ( vilket är nästan ingenting ). Vi förs genom K.s spekulation in i ett visst, särpräglat, till ytterlighet tillspetsat och ”konspirationsteoretiskt” resonemang. Det tycks oss rimligen , med detsamma, som att : här misstänkes mer än vad som alls kan misstänkas !!! K. blir misstänkliggjord av slottsbyn, men han misstänker samtidigt alla där för att lura honom, för att vara i maskopi med den ”osynlige” greven ! ( Såsom i en totalitär angivarstat av DDR-typ.). Så är nu alla i Slottet visserligen lika trogna undersåtar till greve West-West, - endast den stolta Amalia sätter sig upp gentemot överheten ( hon vägrar bli älskarinna åt Sortini ) ….. - som alla som Josef K. möter i Processen på något sätt är anställda av/tillhöriga domstolen. I Slottet lika väl som i Processen och Amerika är det ju fråga om ”alla mot en”. Det är ganska naturligt att de tre kafkaverken fått ett samlingsnamn : ensamhetens trilogi. Via en insyn i K.s tankevärld har vi plötsligt kommit att tvingats se slottsbyn i ett mycket märkligt ljus. Man kan här – så att säga ”på bron”…. - stanna upp och fråga sig vad som är meningen med denna otroligt spekulativa misstänksamhet. Om vi – i enlighet med vårt schema - tänker oss hela slottsbyn såsom ett Omedvetet ( hos den ”totale K.” ) så speglar denna misstänksamhet från slottsbyns sida en sida hos denne totale, förberättelsens K.. Misstänksamheten föder misstänksamhet. Nu är kraften bakom de både misstänksamheterna mycket stor. K. äger stor kraft, Slottet en ännu större. Det Omedvetna är inte per definition starkare, men segern har det (O) ju redan, sedan innan berättelsen börjar. Misstanken är något konstitutionellt hos hjälten, och hjälten vägrar att gå med på … att inte veta. ( Jfr. fransk filosofi och där : misstankens filosofi. ) Hur Kafka lyckas beskriva - den icke-närvarande - Greve West-West ? Hur Kafka lyckas addera en sfär av gudomlighet ( alt. ngt generellt hemligt .) kring denne, ja, det avslöjer M. Robert mycket tydligt i sin bok . Hon menar generellt – i två av sina skrifter - att Kafka arbetar med allusioner, men vad som faktiskt sker i hennes exempel är ”betydelse genom anknytning” ( ”by association”.) .( Att Kafka generellt bara alluderar, som MR menar, är förmodligen inte alls nyckeln till det väsentliga i själva tekniken. Barthes – jfr. ovan - håller dock med Robert om att den ständiga allusionen, ett ständigt ”som om” är nyckeln till förståelse av Kafka .) . Nu kan man ju antingen se det som Kafka här skriver som ett ”grepp”, men också invända mot en sådan syn och faktiskt bara läsa texten så, att det är just på detta sätt det förhåller sig i denna by, med denna greve och denna lärare , o.s.v….. ( alltså, ”platt” som vi säger.). Vi skall se ! : Passagen i Slottet – när K. på jakt efter Greven - möter en skollärare frågar ut denne - lyder: ”´Ni känner väl Greven?´-´Nej`, sade läraren och ville vända sig bort. K. brydde sig inte om detta utan frågade igen:” Vad, känner ni inte Greven ?´-´Hur skulle jag känna honom ?´sade läraren lågt och tillade på Franska (!) :” Tag nu hänsyn till närvaron av oskyldiga barn.´”. M. Robert skriver: ”Kafkas hjälte genomlever ett äventyr som , uppenbart, är en parodi på hjältedikt/…/”. I Slottet är den bild av världen som erbjuds ”inte i bästa skick, det är gammalt, sprucket, slitet, missfärgat. Allt resterande / .... /, har enbart den för sinnet högst känsliga och påträngande karaktären av ett minne./…./”. och ”Vi finner i denna rigorösa kritik av symbolismen i sig, den situation, som förpliktigar Kafka att av sin tanke göra en ”baktanke” inskriven mellan raderna i hans verk. ” Baktanken kan inte uttryckas direkt, menar MR., utan att riskera att inte bli förstådd eller att ... ljuga. ”/…./ det är nödvändigt att oavbrutet göra detta, i det man bara låter bruka orden på ett för honom ovanligt sätt, att den vokabulär han //K.// brukar inte är hans egen, att det land där han lever är ett främmande ( /un terre étrangère/ ), och att hans kultur , skapad utanför geografiska och historiska gränser , som skulle kunna ge mening, är något som han inte har reell tillgång till .” Walter S. Sokel menar i en sen text, angående ”mening” hos Kafka : ”Min nuvarande syn ser Kafka som närmre den frigörande litteraturen. Kafka tycks mig inte längre identifiera ”sanning” med maktens tecken. Bortom den maktens röst, som jag hade upplevt svävande i Kafkas verk, hör jag nu till det offer gjorda Självets röst protesterande mot denna. ”Sanning” i meningen en ”slutlig” officiell, värdeomdöme eller budskap, det finner jag nu vara frånvarande i Kafkas värld. Ingen enskild spelare i de tävlingar som hans myter utgör innehar ett sådant. Ingen ensam position kan länge tjäna som vilopunkt, som slutlig, tillfredsställande, slutsats för läsaren. Det är också skälet till varför ingen enskild ansats räcker att handha någon av Kafkas texter. Kafka framställer ingen speciell världsåskådning i sina verk. Han förespråkar ingen av de positioner han beskriver. Han enbart beskriver hela tiden varierande, hela tiden skiftande konflikter mellan skilda synsätt. Han presenterar ingen tes, men han presenterar en myt. En myt visar, men den fäller inga omdömen. Inga av dess faser, aspekter och former, som Kafkas individuella texter framställer kan reduceras till eller jämställas med någon enskild position representerad i den. Därför kan det inte heller finnas ett enskilt meddelande ( content), som kunde ”förklara” en kafkatext.” Vad Sokel menar med att ”presentera en myt” är dock inte preciserat. Det är inte ovanligt att begreppet myt framställs som skenutsaga. J.-P. Sartre i Varat och Intet: ”Det är denna oförutsägbarhet, som Kafkas konst söker beskriva i Processen och Slottet. I en mening är allting som Josef K. och Lantmätaren gör, något som strikt tillhör dem, och så långt som de reagerar på världen, så formar sig resultaten helt till förväntningarna,- de är lyckade handlingar. Men på samma gång undgår sanningen i dessa handlingar dem konstant; handlingarna har i princip en mening, som är deras sanna mening och som varken Josef K. eller Lantmätaren nånsin kommer att begripa. Utan tvivel söker Kafka här beskriva det gudomligas transcendens; det är för det gudomliga, som den mänskliga handlingen konstitueras som sanning. Men Gud är endast den Andres begrepp, fört till dess yttersta gräns. /…./. Den dystra, bleknande atmosfären i Processen, denna okunskap som, emellertid, levs just som okunskap, den totala ogenomskinlighet, som bara kan kännas som en aning tvärs genom en total transcendens – denna är ingenting annat än en beskrivning av vårt vara-mitt-i-världen-för-andra.” Människorna i slottsbyn i Slottet reagerar nu icke nämnvärt på den ilskne lantmätarens ankomst, och det sker inget dramatiskt p.g.a. denna ankomst. Ingen jordbävning skakar byn. Han blir inte utkastad från byn. Men han är bara … halvt välkommen, och möts han av en reaktion, så är denna en mild irritation . Och K. kommer inte till insikt om någonting ifrån sitt tidigare liv. Han har lämnat sin familj . Minnena av familjen är – som minnen av förberättelsen hos alla Kafkas hjältar grunda och oengagerade. Så t.ex. också hos Karl Rossmann. En hjälte utan omedvetet ( Omedvetet , i Omedv. A. – en människa som, s.a.s., lever i sitt eget huvud ….) har inga djupare känslor för det förgångna. Men söker, det gör han. Envetet och med blott små avvikelser i form av erotiska affärer o.s.v..- Dessa senare misstänker man dock ibland blott är led i att komma längre fram i sökandet, i att komma i ett bättre läge. Något större utbyte av erotiken tycks inte K. ha. - Greve West-West hägrar. K. tycks beredd att offra livet i sitt sökande, som antyds vara fåfängt. Men bara antyds vara det. Tematiken tycks uppenbar (?) för var och en : det oändliga sökandet. Och det viktiga i detta sökande tycks väl också uppenbart: det är det som händer på vägen. Eller så är sökandet också i Slottet en flykt. K. tänker helt enkelt inte återvända. Han söker en ny anställning, men på flykt undan allt det andra, som tycks ha gjort beslutet oåterkalleligt. – Nu kan naturligtvis dialektiseras på så vis, att man säger , att allt sökande är en flykt, i någon mening. Sökande efter sanning är en flykt från okunskap, o.s.v. – Frågan här är , vad som är lagt tyngdpunkt på, hos lantmätaren själv – i första hand. Här finns skillnaden / och likheten / med Jonah : ty lantmätare K. flyr icke uppenbart sig själv, om han nu är ett ”själv”, en enhet … Han är väl bara halv ? men tycks i sin överskattning av sig själv fly sin identitet, som han nu ändå återfinner- får - i byn, och byn är då en slags valfiskens buk. ( Ett rum för insikt, och .... ånger, nåd och frälsning...). Han, K., spys aldrig uppifrån denna byns ”buk”. Men vistas där. Byns ”hjärna”, - alt. den som ger valfisken order - Greve West-West, kan ses som allestädes närvarande i sina ( enkla ) manifestationer i byns kvinnor och män, som har ( kan ses ha ) som uppgift att sätta K. på "torra land" i förhållande till dennes egen uppblåsta envishet, - för att få honom att inse, att han är ( där i byn ) nära nog ett intet, - … och är han då bland likar? ( Eller bland undflyende skuggor, skuggor av sina egna tankar, jfr. ”dubbelgångartanken” …..- eller sina egna ”förhistoriska” gäckande sådana.) Om vi nu inte bara tänker på det schema med Förberättelse, utan även på det dubbla Omedvetna, som jag tidigare applicerat, - hur ser nu detta ut i förhållande till Slottet? Vi tänker återigen på flykt-sökande. Vi antar ett X i början av romanen, en omvärld som är det Omedvetna A och K.s handlingar, infall o.s.v. som Det Omedvetna B. Hur ställer sig då detta Omedvetna B ( medlet till den Stora Ironien ) till Omvärlden (O) , denna slottsby, om vi jämför med den egenartade position som det Omedv.B har i Processen ? ”Bürgelepisoden” är där ”instruktiv.. I Slottet finns även – suggestiva - skildringar av vandringar i byn, i cirkel, ( cirkelvandringar, som är så konstruerade, att ju närmare K. vill komma slottet, desto längre bort kommer han …- redan i Kapitel 1. ) och så möten med människor i byn, som på ett eller annat sätt , enl. K, kan vara till hjälp för honom att nå klarhet. Man undrar ju - hela tiden - vad denna roman handlar om. Vem är greve West-West ? ( En Godot, som här …. sökes….). Vad är det för by ? Vad är det eg. för en tjänst, denna lantmäteritjänst ? Och är det inte så att K. bluffar ? Varför åker K. inte hem igen? ( En sådan fråga inställer sig ibland, något antilitterärt, ibland i förhållande till de problem som kafkatexterna innebär. Man grips ibland av klaustrofobi, och söker rymma … - förstörande en god historia - ofta någonstans utanför bokens pärmar, eller man har i alla fall en annan värld som möjlighet öppen för sig själv. En värld som inte har den rum-tids – förvirring, som vi finner i romanerna hos FK. Man talar om en resa till Spanien och Frankrike …. K. har lämnat sin familj bakom sig. ( Det är vanligt hos Kafka, att en hjältens familj står någonstans i ”bakgrunden” och ser på : Jättemullvaden, t.ex.. Den finns/står ofta som en stum anklagelse. --------------------------------------------------


Vad är det nu för märkliga form- och innehållsliga element som Kafka valt för sitt projekt, och som är slående och originella i Slottet ? Vi har nu redan varit lite inne på vissa detaljer här. Primo. Slottet är – eller var tänkt som - en roman om en människa, som söker något. Lantmätare K. tycks visserligen fått anställning i slottet, slottsbyn, eller av greve West-West, men det vilar ändå ett tvivel över denna anställning och K. förehavanden, eftersom han ju i romanen aldrig någonsin faktiskt börjar denna sin anställning. Man säger dessutom åt honom, att allt är uppmätt i byn, att gränserna är det : att han därmed inte alls är behövd. Ibland kan man kanske som läsare hysa tvivel på greve West-West existens, och se honom såsom en projektion, lite likt E.T.A. Hoffmanns Sandman. Han söker finna ut OM byn. Här kan man då tänka på den klassiske sökaren, som försöker finna ut varför han finns till och vad som är meningen med … alltihop . Denne hjälte är dock ensam i sin förvirring ( ty sökandet blir en sådan.). De övriga invånarna i slottsbyn tycks alla ganska trygga, och de har alls inga problem med undringar över sina sysslor. Resonemangen om Makten och Rätten stannar här vid småsaker: Greven är mäktig, K. är det inte. Det är också tal om byråkratin, godtyckligheten och slarvet med breven till K.. Eller är det ungefär så ”som i fallet Blanchot”, att lantmätaren söker skrivandets gränser. Skrivandet är inte behövt, men FK är ihärdig. Skrivandet är både det irrande som K. producerar och beskrivningen av irrandet samt målet för irrandet - i en enda trehets enhet. Det stora allegoriska hos Kafka är kanske inte just skrivandet, men det finns med som en del. Det stora hos Kafka är nog inte det allegoriska alls eller vad det allegoriska elementet hänsyftar på, om det är en allegori med en sorts obekant syftning. Secundo: Vi förutsätter – i enl. med vår grundteori ( det är den som är huvudsaken här ) – att Hjälten, K, är Hjältens medvetna /medvetande/ efter X ( berättelsens Början ) och att Omvärlden är Hjältens Omedvetna ( ett det Omedv.A. ), samt att vi möter då och då ett andra omedvetet ( Omedv. B ) i vissa passager, ett omedvetet som då tillhör självaste K., som han går och står ( i sin ”halvhet”) i berättelsen. Som vi tidigare funnit är det vid plötsliga, nya, beslut, som vi möter detta Omv B., samt vid oväntade infall, - som ju tycks komma som ur intet, och som i många fall kontrasterar mot K.s vanliga tänkesätt på ett markant sätt. Dessa infall har en karaktär, som mycket påminner om t.ex. passager i den avsevärt kortare texten En läkare på landet. Vi skall ge exempel på sådana nedan. Terzio: Vi har i Slottet ett försök från Kafkas sida att ändå få en mer kontinuerligt utvecklad berättelse än den i Amerika – som ju tycks mer rapsodisk i sin komposition - , vi finner i Slottet ändå grepp från Processen, varianter på temat om rättvisa och makt. Annars skall vi söka själva utvecklingen av berättelsen i relationen mellan människorna, inte i utvecklingen av rättens eller maktens tema, ( som i Processen ). Kafka tycks nu i Slottet ha velat hålla nere formatet på kapitlen. Inget kapitel, utom det sista, håller mer än 23 tryckta sidor. ( Kanske inget man skriver över en natt, men ändå…. ) . Här kan man gissa att FK vill hindra att kapitlen ”löper iväg med sig själva”, på det sätt som han kanske ansåg skett i Amerika, där ju Bruneldakapitlen blivit nära nog en roman i romanen. ( Att han nu inte lyckas med detta, utan att kapitlet med Olga ( Olgas berättelse om sin familj ) sväller ut över alla bräddar, visar att FK nu behöll sitt skrivsätt, - litade på sin trance – och sin talang - år efter år efter år….) Vi kan tro att FK ville ha en balanserad, sluten, i sig själv vilande struktur på Slottet, utan alltför stora avvikelser i handlingen, för att så inom denna struktur kunna utveckla – kanske – sin novellteknik. ( De avvikelser som finns håller han istället till mycket små händelser, som liknar inpass, små stänk, eller absurda skämt. Det är alltså här inte detaljen á la Dickens ( jfr. ovan ) som alltid förekommer – , då sådana detaljer förebådar direkta fortsättningar, eller implicerar en antydd (makt-)rymd …– men mer något skugg/dröm/likt kontrapunkterande i miljö- och människobeskrivningen, där Kafka förmodligen vill gripa detaljer som har med mänskligt beteende att göra. Quarto: Vad gäller K.s förhållande till sin förhistoria, så är den ungefär lika lite betonad som Josef K.s i Processen och Karl Rossmanns i Amerika. Ja, mindre. Lantmätaren syns dock ensammare, en både ensammare och ”hårdare” gestalt än Josef K. och Karl Rossmann. Kanske ville Kafka göra denna figur befriad från karaktären av ”vuxet barn”, som så många av hans figurer. Quinto ( fråga ): Är lantmätaren en mindre endimensionell figur än Kafkas andra stora hjältar ? I ett bevarat fragment från Januari 1922 då Kafka vistades i Spindelmühle ( Riesengebirge) finns förmodligen den första skissen till vad som skulle bli Das Schloss. I detta fragment finns en ganska intressant bild av huvudpersonen, en belysande sådan, tycker jag. Det finns ingenting hos huvudpersonen – här ”Der Gast” – som inte kan stämma in på lantmätare K. i Slottet. ”Värden hälsade gästen välkommen. Ett rum på första våningen hade gjorts i ordning. ” ”Fursterummet” sade värden. Det var ett stort rum med två fönster och en glasdörr mellan, plågsamt stort i sin kalhet. De få möbler som stod här och där var märkligt smalfotade; men kunde tror att de var gjorda av järn, men de var gjorda av trä /…../.” Om Slottet i mycket är beskrivning av ett sökande, och av relationer, så finns det här och där passager, där det kommer fram sköna bilder. Kafka: ( K. telefonerar från värdshuset vid bron till slottsfogden. ): ”Ur hörluren kom ett surrande vars make K. aldrig hört när han eljest telefonerade. Det var som om ur surrandet oräkneliga barnröster – och dock var det inget surrande utan en sång av fjärran, oändligt fjärran röster – som om ur detta surrande på ett nästan ofattbart vis en enda hög men stark stämma avskilde sig och slog mot örat, som om den fordrade att få tränga djupare in än blott till den stackars hörseln. K. lyssnade in i telefonen utan att säga någonting, vänstra armen hade han stött mot telefonlådan, så stod han och lyssnade. ” Nu har vi i Slottet att göra med en härskare över ett slott och by, en frånvarande härskare, som tycks i skymundan bete sig orättfärdigt. Vi är tillbaka till problemet med auktoriteten. K. är kallad till denna ort, som lantmätare, men tas inte emot. Han vill söka upp greven för att finna ut vad han nu skall börja arbeta med. En precisering av arbetet. En arbetsuppgift. ( Han kan ju inte bara sätta igång och mäta land.). K. har – tycker man, och han själv likaså – rätt att veta. Det är rimligt. Och han förvägras. Lantmätaren vill utan tvivel ”sätta åt” greve West-West för dennes omilda behandling av honom, även om han inte vet, om greven nånsin befattat sig personligen med ärendet. Men han kommer aldrig att få tillfälle; ändå uttrycks inget hat eller dylikt mot greven. Lantmätaren må gå under, men han förbannar inte. Han är betryckt. Lantmätare K. – om han är en sådan – är ingen odelat sympatisk figur. Tvärtom: han tycks i mycket använda andra människor som medel för att nå sitt mål, vilket synes vara att nå bekräftelse på sin anställning, samt att faktiskt få denna. Vi har att göra med en självsvåldig herre, en man som misstänksamt och hänsynslöst kräver ”sin rätt”, utan att vi nånsin blir övertygade om att han har en sådan rätt. Nu handlar det för K. uteslutande om anställningen. Han ( figuren ) är inte intresserad av bygemenskapen konkret, inte av människorna han möter eller att komma nära dem. Han hyser inga särskilda känslor för någon. Lantmätaren är monomant intresserad av att få sin anställning, och fastnar i det att försöka få sin anställning bekräftad av någon tjänsteman om nu greven själv förvägrar honom bekräftelse personligen. Och sannerligen är ju hans arbete inte av den art att han, som sagt, kan sätta upp ett eget ”lantmäteri”. Men han har kommit till en plats, där man inte har behov av honom, inte behov av lantmätare alls, enligt byborna. Allt beträffande denna anställning är för läsaren gåtfullt. Man tycks landa i det, att K. verkligen kallats dit av misstag. Det är detta misstag och dess behandling av två parter ( tycks det ), som behandlas. Nu kommer just misstaget att kunna ses i relief mot det övergrepp som Barnabas´ familj ( Barnabas är yngst i denna ) utsatts för i samband med tjänstemannen Sortinis hämnd för att inte ”fått” den unga Amalia. Lantmätare K. kan alltså, s.a.s., beskåda sitt öde genom det öde som drabbat hantverkarfamiljen. Lantmätaren ( som vi kallar honom … ) tycks inte berörd av deras öde, men syns vara en betraktare. Ejchenbaum om Gogol: ” /…./ det finns ingen sujett alls – utan han utgår från någon enstaka komisk /…/ situation som liksom bara tjänar som incitament eller förevändning för att utveckla de komiska greppen. Är nu detta misstag ännu en typisk gigantisk förevändning för Kafka för att sätta igång en berättelse, för att utveckla något annat. K. syns såsom en Ahasverus, den evige juden, dömd att vandra. Men man kanske delvis kan karaktärisera K. – i detta ofärdiga epos - men dansken Fr. Paludan-Müllers ord om den ”verklige” A. i dikten Ahasverus (1854) : ” Jeg frygter, Nej, Historien er saa lang at let Personen bli´er til Historie.” Man kan säga att det – så tycks det i alla fall mig - är svårt att uttala sig om Slottet. Det var förmodligen det allra största oavslutade experiment som Kafka gav sig in på. Wilhelm Emrich behandlar I sin monografi om Kafka totaliteten. I kapitlet Der Weg zur universeller Wahrheit, letar E. efter ”den universella sanning”, som Kafka är ute efter att beskriva. E. kommer till slut fram till, att det är vägen till denna sanning, som Kafka vill beskriva. Kafkas verk är varken allegori eller symbol, men något hemlighetsfullt: ”Dessa / tingen / tycks hur som helst kunna gälla som symboler för detta universella. Men då detta universella kan artikuleras psykologiskt o.s.v. , och då också det omedelbart sinnliga uppfattandet av ting och djur inte självt bär sin vanliga betydelse, så förlorar här ordet ”symbol” sin mening , detta förråder redan den godtyckliga utbytbarheten hos dessa ting och djur. Kafkas diktning tvingar oss därför att överge de konventionella estetiska kategorierna och enbart söka efter bildernas funktion inom ramen för deras respektive gestaltanden.” Emrich verkar här inte ta hänsyn till att varje diktverk ( novell o.s.v. ) måste anses ha en betydelse av något slag separat slag, - att det bör tolkas för sig själv. Emrich trycker I sin bok dock på – väsentligt finner jag - , att just motsättningen mellan subjekt och objekt är central för Kafka på flera ställen, dock utan att närmare utveckla detta. ( jfr. t.ex. ss. 75, 83 och 96.). Den tydlighet, konkretion, som objekten får i Kafkas verk beskriver E. med termerna “det konkretas räddande funktion” resp. “tingens uppror” . E. teoretiserar om “hur man når universell sanning” och reserverar sig för den möjlighet att den inte är nådd av Kafka. Ändå menar E. – … i det han använder uttrycket “det universella” – att Kafkas verk UTTRYCKER “det universella”, - något som E. dock aldrig riktigt visar. Begreppet “det universella” får vagt två betydelser hos E. : universell sanning 2.) universellt ( d.v.s. allmänmänskligt existentiellt ) sanningssökande, ( meningssökande ). Således har Emrich inte visat på den konkreta existensen av någotdera, men hans bok vilar på en subjektiv läsning, i vilken en inherent motsägelse/ambivalens själv dväljs: den mellan att än tycka sig se än en sanning, än en väg dit. ----- Emrichs bok uttrycker helt enkelt dilemmat med att tolka Kafka. Judith Butler – I föredrag och seminarier under nuvarande sekel – förlorar sig dels I tolkningen av allegoriska moment, dels i språkliga detaljer, och har bara åstadkommit att försök att fånga det väsentliga innehållet och uniciteten hos Kafka blivit svårare. I Max Benses kafkatolkning – jfr. ovan - har vi ( i: Die Theorie Kafkas ) ett intressant exempel på en tolkning som tar avstamp i både den fenomenologiska och I den marxistiska filosofin. Bense söker ju förklara det unika med Kafkas verk, och han utgår då från ett resonemang om ontologi, som är fenomenologiskt.


”Bürgelepisoden”. D et är brukligt, att man särskiljer Kafkas författarskap i två delar, - oftast såsom varande distinkt olika -: dels novellerna, dels romanerna. Varje kapitel i de tre oavslutade romanerna är väl avrundade i kompositionen. Camus påpekade insiktsfullt, i Myten om Sisyfos att varje kapitel var, icke bara som ett parti schack, men också som en väl genomförd musikalisk sats i en symfoni. Det var också Camus, som påpekade, att Kafka framför allt tvingar en till …. omläsning. Det visade sig ju – inte minst för Kafka själv – att det egentligen inte var några större problem att använda vissa kapitel såsom noveller, rakt av.( Ex.: Eldaren, Inför lagen.). De var i den skepnaden – ”lika bra”. Så löper alltså vissa noveller ur romaner. De är varann inte distinkt olika i allt. I Kafkas Slottet, finns avsnittet, som jag kallar ”Bürgelepisoden”, ( en del som saknas i de flesta svenska äldre översättningar ): Lantmätaren K. är på ett värdshus ( värdshuset Herrenhof ) i den främmande byn för att söka efter någon lösning på sitt fall. Har hans ärende behandlats, eller är pappren försvunna ? K. är lantmätare, Landvermesser. Men, man behöver i byn alls ingen lantmätare, får han reda på. Hans högsta önskan är dock att få träffa greven. Greve West-West. Ty han har ändå , som han säger , blivit kallad till tjänsten. K. i Slottet tycks vara en av de mest "vuxna" av Kafkas hjältar, som annars ofta är ynglingar, ( barnlika, ”gammpojkar”, eller så är de män i början på sin yrkeskarriär. K. ger sig mitt i natten ut i hotellkorridoren för att leta reda på tjänstemannen Erlanger. ( På tyska: ”erlangen”= nå. ). K. Vet inte vilken dörr han skall prova, men han säger sig:” Försöket kan inte vara alltför farligt.”. Istället för Erlanger träffar K. emellertid på – väcker i ett av rummen i korridoren på Herrenhof , där tjänstemännen om nätterna (!) tar emot besök - en herr Bürgel, sekreterare till herr Friedrich. ( Hierarkierna är nästan oöverskådliga. Långt är till greve West-West, som väl aldrig hör talas om någon lantmätare.) K. finner att Bürgel lagt sig i det ytterligt lilla rummet, i sin stora säng, för att sova. Likaså tänker K. att det hade varit bättre om det hade varit tomt, så att han själv hade kunnat lägga sig där. Lantmätaren är ytterligt trött. Bürgel klagar över att ha blivit störd, eftersom B. menar sig inte kunna somna om när han en gång blivit väckt. K., lantmätaren i den vintriga slottsbyn , på jakt efter ett anställningskontrakt, något som aldrig tycks lyckas, tänker då, att så trött som han, K., nu känner sig, har B. aldrig känt sig !!! Det märkliga inträffar dock att Bürgel ber K. stanna, men endast med den motiveringen att eftersom klockan är fyra så måste K. väcka upp den han söker , och han kan då bäst vänta på plats till femtiden, då det är vid den tiden man börjar stiga upp på hotellet. K. i sin tur, där han sitter med huvudet lutat mot sänggaveln på Bürgels säng, ( stol finns inte ) vill intet hellre än sova, men B. menar sig lättast kunna somna in …. i mitten av ett samtal. Alltså talar B. mångordigt om sin tjänst o sina göromål o.s.v.. I takt med att K. långsamt sjunker till sömns , så kommer – ”logiskt” - den nu allt piggare Bürgel att beröra mer och mer av det som egentligen är centralt för K. i hans sökande. I halvdvala hör K. nu Bürgel tala om sekreterarnas nattförhör, om hur sekreterarnas motpart verkligen kan vinna något med just nattförhör, särskilt om besökaren kommer oanmäld !!!! ( Dramatisk ironi! ). K. tror sig förnöjd nu vara på väg mot ett gott insomnande: ”Klappere, Muhle, klappere, du klapperst nur fur mich.”, mumlar han ( - i enlighet med en känd gammal tysk lantlig visa...... ).( ”Pladdra på, pladdra på.” ). Det framkommer nu i Bürgels nära nog oändligt omständliga framställning angående nattliga besök, att det ”är ett läge, där det nästan är omöjligt att avslå en begäran.” När B. Så har förklarat att varje sekreterare ( han, B., är ju en sådan ) har rätt att uppfylla varje parts önskan, och så ställer den avslutande frågan, slutligen, om vad K. önskar, då sover K.. ”K. sov, avskuren från allt vad som skedde.”, ( Sömn är - ibland - ett försvar, - ….. här styrt av Omedv B. . ) --- Som Erich Heller menar, skulle det nu inte spelat så stor roll om K. varit vaken när Bürgel meddelat vägen ut ur dilemmat, detta : Sesam öppna dig ! ----- K. skulle – menar H. - ändå inte förstått det… Nu tycks det som om K.s verkliga insomnande inte sker förrän med B.s sista ord. Vad som beskrives är bara K.s kroppsställning under den korta sömnen. Omedelbart därefter knackar det på B.s dörr, K. vaknar till, förskräckt, och får veta att han är SÖKT av Erlanger. B. måste övertala K. att gå. B.: ”Jag vet inte varför ni ser på mig så där.” K., som under hela samtalet dem emellan har negligerat B., tycks nu stirra på B. och undrar vad denne eg. sagt, d.v.s. K. tycks eg. ha hört ALLTIHOP! Men K.s lättsinniga jargong återvänder efter en stund. Han konstaterar att inget som B. säger, kan förmå hon att gå, - enbart det meningslösa (!) i att stanna kvar kan förmå honom att stanna. Rummet tycktes också tomt, och det skulle aldrig lyckas honom att sova i det rummet. Denna övertygelse blev det avgörande. Skrattande över denna reser sig K. och går så, utan avskedshälsning, ut ur rummet. Jag anser, också, - för övrigt , - naturligtvis, att det var givet i förutsättningarna, ( förutsättningarna innebär, att den hjälte, (S), som ,enl. mitt initiala schema, bara är det Medvetna, även har ett Omedvetet. Trots att detta berövats honom vid berättelsens början och blivit till Omvärld.) att K. somnade ( att det är ett censurerande Omedv B. som här inträdde. ). Jag menar, att det likaså var givet i förutsättningarna ( formen ), att K. somnade i kraft av Omedv. B., när han erbjöds av det Omedv. A. att framställa sin önskan. Sömn är, som nämnt, ett viktigt tema hos Kafka. Sömnen är oftast något gott. Samtidigt syns sömnen för Kafkas hjältar vara tom. För Kafka själv var sömnen ofta fylld av dröm, dröm som inte sällan omsattes i text. Kafka syns nästan ”spekulerat” i dröm, som Baudelaires herre, som av sin fru kallas ”molnspekulant”, - en man som – i B.s prosadikt - är mer intresserad av molnens formationer än av henne. FKs ungdomsutkast ( 1909-1911 ) ger intryck av någon som ”spekulerar i liv” mer än lever. Det kafkaartade, kafkaeska, i Bürgelepisoden når sin höjdpunkt när det Omedv. A. och det Omedv. B. står emot varann i denna episods episod med Bürgels erbjudande. När Censorn i Omedv. A. släpper efter, så slår B. till alla bromsar, och lantmätaren somnar. Det som är som mest komiskt här, det är också det som ( just) här är mest svävande ( i Märchenromantisk mening ) och … mest kafkaartat.


XIV.Några svar.


J .L. Borges menar i ett förord till en engelsk utgåva av FKs noveller att Kafkas samtliga tre romaner medvetet är oavslutade, för att bättre kunna uttrycka ett oändlighetsmotiv. Jag ställer mig som framgått totalt tvivlande till detta. Ibland kan man tycka vid läsningen av någon av de nuvarande möjliga versionerna att t.ex. Slottet är något i stil med det ”arkitektoniska haveri”, ett haveri, liksom till exempel det James E. Mellow observerar i Gertrude Steins ”roman” The making of Americans. Vi får dock inte glömma bort – som alltid vid FKs romaner att vi har att göra med fragment. Så icke hos Stein! Med viss rätt skriver ju Z. Smith att detta, att skriva färdigt, att skapa en helhet, är en stor del av själva romankonsten. Annorlunda, och möjligen Borges-likt, resonerar Leif Dahlberg, som emellertid själv inte skriver romaner, vilket Smith ju gör…, här om Processen : ”I denna spänning mellan det skrivna och oskrivna/i lagar som sådana/ kan man också göra en koppling till Kafkas ofullbordade romantext: Der Prozess består till betydelsefulla delar just av oskriven text, både i form av lakuner mellan kapitel och oskrivna delar av kapitel. En hel del av obegripligheten både hos processen i romanen och Der Prozess som roman ligger i dessa textuella tomrum. Detta innebär således att det finns en analogi mellan svårlästheten hos romanen och svårigheten för K. att få kunskap om lagen och vad han är åtalad för.” Man kan knappast se den fragmentaritet, som är orsakad av Max Brods publicerande av, och redigerande av, fragment, som något så för analytiker meningsfullt som Dahlberg implicerar i sin uppsats om Inför lagen i, Franz Kafkas framför lagen . Man kan knappast, menar jag, skapa en sann analogi mellan en text, som är färdigskriven, som Inför lagen, och den historiska tillfällighet, som Processens fragmenttillstånd utgör! Dahlberg fortsätter: ”Trots denna principiella svårighet, så är man som läsare tvungen att aktivt skapa sammanhang och mening i en så oigenkännbar text som denna.” Här syftas både på vad Kafka själv utelämnat, OCH på vad som faktiskt saknas av romanen Processen. Detsamma gäller förstås Slottet. LD: ”Man kan till och med säga att det fragmentariska i romanen tvingar läsaren att bli mer aktiv och kreativ i sin tolkning. Det är en situation som påminner om den som en domare befinner sig i när han finner att lagen inte beskriver det aktuella brottet, men ändå är skyldig att döma i enlighet med lagens anda. Denna fråga om att förstå och känna igen är i sig ett tema i romanen, och ett återkommande tema i Kafkas författarskap /…/.” Dahlberg frågar sig inte alls varför romanen nu inte avslutades av Kafka, men tycks se med omedvetet brett anslag oavslutadheten dels [1.] såsom ett tecken på en slags ekvivalens eller i alla fall en parallell, där delarna upplyser varann mellan a.) oavslutadheten hos romanen Processen och b.) oavslutadheten hos lagen som lag, dels [2.]. såsom ett tecken på ett samband mellan Kafkas formella aspirationer som helhet ( en slags fragmentsestetik ), och oavslutadhetenen hos romanen: romaner ”skall” inte skrivas färdigt. Ingenstans, i sina egna papper, önskar sig Kafka halvfärdiga texter. Han är tvärtom själv ofta, i sina brev och i övrigt, mycket bekymrad över fragmentariteten! Förutom över den extrema kortheten i texterna. Fragmentaritet kan diskuteras som formelement inne i texten, men inte på detta sätt, som hos D., och på så lösa grunder. Fragmentaritet kan ju vara ett naturligt och kreativt element inom en helhet. ( Vladimir Jankélévitch tar i sitt magnum opus upp densamma som en förutsättning för ironi. Men det är då, åter, fråga om en inherent fragmentaritet. ). Det är överhuvudtaget viktigt, att (i demystifieringens tecken) inte se Kafkas verk som ”heliga urkunder” (framför allt inte de, som han själv inte publicerade ), och heller inte att betrakta Kafka som en idiot savant. Kafka var en medveten, noggrann och hårt arbetande författare. Vi måste, i stället för att sammanblanda, verkligen understryka skillnaden mellan fragmentaritet och oavslutadhet. Att läsa ett fragment kan, detektiviskt och på annat sätt, vara spännande, men ett fragment förblir ett fragment. Det kan nu dessutom vara så, att det, att romanerna blev fragment, berättar något om dessa fragment som annars inte skulle tas i beaktande, om man inte tar dem för fragment), nämligen följande: Kafka avslutade aldrig Processen eller Slottet eller Amerika , eftersom han – förmodl. successivt, blev medveten om, att hans hjälte ( som figur ) aldrig nånsin kunde på något övertygande sätt förstås – eller ens framställas som mänsklig. Han avslutade dem aldrig eftersom han arbetade med en hjälte med två Omedvetna plan / instanser / krafter. Observera, att jag nu inte, även om det kan tolkas så, påstår, att Kafka själv, hade en medveten klar blick över det hela, över strukturen, liknande den som här framställs i ett ”schema”, men att han antingen hade det, eller anade, att det var något liknande det jag i schemat beskriver, som han i verkligheten höll på med. Ett alternativ är, att han enbart hade en känsla av, att denna egenartade skrivsysslas produkter visserligen liknade litteratur, men att det aldrig skulle bli romaner av dem. Han kunde ha känt, ( insett ), att det inte fanns någon organisk helhetsmöjlighet i de kapitel han skrivit till Processen, Amerika och Slottet. Kafka avslutade inte de tre romanförsöken av den anledningen, att han - medvetet eller omedvetet - begrep, att han försökte hantera (!) det delade/dubbla/ Omedvetna, och att hjältens agerande och tänkande aldrig till fullo kunde återges, och alltså inte, såsom varande obefintligt, förstås, eftersom han själv – som ”skapare” - inte kunde hantera sprickan / delningen /, vilket allt gjorde hjälten till en statisk figur. Figuren blev genom sina ”psykiska tillkortakommanden” oförmögen till beslut, och förblev statisk i bemärkelsen tidlös, tidlös i bemärkelsen ”icke existerande”. Kafka kunde inte få berättelserna hanterliga UTOM i kortare verk, som i de mer snapshotliknande En Läkare på landet, Domen, och t.ex. i Förvandlingen. I Förvandlingen kunde han hantera klyvningen, därför att det i denna novell förhåller sig så att Gregors fysiska kropp, gestaltande den berömda nödvändigheten, och den fysiska skadan på skalbaggskroppen ( en kropp som tillhör Omedv.A.. Kafkas hjältar som figurer har aldrig några kroppsliga krämpor, - ja knappt alls någon kropp. ) hjälper honom ( ”förfallet” och ”utsiktslösheten” ) ur det statiska läget, ( han svälter sig också till döds som hjälte ). Nu var Förvandlingen MÖJLIG att avsluta på ett acceptabelt sätt ( och hela historien att formas till ett organiskt helt, en mörk sinfonietta med spexgroteska inslag ….), beroende på den extrema – alldeles särskilda – delningen av det Omedvetna A i Yttervärlden. Eftersom Skalbaggen-Gregor är A-et i motsättning till familjen och till lägenheten o.s.v.. En sådan uppdelning av yttervärlden, som i Förv., finns inte alls i Amerika, Slottet eller Processen. Den omgivande världen, det grundläggande Omedvetna A, är inte alls delad, men tvärtom, helt solitt sammanhållen i dessa tre romanutkast. Där finns en triad: det Medvetna, det Omedvetna A ( omvärlden ) och det Omedvetna B, ( hjältens infall, begär, nycker, historia o.s.v.), där det Omedvetna B. alltså, som vi redogjort för, överlappar på ett skärande sätt det ”egentligt Omedvetna”, vilket är yttervärlden. Jag tror att Kafka ansåg, att det var ett omoraliskt företag, att söka avsluta de tre stora romanerna, på grund av att han förmodligen själv så småningom ansåg, att de inte utgjorde ett estetiskt helt, inte hade någon strikt linje eller gräns för sig, - att man inte kunde skapa en logik av det tillfälliga, och han bestämde sig till sist för att inte alls försöka. Detta var givetvis, enl. min gissning, inte lätt, som Kafka var karriärmedveten och äregirig och visste, att han hade förmågan att skriva. Det som inte gick att avsluta, det ansåg han ändå förmodligen, i delar var god litteratur. ( Jfr. Der Heizer, Kap 1 i Amerika, som han publicerade som novell.). Det är lätt att ibland betrakta Kafka som ett omedvetet geni. Han skrev inte så mycket om sina tankar kring estetik, så att det går att samla det till en sådan, men han var – det är min uppfattning – en medveten författare, även om han lutade sig starkt mot sin förmåga att skriva i sin speciella trance och att där utnyttja sin intuition och flödet av inre bilder. Han sökte medvetet, inom den flaubertska målsättningen, sin form och stil. Han skrev förvisso inte alls analyser av andras verk, men omformade sina uppfattningar om litterära verk till förståelse, - en förståelse han ofta uttryckte i bilder eller liknelser, eller dök in i dem och poängterade en romanfigurs betydelse för berättelsen o.s.v.. Hypotes: När Kafka skrev sin sista roman, Slottet, tycks det alltså, som om han försökte – hade för avsikt att – bryta upp från sin vanliga teknik, och reducera sprickan i Hjältens Omedvetna, men han kunde inte göra detta, eftersom han nu inte alls lämnade, på ett tekniskt kvalitatativt annorlunda sätt, tekniken. Han sökte skriva romanen först om figuren ”gästen” – sedan i jag-form - men övergav båda försöken. Han lämnade – de facto – inte sitt vanliga mönster. Av inre tvång? Det tycktes omöjligt att göra en revolution från insidan av den invanda stilen, inom hans egen invanda skrivteknik, och han tyckte för mycket om att ligga nära den klyfta där Hjälten låter två Omedvetna sfärer stå a.) emot varann och b.) ( perverst ) emot honom. Att skriva en roman Slottet utan ”triaden”, det skulle ju ställa honom i en svår situation: om han ville behålla Yttervärlden som det supplikerande och det reella Omedvetna, i vilket hjälten rör sig, så skulle han behöva reducera sin lantmätare till en person, som aldrig får några plötsliga infall, aldrig syns styrd av något annat än en yttre respons, automatiskt replikerande vad ”yttervärden har för sig ” , o.s.v., kort sagt , en helt ”själlös” person, en automat, en robot. Nu är lantmätaren beskriven som en monoman människa, men det går i längden inte att skriva en roman eller något alls om en människa, där yttervärlden är det Omedvetna, utan att ge hjälten en själ, formellt i ett Omedvetet B., så att olika viljor och impulser brottas med varann, och så kanske Kafka i Slottet är tillbaka (?) i sin vanliga stil igen. Ja, i själva verket kan man inte alls beröva någon det omedvetna. Det är alltså det som Kafkas författarkamp handlar om. Men inte hans skrivande. I skrivandet roar han sig med att lägga till och dra ifrån det omedvetna, på olika sätt, i dubbla gestalter. Ytterligare en hypotes: Kafka tyckte så mycket om, - var så bunden vid -, att ”leka” nära sprickan mellan Omedvetet A. och B., att han roar sig med att förlöjliga K., att göra denne till en sprattelgubbe i den lilla plotens och i kafkateknikens garn. Så sker i den s.k. ”Bürgelepisoden”, där K. hela tiden är tyngd av en enorm trötthet, vilken otvivelaktigt åsättes denne av det Omedvetna B., när K. inte vet vilket spel som spelas bakom hans rygg. Det spel som också i Slottet tycks ske bakom lantmätarens rygg, det spelas mellan hans vilja och den omgivande byn, ett spel, som då låter sig beskådas genom dennes och hans Omedvetna B.s agerande. Kafka tycks alltså aldrig, icke ens i detta , som nu blev hans slutverk, ha lämnat denna ”konstruktionsform”, trots att han – vad jag själv finner uppenbart – visste, att det inte skulle leda till romaner, som han nånsin skulle kunna publicera. Han var fast i en omöjlig form. Han kunde ju utan problem publicera novellerna. Ty där var dessa tvära,”surrealistiska” kopplingar, i enl. med Bretons recept, och frånvaron av rörelse framåt, statiskheten, dock uthärdliga för läsaren. Ty man kan inte gång på gång i en roman låta en läsare av en text uppleva att allt är avgjort på förhand. Man tar då s.a.s. ”själen ur varje kapitel”. Det går an att beskriva defaitism, men inte genom att visa på en föregiven logik i defaitismen. Viktigt och riktigt har tyckts mig att peka på det, som utgör det väsentliga uti Kafkas teknik, i akt och mening att undanröja den – åtminstone för mig obehagliga trevande mystik som vävts runt Kafkas namn och kring hans verk. Det mest väsentliga i dessa Kafkas verk är skönheten, som delvis är beroende av den struktur, den teknik som påvisats av mig här …, och att den kan njutas. Det finns inget mystiskt hos Kafka. Kafka var medvetet själv emot varje mystisk åskådning. Han spekulerade inte; han predikade ingenting. Det finns inget som tyder på, att han hade intresse av att själv skapa en personlig mystik; hans samtal med sig själv är ju en hans formulering inom den personliga narcissismen. Vi kan - ofta - fråga oss själva varför vi har läst, och dessutom blivit "drabbade" av ,den eller den historien av Kafka, som de ”irrande ”och amorfa Amerika och Slottet. Vi tänker, att det kanske är så , att FK lyckas lyfta upp det mystiska, det verkligt mystiska, såsom 1.) vår vilja å ena sidan och 2.) våra infall och fantasier, å den andra, så att vi ser dem uppträda, som de kunde ha uppträtt för oss själva, bara nu helt självständigt och inte med oss själva i "förarsätet" men hos en Hjälte (anti-hjälte ), med vilken vi dels kan identifiera oss ( ty han är vilsen ), dels inte kan identifiera oss ( ty han är vilsen.) ( Robert Penn Warren skriver nånstans: ”Poeten är som jiujitsuexperten; han vinner genom att begagna sig av partnerns motstånd …. Och en bra dikt måste på något sätt innefatta motståndet, den måste föra med sig något av sammanhanget i sin egen tillblivelse.”). Vi kan identifiera oss med FKs Hjälte, ty vi vet inte varifrån hans viljeimpulser kommer ifrån, och vi delar hans förskräckelse över att inte veta det. Och samma sak med infallen, dessa infall, som ofta är en parallell till denna samma förskräckelse. Nå, detta kan beskrivas mycket annorlunda, på olika sätt, hur detta "spel" påverkar läsaren. Och det är ju på intet sätt så, att alla läsare blir påverkade på samma sätt. Jfr. läsningen av Anton Tjechovs The darling! Varifrån kommer åsikterna, hos Olenka, hos pojken? ---- Genom denna konstfärdiga teknik, som Kafka således ( onekligen ) tycks ha, ( alla är ense, bara inte om vad denna teknik består av ) och genom att behålla greppet om denna teknik ( genom användandet av sitt "halvmedvetna", "halvsovande", "hallucinerande" tillstånd av skrivande, som Franz Kafka på olika ställen i dagböckerna refererat till ), genom att finna ett suggestivt samspel mellan sin hjälte och dennes omvärld, och genom att inskjuta det Omedvetna B., tycks FK framställa en värld, in i vilken vi aldrig kan tränga in, men som tycks oss som en egendomlig parallell till vår egen. Och bland det som är kanske mest gåtfullt för oss, i våra egna liv : a.) hur gör vi när vi bestämmer oss? -. b.) Varifrån kommer det eller det infallet? dessa redan antydda frågor ser vi nu framför oss, hos kafkaverket, som genom en glasruta till ett akvarium, och konfunderas och berörs. Man kan tänka sig denna triplicitet vi skisserat ovan så här : först i den rena ironiens form: något täcker något annat, Hjälteformen ( med Objektformen under, det Omedv. A ), så byter dessa plats, : det Omedv. A (över-)täcker Hjälte-formen, så tillbaka till det första läget. Men i detta så dyker nu genom BÅDE det Omedv. A och Hjälten upp – rakt igenom – det Omedv.B, : det bryter igenom ironien, och vi vet inte vad detta Omedv.B. kommer ifrån, - men en sak är säker, när man väl nu fått syn på det, nämligen den, att ingenting blir sig likt efteråt. Det Omedv.B. syns komma ur en tolkning som varje läsare tvingas göra av hjältens beteende. Det är s.a.s. grundat i ”varje mänsklig uppfattning om en människa”. Så är nu Kafka inte ironiker, som vi alla först trott, men är den, som bryter igenom den ironiska världsordning, som han i fiktionen tyckts ha skapat, som en bild av världen. När vi nämner ironien så är det lätt att peka på Friedrich Schlegels intressanta teorier om den ”moderna” romanen, under högromantiken, i dennes artiklar ( kring 1810) i Atenäum, Lyceum och andra tidskrifter ( och i föredrag )… Ingen förstod kanske bättre, och sysslade mer med ironien i samband med romanens teori än denne. Man kan dessutom hos Schlegel finna intressanta noteringar om behovet av en övergripande mytologi i romanen. Fr. Schlegel menar att Homeros hade de grekiska gudarna, att det i den roman som uppblomstrade Frankrike under mitten av Nya Tiden hade kristendomen, o.s.v.. Hos Kafka finns ju också en mytologi som snarast är kopplad till drömmen, och Freuds teorier om denna. Kristendomen – och judendomen - är frånvarande. Livet var för Franz Kafkas skrivandet. Radikalt var detta, denna enhet. Och den innebar inte bara det, att han uppgav ett normalt liv ( inte utan motvilja ), men också att han kände sig i förbund med djävulen. Kafka har skrivit mycket om skrivandet. Mycket i materialet för novellerna är skrivandet självt, en slags självreferens med andra ord. ”Utan att göra någon stor affär av det lyckades Sancho Panza under årens lopp, genom att grundligt insupa ett stort antal riddar- och rövarromaner under kvällar och nattimmar , så väl i att avvärja från sig själv sin demon, vilken han senare kallade Don Quixote , så att denne demon därpå gav sig iväg, ohämmad, på de galnaste uppdrag , vilka, emellertid, av brist på ett förbestämt ändamål, som skulle ha varit Sancho Panza själv, inte skadade någon. Som en friboren man, följde Sancho Panza filosofiskt Don Quixote på hans eskapader, kanske av ansvarskänsla, och hade mycket stort och upplyftande nöje av dessa till sina sista levnadsdagar.” Det, som i allmänhet brukar resoneras ikring, när det gäller Kafka: det material i romanerna, som man kan knyta till exakta ( eller mindre exakta ) händelser och upplevelser i Fr. Kafkas liv, kommer här i skymundan för det, som jag – då – anser har större förklaringsvärde vad gäller att reda ut problemen med uniciteten i författarskapet, och till att komma till rätta med de – i mitt tycke – felaktiga resonemang som förekommer i många tolkningar av de texter det här är frågan om. Mitt arbete rör alltså formen, och inte det, som jag anser sekundärt, av flera olika skäl: det biografiska materialet, och de enskildheter, vartåt det konkret innehållsliga pekar. Det, som jag anser uppenbart, det tar jag alltså inte upp. Jag utgår ifrån, att det för Kafka, med den för honom betydelsefulla ”flaubertestetiken” in mente också var av ringa vikt, att tillmäta materialet betydelse. Konsten var att hitta en förevändning och så att utnyttja den. Ploten som förevändning för greppen. Greppen som döljande frånvaron av plot. Här tar jag alltså fasta på det, som är huvudsaken i denna estetik: att skriva om ingenting. Vi bevittnar hos Kafka en del av modernismens födelse, utifrån en unik vinkel. Albert Camus skriver alltså i sin essä från 1942 i avsnittet L´espoir et l´absurde dans l ´oeuvre de Franz Kafka om Kafka, att varje kapitel i Kafkas romaner är liksom ett välspelat parti schack. Men: mellan vem och vem? Den inre kampen, det inre spelet, det inre halvdrömmandet: det tillstånd av halvvakenhet, beskrivet av Kafka ( flera gånger ) är liksom ett välspelat, avslutat parti schack. Halvvaket, - är det kanske som ett ”vaket hallucinerande”,- en vaken hypnagogi, med penna i hand, eller en särskilt utvecklad teknik att dela upp sig själv i delar, där då Subjektet delar sig i två plan, ett övre och ett undre, medan det samtidigt rör sig i en värld, Objektvärlden, som är bestämd av vad Subjektets övre skikt tankemässigt har för sig. Så blir responsen dubbel, och schackspelare No.1 har i praktiken (sic!) två stycken olika schackspelare emot sig, som – låt oss säga – för ( spelar, äger, flyttar ) de svarta pjäserna….. Apropos detta med kapitel, oavslutadhet, ( Jfr. Judith Butler och ”the poetry of non-arrival ” …) egenartade inledningar, retningsfaktor, o.s.v. kan här citeras Susan Sontag, apropos pornografiska texter:
”Ett stycke pornografisk fiktion presenterar bara som en futtig ursäkt till inledning, och fortsätter sedan i evighet och slutar i ingenting.” Kafka ”retas” ( i en svävning, ett ( högromantiskt ) uttryck han själv gärna använde i samband med vad han ville uppnå med sin konst… ) med Monologen ( i Augustinsk betydelse av sololoquia = i.e. : samtal med sig själv… ) och Monologens väsen, med konsten att tala med sig själv. Den inre dialogen. Han kanske inte trodde att självanalys var möjlig, ifrågasatte det möjliga i att i nån väsentlig mening tala med sig själv, att få fram sanningen ensam, utan att lura sig själv. Jämför Kafkas mindre konstruktiva irritation över Marcus Aurelius Själv-betraktelser, och motsvarande stora nöje vid läsandet av skeptikern Nietzsche, N., som ju ställer ifråga sådant som ett ”jag”, och istället framhåller det relativa och perspektivistiska, och alltid med en otrolig misstänksamhet ser till vad som alls är möjligt att påstå. Något av detta kan kanske subsumeras under rubriken: irritation över det Pretentiösa.( Till det pretentiösa hör nu inte bara rättvisan, makten, auktoriteten och Kommentaren ( som ju är auktoritär även/särskilt i sin byråkratiska anonymitet ), men han ställer ju ett frågetecken för borgerligheten och kapitalismen, sträcker sig så långt att han undrar över handlingen, friheten, viljan och infallet, och således går till våra grundläggande, dagliga psykiska realiteter, och synar dem med ett omåttligt förtjust, och innerligt skeptiskt, intresse. Monologen som en läkande kraft, där ”Sanningen” kommer fram … till slut, no matter what, är ju på något illustert sätt bakvänd hos Kafka. Här rullas inte fram, här rullas upp, vad som hänt, bakom en hallucinatorisk slöja. Ett konstfärdigt och egenartat 3-D-draperi, vilket är själva berättelsen. Och vi kan inte mer än skåda in i spelet mellan Subjektets övre plan å ena sidan och kampen mellan Subjektets undre plan ( här Omvärlden ). Det hela liknar Flauberts burleska grepp, att ta ett avsidesperspektiv på sin fina berättelse Herodias, …. Eller spela ut marknadssorlet och aktiviteterna på torget i Rouen mot kärleksförhandlingarna mellan Adolphe och Emma i Madame Bovary. Man kan ju se detta marknadssorl som en distraktion, ett alternativ för tanken att löpa till, närapå i detta en gigantisk freudiansk felsägning, eller en kommentar någonstans ifrån ….. något som är Något Annat. Vi tror först själva att Kafka leker med vår förväntan. Som i verk inom den västerländska konstmusiken, där förväntan och upprepning, spänning och upplösning, är centrala. Och vi upphör ju faktiskt aldrig att tro, vid läsningen av t.ex. romanerna, att någonting ”verkligt”, eller åtminstone ”verkligen”, skall hända, skall ”komma fram” i t.ex. Amerika eller Processen, utan att inse, att det inte är möjligt att det nånsin kommer att ske. Leken med förväntan är således här grym lek: det är aldrig tänkt att vi skall bli nöjda med avseende på någon slags konkret utgång av berättelsen. Kafka låtsas som om berättelserna är som ”riktiga berättelser”. Han spelar ett spel – en gambit , lägger ett krokben – här måste Kafka faktiskt arbeta ur en form av ”överläge”, hur märkligt det än kan låta, med en såpass ”timid” man. Och han hinner - under det texten löper - förevisa mycket, mycket om beteenden och mänsklighet och mycket om tingens natur, men någon historia blir det aldrig. Detta med Kafkas låtsande, eller icke-realism, har naturligtvis som vi antytt ovan inte ett dugg att göra med magisk realism, - det ÄR icke magisk realism, och det är inget föregångeri till detta heller. Ty det är ingen realism, ingenting i yttervärlden är besjälat, på ett sätt som är skilt ifrån hjälten ( Subjektet ) …o.s.v.). Att sorgesången nu är tragikomisk, att det genom de lustiga infall som ” der andere Schaupflatz ” förser Kafka med, för in momentet av skenbar Tillfällighet / skenbar Möjlighet in i vårt medvetande. Så får Kafka på detta sätt konkretisera det han så ofta påpekar i sina texter, att det eller det enbart är ”skenbart”, - ” en sannolikt betydelsefull blick”, ( de båda väktarna i Processen ) …. vilket han alltså gör ”tongue in cheek” …. Så är Kafkas verk ett svar på frågan: vad är det som har hänt ? ( i Y. ). I Slottet ? Vad är det som har hänt innan berättelsen, som knappt är en berättelse, nu börjar? Så är Kafkas verk ett saktmodigt ”avtäckande” av en sanning om hjälten, t.ex. ett avtäckande av K. i Slottet. Vi får följa med lantmätare K. i hans Omedvetna, och även i det förunderliga Omedvetna B. , som är ristandet i ( misskännandet av ) villkoren för det ontologiskt Nödvändiga, och som är till för att vi skall se det Nödvändiga som nödvändigt och det Omedvetna som omedvetet, och för att vi skall på samma gång se K. som förlorad och återupprättad. Det är alltihop som ett sorgearbete, hela Slottet. En Pavane över en ( redan/snart ) död lantmätare. Något vi vanligen förbinder med begreppet ”nödvändighet” är lagbundenhet; lagbundet följer en berättelse den väg som är utstakad av ett öde, eller följer i spåret av det, som i själva verket redan hänt. I Slottet lär vi känna – något – en person, som i sin dröm eller sin fantasi drömmer sig själv utifrån sina förutsättningar, utifrån vad han varit och sin historia. Allt bär upprepningens prägel. Varje handling från K.s sida är sådan, att den inte alls känns ny. Det är allt det gamla vanliga, och i den främmande världen, slottsvärlden, ses K. med ett visst irriterat överseende från de andra. Han besvärar mest, men tolereras, möter ömsom motstånd, ömsom lite vänlighet. Eftersom han inte är i stånd till att i denna omedvetenhetens, drömmens värld satsa något, så erhåller han heller ingenting tillbaka. Han syns, omedelbart, vara rebellen i detta samhälle, i slottsbyn, där innevånarna har inrättat sig rel. väl. Och han, hjälten, K. som lantmätare, finner ju ingen plats, och inget besked, når ingen ansvarig att tala med hur mycket han än anstränger sig. Solid står hans omvärld emot. Han söker genom omvägar – främst genom kvinnor, just som Josef K. – att nå Makten. Utifrån andra utgångspunkter än mina kommenterar skriver den utsökte Erich Heller:


”Sannerligen, ingen tillfredsställelse kan erhållas inom denna världs gränser Ändå måste kraften att inte bara att erfara men också att poetiskt skapa denna värld ha sitt säte utanför. Endast ett sinne som håller vid liv ,i åtminstone ett av sina avseenden, minnet av en plats, där själen är i sanning hemma, är kapabel att kontemplera med en sådan kreativ kraft en själs kamp i ett fientligt land, och endast en oändlighet av godhet kan bli överflyglad av visionen av de värsta möjliga av alla möjliga världar. Detta är orsaken till varför vi inte enbart är gripna av fasa av denna bok, men också blir berörda av dess sorgsenhet, av melankolin av andligt nederlag, som i sig bär med sig ett subtilt löfte.” Här åsyftas ju Kafka själv. Nu skulle Heller komma förmodligen ”närmare” Slottet, om han istället kontemplerade lantmätaren och dennes innanför och utanför. Kafka är på flera plan: osäker ironi ! En ironisk stereologi. Han låtsas skriva böcker, romaner, men vi berövas hela tiden på olika sätt landskapets struktur ( Världen) , och jämfört med t.ex. en Dickens eller en Balzac så befinner vi oss i ett öde land, eftersom detta land s.a.s. ”sluttar” ut emot oändligheten, det gives inga gränser, där förändringar och överraskningar slutar….... Dickens´ landskap är inte bara verkligt, det är liksom Balzacs, byggt på nationalekonomi. Det handlar om pengar och karriär, och är historier om medvetanden i en kapitalistisk ekonomi. Så kunde vi säga att Kafka behandlar ”begärsekonomin” ur den ofrivillige ”slösarens” perspektiv, d.v.s., i enlighet med termodynamikens andra lag ur Subjektets perspektiv på sitt förmodligen nästan helt interioriserande begär. Så kan Kafkas form karaktäriseras med begreppet ” ironi”, men då i en mycket komplicerad bemärkelse, som vi sett. Kafkas ironi är en blandning mellan ”täckt” och ”öppen” , den är strukturellt sett ”öppen”, och med ”öppen” menar vi då en ironi som spelar öppet, som har med de ironiska medlen, d.v.s. som indikerar, med en överdrift, blinkning eller dylikt, att allt inte är vad det ger sig ut för att vara, men att motsatsen kanske hellre skall tas i beaktande. Ironien hos Kafka är av flera slag. Dels har vi en vanlig dramatisk (romantisk ) ,”öppen”, ironi: ”´Mig står hela saken fjärran, jag bedömer den därför lugnt /…./´.” Men i de flesta fall är det en större ironi. Ironien hos Kafka är ( då, enligt mig ) inte främst riktad emot någonting i vår historiska yttervärld ( såsom till exempel diverse ”marxistiska” kafka-tolkare, som Goldstücker m.fl. ansett, rörande samhället, moderniteten, byråkratin, rättsväsendet ), utan rör sig inom sitt eget universum, och berör ( såsom aska efter skrivandet, såsom Kafka indikerade , själv ….) Kafkas inre, eller världens och tillvarons. Är ironien då i detta fall riktad, så är den det i antingen Katharsis eller hån gentemot Kafka själv eller gentemot tillvaron och världen. Kafkas ironi kan återfinnas på det strukturella ( här är det nu fråga om en verklig struktur i strukturalistisk mening ) planet. Romanerna är uppbyggda, i någon grad, såsom ironi är uppbyggd, men bara mer komplex, då Kafka har tre nivåer, där ( den vanliga ) ironien bara har två. Vi kan här åter påminna om den rikedom som finns i ironien, hur mångfacetterad denna är, och hänvisar med förtjusning till den utmärkta L´Ironie ou la bonne conscience , (1964 ) av Vl. Jankélévitch, den ryskfödde, franske filosofen och musikkännaren. Det är – som sagt – inte ovanligt, att hos människor, som läst Kafka, finna begreppet ironi, som en del av beskrivningen av upplevelsen. Men man har ofta svårt att säga varför, och vilken slags ironi det handlar om…..Det är en egendomlighet med det, att framlägga en struktur, som man tror sig funnit i en fiktion. Ty man börjar genast betrakta denna som en slags ”norm”, mot vilken det syns naturligt att man kan bryta mot. Så söker man snart alla dessa brott, för att i dem söka en ny struktur, o.s.v., o.s.v.. Att Kafka i sitt skrivande skulle ha humor är en uppfattning man inte sällan stöter på. Så t.ex. hos Guattari/Deleuze. Också Felix Weltsch skriver om ”religiös humor” hos FK – i den essä som avslutar Brods bok om FKs ”Glauben und Lehre”. Jag har svårt att tänka mig, att det som Kafka själv skrattade åt vid sina uppläsningar av verken, verkligen har med humor att göra. Om man säger att det är humor i delar eller hela Kafkas verk, så har humorn i samband med Kafkas verk kanske mer med en återhållen ironi att göra. Kafka skapar spänningar, retningar, och upplöser dem alltså knappast. Kanske har skrattet som vi förbinder med Kafka en viss likhet med Gogols skratt, Kappans och Näsans författare, en annan högläsare av sina verk, en annan stilbildare med sinne för detaljer och för uppmålande av tragiska getalter djupt insnärjda som offer i maktapparater. Samtidigt talar vi i så fall om en författare till ”svart humor”, till ”art noir”. Kafka :” Mitt skratt är som en betongvägg.” ( FK i samtal med Janouch.). Jämför åttonde kapitlet ( Väntan på Klamm ) i FKs Slottet: ” /…./ Nu frös det på lite grann, snön var fastare, det var lättare att gå. Men istället började det naturligtvis redan skymma och han påskyndade sina steg. Slottet, vars kontur nu upplöstes låg öde som alltid. K. hade hittills aldrig sett minsta tecken till liv däruppe, kanske var det heller inte möjligt att urskilja någonting på detta avstånd, och ändå envisades ögonen med att spana, ville inte ge sig till tåls med stillheten. När K. betraktade slottet, tyckte han ofta att han såg någon som i allsköns ro satt däruppe och stirrade ut i rymden, inte på något sätt försänkt i tankar och därmed avskuren från allt, utan fri och obekymrad, som vore denne någon allena och sedd av ingen och likväl måste känna med sig att han var iakttagen, men inte det ringaste störde det hans ro, och verkligen – man kunde inte säga om det var orsak eller följd – : betraktarens blickar kunde inte hålla sig fast, de gled undan. Detta intryck blev idag än starkare med den tidiga skymningen. Ju längre han blickade dit upp, dess mindre urskilde han, dess djupare sjönk allt i dunkel.” Detta avsnitt kan nu, i den Stora Satirens namn, ses som en satir över Den Om Allt Obekymrade Guden, en Weltschsk religiös satir - men det är likaså, ”i en slags svävning”, en satir över K. – och man kan skönja ett slags berättarens ”överseende” leende över denne. Kafkas verks litteraritet är – från en synpunkt sett - den allra mest otroliga semiologiska hieroglyf – som vi överhuvudtaget har, i vår berättelsekultur. Vi kan kanske se Kafkas teknik såsom en teknik som tar sin utgångspunkt i den tyska Kunstmärchen, och faktiskt startar upp ( i och med X ) i själva höjdpunkten ( d.ä. i slutpartierna ) i Märchen, - där man nu verkligen ”svävar”, såsom i slutet av Novalis´ och Tiecks historier. Därtill lägger nu Kafka sin medvetandesplittringsteknik. Man kan tänka på detta i det följande. Ty för att se , för att belysa, hur väl en struktur kan vara till tjänst för att bära upp något, som i sin tur kan innehålla än mer, poetiska element, och skönhet, vill jag återge ett stycke ur en text av engelsmannen Stephen Spender: ”Här stöter vi på ett av litteraturens högsta mysterier, vilket kanske genom missförstånd, har lett till olika litterära skolor – sådana som symbolisterna, imagisterna, författarna som försöker skriva ”ren poesi” och som nu senast ”surrealisterna”. Mysteriet är detta. Det finns vissa ställen i poesin , där en dikt eller i ett versdrama ( som hos Shakespeare och Racine ) har avsöndrat en rad, en bild, en liknelse, som tycks helt och hållet höja sig över den händelse eller ingivelse som gav upphov till dikten. Det finns rader hos Shakespeare, Racine och Keats som tycks nå upp till enverklighet som är fullständig oberoende av den poetiska situation som de sprang fram ur. Samma förhållande träffar vi på hos Johannes av Korset, och det ger hans poesi en verklighet som tycks stå helt fri mot den rätt konventionella pietistiska bakgrunden i den. I insikt om detta har en del diktare, kanske med väl stor iver, strävat att skriva uteslutande ren poesi, att göra den enastående bilden, den avsöndrade och oförklarliga symbolen till poesins utgångspunkt i stället för till dess krona. Dessa försök att skapa ”ren” litteratur, oberoende av vanlig erfarenhet därför att den ligger utanför och över den, har lett till anmärkningsvärda resultat, men i längden verkar de sterila. Imagism, symbolism, ren poesi, surrealism – alla dessa riktningar tycks snabbt förbruka sig själva, och när de blir allmänt mod, gör de intryck av att vara en litterär tradition som har tömt sina krafter därför att den inte hämtar styrka ur livet. Det existerar i själva verket ingen ren bild, ingen fristående symbol, inga rader av ren poesi. De berömda ställena hos Shakespeare, hos Racine och hos Keats finns till just i sitt sammanhang. /……/.” ( S. Spender )


Detta Spenders resonemang kan man i sin tur ta i beaktande när man jämför på vilket sätt Kafka transcenderar den romantiska Märchen på det sätt som antyds av Chr. Eschweiler. Hur nu grundstrukturen bär upp poesin är en mycket svår fråga. Här löper troligen de båda in i varann. Om man jämför Processen t.ex. med en roman som Kleists Michael Kohlhaas, där nu en hästhandlare beständigt kräver sin rätt - även denna roman behandlar ju en rättsprocess …- så följer Kleists roman ett schema med en början av kränkning ( ett brott ), en kamp för upprättelse, ett upprorsbrott, och en dom samt en avrättning av en man, som går i döden dels försonad, dels med en halv seger ( en seger ) över världen. Kompositionen är s.a.s. ”bågformig”, - eller böljande - och inte – som hos Kafka – såsom en nära nog rät linje mot undergången. Om man vill se en peripeti i Processen, och se Inför lagen som denna ( vilket är rel. svårt med den konventionella kapitelordningen ), så kan man hos Kleists se Kohlhaas´ samtal med Luther som peripetin där. I Förvandlingen finner man likaså ett ställe ( jfr. ovan ) där Gregor ger upp. Och då är det peripetin där. Det som nu var utmärkande för Kafkas skrivande var – sett ur denna synvinkel – att det var ett medvetet val, och att Kafka var medveten om att han måste (!) försätta sig i ett ( halv?-)tranceliknande tillstånd – I kontakt med varje “primitive impuls” - för att kunna skriva. Han tycks i detta tillstånd fått tillgång till sitt inre på ett direkt sätt, och detta tycks också ha berett honom stor njutning, inblicken … plus gestaltningen av inblicken. Han kunde tveklöst också njuta av inblicken i inblicken. Överhuvudtaget tycks Kafka ha haft lätt att identifiera sig med andra yttre gestalter ( som rollfigurer på teatern, o.s.v. ) samt haft lätt att ”komma utanför sig själv” och att betrakta sig själv, och detta störde honom ofta.”/…/ har lyssnat till mig själv, då och då liksom utifrån, som till en kattunges gnyenden. Men vad som i vardagen irriterade honom – nära nog patologiskt - , det blev otvivelaktigt en tillgång när han skrev. Att det skulle innebära ett personlig-etiskt problem, att skriva på detta sätt, det ger Kafka aldrig direkt uttryck för. Den egna hälsan och jämvikten tycktes kunna offras hur som helst. Och han bekymrade sig ju faktiskt inte om huruvida detta sätt fick andra personer – enkannerligen Felice Bauer – att må dåligt. Så kan man se detta behov hos Kafka som … ohämmat. Eller? Vad kan nu fattas i denna beskrivning av FKs förhållande till insynen och utnyttjandet av de inre bilderna ? Kanske kan man se många berättelser som kommentarer, kritiska sådana, till det egna författandet, berättelser som på detta sätt – suveräna i formen – ger uttryck för en nihilistisk syn visavis författandet. Kommer Kafkas skuldkänslor ur författandet självt?


XV. Sammanfattning. Kafka utnyttjar allt han erfar, för att nå sitt mål: att kunna dela upp det fiktiva universumet i dessa delar på ett organiskt sätt. Till slut går det av sig självt. Konstgreppet. Det mästerliga konstgreppet. Exakt när Kafka skapade denna ”stil ”, detta sätt att skriva, det vet vi inte, ( kanske den där natten i september 1912 med berättelsen Domen ? ), och alls inte i vilken grad det var medvetet, och på vilket sätt, i vilka termer, han i så fall var medveten om sättet, stilen. Några korta kommentarer finns från honom om detta, alla indirekta. Mycket tycks alltså Kafka göra, för att förvilla i det han konstruerar och konstruera i det han förvillar. Att materialet till allt Kafka skriver drivs fram av starka känslor i kontakt med akuta starka hot och starka begär ( bland annat begäret att skriva ) gör att berättelserna blir så extremt laddade, och enormt täta. Kafkas oförmåga att komma av sig, d.v.s. hans mycket goda minne ( ”Kafka glömmer ingenting.”, R. Stach ), gör också resan i verken till en paradoxalt trygg resa – i det fullständigt otryggas universum. Hos Kafka är hjältefiguren absurd i konventionell mening enbart p.g.a. sin halvhet. Denna figur säger ingenting om människan. Det är hela konstruktionen av de olika verken, enligt ovan, som säger något. Man skulle kunna se det Omedvetna B., analytiskt i sitt sammanhang som resultanten, som huvudmeddelandet och som, antingen en bild av det omedvetnas suveränitet, en bild av den fria viljans existens, eller icke-existens, eller som en bild av Nåden, allt efter vilken världsbild man nu har. Dessa spekulationer kan göras mer inträngande. Detta allt tycks onekligen vittgående. En idé av den karaktär, som uppställes här, kan ju ge en plausibel förklaring till det genomslag som kafkatexten haft sedan begynnelsen. Samtidigt som den skulle kunna förklara annat. Som det kafkaeska. Och något om Kafka. Kanske har jag gett i alla fall en delförklaring. . Jag har antytt att vi har en struktur som påminner om ironi(e)ns. Jag har använt en sådan slags bild när jag gjort min strukturanalys. Att vi har en mer direkt koppling till vad vi vanligen betecknar som ironi har påpekats av flera kommentatorer, och Wayne Booth har varit inne på tanken, att Kafka skulle skriva främst för att skriva ren ironi. Nu har det förmodligen föresvävat den uppmärksamme läsaren, att, vad som är den trikotomiska modellen och dess verkningar å ena sidan, och vad som är den ironi i vars strålsken som hjältefiguren rör sig, å den andra, det kan just vara två sidor av samma mynt. Det återstår för - den skarpsinnige - att formulera detta samband i en klar form utifrån det som denna bok förhoppningsvis uppenbarar. Klart är, att den s.k. kafkaeffekten, det kafkaeska, också är förknippat med den ironi, som man tycker sig finna i verket och i förhållande till det.Vad Kafka skriver är elegier. Vad Kafka skriver är eleboreringar över enkla teman. Det är inte frågan om vindlande fantastiska exkurser. Vi som läsare av dessa är förvirrade och förvånade, ty vad vi finner är att vi är exponerade inför ett mysterium, mysteriet med ett dubbelt omedvetet. Mysteriet är inte satt analytiskt, men satt estetiskt, och inte som ett mysterium i betydelse ”gåta”. Det är satt i skönhet. Det är satt med ett trick. I ett främmande universum. Meningen med det kafkaeska – vilket är resultanten såväl som determinanten hos Kafka – är inte det kafkaeska. Det kafkaeska är den omedelbara effekten. Meningen med de två nivåerna och det kafkaeska är fortfarande outforskad.


-------------------------------


Använd och/eller refererad litteratur: Adelborg, G. O., Om det personligt andliga, Stockholm, 1907. Adorno, Th. , Kierkegaard: Konstruktion des Ästhetischen. [ diss. 1931 ], Frankfurt am Main, 1986. Negative dialektik. Frankfurt am Main, 1975, orig. 1966. Philosophische Terminologie, I-II. Frankfurt am Main, 1973. Aesthetic theory. London, 1984. Noten zur Litteratur, III. , Frankfurt am Main, 1965 . Notes on Kafka. ( i : Prisms. Cambridge, Mass. 1967. ; ss. 243-271.) se även : Horkheimer/Adorno. Agamben, G., Form of law. ( i : Homo sacer , sovereign law and bare life, Stanford, 1998. ) Agrell, B., Berätta, förklara och uppenbara. Om textens intentionalitet i Sven Delblancs Prästkappan.( i : Perspektiv på prosa. Göteborgsstudier i litteraturvetenskap tillägnade Peter Hallberg och Nils Åke Sjöstedt. Red. Birgitta Ahlmo-Nilsson, Sverker Göransson & Hans Erik Johannesson. Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, 1981. ss. 217–293 Ahlberg, A., Västerlandets undergång, Osw. Spenglers filosofi, - framställning och kritik. Stockholm, 1930. Tankelivets frigörelse. Uddevalla , 1972. Ahnfeldt, A., Verldslitteraturens historia, I-II. ( 1894-96.) Albéres, R.M. / Boisdeffre, P. de, Kafka. ( 1960 ). Jfr.: Boisdeffre. Albert, E. M./ Denise, Th. / Peterfreund, S., Great traditions in ethics. New York – Cincinatti, 1969. Alfons, S. , Medborgare K.. ( i : BLM, 1948, I. ss.55-57. ) Alker, E., Modern tysk litteratur. Stockholm, 1948. Allemann, B., Zeit und Geschichte im Werk Kafkas. ( Veröffent- lichungen der Deutschen Akademie für Sprache und Dichtung ), Darmstadt. 1998. Allison, D.B., The new Nietzsche. London, 1985 . Alt, Peter-André, Der ewige Sohn. Eine Biographie, München 2008, Althusser, L., Freud et Lacan. ( i : La Nouvelle Critique, 1964. ). Anders, G., Franz Kafka, pro et contra. ( 1948 ).( orig i : Die Deutsche Rundschau, 1947.) Andersen, H.C., H.C. Andersen, - en antologi. Redigerad av Niels Kofoed, Uddevalla, 1960. Skyggen, ( i : Eventyr , II, Skyggen . København, 1919 ). Andersson, J./Furberg, M., Moral . Stockholm, 1971. Andersson, S., Positivism kontra hermeneutik. Göteborg, 1979. Anz, T.; Praktiken und Probleme psychoanalytischer Literatur-interpretation – am Beispiel von Kafkas Erzählung Das Urteil, ( 2002 )( i : Jahraus/Neuhaus, ss.126-152. ) Anzieu, D. , Freud´s self-analysis, ( 1986 ). Apel, K.-O., Transformation der Philosophie, I-II. Frankfurt am Main, 1973. Apollinaire, G., L’Hérésiarque et Cie. ( Le passant de Prague. m.fl. noveller. ); Paris, 1967. ( orig. 1910 ) Arendt, H., Walter Benjamin: 1892-1940. i : W. Benjamin, Illuminations. ss.1-59. Se: Benjamin, W.. Aristoteles, Poetik. Arndt, S., Basis-Interpretation: Praktische Anwendung auf Franz Kafkas Erzählung Josephine, die Sängerin oder das Volk der Mäuse. ( 2009/10)( http://www.mythos-magazin.de ) Aronson, R., Sartre, Philosophy in the world. London, 1980. Aspelin, K., Spår. Stockholm, 1974. Textens dimensioner – problem och perspektiv i litteraturstudiet. Stockholm, 1975 . m.fl. verk. Aspelin, K./Lundberg, L., ( antol. ) , Form och struktur. Stockholm, 1971. Asplund, J., Om undran inför samhället. Lund , 1970. Aster, E. von, Die Philosophie der Gegenwart. Leiden, 1935. Augustinus, Aur., City of God, London. Reading and Fakenham, 1977. Austen, J., Northanger Abbey. London 1994, ( orig. 1818.). m.fl. verk. Bachelard, G., Eldens Psykoanalys. Lund, 1993.- m. inl. av G. Printz-Påhlson. ( Le psychanalyse du feu. ( 1949 ).) m.fl. verk. Badiou, A. , “ Silence , solipsisme, sainteté : L’antiphilosophie de Wittgenstein. ( i : ”Barca!” , No. 3, 1994 .) Bachtin, M. ( Bakhtin), Det dialogiska ordet. Uddevalla, 1988. Rabelais och skrattets historia. Uddevalla, 1986. Dostojevskijs poetik. Uddevalla, 1991. Författaren och hjälten i den estetiska verksamheten. Uddevalla, 1986. Bal, M., Vitsen med narratologi. ( i : Tidskrift för litteraturvetenskap, Nr 2-3, 1993., s. 3-21.). Balzac, H. , De vises sten. ( orig. 1834 , titel : La recherche d´absolu. ) ; Stockholm, 1956. m.fl. verk. Barthes, R. , Mythologies. Paris, 1957 . Litteraturens nollpunkt. Uddevalla, 1966 . Kritiska essäer. Uddevalla, 1967 . To write – an intransitive verb ?, ( 1970 ) ( i : The structuralists from Marx to Lévi-Strauss. Ed.: DeGeorge, R./ DeGeorge, F.; .New York, 1972. ). A Barthes reader. ( red. och inl. S. Sontag. ) , Reading , 1993. Bataille, G., Story of the eye. London, 1977, orig. : L´Histoire de l´Oeil. ( pseud. Lord Auch.) ;( 1928 ). Kafka devant la critique communiste, ( i : Critique, 1950 : 41.). Baudelaire, Ch., Les Paradis artificiels. Paris, 1868 . The mirror of art. ( Essays.), Utrecht, 1955 . Det ondas blommor. ( Les fleurs du mal. ), Trondhjem, 1995.. Madame Bovary. ( i : Den seriöse konstnären, Antologi , red. H. Järv , Uddevalla, 1969.). Bauer, B., Die Judenfrage. Braunschweig, 1843. Baum, L. F. , The wizard of Oz. Chicago, 1900 . Baumgarten, E., Max Weber – Werk und Person. Tübingen, 1964. Baumer, F., Franz Kafka. Berlin, 1989. Beckett, S., Molloy. ( orig. 1951 ), Stockholm, 2011. Proust. ( 1931 ) m.fl. verk. Becker, B. Metaphysische Sehnsucht und existentielle Verzweiflung. Kabbalistische Motivik und Gnosis ohne Erlösung in Erzählungen Franz Kafkas. [ diss.] Koblenz, 2003. Begley, L., The tremedous world I have inside my head: Franz Kafka: a biographical essay. New York, 2008. Behler, E., Friedrich Schlegel. Schleswig, 1966. Beicken, P., Franz Kafka, Der Process : Interpretation. München, 1999. Beijerholm, L. , Meddelelsens dialektik. [ diss.] , Lund, 1962. Beissner, Fr. , Der Erzähler Franz Kafka. Stuttgart, 1952. Kafka, der Dichter. Stuttgart, 1958. Bengtson, J. , Sammanflätningar. Uddevalla, 1993. Den fenomenologiska rörelsen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900-1968. Göteborg, 1991. Benjamin, W. , Bild och dialektik. Uddevalla, 1969 . Illuminations. London, 1975. Über einige Motive bei Baudelaire. ( i : Sinn und Form, 1949. ) Über Literatur. Frankfurt am Main, 1969 . Samtal med Brecht. ( i : Bild och dialektik, Uddevalla, 1969. ss. 239-255. ) Kafka ( i : Bild och dialektik, Uddevalla, 1969. ss.208 – 238.) Max Brod´s book on Kafka – and some of my own reflections. ( orig. 1938 ) ( i : Illuminations, London, 1975, ss. 141- 149. / - samt på sv. i : Bild och dialektik. ) Försök till kritik av våldet. ( orig. 1921 ; i : Bild och dialektik, Uddevalla, 1969. ) Benktson, B.-E., Existens och tro, Lund, 1977 . Blicken och tilltalet. Om livsåskådning och existens. Lund, 1986 . Bense, M., Die Theorie Kafkas. Cologne/ Berlin, 1952. Benveniste, É., Människan i språket. ( urv. J. Swedenmark ), Stockholm/Steheg, 1995. Berg, N. Luftmenschen. Zur Geschichte einer Metapher. Göttingen 2006. Berghahn, W., Robert Musil. Reinbek bei Hamburg, 1963 . Bergman, Hj., Fyra Loewennoveller. Stockholm, 1950 . ( inkl. Kanariehunden.) Bergmann, H. Tagebücher und Briefe, I-II., Berlin, 1985. Bergson, H., Matière et mémoire. Essai sur la rélation du corps à l´ésprit . Paris , 1959. ( orig.1896.) Bergsten, S.,Den trösterika gåtan. Tio essäer om Tomas Tranströmers lyrik. Falköping, 1989. Bernard, M., Zola. Paris , 1969 . Bernheimer, Ch. , Psychopoetik. Flaubert und Kafkas Hochzeitsvorbereitungen auf dem Lande . ( 1982 ),( i : G. Kurz : Der junge Kafka .) Betancourt A., La máquina Kafka: Una ruptura con el inconsciente. ( http://www.uaemex.mx/plin/colmena/Colmena%2051/Aguijon/Aaron.html ) Bettelheim, B., Sagans förtrollade värld. Viborg, 1989. Billeter, Fr. Das Dichterische bei Kafka und Kierkegarrd. [diss.], Basel, 1965. Billing, Bj., Modernismens åldrande. Stockholm/Stehag, 2001. Binder, H., Das Kafka-Buch. Band 2, Das Werk und seine Wirkung . Stuttgart, 1979. Motiv und Gestaltung bei Franz Kafka. Bonn, 1968. Prager Profile: Vergessene Autoren im Schatten Kafkas. Berlin, 1991. Binion, R., What the Metamorphosis means. ( 1961) ( i : Symposium; Journal Devoted to Modern Foreign Languages and Literature : Volume 15: IV , ss. 214 ff. ( 1961 ).) Binswanger, L., Ausgewählte Werke , I-IV. Red.r M. Herzog, H.-J. Braun & A. Holzhey-Kunz. Heidelberg, 1992 – 94. Bishoff, E., Über elemente der Kabbalah. Berlin, 1920 . Blanchot, M., The limits of experience. ( orig. 1969 ) ( i : The new Nietzsche.Red. B. Allison. London, 1985.) De Kafka á Kafka. Paris, 1981.( Von Kafka zu Kafka, Frankfurt am Main, 1982. ) Thomas the obscure, ( Thomas l´obscure. 1941 ), New York, 1995. L´écriture automatique ínspirée, ( i : La nouvelle revue francaise, 1953 : 3. ) Blomqvist, H., Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina. Essäer om Franz Kafka. Lund, 2009 . Den oerhörda värld jag har i mitt huvud – En bok om Franz Kafkas skrivande. Lund, 2006. Bloom, H., Freud : en shakespearesk läsning. ( i : Res Publica, nr. 29. 1995, orig.1994 ). Boisdeffre, P. de, Une histoire vivante de la littérature d´aujourd´hui. 1939-1964. Paris, 1960 . Boisdeffre, P. de/Marill, R., Kafka. Paris, 1968. Bonaparte, M., Det kvinnligt gåtfulla. ( orig.: De la sexualité de la femme. ). Stockholm, 1951. Booth, W., A rethoric of irony. Chicago, 1974 . The rethoric of fiction. Chicago, 1961. Borges, J. L., Borges and I. ( 1962 ); ( i : D. Hofstadter/D.C. Dennett, The Mind´s I . Brighton, Sussex, 1981. ss. 20-23.) Foreword ( Inledning till: Franz Kafka , Stories 1904-1924, London , 1983. ss. 5-8.)Obras completas. Buenos Aires, 1984. Born, J. , Dietz. L., Pasley, M. , Raabe, P., Wagenbach, K., Kafka-Symposion. Nördlingen, 1969. (1965) Franz Kafka und seine Kritiker. ( i : Kafka-Symposion, Nördlingen, 1969. ) Borum, P. , Poetisk modernism, Stockholm , 1968. Bourdieu, P. , Konstens regler. Stockholm/Stehag, 1992. Kultur och kritik. Stockholm/Stehag, 1991. Brandell, G., Freud och hans tid. Malmö, 1961. Brandes, E., Litteraere tendenser. Urval : C. Bergström-Nielsen. Köpenhamn, 1968. Brandes, G., Søren Kierkegaard. København, 1877 . Brecht, B., Anteckningar om den dialektiska dramatiken. ( i : Bild och dialektik. Se: Aspelin.) Brenner, Ch. Psykoanalysens grunder, Lund, 1978. Brenner, J. , Histoire de la littérature Francais. Paris, 1978. Brentano, F., Vom Ursprung sittlicher Erkenntnis, Leipzig, 1889. ( Dunker & Humblot reprints.). Descriptive psychology. London and New York , 1995. m. fl. verk. Breuer, J./ S. Freud , Studies on hysteria. London Reading and Fakenham, 1955. Brigado, G., Ante la ley, de Juan Mayorga, la adaption como traducción. www. 2009. Brod , M., Franz Kafka. Halmstad, 1967. ( orig. 1954 ). Franz Kafkas Glauben und Lehre. Kafka und Tolstoi. Eine Studie. München, 1948 . Ein tschechisches Dienstmädchen. Die Einsamen: Ausgewählte Romane und Novellen. Vol. 1. Leipzig: Wolff, 1919, ( orig.1909 ). Kleist und Kafka. ( i : Literarischen Welt, 28, 1927. ) Nachwort zur ersten Auflage. ( i FK, Das Schloss, New York, 1946 (1935).) Nachwort zur zweiten Ausgabe. ( Ib.) Nachwort zur dritten Ausgabe. ( Ib. ) Das Schloss. Nach Kafkas gleichnamigem Roman. Frankfurt am Main, 1964. m,fl. verk. Brooks, C. , The well wrought urn. New York, 1947 . Buber, M. , Die Schriften über das Dialogische Prinzip. Heidelberg, 1954 . ( innehållande: Ich und Du, m.fl. essäer.) Gog und Magog. Hamburg , 1917. Bubner, R., German idealist philosophy. ( ed. ) Middlesex, ( orig. 1978 ).1997. Buckland, W.W., A textbook of roman law. Cambridge, 2007. Bulgakov, M., Mästaren och Margarita. Trondhjem, 1994. Bullock A./ Woodings, R.B., The fontana biographical companion to modern thought. London, 1983. Burke, Edm., Reflections on the french revolution & other essays. London, 1929. Burke, K., The philosophy of literary form. New York, 1957. Böschenstein, B., Na hund fern zugleich : Franz Kafkas Betrachtung und Robert Walsers Berliner Skizzen. ( i : Der junge Kafka, Utg. G. Kurz, Baden-Baden, 1984.) Caillois, R., The edge of surrealism , - A Roger Caillios reader. Durham and London, 2003. Camus, A. , Le mythe de Sisyphe. Paris, 1942. Främlingen. Falun, 2013. Canetti, E., Das Gewissen der Worte. Frankfurt am Main , 1981 . Die Blendung. Hamburg , 1963. Capote, T., Music for Chameleons. New York , 1975 . Carlshamre, S., Language and time. Göteborg, [ diss. Gbgs UN. ], 1986.www.philosophy.su.se/kurser/Fakultetskurs/fktexter/semiologi.html Carrauges, M., Dans le rire et les larmes. ( i/se: Renault/ Barrault. ss.17-23.) Carroll, L., ( pseud. f. Charles L. Dodgson ), Alice i underlandet. 2012 . ( orig. 1865 ) Castle, T., Introduction. ( i : J. Austen, Northanger abbey. Oxford-New York, 1971.) Chamisso, A. von , Peter Schlemiehls sällsamma historia. Ooooo, ( orig. 1814 ). Chaplin, Ch. Moderna tider. [ film ] 1935. Chekhov, A., The Darling . ( 1899 ) ( I: Title : The Darling and Other Stories, ( 2004), [ Ebook #13416]) m. fl. noveller o. dramer. Childs, P./ Fowler, R., The Routledge dictionary of literary terms. New York, 2006. Chevalier, J., Pascal, Paris, 1915. Cervantes, M. de , Don Quixote. Stockholm, 2005. ( orig. 1605 ). Cioran, E.M., De l´inconveniènce d´être né. Paris, 1973 . Cixous, H., Reading with Clarice Lispector : The Poetics of Blanchot, Joyce, Kafka, Kleist and Tsvetayeva. Minnesota, 1991. Claudel, P., ”Le Procès” de Kafka et le drame de la justice. ( se : Renaud/Barrault. ss.62-65.-Orig. : Le figaro litéraire, 18 okt. 1947. ) Clemens, J., Psychoanalysis is an anti-philosophy. Edinburgh, 2013. Cohen-Solal, A., Sartre 1905-1980. New York, 1985 . Coleridge, S. T., The poems of Samuel Taylor Coleridge. ( ed. E.H. Coleridge.),London – New York, 1905. Biografia literaria. Letchworth – Herts, 1965 . ( orig. 1817 ). Colet, L., Lui. Paris, 1857. Collins, J., The Mind of Kierkegaard. New Jersey, 1953 . Corngold, S., Introduction. ( i : Kafka, F., The metamorphosis. New York –Toronto- London-Sydney-Auckland, 1972. ) Crafoord, C., Barndomens återkomst. Stockholm, 1996. Platser för vårt liv. Viborg , 2000 Craig, G. A., Geschichte Europas im 19. Und 20. Jahrhundert. München, 1978. Crisman, W., The Crises of Language and Dead Signs in Ludwig Tieck’s Prose Fiction, oooo,5555. Croce, B., Europas historia under 1800-talet. Helsingfors, 1937 . Cullberg, J., Skaparkriser, Strindbergs Inferno och Dagermans. Trondhjem, 1994. Culler, J., Flaubert: The uses of uncertainty. Ithaka, 1974. Dahlberg, L., Franz Kafka framför lagen. www: www.nada.kth.se/~dahlberg/publications/Franz%20Kafka%20framfor%20lagen%20TFL%202003%203.pdf ) Dalerup, P., Dekonstruktion, 90’ ernes litteraturteori. Köbenhavn, 1991. Dangel, E., Die Sprache der Unterbrechung, Maurice Blanchot und Kafka. ( i : M. Blanchot, Von Kafka zu Kafka, Fr. am Main, 1983. ss.209 - 227.) Danto, A. C., Sartre. Glasgow, 1975 . David, C., Von Richard Wagner zu Bertolt Brecht. Eine Geschichte der neueren deutschen Literatur. Hamburg, 1959. Dawin, R., The trial : Its meaning. ( i : Franz Kafka today. Red. Flores/Swander, 1958. ) Deane, S., Introduction to Finnegans Wake. ( se: Joyce. ) Defoe, D. , Robinson Crusoe. Stockholm, 1928 . Deleuze, G., Nietzsche et la philosophie, Paris, 1973.(1962). Deleuze, G./Guattari, F., D´une littérature mineure. Paris, 1975. Demetz, P. Alt-Prager Geschichten. Baden-Baden, 1982. Dennet, se: Hofstadter. Der Golem von Prag. ( se : Sadeh.) Derrida, J., Writing and difference, Chicago, 1978; ( fr. orig. 1967) Lagens kraft. Stockholm/Stehag, 2005 . Before the law.(www) ; orig. Devant la loi. ( i: Philosophy and literature, Cambridge, 1984.) Från lag till rättvisa.( 2000 ), ( i : Lagens kraft, Stockholm/Stehag, 2005 ) m.fl. verk. De Sade, se : Sade. Descombes, V., Modern French Philosophy. ( orig. titel : Le même et l´Autre ) , Norfolk, 1979. Diamant, K., Kafka´s last love. London , 2003. Dickens, Ch., David Copperfield. Suffolk , 1992. ( orig. 1849/50 ) m.fl. verk. Diderot, D., Rameaus brorson. Stockholm, 1951 . m.fl. verk. Die Prager Kafka-Konferenz. Alternative. Zeitschrift für Literatur und Diskussion. Juni, 1965. Eduard Goldstücker – Über Franz Kafka aus der Prager Perspektive , 1963 / Ivan Svitak - Kafka ein Philosoph. / Ernst Schumacher – Kafka vor der neuen Welt. / Frantisek Kautman – Franz Kafka und die tschechische Literatur. / Roger Garaudy – Kafka die moderne Kunst und wir ./ Alexej Kusak - Bemerkungen zur marxistischen Interpretation Franz Kafkas. / Josef Cermak – Ein Bericht über unbekannte Kafka-Dokumente. Donn, L., Freud-Jung – vänskapen som brast. Falun, 1989. Dostojevskij, Fj. ,Ynglingen. Trondhjem, 1989. Dubbelgångaren. Kristianstad, 1977. ( 1946.) Anteckningar fråm ett källarhål. Stockholm, 1953. ( 1864 ). m.fl. verk. Draper, J.W., Den europeiska forskningens historia. Stockholm, 1883. Drever, J., A dictionary of psychology. Middlesex, 1952. Duplessis, Y., Surrealismen. Italien , 1991 , During, S., The cultural studies reader. ( antol., red.), New York, 1994. Durkheim, E., The rules of Sociological method. Toronto, 1938. Självmordet. Lund, 2002. Eco, U., Den frånvarande strukturen. Lund , 1971. Misreadings. Cambridge , 1993. Edschmid, K., Über den expressionismus in der Literatur und die neue Dichtung. Berlin, 1919 . Edwards, I., The Essence of 'Kafkaesque'. ( i : New York Times Dec. 29, 1991.) Ehnmark, A., Maktens hemligheter - En essä om Machiavelli. Trondheim, 1989. Éjchenbaum, B., Hur är Gogols Kappan gjord ? ( i : Aspelin/Lundberg, Form och struktur, Stockholm , 1971.) Ekbom, T., Den hemliga domstolen. Uddevalla, 2004. Ekelöf, G., Samlade Dikter. Falun, 2004. Ekerwald, C.- G., “ Vi goda européer ”. Falun, 1995. Nietzsche – liv och tänkesätt. Kristianstad, 1993. Eliot, T.S., Dante. London, 1929 . Empson, W., Seven types of ambiguity, London, 1953. The metamorphosis. ( i: The Nation 1946. Dec. 3. S. 652. ) Emrich, W., Franz Kafka. Bonn, 1958 . Die Bilderwelt Kafkas, ( i : Akzente, 1960:2.) Engdahl, H., Den romantiska texten. Viborg, 1995. Engels, Fr., The dialectics of Nature, ( posth.), New York, 1973. Engels, Fr. / Marx, K., The Holy Family. Moscow, 1975. Enfield, D., Flauberts väninna. Stockholm, 1923. ( orig.: A lady of the salons.) Engels, Fr., Ludwig Feuerbach och den klassika tyska filosofins slut, (1888). Enckell, M., Den halvt bortvände Gudens Diktare. ( i : I den frågandes själ ? , 1993 ). Uppbrott och återkomst, Om fädernas återinträde i den freudska revolten. ( i : Psykoanalys och kultur. Reiland/Ylander, Stockholm, 1991. Enzenberg, C./ Hansson, C. ( red. ), Modern litteraturteori - från rysk formalism till dekonstruktion. Del 2.. Lund, 1993. Epstein, J., Is Franz Kafka Overrated? ( i : The Atlantic, 19 juni, 2013.) http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2013/07/is-franz-kafka-overrated/309373/ Eschweiler, Chr., Zur Kafka-Biographie von Peter-André Alt. ( http://www.christian-eschweiler.com ) ”Hyazinth und Rosenblütchen” – Die Romantik als Anfang der Moderne. ”Von Novalis zu Kafka.”, 2013.( Ib.) Espmark, Kj., Själen i bild. Trondhjem, 1994. Estrin, M., Insect dreams. The half life of Gregor Samsa, Denver, 2002. Eribon, D., Michel Foucault. Stockholm/Stehag , 1991. Fast, H., Literature and reality. New York, 1950. Fenger, H., Kierkegaard-Myter og Kierkegaard-Kilder. Odense, 1976. Fernando, L., What Octave Mirabeau said about Ceylon. Colombo Telegraph, November 5, 2012. https://www.colombotelegraph.com/index.php/what-octave-mirabeau-said-about-ceylon/ Fichte, J. G., Människans bestämmelse. Stockholm, 1923. Fichant, M. / Pécheux, M., Om vetenskapernas historia. Stockholm, 1971. Fingerhut, K., Die Verwandlung. ( i : Interpretationen Franz Kafka Romane und Erzählungen. red. M. Müller, Stuttgart, 2005.) Fischer, E., se: Goldstücker: Kafka-Konferenz. ( 1966 ). Das Problem der Wirklichkeit in der modernen Kunst. ( i : Sinn und Form, 1958 : III, ss. 461-483.) Flaubert, G. , Madame Bovary. Paris, 1958. ( orig. följetong, 1856. ). Hjärtats fostran. Helsingfors, 1951. ( L´éducation sentimentale.) Hjärtats begärelse. Stockholm, 1957. ( La tentation de St. Antoine. 1849 ). m.fl. verk. Flores, A., The Kafka debate. New York, 1977. The Kafka problem. New York, Flores, A. / Swander, H., ( red.r.), Franz Kafka today. Madison, 1958 Foucault, M. , Les mots et les choses. , Paris, 1966 . Tanken på det som är utanför. ( i : Komma, ( tidskr.) , Nr. 2,3., 1968 ). m. fl. verk. Foulquié, P., Existentialismen. Stockholm, 1968. Fraiberg, S., Kafka and the dream. ( i : The Partisan Review, Winter, ss. 47-69. 1956.) Frank, A., Il y a dix ans … (1957), ( i /se: Renaud/Barrault ……) Frank, M., Eine Einführung in Schellings Philosophie. Frankfurt am Main, 1985. Franzén, L.-O., Hur stora författare arbeta. Stockholm, 1947. Frazer, J. Sir, The golden bough - a study in magic and religion. Hertfordshire, 1993.( 1935 ). Freud, A., Jaget och dess försvarmekanismer. Borås, 1969. Freud, S., Gesammelte Werke. : V. IX., Frankfurt am Main, 1974. Abriss der psychoanalyse. Stuttgart , 2013. ( 1938 ). Orientering i psykoanalys. Stockholm , 1976 . Totem und tabu. ( se : Ges. W.:V. , Frankfurt am Main, 1974. ) Vitsen och dess förhållande till det omedvetna. Uddevalla, 1995. Fallbeskrivningar. ( Anna O., Dora, Lille Hans, Vargmannen, Fallet Schreber, m.fl. ), Stockholm, 2002. Leonardo da vinci – ett barndomsminne. ( orig. Leonardo da vinci – eine Kindhetserinnerung. Ges.W. ), Uddevalla,.1993. Der Moses des Michelangelo. Frankfurt am Main, 1993. ( 1914 ). Aus den Anfängen der Psychoanalyse. Briefe an W. Fliess. Abhandlungen und Notizen … . Frankfurt am Main, 1962. The uncanny. ( Das Unheimliche. ), London, 2003. ( orig. 1919 ) Sexuality and the psychology of love. New York, 1963 . Correspondence with Freud ( Georg Groddeck <-> Sigmund Freud ), se: Groddeck,G., The meaning of Illness. ss.31-108.) m.fl. verk. ----- se också : Breuer. Friedländer, S., Franz Kafka – The poet of shame and guilt. New Haven and London, 2013. Friedrich, H., Strukturalism och struktur från litteraturvetenskaplig synpunkt. ( i : Radix, 2/2 1979 ). Friend, S., The great beetle debate: a study in imagining with names. ( i : Philosophical studies, 153 , 2011, ss. 183-211.) Fryd, N., Warum gerade Kafka ? ( i : Goldstücker, E /Kautmann , Fr. / Reimann, P. , Franz Kafka aus Prager Sicht. Red. E. Goldstücker. Prag 1963. ( 1966 ).). Fromm, E., Det glömda språket. Viborg, 1989. Freuds psykoanalys – mästerskap och begränsning. Stockholm, 1979. Die Furcht vor der Freiheit. Frankfurt am Main – Berlin – Wien, 1966 . The crisis of psychoanalysis. New York, 1970 . Furberg, M., Säga, förstå, tolka – Till yttrandets och textens problem. Lund, 1982 Verstehen och förstå , Karlshamn, 1981. Se även : Andersson, J./Furberg, M. . Furhammar, L ., Den okände Poe. Uppsala, 1963. Furst, L.R., Reading Kleist and Kafka. ( i : Journal of English and German philology, July,1985.ss. 374-395.) Fürst, N. , Die offenen Geheimtoren. Fünf Allegorien. Heidelberg, 1956. Fyhr, L., Att rätt förstå och missförstå…. ; [ diss.Gbgs Un. ], Uddevalla, 1979 . Fölsing, A., Albert Einstein. Frakfurt am Main, 1993 . Gallop, J. Metafor och metonymi. ( i : Fyra röster om Jacques Lacan, red. I. Matthis, Stockholm, 1989.) Garaudy, R. , Kafka, die moderne Kunst und wir. ( I: Die Prager Kafka-Konferenz. Alternative. Zeitschrift für Literatur und Diskussion. Juni 1965. ) García-Marquez, G. , Patriarkens höst. Ungern, 1981. m.fl. verk. Gautier, Th. , Haschklubben, essäer från det dekandenta Paris. Théophile Gautier/ Charles Baudelaire. Viborg, 2004. Gay, P., Reading Freud. Binghamton – New York, 1990 . Freud : A Life for Our Time. New York, 1988 . Gazda, G., The final journey of Franz Kafka´s sisters. (www.zwoje-scrolls.com/zwoje43/text16.htm) Genell, K., Ironi och existens, Göteborg , 1983 . Splittringar, Göteborg , 1985. Kafka and the kafkaesque. Recito, 2017. Varför förvandlas Gregor Samsa ? – En tolkningsöversikt över Franz Kafkas ”Förvandlingen”. ( Otryckt uppsats. / Litt.vet.Inst., Gbgs. Un., 1970. ) Gibian, G., Dichtung und Wahrheit: Three versions of reality in Franz Kafka ( i : German Qurterly 1957 : Jan. ss. 20-31.) Gide, A., Dostoïevskij. ( Articles et causeries.). Paris, 1923. Gilman, S.L., The case of Sigmund Freud. Baltimore and London, 1993. A dream of jewishness denied: Kafka´s tumor and ”Ein Landarzt”.( i : Rolleston. J. (2002) ). Glen, P.J., The deconstruction and reification of law in Franz Kafka´s ”Before the law” and The trial. ( i : Southern California Interdiscipliary Law Journal , Vol. 17:23, 2007.) Goethe, J.W. von, ; Novelle. ( i : Novellen. Nördlingen, 1962. ( orig. 1828. ).) Wilhem Meisters Lehrjahre. Hungary, 1997. Den unge Werthers lidanden. ( orig. 1774 .).( i : Världslitteratur från renässans till romantik. Goethe. Stockholm, 1949. ss. 187-311.) Elective affinities. Middlesex, 1971, ( orig. Wahlfreundschaften. 1809.). m.fl. verk. Gogol, N., Kappan. ( orig. 1842 ). ( i : Världens bästa noveller. Stockholm, 1961. ss. 202-226. ) Revisorn / Frieriet. Uddevalla, 1971. Der Wij. GmbH, 2014. ( orig. 1835.) Goldstücker, E., Die prager deutsche literatur als historisches Phänomen. ( i : Franz Kafka aus Prager sicht, red. E. Goldstücker. ( 1966 ) s. 21-45 .) Weltfreunde, Konferenz über die Prager deutsche Literatur, Red. E.G. ( 1967 ) Goodman, P., Kafkas prayer. New York, 1947. Graetz, H., Volkstümliche Geschichte der Juden, I-III, Berlin- Wien, 1922. Gray, R.T., Das Urteil. ( i : Interpretationen Franz Kafka Romane und Erzählungen. Red. M. Müller, Stuttgart, 2005.) Gregorius den store, Commentaire sur Le Cantique de Cantiques. ( övers. / red. R. Bélanger.), 1984. Greenberg, M., The terror of art. Kafka and modern literature. London, 1968. Graves, R., The Greek Myths I-II. Edinburgh, 1962 . Graetz, H., Geschichte der Juden I-III, Berlin – Wien – Harz, 1923. Grillparzer, F., Der arme Spielmann. ( orig. 1847 ) Ebook, Project Gutenberg, 2003. Groddeck, G., Das Buch vom Es. , Leipzig – Wien – Zürich, 1926. The Meaning of Illness. London, 1977. ( orig. 1925 ). Gros, D., Le ´guardian de la loi´, selon Kafka. ( i : 14 , Cardozu Stud. L. & lit. II, 24, 2002.) Gross, J., Joyce. Glasgow, 1971. Gross, O., Das Freudsche Ideogenitätsmoment und seine Bedeutung im manisch-depressiven Irresein Kraepelins. Leipzig: F.C.W. Vogel, 1907. Zur Überwindung der kulturellen Krise, i : Die Aktion, Nr. 14, Jahr. 5, 171, April, 1913, Col. ss. 384 – 387. Über Destruktionssymbolik, ( i : Zentralblatt für Psychoanalyse und Psychotherapie, Vol. IV, No. 11/12, 1914, ss. 525¬-534.) Gross, R.V., Hunting Kafka out of season : enigmatics in short fictions. ( in : Rolleston, J., A primer ….. ss. 247-262.) Grötzinger, K.-E., Kafka und die Kabbala. Epub. EAN 9783593423029.( 1992 ). Grund, C., ; Kierkegaard – Metaphor and the Musical – Erotic. ( i : Danish Yearbook of Philosophy, ( 1996 ).). Guattari, F. , Psychoanalyse et transversalité ( 1972 ). ( se även: Deleuze/Guattari.). Guillaume, G., La langue , est-elle ou n´est-elle un système ( 1952 ) ( i : Cahier de Ling. Struct. de la Univ. De Quebec. Vol. I. 1952.) Guillén, J. , Sprache und Poesie. München, 1968. Gunnarson, G., Georg Lukács – en essay. Uddevalla, 1969. Gurwitsch, A. , Husserl´s theory of the intentionality of consciousness in historical perspective. ( Essay II , i : Phenomenology and existentialism, 1967.) Gustavsson, L., Freud och modernismens framväxt. ( 1989 ) ( i : Reiland/Ylander, Psykoanalys och kultur. Stockholm, 1991.) De andras närvaro. Essäer om konsten som kunskapskälla.Stockholm, 1995. Rilke, Wells, Lacan och den bottenlösa spegeln. ( i : Fyra röster om Jacques Lacan, red.: I. Matthis, Stockholm, 1989.) m.fl. verk. Görres, J. von, Christliche Mystik, I-IV. München-Regensburg, 1842. Habermas, J. , Knowledge and human interests. Frankfurt am Main , 1968. Politik, Kunst, Religion , Essays über zeitgenössische Philosophen. ( Bloch, Adorno, Benjamin, Marcuse, Arendt, Scholem. ), Stuttgart, 1978 . m.fl. verk. Haecker, Th., Sören Kierkegaard. London – New York – Toronto, 1937. Hagberg, C. A., Fransk litteratur 1836. ; Stockholm, 1963. Haglund, D., Den västerländska moralfilosofins historia, I-III. ( stenc. komp. Gbgs Un., 1972. ) Hájek, J., Kafka und wir. ( i:, Z dejin ceského myšlení o literature 3 ( 1958-1969 ) Antologie k Dejinám ceské literatury 1945 -1990, ss.107-111.) Kafka a marxisticke literární myslení. Planen 5 ,1963, Nr. 10. s. 131. Haley, J. , Psykoterapi – strategi och teknik. Stockhom, 1963 . Hall, C.S., Freuds psykologi. Lund, 1966. Hallerstedt, G., Hysterin som vandringshistoria – översättningsfelet och psykoanalysens födelse. ( i : Res Publica, 29, 1995.) Hamacher,W., ´The gesture in the name´ , premises, essays on philosophy and literature from Kant to Celan. Stanford, 1996. (1991). Hamilton, V., Narcissus and Oedipus, The children of psychoanalysis, Suffolk, 1982. Hansen-Löve, A. A., Vor dem Gesetz. ( i : Interpretationen Franz Kafka Romane und Erzählungen, red. M. Müller, Stuttgart, 2005.) Hanssen, J., Kafka and arabs. ( i : Critical Inquiry 39, Autumn 2012.) Hansson, G. D., Nådens oordning. [ diss. Gbgs Un. ] , Stockholm, 1988 . Harding, G., Och drog likt drömmar bort … . Nörhaven, 2001. Harwey, W.F., August heat. ( 1910 ) ( http://www.annexed.net/box/augustheat/ ) Haring, C., / Leickert, K,- H., Wörterbuch der Psychiatrie und ihrer Grenzgebiete. Stuttgart-New York, 1968. Haseks, J. , Den tappre soldaten Svejk. Stockholm, 1931. Hawthorne, N., Wakefield. ( i : Twice-Told Tales. ), (1837). (www.) Haugsgjerd, S., Jacques Lacan och psykoanalysen. . ( i : Fyra röster om Jacques Lacan, red. I. Matthis, Stockholm, 1989.) Hayman, R., K.: a biography of Kafka . Aylsbury, Bucks, 1981. Hedenius, I., De gamle och lögnen. Stockholm, 1978. Hedlund, T., Dikten som liv. Falköping, 1980 . Hegel, G.W.F., Phänomenologie des Geistes, Frankfurt am Main, 1970. ( orig. 1807 ). Logik. I-II. , Memmingen, 1971. ( övers. Lasson. ) Philosophie des Rechts. Frankfurt am Main, 1970 ( 1821 ). m.fl. verk. Heidegger, M. , Identitet och differens. Otta , 1996. Metafysiken som varats historia. Otta , 1998. Varat och tiden. Karlshamn, 1981. ( orig.: Sein und Zeit, 1927.) Heidegren, C.-G., Hegels fenomenologi. Stockholm/Stehag , 1995. Heidsieck, A., The intellectual contexts of Kafka´s fiction.: Philo- sophy,Law, Religion. New York, 1994. Heindl, R., Meine Reise nach den Strafkolonien. Berlin, 1912. Heine, H., Die romantische Schule. ( orig. 1835 ) Berlin – Leipzig – Wien – Stuttgart , Heines Werke in 15 Teile , Leipzig , 1910. Zur Geschichte der Religion und Philosophie in Deutschland. Leipzig , 1910. Briefe. ( red. H. Bieber ), Berlin – Leipzig – Wien – Stuttgart. 1914 Heller, E., The disinherited mind. Edinburgh, 1952. Heselhaus, C., Kafkas Erzählformen. ( i: Deutsche Vierteljahrschrift, 1952, Heft 3, ss. 353-376. ). Herder, J.G., Ideer till människosläktets filosofi. I-IV. Stockholm, 1815. Hermsdorf, K., Künstler und Kunst bei Franz Kafka . (orig. 1964) ( i : Kafka aus prager sicht, red. E. Goldstücker. ( 1966 ) ss. 95-106. ( 1963).) Kafka, Weltbild und Roman. Berlin, 1961. Herulf, B., Återkom fäderna ? ( i : Psykoanalys och kultur. Reiland/Ylander Sthlm, 1997. ss. 95-99.) Hesse, H., Der Steppenwolf. Zürich, 1930. Heuer,G., Otto Gross, a biographical survey, (i: http://www.ottogross.org/english/documents/BiographicalSurvey.html ) Hiebel, H. Form und Bedeutung: Formanalysen und Interpretationen von Vor dem Gestez, Das Urteil , Bericht für eine Akademie, Ein Landarzt, Der Bau , Der Steuermann, Prometeus , Der Verschollene , Der Prozess, und Ausgewählte Aphorismen. Würzburg, 1999 . Hill, L., Blanchot – extreme contemporary. London and New York, 1997. Hirsch, Jr. E.D., Three dimensions of hermeneutics. ( i : New literary history, III/2 1972 ). Hobsbawm, E. J., The age of revolution – 1789-1948. New York and Scarborough. Ontario, 1962 . Fractured times,- culture and society in the twentieth century. London, 2014. Hohoff, C., Heinrich von Kleist. Hamburg, 1958 . Hofstadter, D.R. / Dennet, D.C., The mind´s I. New York, 1981. Hoffmann, E.T.A., Die Lebensansichten des Katers Murr I-II. Leipzig, 1984. ( 1819 ) . Nötknäpparen och råttkungen. Stockholm, 1927. Don Juan och andra berättelser. Stockholm, 1996. m.fl. essäer, romaner o. noveller. Hollingdale, R. J., Preface to Elective affinities, by Goethe, Middlesex, 1971. Holm, I.W., Den politiska processen. Franz kafka läst med Jacques Rancière. ( i :Tidskrift för litteraturvetenskap, 2007, 1-2. ss. 85-98.) Holm, S., Graesk religion. Köbenhavn, 1963. Holmgaard, J., En ironisk historia. Stockholm, 2003. Holmqvist, B., Kritiska ögonblick. Essäer, artiklar 1946-1986. I urval av Torsten Ekbom och Olle Orrje. Sthlm, 1987. Horkheimer, M./ Adorno, Th., Upplysningens dialektik. Malmö, 1981, ( 1944 ). Horkheimer, M., Sozialphilosophische Studien. Würzburg, 1972. Montaigne und die Funktion der Skepsis. GmbH, Frankfurt am Main und Hamburg, 1971. (orig. 1938). Horney, K., Våra inre konflikter. Ystad, 1967. m.fl. verk. Hoy, D.C. / McCarthy, Th., Critical Theory. Cornwall, 1994. Hudson, W.D., Modern moral philosphy. Hong Kong , 1983. Hughes, K., Franz Kafka: an anthology of Marxist criticism. Hannover – New Hampshire, 1981. Hugo, V., The works of Victor Hugo. New York, 1928. Husserl, Edm., Fenomenologins idé. Uddevalla, 1995. ( 1907 ). m.fl. verk. Hünerfeld, P., In Sachen Heidegger. Hamburg, 1961. Hägerström, A., Rätten och staten, Tre föreläsningar och rätts- och statsfilosofi. Ebook, [ epub.] , Stockholm, 2010. ( orig. 1919-21. ) Hölderlin, Fr., Sämtliche Gedichte, [ hrsg.und kommentiert von Detlev Lüders ], Wiesbaden 1989. Idesohn, H., ”Zur Casuistik und Aetiologie des intermittierenden Hinkens.” ( i : Deutsche Zeitschrift für Nervenkünde, 24, 1903. ss. 285-89.) Iser, W., Der Akt des Lesens. Augsburg , 1976. Der implizite Leser. Augsburg , 1972. Israel, J., Martin Buber – dialogfilosof och sionist. Viborg, 1998 . Jaccard, R., Freud. Presses universitaires de France , 1983 . Jack, I., English Literature 1815 -1832, Scott, Byron and Keats. Oxford, 1963 . Jakob, M., Le cornet à dés. Paris, 1945. Jaensson, K., Alice i Underlandet. ( i : En silverantologi , Stockholm, 1956, ss. 278-293.) Jahraus, O. / Neuhaus, S., Kafkas ”Urteil” und die Literaturtheorie. Stuttgart, 2002. Jakob, D., Das Kafka-Bild in England : eine Studie zur Aufnahme des Werkes in der journalistischen Kritik ( 1928-1966 ) : Darstellung, Dokumente, Bibliographie. [diss], Oxford-Erlangen , 1971. Jakobson, R., Poetik och lingvistik. Stockholm, 1974. Två essäer om språket. ( i : Form och struktur, red. Aspelin/Lundberg. Uddevalla, 1971 .) Jancke, P., Das Wesen der Ironie. Leipzig, 1929. Janik, A. , Närvarons dimension. Skånes Fagerhult, 1995 . Janik, A. / Toulmin, S., Wittgenstein´s Vienna. New York, 1973 . Jankélévitch, Vl., L´ironie – ou la bonne conscience. Paris, 1964 . Janouch, G., Gespräche mit Kafka, Frankf. am M., 1951. Jastrow, J., Huset som Freud byggde. Stockholm, 1934. Jay, M., The dialectical imagination. A history of the Frankfurt school and the institut of social research 1923-1950. Boston – Toronto, 1973 . Jensen, Chr., Søren Kierkegaards religiöse Udvikling. Aarhus og København, 1898. Jensen, J.V., Der Kondignog. Berlin, 1911 . i Mythen und Jagden, ( i : Myter og jagter, 1907. [ orig. titel: Kondignogen ]. ) Intermezzo. Stockholm ,1909. ( 1899 ). Jesenská, M., Nekrolog na Franze Kafky.( : Národní listy, 64,Jg. Nr.156. s.5.- i: Fr. Kafka, Briefe an Milena, BraM,s.379-381.)) Johanson, K., Klara Johanson.( urval av T. Ekbom ),Stockholm, 1965. Johansson, M., Psykologi och praxis. ( 1971 ). Johnston, W.M., The Austrian mind. An Intellectual and Social History, 1848-1938. Un. of Calif. Press , 1983. Jones, E., Sigmund Freud : life and work. ( 1953-57 ). The Treatment of the Neuroses: Psychotherapy from rest cure to psychoanalysis. New York, 1963 . Zur Psychoanalyse der Christlichen Religion. Frankfurt am Main, 1972 . m.fl. verk. Jor, F., Sören Kierkegaard. Stockholm, 1955. Josipovici, G., Why we don’t understand Kafka. ( i : The Times lit. suppl., 2011.) Jordan, R.W., Das Gesetz, die Anklage und K.s Prozess. (www.) Jost, W., Von Ludwig Tieck zu E. T. A. Hoffmann. Frankfurt am Main, 1921 . Jung, C.G., Four archetypes. London and Henley, 1972 . Modern man in search of a soul, New York and London, 1955. ( 1933 ). Järv, H., Varaktigare än koppar : från Homeros till Kafka : författarporträtt. Malmö , 1962 ”Svältkonstnären”, - ett Kafkaporträtt. ( i : Insikt och handling , 1982/83, Nr ¾.) Den seriöse konstnären ( red.) , Uddevalla, 1969. Klassisk horisont. Essäer från fem sekler. Köthen DDR, 1970. Koordinatsystemet : Tjeckoslovakien : tre tidsdokument. ( i: Radix Nr 2, 1978.) m.fl. verk. Kaiser, G. , Franz Kafkas ”Prozess”, Versuch einer Interpretation. ( i : Euphorion, Zeitschrift für Literaturgeschichte, Dritte Folge, bd. 52, 1958 .). Kant, Imm., Kritik der reinen Vernunft. Baden-Baden, 1974. ( 1787 ) med fl. verk. Karl, F.R., Franz Kafka: Representative Man, New York, 1991. Keaton, J.F. ( ”Buster” ), The general, ( 1926 ); Steamboat Bill Jr, ( 1928 ). ( Filmer ). Kellerman, S., The kafkaesque, an iconography. [diss], State University of New York at Buffalo 114 ; (1973) Kemp, P., Emmanuel Lévinás – en introduktion. Uddevalla, 1992. m.fl. verk. Kerbrat-Orecchioni, C., La Connotation. [diss.], Lyon, 1977 . Kierkegaard, S., Samlede Vaerker, I –XX. København, 1962. Papirer i udv. av Heiberg, Kuhr, Torsting. Köpenhamn, 1934. King , S., Carrie. Suffolk, 1985. ( orig. 1974 ). Klein, M., The psychoanalysis of children. Reading, 1975 . Kleinschmidt, G. , En Landarzt , interpretiert . ( i : Interpretationen zu Franz Kafka. Red. A. Weber. (1973).) Kleine Prosa stücke, interpretiert …. ( Ib.) Kleist, M. von , Michael Kohlhaas. Stockholm, 1965.m.fl. verk Koelb, C., Critical editions II: Will the real Franz Kafka please stand up ? ( i : J. Rolleston, A companion …. , ss.27- 31. ) Koestler, A., The art of creation. ; ( rev. Danube ed. ), London, 1969. Kolakowski, L., Metaphysical horror. Chicago, 1988 . Die Gegenwartigkeit des Mythos. München, 1973. Kraus, K., Die Fackel. Tidskr. ( red. m.m. ), Wien, 1899 – 1936 . Kraus, O., Franz Brentano – zur Kenntnis seines Lebesn und seiner Lehre. [epub], ( https://archive.org/details/franzbrentanozur00krauuoft ); ( orig. München, 1919.) Krause-Jensen, E., Nomadfilosofi – aktuelle tendenser i franskt tänkande. Halmstad, 1985. Kremer, D., Ein Landarzt. ( i : Interpretationen Franz Kafka Romane und Erzåhlungen, Stuttgart, 2003.) Kristensson-Uggla, M., Kommunikation till döds. [ diss.]. Stockholm/Stehag, 1994. Kristéva, J, , Stabat Mater, ( inl./red. : Ebba Witt-Brattström.). Trondhjem, 1995. Kronqvist, C., The reasons of emotion. Paper presented at XVII Deutscher Kongresse für Philosophie, Sept. 2011.München.(www). Kubrick, S. , Eyes wide shut. ( 1999 ) ( Film. ) Kuhn, Th., De vetenskapliga revolutionernas struktur, Falun, 1992. ( 1962 ) Kurz, G. , Der junge Kafka.( red.), Baden-Baden, 1984 .( Inkl.: G.K. :Einleitung: Der junge Kafka im Kontext ; G.K. : Schnörkel und Schleier und Warzen. Die Briefe Kafkas an Oskar Pollak und seine literarischen Anfänge.) Kurczacz, K., Kafkas „Urteil“ und „Landarzt“ – zwei psychoanalytische Annäherungsversuche. ( http://www.kafka.org/index.php?aid=241) Kusak, A. , Bemerkungen zur marxistischen Interpretationen Franz Kafkas, ss.169-180. ( 1965). ( se : Die Prager Kafkakonferenz. ) Lacan, J. , Écrits I-II. , Paris, 1966 . Écrits, ( red. I. Matthis ). Borås , 1988 . m.fl. verk. Laclos, Choderlos de., Farliga förbindelser. Juva, 1990. ( orig. 1782.) Lagercranz, O., Att läsa Proust. Borås, 1992. m.fl. verk. Lamb, Ch., Essays of Eliah. New York – London, 1908 . Lamm, M., Upplysningstidens romantik. Lund , 1963. ( 1920 ). Landsberg, P., Kafka and the metamorphosis. ( i : Quarterly review of literature, 1945:3, ss. 228-236. ; även i : The Kafka problem, Flores/Angel.) Landmann, S., Der jüdische Witz ,; Frankfurt am Main – Wien – Zürich, 1976 . Lang, H., Réflexions sur la structure de l´anorexie mentale d´après les cas exemplaire d´Ellen West. ( i : Phénoménologie, Psychiatrie, Psychanalyse.ss. 47-54. ( red. P. Fédida, 1986 ).). Lehmann, H.-Th., Der buchstäbliche Körper; Zur Selbstinszenierung der Literatur bei Franz Kafka. ( i : Der junge Kafka, Utg.: G. Kurz, Baden-Baden, 1984.) Lenning, W., Poe . Hamburg , 1959. Lévi-Strauss, Cl., Totemism. Boston , 1962 . Lévinas, Emm., Totalité et l´infini. Pittsburg , 2004. Lermontov, M., Vår tids hjälte. Stockholm, 1926. (1841). Lind, L., Sören Kierkegaard själv. Psykoanalytiska läsningar. Bjärnum, 2000. Linden, A., Textual suicide, divine violence, and the unwritten law in Kafka´s ”In Der Strafkolonie”. Focus on German studies 19, 2008. (http://drc.libraries.uc.edu/bitstream/handle/2374.UC/1596/Linden,%20Ari%3B%20Textual%20Suicide,%20Divine%20Violence,%20and%20the%20Unwritten%20Law%20in%20Kafka%E2%80%99s%20%E2%80%9CIn%20der%20Strafkolonie%E2%80%9D.pdf?sequence=1) Lindström, V., Stadiernes teologi. En Kierkegaardstudie. Lund, 1943. Ljungdahl, A., Problemet Kierkegaard. Stockholm,1964 . Ljunggren, G., Framställning av de förnämsta estetiska systemerna I-II. Köpenhamn, 1856. Lorenzer, A., Über den Gegenstand der Psychoanalyse order: Sprache und Interaktion. Frankfurt am Main, 1973 . Louizidou, E., Before the law, encounters at the borderline. ( Before the law’ in Matthew Stone, Illan Wall and Costas Douzinas ( eds. ) New Critical Thinking: Law and the Political . London, 2012. Lukács, G., Kunst und objektive Wahrheit, Leipzig, 1977 . m.fl. verk. Luke, F.D., The Metamorphosis. ( i : Franz Kafka today , Flores, A. and Swander, H., ( red.r ), Madison, 1958.) Lundkvist, A., Ikarus´ flykt. Stockholm, 1965. ( orig. : 1939 ). Lundstedt, G., Makten och minnet. Kungshult/Stehag, 1990. Lönker, F., Ein Traum. ( i : Interpretationen, Franz Kafka Romane und Erzählungen, red. M. Müller, Stuttgart, 2005.) Löwy, M., Franz Kafka´s Trial and the antisemitic trials of his time.( i: Human architechture journal of the sociology of self-knowledge, VII, Spring 2009,ss.151-158. ) Madden, W.A., A myth of mediation: Kafka´s Metamorphosis. ( I : Thought, 1951:10 , ss. 246-266.) Madsen, P. , Strukturalisme, en antologi. ( red. ) Köbenhavn, 1970 . Freud og modernismens heterogenitet. 1991, ( i : Reiland/Ylander, Psykoanalys och kultur, Stockholm, 1991.) Maggee, Br., Popper. Glasgow, 1973 . Magris, C., Der habsburgische Mythos in der modernen Österreichischen Literatur. Saltzburg, 1966. Malinowski, B., Sex and repression in savage society. ( 1961 ). Mann, Th., Freud and die Zukunft.( 1936 ) ( i: Schriften und Reden zur Literatur, Kunst und Philosophie. Frankfurt am Main, 1960. ss.213-231.) Der Adel des Geistes, Sechszehn Versuche zum Problem der Humanität. Stockholm, 1948 . Tristan, Leipzig, 1922. Dem Dichter zu Ehren, Franz Kafka und ´Das Schloss´.( i : Schriften und Reden zur Literatur, Kunst und Philosophie. Frankfurt am Main, 1960. ss.374-380. ( orig. 1941.).) m.fl. verk. Marc-Wogau, K., Freuds psykoanalys, - presentation och kritik. Stockholm, 1967. Studier till Axel Hägerströms filosofi. Falköping, 1968. Marcuse, H., Eros and civilization. A Philosophical Inquiry into Freud . New York , 1955 . Amerikanisches Philosophieren. – Pragmatisten, Polytheisten, Tragiker. Hamburg, 1959. Den estetiska dimensionen. Kungälv, 1981. ( orig. 1977 ). m.fl. verk. Marill, R., se: Boisdeffre. Marini, M., Jacques Lacan, The French Context. New Jersey, 1992 . Mark, E. , Självbilder och jagkonstitution. [ diss. Gbgs. Un. ] ; Göteborg, 1996. Marx, K., Zur Judenfrage. MEW, Bd.1, Berlin, 1976, ss. 347-377. ( orig. 1844 ). m.fl. verk. Marx, K./ Fr. Engels , The Holy Family, or critique of critical criticism. Against Bruno Bauer and company. Moscow, 1975. ( orig. 1845 ). Massey, I., The Gaping Pig : Literature and Metamorphosis. Los Angeles: University of California Press, 1976. Matthis, I., ( red. ), Gräns och rörelse. Borås, 1986. Subjekt, begär, etik. ( i: Fyra röster om Jacques Lacan. ( red.: I.M. ) , Stockholm, 1989. På Freuds divan. ( red. ), Falun, 1994. ( se också : Lacan, J., Écrits. ( red. I. Matthis ), Borås , 1988.) Maupassant, G. de, Une vie. Paris, 1974. ( 1883 ) m.fl. verk. Mauser, W., Franz Grillparzer ”Der arme Spielmann” – oder : Von der Lust an einer Angst-Biographie. Wurzburg, 1986. Mauriac, Fr., Essäer. Stockholm, 1948. Maury, A., Sommeil et les rèves. Paris, 1878. May, R., The meaning of anxiety. New York, 1979 . m.fl. verk. Mayer, H., Das Geschehen und das Schweigen. Frankfurt am Main, 1969. Mayorga, J., El chico de última fila. Ñaque Editora, 2002. McGuinnes, B. ,Wittgenstein – a life. Young Ludwig ( 1889-1921 ). London, 1988. Medawar, P.B., The art of the soluble. London, 1967. Mellow, J., Charmed circle, Gertrude Stein & company. New York, 1974. Melville, H., Moby Dick. Suffolk, 1962. Menke, Chr., The souvereignty of art, - Aestethic Negativity in Adorno and Derrida. Cambridge, Mass, 1988. Merleau-Ponty, M., Le visible et l´invisible. ( orig. / posth. / 1964 ) ; Paris, 1964. Kroppens fenomenologi. Uddevalla, 1997. ( orig. : Phénoménologie de la perception, Tome I. 1945 .) m.fl. verk. Meschonnie, H., Pour la poétique I-III. Paris, 1973. Meyerson, P.-M., Judiskt liv i Europa 1786-1933, Integrationsprocess med förhinder. Stockholm, 2012. Meyrink, G. ( pseud. För Meyer, G. ), Der Golem. Augsburg – München, 1965. Miller, A., Du sollst nichts merken. Frankfurt am Main, 1981. Mirbeau, O., Lidandets trädgård. ( Le Jardin des supplices , (1899 ) . Paar, Estland, 2013. Mittenzwei, W., Brecht und Kafka. ( i : Sinn und Form, 4/1963, ss. 618-25.), 1963 . Mitzman, A., The iron cage. An historical interpretation of Max Weber. New York, 1970. Mladek, K., Review : Janko Ferk, Recht ist ein ”Prozess”: Über Kafkas Rechtsphilosophie. ( 1999 ), 3, German Law Journal ( 2002 ), tillgänglig på : http://www.germanlawjournal.com/index.php?pageID=11&artID=154. Monk, R., Wittgenstein. Reading, 1990 . Montaigne, Michel de, Essayer I-III . Trondhjem, 1994. ( orig. 1580) Moore, G. E., Ethics , London – New York – Toronto , 1947. The origin of the knowledge of right and wrong [ review – rec. av Brentanos bok med detta namn. ], ( i : International journal of ethics, Vol 14, No 1, Oct, 1902. ss. 115-123. ). Morot-Sir, É., La pensée francaise d´aujourd´hui. Paris, 1971. Moretti, F., Modern Epic. London/New York , 1996 . Musil, R., Mannen utan egenskaper, I-III. Stockholm, 1963. Müller, M., Interpretationen, Franz Kafka , Romane und Erzählungen. Stuttgart, 2003 . Ein Hungkünstler. ( i : Interpretationen zu. Kafka, Romane und Erzåhlungen. Stuttgart, 2003, hrsg. M.M. ) Das Schloss. ( Ib.) Myrdal, J., Efterord. ( i: Balzac, H. de, Bönderna. Stockholm, 1979.) Möhler, J. A., Symbolik. Norrköping, 1843. Nabokov, Vl., Franz Kafka ( 1883-1924).( i : La métamorphose, Paris, 1989, ss. 83-139. ). ( orig. 1980 ). Neesen, P., Von Louvrezirkel zum Prozess. Franz Kafka und die Psychologie Franz Brentanos. Göppingen, 1972 . Nehunja ben ha Kana, Sefer ha-Bahir, Boken om Bahir. ( 1400-talet. ) Neider, Ch. , The frozen sea. A study of Franz Kafka. New York, 1948 . Katharsis, mind and art. London, 1949 . Neubner, T., Das Paradies ist längst zerstört ! Der Zerfall des Raum-Zeit-Kontinuums als erzählerisches Stilmittel Eine werkimmanente Interpretation unter sozialpsychologischen Gesichtspunkten am Beispiel der Biografie der Bertha in Ludwig Tiecks Werk „Der Blonde Eckbert“. ( i : Mauerschau , 1/2010. Raum und Zeit. Fachzeitschrift Germanistik. Rhein-Ruhr, 2010.) Neuhaus, S., Im namen des lesers, - Kafkas Das Urteil aus rezeptionsästhetischer Sicht. ( i : Kafkas ”Urteil” und die Literaturteorie. ss. 78-100. Stuttgart , 2002. Neymeyr, B., Eine kaiserliche Botschaft. ( i : Interpretationen Franz Kafka Romane und Erzählungen. red. M. Müller, Stuttgart , 2005.) Nietzsche, Fr., Så talade Zarathustra. Uddevalla, 1963. ( orig. 1883-85.). Menschliches allzumenschliches. Stuttgart, 1909. ( 1878.) m.fl. verk. Nilson, G., Oordning – ordning. Göteborg , 1976 . Nilsson, A., Svensk romantik, - Den platonska strömningen. Stockholm, 1916 . Nordin, S., Romantikens filosofi. Svensk idealism från Höijer till hegelianerna. Lund, 1987. Filosofernas krig. Viborg, 1998 . Novalis, ( Fr. von Hardenburg ), Hyazint und Rosenbllüte. ( i: Deutsche Romantik II . Frankfurt am Main, 1992.)( orig. posth. 1802.) Novalis. Auswahl und Einleitug von Walther Rehm. ( Bücher des Wissens.), Frankfurt-Hamburg, 1956. Nowell-Smith, P.-H., Ethics. London, Reading and Fakenham, 1969 Nykrog, P., Litteraturens världshistoria, Stockholm, 1973. Nylander, L. ( red.) , Litteratur och psykoanalys. Falköping, 1986. Oates, J.C., Kafka as storyteller. ( i : Kafka, the complete stories …..),New York, 1983. O´Brien, C.C., Camus. Suffolk, 1970. Olofsson, P.-O., Urfantasin och ordningen. Om begäret, det heliga och det moderna samhället. [ diss.], Lund , 1987. Ong, W., Kafkas castle in the west. ( i : Thought, Vol. 22; 3. Sept. 1947.) Oreglia, G., Commedia dell´arte. Stockholm, 1964 . Ortega y Gasset, J., Der Aufstand der Massen. Berlin – Darmstadt – Wien, 1960. Orwell, G., Selected writings. ( Ed. G. Bott. ) ; London and Edinburgh , 1958 . Overbeck, Fr., Minnen av Nietzsche. ( i : Res Publica, 48/50 , 2000. )( orig.i : Die Deutsche Rundschau, 1906.) Overskeid, G., Solitary pain: Bertrand Russell as cognitive Therapist. ( i : The Psychological Record, 2004, 54, ss. 3-14. Oxenstierna, G., Vad är uppsalafilosofin? [ Verdandi småskr. No. 400. ], Stockholm, 1938. Ozon, F., Dans la Maison, 2012. ( Film ). Panichas, G.A., Kafka´s afflicted Vision: a literary-theological critique. ( i: Humanitas, Vol. XVII, Nr. I-II, 2004.) Pap, A., Elements of analytical philosophy. New York, 1949 . Pasley, M., Essays zu Kafka. ” Die Schrift ist unveränderlich …”, Frankfurt am Main, 1995 . Drei literarische Mystifikationen Kafkas, ( i : Kafka-Symposion, 1965 .utg. K. Wagenbach .) Wo liegt Kafkas Schloss ? ( Ib.) Ed.: Nachgelass. Kafka, F., Schriften und Fragmente, Frankfurt, 1993, Pasley, M./Wagenbach, K., Datierung sämtliche Texte Franz Kafkas ( i : Kafka-Symposion, 1965 . herausg. K. Wagenbach.) Paulhan, J., Le secret. ( Företal till M. de Sades Les infortunes de la vertu. Paris, 1959. ss. I - XLVI. ) Pawel, E. , Franz Kafka – The nightmare of reason. New York, 1985. ( Finns även på sv.) Pedersen, S., Psykoanalys i vår tid, och essäer i utval. Helsingborg. 1986. Perruchot, C., Le style indirect libre et la question du sujet dans Madame Bovary. ( i : Claudine Gothot-Mersch, La production du sens chez Flaubert, Paris, 1975.( ss. 278.ff.) Petiska, E., Der Golem – jüdische Märchen und Legenden aus dem Alten Prag . Wiesbaden , 1968. Pfeiffer, J., The metamorphosis. ( i : Kafka, a collection of critical essays. Ed. by R. Gray. ( 1962 ), ss. 53-59. ). Piaget, J., Épistémologie des sciences de l´homme. Paris, 1970 . Play, dreams and imitation in childhood. New York, 1962.( 1951 ). Plachta, B., Der Verschollene.( i: Interpretationen,… … utg. M. Müller ( 2003 ) , se: Müller. Platon, Dialoger. ( övers. Cl. Lindskog. ), Stockholm, 1920 . Pflugk-Hartung, J. von, : Ullsteins Weltgeschichte. I-IV. Berlin, 1909-10. Poe, E. A., Selected stories and Poems. New York, 1962 . ( inkl.: The Pit and the Pendulum (1842).) m.fl. noveller & essäer. Politzer, H., Franz Kafka: parable and paradox. New York, 1962 . Pontalis, J.-B.,/J. Laplanche, Das Vokabular der Psychoanalyse, I-II. Frankfurt am Main, 1967. Nach Freud. ( Frankfurt am Main, 1978.)( orig.: Après Freud. Paris, 1965). Popelová, J., Die Kategorie der Vereinsamung in Franz Kafkas Werk. ( i : F. K. aus Prager Sicht. Red. E. Goldstücker. 1963, Prag 1965, s. 113–117; Ceskoslovenská Akademie. ) Popper, K., Det öppna samhället och dess fiender, I-II.; Stockholm, 1980. ( 1945). Conjectures and refutations, The growth of scientific knowledge. New York, 1963 . Pothast, U. ( red.) Seminar: Freies Handeln und Determinismus, Frankfurt am Main, 1978. Pouzarova, A., Auf dem strohsack. ( i : Der Spiegel, 42, 1995 ). Powell, M.T., Bestial representations of otherness: Kafka´s animal stories. ( i : Journal of Modern literature, No.32, 2009.) Price, K.B., Is a work of art a symbol ? ( i : The journal of philosophy, Vol. L , No.16, 1953.) Printz-Påhlson, G., Solen i spegeln. Stockholm, 1958. Appendix till Solen i spegeln. Stockholm, 1960 . Proust, M., A la recherche du temps perdu. http://beq.ebooksgratuits.com/vents/ Proust_A_la_recherche_du_temps_perdu_11.pdf (Paris,1913-26 .) Contre Sainte-Beuve. Paris, 1954 . Queneau, R., Bâtons, chiffres et lettres. Paris, 1950. Quincey, de, Th., Confessions of an english opium-eater. Suffolk, 1960. (1822). Quine, W.van O., Word and object, New York, 1960. Rákos, P., Über die Vieldeutigkeit in Franz Kafkas Werk. ( Sulla molteplicita dei significati in Kafka, 1977. ) ( i : Franz Kafka aus Prager Sicht 1963. Red.: E. Goldstücker. (1966)) Raven, J.E., Platons tankevärld. Halmstad, 1968. Reeder, J., , Dialogiskt tolkande, Psykoanalytiska handlingar ur ett hermeneutiskt perspektiv. ( i : Divan , 1-2 . 1998.). Till tolkningen av den omedvetna fantasin. ( i : Divan, Nr 8 , April 1994. Ss.52-65.) Reese-Schäfer, W. , Habermas. Italien , 1998. ( 1995 ). Reents, E., Zu Manns Schopenhauer-reception. Würtzburg, 1998. [ diss. 1995. ]. Reh, A. M., Psychologische und psychoanalytische Interpretationsmethoden in der Litteraturwissenschaft. ( i : Psychologie in der Literaturwissenschaft, Heidelberg, s. 34-55. 1971. ) Reiland, H. / Ylander, F., ( red.), Psykoanalys och kultur. Stockholm, 1991 . Reimann, P.,Die gesellschaftliche Problematik in Kafkas Romanen. ( i : Weimarer Beiträge 1957: 4, ss. 598-618.) Renaud,M. / Barrault, J.-L., Franz Kafka – du Procès au Chateau. ( antol. ), Paris, 1957. Res publica 32/33 , Adorno, modernitet och estetik. ( 1996 ). Reuss,R., Franz Kafka. Historisch-Kritische Ausgabe sämtlicher Handschriften, Drucke und Typoskripte. Franz Kafka-Hefte 1., Frankfurt am Main - Basel, 1997. Richter, H., Franz Kafka – Werk und Entwurf. Berlin, 1962. Ricoeur, P., The Conflict of Interpretations. Evanston, 1974. m.fl. verk. Rieck, G., Kafkas und die Frauen. ( www.kafkakonkret.com ). m.fl. texter. Riemann,P., Franz Kafka aus Prager Sicht, 1963 : [ Wissenschaftlicher Redakteur: Paul Reimann. Wissenschaftlicher Rezensent : Zdene?k Vanc?ura. Herausgegeben in Zusammenarbeit mit der Tschechoslowakischen Unesco-Kommission.Referate und Diskussionsbeitra¨ge der Kafka-Konferenz in Liblice bei Prag, 1963.]. Ries,W., Nietzsche – Kafka, zur a¨sthetischen Wahrnehmung der Moderne. Freiburg-München-Alber, 2007. Riesman/Denney/Glaser, The lonely crowd. Yale, 1950. Rimbaud, A. , Oevres dés Ardennes au desert. ( utg. S. Markovitch. ); Presses Pocket, 1990. Rochefort, R., Une oeuvre liée mot pour mot a une vie. ( i/se : Renaud/Barrault….) Robert, M. , Kafka. Paris, 1960 . Sur le papier.( 1967 ) ( i : Symbolique et critique de symbole. 1967 ). D'Oedipe à Moïse : Freud et la conscience juive, Paris, 1974. Robertson, R., Der Process, ( 2003 ); ( i : Interpretationen, Franz Kafka , Romane und Erzåhlungen. red. M. Müller, Stuttgart, ss. 97-142, 2003.) Myth vs. Enlightenment in Kafka’s Das Schloss. ( i: Monatshefte, Vol. 103, No. 3, Fall, 2011.ss. 385-395.) Kafka as anti-christian: ”Das Urteil”, ”Die Verwandlung” and the aphorisms. ( i : J. Rolleston, A companion to the works of Franz Kafka. Suffolk, 2002.). Robinson, P., Freud och hans kritiker. Eslöv, 1993 . Rohan, B., Kafka wohnte um die Ecke. Freiburg – Basel – Wien, 1986. Rolleston, J., ( ed. ), A companion to the works of Franz Kafka. Suffolk, 2002. Kafka begins. ( Ib. s. 1-21. ) m.fl. essäer. Rommetveit, R., Jeg´et og selv´et i nyere ego-psykologi. Copenhagen, 1970. Roudinesco, E., Jaqcues Lacan. Stockholm/Stehag, 1994 . Rousseau, J.-J., Émile ou l´Éducation. Paris, 1762. Självbekännelser. ( Confessions. 1788 ), Juva, 1995. m.fl. verk. Russell, B., Autobiography. London, Reading and Fakenham, 1954. A History of Western Philosophy. Reading, 1946 m.fl. verk. Ryan, J., Kafka before Kafka: the early stories. ( i : Rolleston, A companion …, ss. 61-84.) Rybár, C., Jewish Prague. Praha, 1991 . Sadeh, P., Jüdische Märchen und Legenden. Czech Republic, 2010 . Sade, de, Les infurtunes de la vertu. Tome I-IV. Paris, 1959. m.fl. verk. Sagnol, M., Archaïsme et modernité: Benjamin, Kafka et la loi. i: Les Temps Modernes, 2002, no 618, ss.90-104 Safouan, M., De la structure en psychanalyse. Contribution á une théorie du manque. ( i : Structuralisme. red. : J. Wahl. Paris , 1968. ss. 241-298.). Salfellner, H., Franz Kafka and Prague. Prague, 1998. Salomon, R.C.; Continental Philosophy since 1750. Oxford, 1988. Sartre, J.-P., Being and nothingness. London, 1972. ( L´Être et le Néant. 1943 .) Baudelaire. Paris, 1963 . Qu´est que la litérature ?, Paris, 1948. Drei essays. Zürich, 1973. Skiss till en känsloteori. Uddevalla, 1992. ( 1939.) Transcendence de l´ego. ( 1936 ). m.fl. verk. Sasse, G., Josefine, die Sängerin oder das Volk der Mäuse. ( i : Int erpretationen Franz Kafka – Romane und Erzählungen, red. M. Müller, Stuttgart, 2005.) Saussure, F. de, Kurs i allmän lingvistik. Budapest, 1970. Schacht, L.,Introduction. (se : G. Groddeck. The meaning of illness. ) Shakespeare, W. , Macbeth. ( c:a 1602 ). Hamlet. ( c:a 1605 ). Schedel, S., Litteratur und Zitat –”Korrespondenzverhältnisse” in Kafkas ”Das Urteil”.( i: Jahraus/Neuhaus, ss. 220-240.) Scheffel, M., Das Urteil – Eine Erzählung ohne ”geraden zusammanhängenden,verfolgbaren Sinn”? ( i : Jahraus/ Neumann …… ss.59-78. ) Schelling, G., Naturphilosophie. ( 1797 ) Schillemeit, J., Kafkas Beschreibung eines Kampfes. ( i : Der junge Kafka, red. G. Kurz. ( 1984 ) .). Zum Wirklichkeitsproblem der Kafka-Interpretationen. ( i : Deutsche Viertaljahrsschrift für Literatur und Geistesgeschichte, 1966:4. ss. 577-596.) Schiller, Fr. , Werke , Auswahl in zehn Teilen i-IX. Berlin-Leipzig-Wien-Stuttgart, 1907. Briefe. Leipzig , 1943. Schlegel, Fr., ”Athenäums”- Fragmente und andere Schriften. Stuttgart, 1978. Schlick; M., Problems of ethics. New York, 1939. Schlingmann, C., Die Verwandlung. ( i : Interpretationen zu Franz Kafka, red. A. Weber. ( 1973 ).) Kleine Prosastücke. ( Ib.) Schmitt, H.-J. , Die deutsche Literatur in Text und Darstellung, Romantik I-II. Stuttgart, 1974. Schmidt, J., Beim Bau der chinesischen Mauer. ( i : Interpretationen Franz Kafka Romane und Erzählungen, red. M. Müller, Stuttgart, 2005.) Schneider, G., Basisinterpretation zu Franz Kafkas ”Ein Landarzt”.( 2009/10) ( från: http://www.mythos-magasin.de ) Schnitzler, A., Traum und Schicksal. ( Sieben Novellen ), Berlin, 1931. ( inkl, Traumnovelle. ( orig. 1912 )., m.fl.) Der Weg ins Freie. Berlin , 1914. m.fl. verk. Scholem, G., Origins of the kaballah. Berlin 1962. m.fl. verk. Schott, J.R., The Kafka Case: Constructing Kafka, Deconstructing the Self in French Letters. [ diss.], Ohio Sate Un., 2010.( http://rave.ohio.Edu/etdc/view?acc_num= osu1282056583)kk Schumacher, E., Kafka vor der neuen Welt. ( se : Die Prager Kafka- konferenz ….. ). Schütte, W., Klassenverhältnisse.( Hg.), Fr. am Main, 1984. Schärf, Chr., Franz Kafka, poetischer Text und heilige Schrift. Göttingen, 2000. Selbmann, R., Kafka als hermeneutiker. ( i : Kafkas ”Urteil” und die Literaturtheorie, Jahraus/Neuhaus, Stuttgart, 2002.) Sextus Empiricus, Pyrrhoneïsche Grundzüge. Utg. Eugen Pappenheim, Leipzig, 1877. Simmel, G., Philosophische Kultur. Leipzig, 1919 . Simon, J., Fredrich Nietzsche. ( i : De stora filosoferna, red.: O. Höffe , Borås, 1998.) Siwek, P., Le Problème de l´inconsciènt. ( i : Actes du XI-ième Congrès Internationale de Philosophie. 1953 .) Sjestov, L. , Kierkegaard och den existentiella filosofin. Reboda, 1994 Nietzsche och Dostojevskij. Skellefteå, 1992. ( orig. på ryska: 1903.) Sjöberg, B., Kriser och kransar. Stockholm, 1966. ( 1924 ). Sjöbäck, H./ Westerlundh , B., Sigmund Freud – Liv och personlighet – ögonvittnen berättar. Malmö, 1977. Sjögren , L., Sigmund Freud, Mannen och verket . Viborg, 1989. Sjöstrand, B., Från etik till politik. Etik och politik hos Emmanuel Lévinas och Jacques Derrida. Södertörns högskola, 2008. Sjöstrand, Ö., Fantasins nödvändighet. Uddevalla, 1971. Sklovskij, V., Konsten som grepp. ( i : Form och struktur. Se: Aspelin/Lundberg, 1971.) Sløk, J., Søren Kierkegaard. København, 1960. Existentialism. Stockholm, 1965. Smith, B., Brentano and Kafka. ( i : Axiomathes 8, ss. 83-104. ) Smith, Z., The limited cicle is pure. ( i : The New Republic, Nov. 3, 2003. ) Zadie Smith on Kafka. - F. Kafka, Everyman. ( i : The Telegraph , Aug. 2008. / Oct. 4. 2013. ) Sofokles, Kung Oidipus. ( c:a 430 f.Kr. ); Oidipus i Kolonos. ( c:a 405 f.Kr. ); Antigone. ( trol. 441 f.Kr. ); ( Alla tre dramerna i : Sofokles, Tre dramer. Solna, 1965.) Sokel, W.H., Franz Kafka – Tragik und Ironie. München, 1964. Beyond Self-Assertion : A life of reading Kafka. ( i : Rolleston, A companion to the works of Franz Kafka. Suffolk, 2002.) Sonnenfeldt, M., Parallelles in Novelle und Verwandlung. ( i : Symposion, Fall , 1960 , ss. 223-225. ) Sontag, S., Konst och antikonst. Stockholm, 1969. The pornographic imagination. From: States of radical will. 1967.( se: Bataille.). Sparks, K., Drei schwartze Kaninchen: zu einer Deutung der Zimmer-herren in Kafkas ”Die Verwandlung”. ( i : Zeitschrift für deutsche Philologie, 1984 , ss. 73-83.) Spender, S., Symbolernas kris. ( i : 40-tal , April 1945. ). Spengler, O., Västerlandets undergång I-II . Södertälje, 1997. Stach, R., Die Jahre der Entscheidungen. Frankfurt am Main, 2002 . Die Jahre der Erkenntnis. Frankfurt am Main, 2008 . Stanzel , F.K., Theorie des Erzählens. Göttingen 1979. Stegmüller, W., Hauptströmungen der Gegenwartsphilosophie. Stuttgart, 1969 . Stein, G., Look at me Now and here I am. Writings and lectures 1909-45. Gr. Br., St Ives plc , 1971. Steiner, R., Frihetens filosofi. Stockholm. 1963. ( orig. 1918 ). Stekel, W. , Psychosexueller infantilismus. Berlin und Wien, 1922 . Die Verwandlung . ( i : Onanie und Homosexualität, Berlin und Wien, 1923.) La femme frigide. Paris , 1939 . Stendahl, ( Henry Beyle ), Vie de Henry Brulard ( i: Écrits intimes, Paris, 1962.; orig. 1835 ). Sternberg, M., Delicate balance in the story of the rape of Dinah. Biblical narrative and the rhetoric of biblical text. ( i : Ha-Sifret , 4, No 2, 1973.). Sterne, L., The life and opinons of Tristram Shandy, gentleman. Kent, 1996. ( orig. 1776.) Stevens, A., Jung – hans liv och verk . Rörhaven, 1992. Stevenson, F.W., Silence, speech and speculative music in Kafka´s Investigations of a dog. ( i : Concentric : Literary and cultural studies . 32:2 , Sept. 2006, ss.147-79.) Stevenson, R. L. , Strange case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde. Köln, 1995. Virginibus Puerisque. ( Essays. ), London, 1891. Stirner, M., Der Einzige und sein Eigentum. Stuttgart, 1972. Stolpe, S., Den svenska romantiken. Från Atterbom till Runeberg. Borås, 1977. Strelka, J., Kafka, Musil, Broch und die Entwicklung des modernen Romans. 2 aufl. Wien, Hannover & Basel, 1959 . Strindberg, Aug., Fröken Julie. Stockholm, 1919. m. fl. verk. Strömberg, Kj., Dikt och liv. Fransyska parnassvisiter. Stockholm, 1968. Sturrock, J. , Structuralism and since. From Lévi-Strauss to Derrida. Oxford, 1978 . Sturrock, R. , Proust. Suffolk, 1974. Sullivan, H. I., The dynamics of Goethe´s Novelle – The never-ending journey to Newton´s Burg. ( i : 1650-1850, Ideas, Aestethics, and Inquiries in the Early modern Era, Vol, 17, New York, 2008.- Ed. K.L. Cope.). Sussman, H., Kafka´s aestethics: A primer: from the fragments to the novels. ( i: Rolleston, J., ( red. ), A companion to the works of Franz Kafka. Suffolk, 2002.) Svennungsson, J.,Historiska brott; Walter Benjamin och utanförskapets förlösande kraft.( i: Dixikon: http://www.dixikon.se/essa/historiska-brottwalter -benjamin-och-utanforskapets-forlosande-kraft/) Sviták, I., se : Die Prager Kafka-Konferenz. Tertullianus, Q. S. Fl., Sämmtliche Schriften. ( utg. Av F. A . von Besnard ), Augsburg, 1837. Thalmann, M., Ludwig Tieck. Bern, 1955. Therborn, G., Frankfurtskolan. Till kritiken av den kritiska teorin. Göteborg, 1976. Thomsen Chr., B., Sigi – erövraren. En freudbiografi.Värnamo, 1985. Tieck, L. , Der Runenberg. ( i : Die blaue Blume, Märchennovelle der deutschen Romantik. Utg.: F. Böttger, Leipzig 1979.( orig. 1804.). Der blonde Eckbert. Stuttgart , 1994. ( orig. 1797.). Novalis´ Lebensumstände. ( 1815 ) i : Novalis. ( 1965 )( se: Novalis. ) m.fl. noveller & andra texter. Tingsten, H. , Det hotade Israel. Stockholm, 1967. Tjechov: se: Chekhov. Tocqueville, A., de, The ancien régime & the french revolution. Manchester, 1955. Trotskij, L., ( F. L. Bronstein ) , Litteratur och revolution. Halmstad, (övers. K.-Å Andersson ),1976. ( 1925 , 1964 ). Trujillo, G.S., Crimen y castigo de Franz Kafka. Mexico, 2004. Los secretos de Kafka. Siglo XXI , Mexico, 2011. Tuchmann, B.W., Bibeln och svärdet – England och Palestina från bronsåldern till Balfour. Gjövik , Norge, 1992. Tucholsky, K., Tyskland vårt Tyskland. Lund, 1977. Tuckerova, V., Reading Kafka in Prague. [ diss. ] Univ. of Columbia, 2012. Unseld, J. , Franz Kafka Ein Shriftstellerleben, Eine Geschichte seine Veröffentlichungen. Frankfurt am Main, 1984 . Urzidil, J., Das Reich des Unreichbaren. Kafkadeutungen. ( i : Germanic review, 1961, ss. 163-179. ). Uyttersprot, H., Eine neue ordning der Werke Kafkas ? Zur Struktur von „ Der Prozess“ und „Amerika“, Antwepen, 1957 . Zur struktur von Kafkas Der Prozess. Versuch einer Neuordnung. ( i : Langues Vivantes, Nr. 42.) Václavek, A., Franz Kafka a jeho um e ní psychologické analýzy. Franz Kafka [ sbor. ], 1963, ss. 253 -264. Wackenroder, W.H.,/ Tieck, L., Phantasien über Kunst. ( orig. 1899 ) Stuttgart, 1973. Wagenbach, K., Franz Kafka. Bern, 1958 . Kafka in Selbstzeugnissen und Bilddokumenten. Reinbek bei Hamburg, 1972.( 1964 ). Wagener, F., Die romantische und die dialektische Ironie. ( diss.) Arnsberg, Westfalen, 1931. Wahl, J. , ( red.), Le Structuralisme. Paris, 1968 . La philosophie entre l´avant et l´après du structuralisme. ( Ib. ss. 301-441.) Wain, M., Freud´s answer. The social origins of our psychoanalytic century. Chicago, 1998. Valéry, P., Variété 1 et 2. ( 1924, 1930 ). Paris, 1978. Valk, T., Der Jäger Gracchus. ( i : Interpretationen Franz Kafka Romane und Erzählungen. red. M. Müller, Stuttgart, 2005.) Walker, J., Kierkegaards sigte. Köbenhavn, 1987. Wall, G., Flaubert – a life. Suffolk, 2001. Wallace, D.F., Some remarks on Kafka´s funniness, 1999.( i : Consider the Lobster and Other Essays (2005).) Walser, M., Beschreibung einer Form. München, 1978.( orig. 1961 ). Walser, R., Der Spaziergang. Frauenfeld & Leipzig, 1917 . Jakob von Gunten. Zürich, 1985. ( orig. 1909 ). Walzel, O. , Logik im Wunderbaren,1973, ( orig. Berliner Tageblatt, 6 Juli, 1916 !).( i : Politzer, H., Franz Kafka. Darmstadt. 1978. ) Warner, M., Kafka, Weber and organization theory. [ www.humanrelations.com , 2007.] Warren, A., Kosmos Kafka. ( i : The Kafka problem, Ed. A. Flores, 1946 .) Weber, A., Das Urtel, interpretiert von Albrecht Weber, ( 1973 ) ( i : Interpretationen zu Franz Kafka , red. A. Weber. Stuttgart, 1973.). Wedberg, A., Filosofins historia, Nyare tiden till romantiken. Stockholm, 1959. Filosofins historia, Från Bolzano till Wittgenstein. Stockholm, 1966. Weiniger, O. , Geschlecht und Character. Wien/Leipzig, 1917. ( orig. 1903 ) . Weinberg, H.H., Irony and Style indirect libre in Madame Bovary, ( i : Canadian Review of Comparative literature, 8,1, ( Winter , 1981 ) , ss.1-9., Toronto.) Weinberg, K., Kafkas Dichtungen: Die Travestien des Mythos. Bern - München, 1963. Wellek, R., Litteraturteori. Malmö, 1967. Wellmer, A., Dialektiken mellan det moderna och det postmoderna. Stockholm / Lund, 1986 .( ty. orig. 1985.) Weltsch, F., Religiöser Humor bei Franz Kafka.( i : Brod, M., Franz Kafkas Glauben und Lehre. ss.155-184. München, 1948.) Vennberg, K., Inledning till Kafka, ( 1945 ),( i : tidskr. 40-tal. Febr. 1945, ss. 1-13. Ursprungl.:föredrag på Clartés litteraturcirkel , 26 april 1944. ). Den moderna pessimismen och dess vedersakare.( i : 40-tal, 1946. ss. 1-11.) Werbart, A., Det osmältbara i psykoanalysen och modernismen – i efterskott. ( i : Psykoanalys och kultur, Reiland/Ylander, Stockholm, 1991.) West, R., Authority, autonomy and choice. The role of consent in the moral and political visions of Franz Kafka and Richard Posner. ( i : Harvard International Review, 384, 1985.) Wickman, K.W., Några huvuddrag i G.W.F. Hegels tänkande – en efterskrift. ( i : Hegel i urval. Finland, 1973., ss. 265-298.) Wieland, Chr., Abderiternas historia. Stockholm, 1935. Wiese, von B., Die Verwandlung. ( i : Die deutsche Novelle von Goethe bis Kafka. 1962 II, 319/45.) Wilson, D.H., The Kafka effekt. Eraserhead Press, US, 2001. Winch, P., Wittgenstein: his treatment of the will. ( i: P.Winch : Ethics and Action, London, 1971.) Windelband, W., Geschichte der der neueren Philosophie. I-II, Leipzig , 1911-12. Wistrand, J., Inbillningens värld, sjukdomens verklighet. Ett bidrag till Franz Kafkas patografi. ( i : Läkartidningen, nr 3, 2010 , s.127 ff. ) Wittgenstein, L., Philosophical investigations. Oxford, 1967. m.fl. verk. Wittkop-Ménardeau, G., E. T. A. Hoffmann. Hamburg, 1966 . Vivas, E., Animadversions on imitation and expression. ( i : The journal of aestethics and art criticism. Summer. 1961.) Vogl, J., Ort der Gewalt : Kafkas literarische Ethik. München, 1990. Vierte Person: Kafkas Erzählstimme ( i: Deutsche Vier- teljahrschrift für Literaturwissenschaft und Geisteswissenschaft, 68, 1994. ss.745-756.) Wolff, K., Briefwechsel eines Verlegers 1911-1963.( utg. B. Zeller/ E. Otten ), Frankfurt am Main, 1966. Wollheim, R., Freud. Glasgow, 1971. Wolf, N., Caspar David Friedrich, 1774-1840, the painter of stillness. Köln, 2003. Voltaire, Fr., Candide. Paris, 1959. Wood, A., Marx : the critique of justice. ( i : Philosophy and public affairs. Vol, 1 No 3, Princeton, 1972.) Woods, M., Double thought. ( i : London Review of Books, Vol, 30, 2008 .) Woolf, V., Books and portraits. London - Glasgow – Toronto – Sydney – Auckland, 1982 . A writer´s diary. Ed. L. Woolf., London, 1978 . m.fl. verk. Wright, von, G., Logik, filosofi och språk. Stockholm, 1965 . Zatonski, D.W., Zur gesellschaftlichen Situation der Prager deutschen Literatur. ( i : Weltfreunde, Prag, 1967. ss. 183-186. ) ( orig. 1959 ) Zethelius, Å., Personlighetsstörningar. Poland, 2012. Zilcosky, J., Kafka approaches “Schopenhauer´s castle”. ( I : German life and letters 44, 1990-91, ss. 353-369.) Zimmermann, H. D., Der babylonische Dolmetscher.: Zu Franz Kafka und Robert Walser. Frankfurt am Main, 1963 . In der Strafkolonie – Die Täter und die Untätigen. ( i : Interpretationen Franz Kafka – Romane und Erzählungen. Red. M. Müller. Stuttgart, 2005.) Juden, Tschechen, Deutsche. Zu Max Brods frühen Romanen.http://www.exilarchiv.de/grafik/biografien/brod/Zimmermann-Vortrag.pdf ] Zischler, H., Masslose Unterhaltung. Kafka geht ins Kino. ( i: Schütte, Klassenverhältnisse, ss.179-195.) Žižek, Sl., How to read Lacan. New York, 2007. Looking Awry. Boston, 1992. Zola, E., Doktor Pascal. Stockholm, 1893. NOTER TILL TEXTEN.

Navigation Here

• Free CSS Templates
• Free CSS Layouts

More stuff here.

sit malesuada lacus pellus parturpiscing. Pellenterdumat maecenatoque cras a magna nibh et quis diam ames et. Laoremvolutpat ac dolor eget eget temper lacus vestibus velit lacus venean. Magnaipsum tellus morbi leo aliquat nulla convallis pellentesque.

Footer